Dag för dag: Resealbumet "Asien" av Mli83

Vi hade planerat resan sen 2005, jag och Niklas då alltså. Han var den där mogna, allvarlige killen i 20års åldern som haft ett förflutet inom ungdomspolitiken. Jag var den där excentriske tjejen som följde min egen väg och som gärna kastade mig in i saker utan att egentligen tänka efter. Till en början var det Polen som hägrade, liksom den där båtresan där man dricker sig berusad och hånglar vilt i hytten, tillräckligt full så gör man det säkert var som... Men Niklas träffade en tjej och hon började orda om att han visst inte kunde åka iväg med mig, en pojkvän gör inte så. Jag höll med. Ja
men ärligt, en pojkvän gör bara inte så.

Vi gick i samma klass, vi hade gemensamma intressen, vi snackade om allt och inget men vi umgicks inte direkt. Han bodde på skolans pensionat, jag åkte hem varje dag. Han fanns där som en klasskamrat och drömmare men utöver det så var det egentligen inte så mycket mer.
Efter skolan gick vi båda åt olika håll, hans håll var åt Göteborg, mitt håll var ytterligare ett år i skolan. Vi tappade kontakten. Än idag kan jag inte sätta fingret på när den återupptogs men när den såväl gjorde det så var resan det heta samtalsämnet. Han var fri som en fågel medan jag var upptagen. Så fortsatte det, var inte jag upptagen så var han det eller tvärtom. Jag tror att det var i mitten på 2008 som vi båda sa att nu åker vi. Strunt samma om vi har pojk- eller flickvän när vi åker, nu uppfyller vi drömmen och bevisar alla att det verkligen blir av.

In i det sista väntade vi med att beställa biljetter, ju närmare vi kom den tänkta avresan desto billigare skulle vi komma undan. Vi sökte efter alla billigaste tänkbara möjligheter och vi fann dem. Visst att det skulle bli en del omvägar men det var vi beredda på och helt klart införstådda med, det skulle ju bli en del av äventyret. Resan som senare såg sig svart på vitt blev följande:

Köpenhamn - München - Bangkok (tre timmars väntetid men so what) för det goda biljettpriset 3960 kr per person. Jo visst, enkel resa men ändå hyfsat pris och välkomnande för den inte allt för breda resebudgeten. När det gällde hemresan så valde vi att satsa på ett nytt alternativ och också hinna lägga till ännu ett land på resan. Med Air Asia bokade vi flyget från Kuala Lumpur till Stansted, England för 1888 kr per person och vidare från Stansted till Köpenhamn för 400 kr per skalle. Överkomligt? Sure thing!

Vi valde även att boka flyget mellan de två malaysiska städerna Kuala Lumpur och Kota Kinabalu då vi snart märkte att Air Asia till skillnad från andra bolag ökar priserna ju närmare avresa man kommer. Lugnt för oss, vi insåg det i rätt ögonblick och fixade oss biljetter för 450 kr tur och retur.
Boenden fick stå för äventyrsdelen, att med ryggan hasa oss fram i värmen och hitta rätt, det såg jag som något roligt medan Niklas innerst inne ville ha det bekvämt även om han inte direkt erkände det. Vi bokade dock första två nätterna i Bangkok via en hemsida i Sverige och valde att betala lite extra för bekvämlighetens skull. Vidare om boende senare i denna berättelse.

För att man ska få ett lite mera hum om Niklas som person så ska jag berätta kort om denna man. Jag själv var ett år när han föddes, det betyder att jag upplevt ett år som inte han har upplevt och det betyder att jag vet mer om livet än honom. Vi delar samma medieintresse, kanske var det därför vi hamnade på samma utbildning, jag inom foto, han inom tv och redigering. Niklas, en lugn, sansad och vältalig kille som allt för ofta inte avslutar sina meningar... det är... sen inget mer. Jag, en vild, galen, tokig tjej som gärna drömmer mig bort och inte gillar de där djupa samtalen direkt. Ganska olika individer men ändå ganska lika - trodde jag. Han fick jobb på tv, jag fick jobb som fotograf, vi delade en dröm, vi uppfyllde den. Här är min del av berättelsen.

- Vi måste packa solskyddkräm, säger jag, en ”blek”(ing) som bränner mig allt för lätt.
- Ja!! Och sårtvätt, salva, myggmedel, vätskeersättning, C-vitamin, Ginseng, plåster… Och så måste jag ha rakhyvlar och en ny necessär och ett sådant där strapband som man spänner runt väskan. Hur mycket packning ska du ha med?
- Fyra kortärmade och två par byxor, ett gäng underkläder och en keps!

Han leder mig upp för trappan…

- Detta är vad jag har än så länge, vad tror du?

Någon vecka tidigare…

Sprutorna är tagna, Niklas nya backpackerväska är inhandlad. I miniapoteket ligger plåster till förbannelse. Vem vet när olyckan är framme och de kommer väl till pass. Som om det inte finns att köpa under resans gång. Alltid redo som en nykläckt scout skulle skrika i höga skyn. Jag känner mig som en idiot när vi försöker tränga ner två necessärer i en väska som uppenbarligen inte är byggd för dem. Vi har inte setts på ett tag. 14 mil skiljer oss åt. Nu är jag på besök för att fixa det sista.

När jag kommer tillbaka hem är jag nojjig. Gör jag rätt som reser iväg? Är det vad jag vill, alltså egentligen? Det är första gången Niklas åker långväga iväg, själv har jag sett mig stående i både USA och Afrika samt på trista semesterställen som Grekland, Spanien och Portugal. Vart och ett av dem ändå med sin personliga prägel och charm. Men nu, fyra länder på två månader och desto mer städer. Hur förändrar det ens psyke och fysik, hur kommer jag att vara när jag kommer hem igen och hur kommer jag att vara när vi är iväg. Nej Emelie, sluta upp med dessa tankar, dags att leva!!

Mamma är nervös men liksom mig förväntansfull. Hon unnar mig varje sekund av resan och ber mig att ta tillvara på allt så att jag inte ångrar mig. Själv önskar hon att hon varit mer som mig när hon var yngre, att hon vågat ta till sig nya äventyr och utmaningar. Nu sitter hon ensam hemma med ett 29 årigt äktenskap som briserat och ser tillbaka på allt hon missat. Jag känner sympati utan att verka för ”tragisk” och nedlåtande?
”Pappa” har jag inte hört yppa ett enda ord om resan. Varken till mig via oförstående sms eller till min bror. Normalt skulle han kasta skit på det och säga att jag väljer bort ett normalt liv med familj och jobb för att leva i drömmarna och bara resa. Men så är det ju också sådan jag är, göra det nu och inte ha någon ånger än att sitta där sedan med barn och man och ångra att jag inte gjorde det. Jo resan kommer att bli bra, ett startskott för framtiden. Två månader utan mamma, utan mina underbara brorsdöttrar och utan Bosco och Bella, mina familjemedlemmar. Klarar jag hela resan? Upp till bevis!

Dan före D’Day!

Jag kommer till Niklas på eftermiddagen. Pär har skjutsat mig. När jag sa hejdå till mamma knöt det sig i magen. Först nu förstår jag att det är över två månader tills vi ses igen. Bosco och Bella satt i fönstret när jag åkte. Visste dom?
Pär stannar bara tillräckligt länge för att påpeka all sin vishet om resor. Den kunskap han bär på trots att han aldrig satt sin fot i länderna är förundransvärd. Konstigt bara att inget av det han säger stämmer… På övervåningen har Niklas hängt upp rader med kläder. Cirka 10 tröjor och nästan lika många byxor. På det lilla bordet ligger tre storförpackningar med rakhyvlar. Hm… Inget är packat.
- Du måste hjälpa mig, säger han
Vi börjar sortera ut grejer och jag tror det blir ganska uppenbart för honom att han inte behöver hälften av sakerna han lagt fram. Materiella ting som man lika gärna kan köpa för en billig peng någon annanstans. Och rakhyvlarna, en brilliant idé, ta med rakmaskinen istället. Den tar mindre plats och är minst lika smidig att använda. Några timmar senare är vi färdigpackade. Då har till och med jag sorterat ut lite av mina grejer och lagt i en plastpåse som ska följa med mig hem om två månader igen. Det är kontrollcheck av pass och biljetter, pengar, allt det där viktiga. Till slut tröttnar man och låter det vara. Med de två P:na och B:et har jag allt (Pass, Pengar, Biljett) och äntligen kan jag koppla av. Ingen återvändo, snart åker vi!

2 timmar mellan Köpenhamn och München och ytterligare 10 timmar till Bangkok. Det är med stora påsar under ögonen och ett stort gäsp som vi båda faller ner pladask på vår säng på Boonsiri Place och somnar. När vi vaknar x antal timmar senare så drar jag fram solskyddskrämen och börjar smörja in mig, dags att göra stan som det heter.
Väl utanför inser vi att solen för längesedan gått i moln och mörkret börjat falla. Slöseri med solskydd men vad tusan, bättre att vara på den säkra sidan. Efter att ha tagit en snabbsväng mot Khoa San Road (mot-- vi kom aldrig dit) så vände vi och gick tillbaka till hotellet. Alla hundar och katter på gatan lämnar mig med frågan hur länge de överlever här i hektiska Bangkok. Jag intalar mig att de är härdade djur som har lärt sig att leva i de förhållanden de befinner sig i men inte ens mina egna tankar vågar jag tro på. Det är bara så sorgligt.

Resan hit var minst sagt händelserik. Niklas hade nippran redan i Köpenhamn och fick näsblod utan anledning. Jag själv hade mest sjå med att hålla min förkylning i schakt. Vi gjorde det bästa av våra bådas situationer och summan av kardemumman, en näsduk hjälper både mot näsblod och snoriga förkylningssymptom. På flyget mellan München och Bangkok utbröt panik då en passagerare blev dålig och kapten efterfrågade läkare. Jag borde ha packat ner min läkarrock och stetoskop och lekt doktor för att få se vad all uppståndelse handlade om men jag trodde väl aldrig att den skulle komma till användning. Om det är ett serviceyrke att vara flygvärdinna så var det inget vi märkte av under den tid som sjuklingen låg och åmade sig några rader bak. Inget vatten serverat till oss andra passagerare och inget ritblock med kritor som delades ut till Niklas som så gärna ville måla, allt för att komma fram till kaptenen och titta på alla spakarna. Vad som inträffade och hur det gick för passageraren har jag ingen aning om och jag väljer idag att inte hänga upp mig på frågor som aldrig kommer att besvaras.

Vi kom fram till Bangkok närmre kvällen än dagen men det var fortfarande oerhört kvavt och svettigt. Vår taxichaufför visade sig vara usel på engelska och att hitta till vårt boende Boonsiri Place krävde både ett och annat telefonsamtal till operatörer som via komradio kunde guida oss i rätt riktning. Vi kom fram så småningom och för att verka som ett lyxhotell på Internet så var första intrycket inget WOW men väl bekommet efter en lång resa. Niklas har sedan ankomst hållit sig lite i bakgrunden, jag får stå för snacket. Till en viss del kan jag förstå det, jag har rest betydligt mer än honom men samtidigt anser jag att det är först när man ger sig hän åt andra som man växer i sig själv. Det kommer att bli bättre…

Vår första av många tabbar och misstag görs redan när vi hoppar ur taxin framför hotellet. Jag är ivrig att checka in och gå på toaletten (det är nämligen inget jag gör på flyg och efter så många timmar så är det nödläge) och ber Niklas betala taxichauffören. För resan från flygplatsen till city slutade notan på 240 Baht. Det är inte mycket för en timme i taxi och vi inser där och då att vi kommer att kunna leva lyx de kommande två månaderna men det som sker är i dagsläget något som vi båda skrattar högt och länge åt idag. Niklas som känner sig givmild är god nog att slänga fram tio extra Baht till taxichauffören som ler och slår ihop händerna som om vi gett honom världen och mycket mer. Vi är glada att vi kunnat glädja någon så mycket och går in till hotellet för att i bakhuvudet veta med oss att vi gjort resans första goda gärning. Väl inne på hotellet inser vi till vår förskräckelse vad som skett. I ren stress och ivrighet att komma in till våra sängar så har vi gett taxichauffören 250 MYR, malaysiska Ringit, en summa på ca 550 kr istället för de 55 kr som det egentligen kostat. Det kallar jag dricks med råge 

Rummen på Boonsiri är inte heller mycket till världen, en dubbelsäng, toalett med duschen ovanför toastolen och en tv. 2 nätter & 2 personer = 2800 Baht inklusive frukostbuffé bestående av diverse frukter, kaffe, juice, rostat bröd, korv, skinka, ägg med mera med mera. Men det duger och efter vår lilla tur i natten så somnar vi gott efter en lång resa från vårt svenska land till Asien.

http://www.reseguiden.se/forum/bilder/205619
Jag vaknar klockan 7.00 och det är extremt tidigt för att vara jag. Frukosten som serveras i hotellets restaurang är ingen direkt höjdare - säger jag som aldrig äter frukost hemma. Jag sväljer ner lite melon och ananas och nöjer mig med ett glas apelsinjuice, dock inte färskpressad som jag hade föredragit framför koncentrat. Antar att man inte kan få allt. Niklas däremot lastar tallriken med allt och mycket mer men är man frukostmänniska så är man. Det är tänkt att vi ska åka vidare imorgon för att komma fram till ett desto lugnare ställe lagom till min födelsedag... det var tänkt så, inte längre. Via killen i receptionen beställer vi en utflykt under morgondagen för att besöka River Kwai och Tigertemplet. Det drar av 850 Baht från budgeten så jag hoppas det blir värt det.

Klockan är inte mycket när vi beger oss ut på upptäcktsfärd. Niklas erkänner det inte men hans nervositet lyser igenom varje gång någon börjar prata med oss eller följer oss i spåren. Jag har hört det massor med gånger, att jag litar blint på människor och tror det bästa om alla men hur kan man inte göra det? Jag sätter inte folk under ett fack innan jag lärt känna dem, inte heller Thailändare som jag bara hört gott om. För att vara ett turistställe så ser vi inte mycket turister, någon enstaka gubbsjuk man som håller en thailändska i handen, troligtvis köpt på postorder och nu här för att hämta hem dem. Inte så mycket ungdomar. Det är vi och alla Tuk-Tuk förare som försöker sälja in oss på en rundtur för att se stadens största attraktioner. Vi avböjer med ett leende men när vissa blir för påträngande så går vi undan. Vi kommer snart i kontakt med en medelålders man som kör Tuk-Tuk, han visar sig vara en riktigt god man och snart sitter vi bak på Dams Tuk-Tuk och andas in äkta Bangkok känsla. Dam tar oss till den stående Buddhan vid templet Wat Indravihan beläget i Bangkhunphrom på Wisukrasat Road. Statyn kallas ”Buddhasiariyametriya” och är över 30 meter hög. Knuten på statyns huvud innehåller en relik från Buddha som hämtats från Sri Lanka. Statyn är häpnadsväckande men trots det är det inte den jag lägger märke till först. Mitt på vägen står en man med ett tjugotal burar med inlåsta fåglar i. För 100 Baht får jag öppna en av burarna och släppa ut fem små fåglar. Jag har redan innan jag åkt hört talas om detta. Tydligen ska det ge lycka för en men grejen är den att fåglarna är tränade att komma tillbaka så även om de ser så lyckliga ut över att komma ut i friheten så är det bara en tidsfråga innan de är tillbaka i buren för att lura av ännu en turist sina pengar. Vi stannar vid den stående Buddhan bara lagom länge för att uppleva den samt dricka lite heligt vatten som smakar precis som vilket annat vatten som helst. (Niklas vågade inte, man ska ju inte dricka annat vatten än det på flaska säger han) Vidare kör han oss mot den sittande Buddhan som sitter i templet Wat Traimit som ligger i slutet på Yaowarat Road nära Chinatown. Denna Buddha är extrem men så är den också världens största Buddhastaty i solitt guld. Statyn är fyra meter hög, består av 18 karats guld och har en vikt på enorma fem och ett halvt ton. (där rök möjligheten att ta med den hem) Buddhastatyn tillverkades under Sukhotai-eran på 1200-talet men den upptäcktes inte förrän 1953 av en slump då en hamnarbetare hittade en Buddhastaty som därefter förvarades i en byggnad i tjugo år. När den sedan skulle flyttas föll den från lyftkranen varpå ett yttre hölje, av gips, gick sönder. Under gipsöverdraget befann sig den egentliga sittande Buddhan. Värde på statyn är fyra miljoner Baht motsvarande ca 815 000 kr. Ja visst låter det mer med landets valuta. I svenska mått mätt, bara en skräpsumma.
Så vad gjorde Buddha som gör att han blivit helig och en man folk vallfärdar till. Själv var jag inte alls hemmahörande med honom innan vi kom hit. För mig var det någon som satt under ett träd och svälte sig själv för att uppnå någonting med livet. Jag insåg senare att det var Gandhi och inte Buddha. Buddha är den som presenterade en lära som senare växte till världsreligionen Buddhismen. I främst Asien är han känd som Shakyamuni (den vise av Shakyas hus), och är speciell så till vida att han anses ha varit den förste av en lång rad Buddhor som brydde sig om att utforma en lära för att hjälpa medmänniskor. Denna lära, Dharma, som Shakyamuni endast ansåg sig ha återupptäckt, undervisar och åskådliggör för människorna om hur de ska korrigera sitt sätt att vara för att övervinna de lagar som håller dem fångna i världen genom ett evigt kretslopp (samsara) av död och återfödelser. Flertalet forskare anser att Shakyamuni Buddha föddes omkring år 563 f.v.t. och gick omkring och predikade tills han avled 80 år gammal år 483 f.v.t. För egen del tror jag att han fortfarande lever i vissa människor, de som hjälper medmänniskor och dedikerar sina liv åt det.

Det som ska uppmärksammas vad gäller Dam är att han hela tiden säger åt oss att ta den tid vi behöver. Han släpper av oss på ett ställe och lägger sig sedan i sin Tuk-Tuk och läser. Den sittande Buddhan är vi ensamma om att besöka. Vi slår oss ner och snart kommer en man in. Han slår sig ner bredvid oss, pratar om den sittande Buddhan och ber oss knäppa våra händer och be. Jag tror inte på något, det som ej är mig bevisat existerar inte men just nu, i detta då så ber jag. När vi sett det vi skulle så åker vi vidare. Nu stundar Grand Palace även känt som Smaragdbuddhans tempel. Komplexet började byggas 1782 för att hysa smaragdbuddhan och markera flyttandet av huvudstaden till Bangkok. Smaragdbuddhan är ca sju decimeter hög och tillverkad av ett enda stycke jade och inte smaragd som namnet antyder. Muren runt templet är målad med 178 scener ur Ramakienberättelsen.
Templet är magnifikt och också heligt så här blir man tvungen att dölja armar och ben vilket gör att jag får se mig besegrad av klänningen som jag löser ut mot deposition. Jo visst, jag känner mig verkligen jättebekväm.

Ett måste i Bangkok blir att se det från floden. Vi bjuder med Dam på en tur som tar oss ut på vattnet där vi har full utsikt över tempel, sjukhus, grönskande trädgårdar och varaner som vilar i vattnet. Vi guppar genom floating village och matar fiskar med hundmat. Kan inte annat än anse att hundarna förtjänar den maten bättre men ändå...

Dam tar oss vidare mot T.A.T, turistcentret där vi ordnar visum till Kambodja och får bra tips för resten av resrutten. Lite senare framåt dagen så klättrar vi upp för trapporna till Gryningens tempel (Wat Arun) och får en underbar utsikt över staden. Detta tempel är uppkallat efter den indiska gryningsguden Aruna. Namnet Wat Arun fick templet efter att kung Taksin anlänt hit från splittrade Ayutthaya i gryningen 1767. Just denna dag så är det aningen grått och dimmigt ute men en dag med sol så skulle det vara ett fantastiskt ställe att bara spendera dagen på. Framåt fyra så måste Dam lämna oss då han ska hämta dottern på dagis. Han släpper av oss vid MBK och säger att vi får ge honom det vi tycker han är värd. Dagen har varit kanon och hans insats skulle vara värd mycket mer än vi ger honom men 300 Baht är mer än han tjänar på en dag så vi är nöjda med det vi ger honom, utbyter nummer och hoppas att vi möts igen. Resten av dagen spenderas på MBK, ett gigantiskt shoppingcenter, ett av Bangkoks största med en blandning av modernt köpcenter och asiatisk marknad. Här säljs alltifrån mobiltelefoner, kameror och annan elektronik till skor, kläder, kosmetika och möbler. Just idag får vi uppleva ett skrattminne under resan. Vi går in i en klädesbutik och jag strosar i förväg. Bakom mig hör jag Niklas stämma:
- Excuse me.
- Yes sir, can I help you?
Tystnad…
Jag gömmer mig bakom ett hänge med lite kläder och kikar fram. Niklas står framför två thailändska kvinnor och ser förvirrad ut. Han gestikulerar med händerna och vill uppenbarligen få fram något och så säger han:
- No, I’m just looking around.
Jag faller I gråt, så mycket skrattar jag. Han kommer emot mig och skrattar även han.
Jag tyckte ju dom sa något till mig, säger han, väl medveten om att han gjort bort sig totalt. Vi tar en omväg i butiken och lämnar den fort som tusan. Vidare går vi runt i detta enorma shoppingkomplex och tittar på alltifrån kläder och skor till mobiler och bärbara datorer. Men vi köper inget, inget att packa ner i alla fall. På ett café avnjuter vi en bananpannkaka, väl smakat. Tillbaka på Boonsiri Place vid lite över nio så coolar vi ner efter en lång och händelserik dag.

Bangkok har blivit mycket bättre, nu vill vi inte hem!

Idag bär det iväg. Vi hämtas tidigt på morgonen av en extremt liten minibuss som ska ta med oss på den utflykt vi bokat under gårdagen. Bussen delar vi med sex andra personer, alla turister, alla lika förväntansfulla över det kommande äventyret. För er som inte åkt bil i Bangkok så även inte jag så blir detta en tur som jag ber till högre makter att jag ska överleva. Chauffören gasar på som om han begått ett brott och ska fly polisen. Han kör sick sack mellan bilar, tutandes på de som hindrar honom att komma förbi. Jag bryr mig inte så mycket över tanken på att krocka med en annan bil men hundarna, katterna då, de som spatserar fram längs motorvägen som om de befinner sig i vilket annat skogsområde som helst. Flera gånger om håller jag händerna för ögonen när hunden tar det där extra steget ut mot vägen men den hinner alltid undan. Pust...

Vårt första stopp blir på Kanchanaburi memorial war cemetery där 6000 allierade soldater från ockupationsmakten vilar, allt ifrån unga pojkar till äldre män. Det blir ett hastigt stopp och själv anser jag att det lätt lika gärna kunde struntats i eftersom det är mest "ut-ur-bussen-ta-en-titt-in-i-bussen-åk-vidare" Vi fortsätter mot den berömda bron över floden Kwai som, om man nu ska vara petig inte sträckte sig över floden Kwai. Järnvägen följer visserligen dalgången utmed floden Khwae Noi, men bron i sig sträcker sig över Mae Klongfloden. Det var här som den den japanska ockupationsmakten tvinade thailändska krigsfångar att bygga den ökända Death Railway i juni 1942 eftersom allierade flygplan och ubåtar gjorde det svårt att få fram trupper sjövägen till Burma som man försökte erövra. Vägförbindelserna mellan Thailand och Burma var heller inte tillräckliga för att klara en invasion.
I och med att bron blev berömd och allt fler turister strömmade till för att se den fick thailändarna ett litet delikat problem. Det fanns ju ingen bro över floden Kwai, utan bara en bro över Mae Klong så för att lösa problemet så döpte man helt enkelt om floden. Just därför kallas en flera kilometer lång sträcka av Mae Klong istället för Khwae Yai. Det handlar om sträckan norr om sammanflödet med Khwae Noi, inklusive den del där bron finns.

Att gå på järnvägen är något av det mest nervpirrande jag gjort. Där finns egentligen inga skyddsnät, en knuff från någon av de otaliga turisterna som trängs på rälsen kan lätt få en att falla handlöst ner i vattnet som befinner sig ganska många meter ner. Samtidigt så passerar ett tåg där sex gånger om dagen men som tur är tutar och väntar det tills vi hunnit ställa oss på broavsatsen under tiden tåget passerar.

När vi ska åka vidare så har det uppstått något problem med vår bokning och uppenbarligen har vi hamnat på fel buss. Vi flyttas till en annan buss till en början med en suck men då dagen är slut så är vi ganska nöjda med det eftersom människorna på denna buss är betydligt mer sociala och framåt och vi får en mycket trevligare tur.

Efter ytterligare en timme i bussen så når vi vårt matställe. Invid Mae Klongfloden bjuds det på nudlar, ris, kokossås med grönsaker, kött, kyckling och allt och lite mer. Jag har inte ätit något kött sedan vi kom fram till Thailand och jag tänker inte börja nu så jag nöjer mig med lite grönsaker på en bädd av ångande ris. Gott som tusan och väl behövligt. Vi stannar på matstället en timme och beger oss sedan vidare mot Erawan Waterfall. Detta är vad jag vill ha ut av min resa, brusande vattenfall, lugna oaser, natur. Vackert!

Framåt två så är det dags för det vi nog alla väntat på, en tur till Tigertemplet. Jag har läst på om det innan resan och hört än det ena, än det andra om hur munkarna drogar tigrarna för att de ska hålla sig lugna. Vissa hävdar att Tigertemplets filosofi för djurarter är bristfällig och en organisation som heter Care for Wild International baserar detta på information som samlats in mellan 2005 och 2008 då tigertemplet sades vara involverade i utbyte av tigrar med en tigerfarm i Laos. Detta stred mot konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter och nationella lagar i Thailand och Laos. De hävdade att farmen fungerar som en avelsanläggning för tigrar utan att ha de tillstånd som krävs enligt Thai Wild Animals Reservation and Protection Act of 1992. Det påstås också vara stora djurskyddsproblem på tigertemplet vilket pekar på svåra och dåliga boenden, brist på lämpliga miljöer och veterinärvård samt fysiska övergrepp av tigrar för att göra dem kompatibla för besökande turister. Enligt en rapport som Care for the wild gjorde så hittade man inga bevis för att tigrarna är drogade. När denna rapport släpptes gjorde journalister sitt yttersta för att bevisa den fel men inte heller de kunde styrka påståendena om att tigrarna for illa. Även den thailändska regeringen besökte efter påståendena templet (trots att de gjort det tidigare) och de uppgav att tigrarna var väl omhändertagna. Numer har templet även fått ett officiellt tillstånd att föda upp tigrar.
Sedan rapporten från Care for the wild international har 39 konservativa grupper, inklusive Humane Society International, Association of Zoos and Aquariums, World Society for the Protection of Animals samt World Wide Fund for Nature, skrivit ett brev till generealdirektören för nationalparkerna i Thailand under namnet “The International Tiger Coalition” Detta brev uppmanar generaldirektören att vidta åtgärder mot tigertemplet och dess import och export av 12 tigrar med Laos, bristen på samband med ackrediterade program för bevarande avel och att genetiskt testa tigrar vid tigertemplet för att avgöra deras stamtavla och värde till ett bevarandeprogram för tigrar. Slutsatsen är att templet inte har resurser, kompetens, relationer med ackrediterade djurparker, eller ens en önskan att hantera sina tigrar på ett lämpligt sätt.

Upp till bevis. När vi når Tigertemplet beläget i Saiyokdistriktet i Kanchanaburiprovinsen så får vi betala 300 Baht i inträde, inte mycket för det som komma skall.
1999 tog templet emot sin första tigerunge som hittats av invånare men som dog kort därefter. Senare mottog templet flertal tigerbebisar som tagits omhand efter att mamman blivit dödad av tjuvskyttar eller vars ägare ville bli av med sina ”husdjur” sedan lagen om att hålla fridlysta djur i fångenskap blev striktare och straffen högre. 2007 hade över 21 ungar fötts i templet och totalt hade de nu 12 vuxna tigrar och fyra ungar. Sent i mars 2011 var det totala antalet tigrar som levde i templet nästan 90 stycken.

Tigertemplet studerar en annan filosofi än den i väst. Då detta är ett skogskloster så är ingen alkohol tillåten på plats. Dessutom måste lämpliga kläder bäras av kvinnor, kläder som därmed täcker axlar och knän just för att inte förolämpa de arbetande munkarna genom att visa bar hud. Inga klara färger som rött är tillåtna, inte heller linnen eller shorts och klänningar. Detta gäller dock bara för kvinnor. Dessutom bör inga sjalar eller andra halsdukar bäras på den övre eller nedre delen av kroppen. Jag är dagen till ära klädd i svarta kläder, där av en svart stor trekvartströja samt trekvartsbyxor. På detta kommer jag in trots viss blottning av min fina ljusa hy. Innan det är dags att gå in till tigrarna så ombeds vi även att ta av oss lösa föremål samt plocka bort eventuella röda, rosa eller orange kläder (något jag finner konstigt eftersom munkarna klär i orange) innan vi får gå in till tigrarna.
Enligt personalen i templet kostar det ca 100 dollar per tiger, per dag för att täcka mat och omvårdnad och på grund av dessa höga kostnader så kostar det lite extra att ta kort tillsammans med tigrarna. Detta är något vi betalar just för att få uppleva känslan att vara ett med dessa mäktiga djur.
Det är en tio, femton stycken som ligger på marken, många av dem sover och gör ingen ansats till att lyfta på huvudet och hälsa. Vi får gå en och en tillsammans med två arbetare, en som håller oss i handen och leder oss mellan tigrarna och en annan som håller i våra kameror och tar kort. Det är en oerhört mäktig känsla att sätta sig ner bredvid en tiger och klappa den, utöver delfinmötet som kommer senare så absolut det bästa jag gjort på resan. Inte bara får jag klappa vuxna tigrar, jag får även mata bebistigrar med nappflaska, det är nästan så man får lite moderskänslor och saknaden efter mina två kattdjur där hemma ger sig till känna.

Tigrarna i templet tvättas och hanteras av thailändska munkar, internationella volontärer och lokalt anställda. En gång om dagen kopplas de och går till ett närliggande stenbrott där de ursprungligen strövar omkring fritt i området. Nu, på grund av en ökning av besökare och antalet tigrar som sitter i kanjonen så är de kopplade av säkerhetsskäl.
Den avgift vi betalat i inträde är för utfodring och underhåll, samt att finansiera byggandet av ett större ”Tiger Sanctuary” som tillåter djuren att leva i en nästan naturlig miljö hela dagen. Vissa delar har redan öppnat och är bebodda med tigrar det vill säga Tiger Falls. Andra delar väntar vid skrivandes stund in rätt typ av staket runt vallgraven och är därmed under konstruktion. Templet äger också stor mark i närheten (Buddhistiska Park) där man rehabiliterar tigrar för att ge dem en andra chans att släppas ut i naturen i framtiden.

Innan vi beger oss tillbaka mot vår lilla minibuss så går vi runt i området ett tag. Utmed en grusväg där några hjortar betar i diket ser jag en söt liten hundvalp som viftande på svansen kommer emot oss. Jag sätter mig ner på huk för att locka den till mig och på svenska börjar jag prata djurspråk, allt för att fånga dess uppmärksamhet. Jag vet inte hur det är med djur egentligen och om de förstår världsspråken men den ser ut att lyssna, rör sig snabbare emot oss och kommer fram och ställer sig på bakbenen med framtassarna på mina knän. Mitt hjärta slår lite extra slag och hela jag får rysningar av hundens söthet. Till skillnad från andra hundar i Bangkok så verkar denna välmående och frisk, på alla sätt och vis lycklig med livet. Lite längre bort på en kulle står ett gäng människor och tittar på oss. Till slut förstår vi att det är deras hund vilket lättar lite på mina känslor då jag förstår att den faktiskt har ett hem där den är älskad. Ja vem kan inte älska en pälsboll som denna?!

Innan vi avslutar dagen är det dags att åka tåg över den historiska Death Railway. Byggandet av dödens järnväg upphörde då kriget bröt ut. Järnvägen skulle förbinda Bangkok och Moulmein men blev aldrig färdig. Dödens järnväg skulle utgå från Ban Pong och gå längs Khwae Noi genom de tre Pagodernas Pass för att senare förbindas med järnvägen som gich mellan Rangoon och Ye. Därmed skulle japanerna kunna hämta trupper från Singapore och transportera dem genom Thailand för att därefter angripa Burma och senare Indien. Bygget beräknades ta 5-6 år men det japanska överstekommandot skaffade därmed fram mängder med krigsfångar och slavar som därmed drog ner byggtiden till 18 månader. Trots att bygget påbörjades försent byggdes järnvägen klar på endast ett år. Över 61 000 krigsfångar som tagits till fånga under japanernas fälttåg i Stilla Havet deltog i arbetet. De hämtades till Thailand och blev stationerade i ett stort antal läger som de själva fick bygga ute i djungeln. Även i Malaya och Holländska Ostindien hämtade man 10 000-tals slavarbetare som tillsammans med thailändare och burmeser tvingades att arbeta för japanerna.

Författaren Ernst Gordon deltog i andra världskriget som kapten vid ett skotskt regemente och han har skrivit boken ”Miraklet vid River Kwai” en bok som skildrar de fruktansvärda förhållandena som fångarna levde under. Han avlivar därmed myten om att brittiska officerare villigt deltog i byggandet av bron och han gjorde den färdig på rekordtid för att demonstrera sin överlägsenhet för fienden. ”Arbetet utfördes istället under hot och bambupiskor och vi tog stora risker genom att sabotera arbetet så fort vi såg en möjlighet” säger Gordon.

Totalt omkom över 16 000 allierade krigsfångar och ca 100 000 asiatiska fångar genom tortyr, svält, sjukdom och utmattning. Någon har räknat ut att den omkring 40 mil långa järnvägen krävde ett dödsoffer för varje tre meter som byggdes.

Idag går det inte att åka hela vägen till Burma men man kan åka vidare ett par timmar till Nam Tok, en trevlig resa som vi hoppar på. Resan går längs floden och passerar många små ranka träbroar som knakar betänkligt när vi passerar vissa av dem. Trots att detta är en tur som många turister i grupper faktiskt gör så känns det som om vår grupp är den enda här. Det är svårt att få plats på tåget och först efter att ha stått i några minuter så kan vi slå oss ner och njuta med förskräckelse över sista biten på resan. Tillbaka till hotellet så kan vi bara göra tummen upp. Trots viss stress och byte av buss så är utflykten väl värt pengarna och vi är båda glada att vi gjorde den.

Grattishälsningar strömmar in på den medföljda mobilen. Mamma, Uffe och barnen, Martin, Niklas föräldrar. Trots att vi är långt borta så känner jag mig mer uppvaktad än någonsin tidigare. Vi har förlorat en dag på schemat som vi någonstans gjort upp i våra huvuden. Egentligen skulle vi varit på ett fräscht, lyxigt hotell nu och ätit gourmetfrukost i form av frukt och grönt, så blev det inte.
Vi avnjuter en sista frukost i Bangkok och bestämmer båda att vi är ganska mätta på denna stad. Den är hektisk, full av människor och avgaser och lösspringande djur och i alla fall jag tycker den är allt för otrevlig för vidare uppehälle. Innan vi tar oss vidare mot busstationen som ska ta oss mot Rayong så sätter vi oss vid internet och börjar leta hotell. Numer är vi inte kräsna utan känner mest att vi vill hamna någonstans där man kan koppla av resten av dagen. Nice Beach Hotel verkar schysst, 750 Baht med havet precis utanför och en hotellpool. Det tar vi!

En taxi tar oss sedan vidare mot busstationen där vi kommer precis i rätt tid för att gå ombord på bussen som precis ska åka. Misstag nummer två… Bussen är billig, nästan för billig känns det som men så länge det rör sig mot mindre pengar än mer så är det ju inget att direkt klaga över. Bussen som ska ta tre timmar tar fem timmar(!) och när vi kommer fram till Rayong busstation så är vi möra i både armar och ben. Det visar sig att den buss vi tagit är en hop on hop off buss som stannar vid varenda busshållsplats och antingen släpper av eller tar på passagerare. I extrem hetta och ofullständig air condition så kan ni ju förstå hur frustrationen hettas upp och når högre temperatur än värmen utanför. Sen att jag får spendera min födelsedag på buss gör det ju inte direkt roligare. I alla fall, Rayong busstation – inga turister. Drömmen för mig som vill undan turiststråken och leva riktigt utländskt liv. Niklas däremot skakar, ett förekommande fenomen som jag ska få se mycket av under resan. Men bristen på turister är inte det enda som skiljer Rayong från Bangkok, trafiken likaså. Här finns inte dessa Tuk-Tuks eller taxibilar, istället tar man sig fram med en Songthaew vilket betyder en tvåradig kollektivtaxi som avgår när den är fullastad vilket i sin tur betyder att om man har otur kan man få vänta allt för länge innan man ens kommer iväg. Vi har lite bättre tur och kommer iväg ganska snabbt, då också med 2 svenskar som hunnit fram till den i precis rätt ögonblick. Och om ödet förde oss samman eller om det är av ren slump så bor de på samma hotell som vi nu ska till. Tips utbyts och samtalet flödadar tills vi är framme vid hotellet. En hund möter upp oss, viftar på svansen, vill vara med. Den är i dåligt skick, nästan pälslös, bränd, rödsprängda ögon men så fin. Detta ska komma att bli min bästa vän de kommande dagarna.
Vi valde inte lyx men vi fick det. En herre i kostym möter upp oss, tar våra väskor, följer oss till vårt rum. Ett stort rum, färger i blått, Ac, tv, matbord och stolar, balkong med utsikt över havet och poolen precis nedanför, ett badrum i rött kakel med stort badrum och fräscht golv. En minibar med någon läsk, chips och vatten. Trots att vi anlänt ganska sent och vi båda är trötta så finns det ingen chans att vi ska gå och lägga oss nu. Min födelsedag har bara börjat och det ska så bevisas. Jag är dock inte längre ute efter något storslaget, vi tar en sväng ner på stranden, bara lagom långt för att vi fortfarande ska ha hotellet i synhåll. Sedan återvänder vi tillbaka, slår oss ner i hotellets restaurang, beställer en fruktbricka och färskpressad juice. Hunden har anslutit sig och står nedanför oss och tittar med stora runda ögon när vi äter. Det kan inte fortgå. Jag tillkallar mig servitrisen och ber om en tallrik kyckling och betonar att det är till hunden så gör den bra. Hon ler, tror inte riktigt på mig. Att någon ska köpa mat till en hund… Men hon tar beställningen, maten lagas och så kommer hon ut med en tallrik som jag överlämnar till hunden. Känslan av den glädjen när han kastar i sig maten är obeskrivlig, en god gärning och mer ska komma.
Vi stannar i restaurangen till stängningsdags och går sedan vidare mot datorerna där vi sätter oss på internet. Det är den enda koppling vi har till omvärlden och vad som sker hemma. Jag saknar Sverige, tänk att efter mindre än en vecka så har jag hemlängtan. Jag älskar att resa så vad är det för fel?
Vid tolv somnar jag och glömmer bort att jag ens tänkt tankarna på en hemresa. Det är ju nu jag verkligen lever!

Jag äter frukost! Bangkoks frukost var inte hurra men dock mycket bättre än denna. Vi serveras amerikansk frukost, jag älskar Amerika men jag älskar absolut inte frukosten, närmare bekant morgonmiddagen. Det är korv, ägg, skinka, kaffe, te och en enstaka toast med marmelad. I en servett lägger jag ner korven och skinkan. Det får bli hundens frukost.
Innan vi tar den ljusblå Songtaewen som ska ta oss in mot Rayong city så slår jag mig ner på trappan till hotellet och samtalar med hunden. Jag kastar till honom/henne maten jag tagit med mig och så klappar jag den hejdå för att åka mot city.

Vi stannar inte i city speciellt länge. För det första är det trångt, mycket trafik trängs på allt för liten yta. Det luktar fisk och avlopp och människorna är ganska närgångna med blickar, samtal osv. Jag känner mig obekväm och det om något talar mycket för hur ett ställe är. Vi stannar bara så pass länge att vi hinner plocka på oss lite tabletter på apoteket innan vi återvänder mot hotellet. Väl tillbaka plockar vi åt oss badkläder, handduk och kameror och försvinner ner mot stranden. Våra vänner – svenskarna hälsar oss. De är verkligen bruna. Sätt mig bredvid mannen och det är bländningsfaktor 200. Men så har jag ju verkligen svårt att bli brun också, kanske får skylla mig själv då jag undviker solen.
Stranden är fin, inte allt för mycket människor, desto mer strandkrabbor. De springer fram i sanden och gräver ner sig för att några sekunder senare komma tillbaka upp och springa vidare. Roliga djur det där. Genom resemagasin har man sett alla dessa kristallklara vatten där botten syns på flera meters djup och alla gånger har man längtat efter att få bada i sådant vatten. Jag förstår nu hur välgjort det är, hur photoshop kan förvränga en bild och göra den till ett paradis när det i själva verket bara är… vackert. Vattnet skiftar i ljusblått och grönt, en härlig färg och inbjudande för resans första dopp. Det är 22 grader, som en varm sommardag i Sverige då jag inte badar. För egentligen gillar jag inte att bada. Vatten och hav har min fullaste respekt. Jag är försiktig, simduglig javisst men ack så försiktig. Niklas däremot njuter till fullo och plaskar runt i vattnet som vilket annat barn som helst. Det är stunder som dessa som jag verkligen inser hur underbar min vän är. Vissa gläds åt rikedom och makt, Niklas gläds åt att bada.

Senare på kvällen när jag tagit allt varmvatten i duschen och halsat upp en flaska sunkist apelsinläsk så är det dags för ett restaurangbesök. När servitrisen ser oss komma så säger hon;
”Chicken for the dog?” Hon skrattar…
”Yeah, and please put some rice on the plate as well, like a chicken surprise”
Hon försvinner in i köket med beställningen och kommer tillbaka för att ta upp vår order. Jag beställer ännu en frukttallrik och lite olika färskpressade juicer. Det får räcka. Jag har ätit extremt lite sen jag åkte och jag känner hur kilona smälter av mig. Men jag mår bra, jag mår verkligen bra. Niklas som också hållit en slags diet ser ut att försvinna. Kilona ramlar av i takt med att svetten rinner ner från hans panna och rygg. Denna man vet verkligen med sig hur man svettas 
När tallriken med maten kommer går jag ut till hunden, det visar sig att det är en flicka och jag döper henne till Nim. Maten uppskattas och när hon inte orkar mer gör jag plats för resterna i ett hörn intill hotellet dit hon kan återvända när hungern kommer tillbaka. Det är som att den maten jag inte äter under resan, den ger jag till någon som är i större behov av den. Det gäller djuren!

Jag gillar Rayong, kanske inte själva staden men det område där hotellet ligger. Där havet sträcker sig kilometervis och solen alltid skiner. Där hotellpersonalen gör vistelsen trevlig och där inga kackerlackor synts till. Jag gillar känslan, atmosfären, lugnet. Det är plats där tankarna kan strömma fritt och där luften renar en. Och sängarna ger mig en riktigt god natt!


Roliga händelser i Rayong:

Lurar i Niklas att han måste ta bort översta kåpan på toalettstolen för att hälla i vatten där så att spolningen ska fungera. När jag sitter på sängen hör jag hur han hasar bort toppen på toastolen och först då brister jag i skratt. Jag älskar att luras 

Idag är det dags att lämna Rayong. Vi är ivriga att ta nya platser till våra hjärtan men det är med sorg som jag också ska lämna Nim bakom mig. Vad kommer att hända med henne?
Efter utcheckningen på Nice Beach Resort så slår vi oss ner vid vägkanten för att invänta gratistaxin som ska ta oss mot Ban Pier. Här väntar vi… väntar… väntar… Den kommer inte så hotellreceptionisten beställer en taxi och en ung tjej hämtar upp oss och kör oss mot slutstationen där vi ska köpa biljetter för kommande resa. Båten till Koh Samet kostar 200 Baht tur och retur, billigt och bra och resan på det öppna havet tar närmre 25 minuter innan vi kan stiga iland på den ö som sägs ha Thailands vackraste stränder med den vitaste sanden. Jag är kanske inte den som ser mest fram emot att besöka Koh Samet. Detta var Niklas önskemål på resan, för att tydligförklara – här finns massor med turister och detta på en ö som inte är större än fem kilometer lång och en kilometer bred. Till skillnad från både Bangkok och Rayong så har vi inget boende förbokat på denna ö. Det blir upp till gudarna att avgöra om vi får någonstans att bo eller om vi helt enkelt får slumra på stranden.
Det är extremt mycket backpackers här, överallt hör man svenskar, norskar och andra skandinaver prata. Vi slänger på oss ryggorna och beger oss in mot händelsernas centrum. Överallt annonseras om billigt boende men allt verkar upptaget. Niklas blir mer och mer frustrerad av hettan och att bära den tunga väskan och jag blir mer och mer galen av hans irriterande humör. Så när vi kommer till Naga’s Bungalow efter att ha gått runt halva ön så godkänner vi helt enkelt priset på 500 Baht, allt för att få ett boende för natten och ett ställe att lämna av ryggsäckarna på. Naga’s Bungalow ligger ganska högt upp så det är stupande trappor vi blir tvungna att bestiga innan vi kommer fram. Till skillnad från föregående boende så är detta som taget från ett läger i djungeln jämfört med ett resort på stranden. Vårt boende består av en hydda (bungalow), en säng, myggnät, en fläkt, liten altan och 2 stolar. Inne på väggen tävlar små ödlor om att hinna först till taket. Det har sin charm och altanen väger upp emot allt annat. Här finner vi ro.
Så efter att ha inkvarterat oss en stund och kommit till rätta så går vi ner till baren och tar oss en varsin juice shake. Jag, en ananasshake och Niklas en vattenmelon/papaya och bananshake. Han ska då alltid vara värst. 60 Baht stycket, det blir till att unna oss det efter allt promenerande.

Koh Samet blev en nationalpark 1981 och här bor endast ca 1,000 människor. Det låter inte mycket men för att vara en relativt liten ö som invaderats av turister så känns den rätt packad och inte alls så fridfull och lugn som den sägs vara. Kanske har vi kommit under helt fel period, den period då thailändare reser hit för sin semestertid, för att bada, festa och bara njuta. Kanske skulle vi skippat det helt och åkt vidare mot mindre turistfällor, någonstans där priserna inte skjutit i höjden bara för att européer kommer hit med tjocka plånböcker och med rätten att festa bort pengarna.
Det ska tilläggas att denna ö kommer med en hel del praktiska tips och råd innan man entrar båten på Ban Phe. Råd som inte alls behöver vara så självklara men som det är bra att ta del av. Nedan följer;

1. Bli inte allvarligt sjuk. Det enda som Koh Samet kan erbjuda är en sjukstuga på piren och denna verkar inte ens vara bemannad.
2. Vill man ringa så får man använda sin mobil, att hitta en telefonautomat är lika troligt som att hitta ett lent sandkorn på stranden. De enda som erbjuder telefon är hotellen och då är priserna skyhöga.
3. Koh Samet kan inte skryta med någon bank så det gäller att ha pengar med sig. Här finns i och för sig en bankomat på piren men om inte bankkortet funkar så gör den ingen nytta.
4. Det är förbjudet att sola topless på stranden (Niklas lyssnar dock inte på detta utan slänger av sig tröjan)
5. Stranden anses vara helig så rökning är förbjuden. Att förtära alkohol verkar dock inte vara några problem alls.

Senare framåt kvällningen beger vi oss ner mot stranden där vi slår oss ner på klipporna. Här får vi en fantastisk utsikt över det oändliga havet. Barn och vuxna springer runt och leker kull på stranden, några snäcksamlare tjuter extra högt vid de lite extra fynden och hundar och katter ser betydligt mer friska ut här än i Bangkok och Rayong. En turist kommer fram och ber oss filma honom när han kör vespa. Niklas tar filmkameran som det proffs han är och medan jag försöker klura ut varför man vill ha en film av sig själv när man kör vespa så filmar Niklas hela tjolabaletten och räcker nöjt över kameran till turisten igen när han kommit tillbaka. Det finns speciella människor och det finns SPECIELLA människor. Lite längre bort springer en liten hund emot oss, i munnen håller den en rispåse som han snart slänger ner på stranden och sliter upp med sina tänder. Detta i sin tur gör att fler hundar ansluter sig, allt för att få sig en liten smakbit. Ingen rivalitet, här delas det lika. Det är fint att se.

Kvällen spenderar vi sedan gåendes på stranden, vi smaskar i oss bananpannkaka med chokladsås och provar även på jordgubbspannkaka. 40 Baht, ibland tycker man att Sverige borde ta efter priserna i Thailand. Då vi levt relativt nyttigt från resans start så inser vi nu att vi måste vara lite onyttiga. På Sunrise bar beställer vi därför resans första alkohol, Pina Colada som vi avnjuter på dynor på stranden medan elden brinner ur små sandslott. Detta är livet.

http://www.reseguiden.se/forum/bilder/226168
På morgonen checkar vi ut från Naga’s Bunglow. Varken jag eller Niklas har lyckats gå på den delade toaletten varvid vi nu känner att det är dags för en förändring, mestadels för att våra blåsor ska överleva. Vi har hittat ett nytt boende lite längre bort, Tok’s Little Hut som består av små hyddor på pelare. Till skillnad från Naga’s Bungalow så har vi här privat toalett. Problemet med detta boende är att vi inte får något tillhörande myggnät utan får använda vårt eget. Detta i sig är ju lätt sagt än mindre gjort. Att få upp myggnätet visar sig vara extremt svårt. Hur vi än vänder och vrider på det så hamnar det fel och oavsett hur bra det ser ut så känns det inte lika bra när man lägger sig under det. Istället får vi förlita oss på myggstift och att dra lakanet över ansiktet.
Vi äter inte frukost men vi dricker det. En varsin ananasshake på Tok’s lilla restaurang. Färskpressade juicer har kommit att bli vår grej och vi måste ha minst två om dagen för att känna att vi överlever.
Koh Samet är som min tanke var redan innan vi kom hit – inte mycket till världen. Jag har inte riktigt fallit handlöst för stället och jag tror att även Niklas är aningen besviken. Förutom att bada och festa så finns det inte allt för mycket att göra här. För oss som söker lugn så är detta helt fel ställe.
Vi vandrar runt som i en dimma, tittar på människor, tittar på djur. Vi varvar ön flera gånger, försöker hitta nya saker att se, sådant vi missat första gången. Vi kommer alltid till samma utgångspunkt utan något nytt att prata om eller häpnas över.
Senare framåt dagen så beger vi oss till klipporna och slår oss ner. Där sitter vi i 4 timmar, tillräckligt länge för att hinna köpa en klase med små bananer samt se solen gå ner. Vart vi än går eller befinner oss så kommer hundar i vår väg. Jag är snabbt framme med handen och vill kela och gosa, Niklas är mer reserverad, lite rädd. Han sträcker fram handen ibland, låter dem nosa men drar snabbt undan den igen. Jag antar att det är så om man inte är uppväxt med djur som jag är.

Senare på kvällen så strosar vi runt på stranden. Vi ser eldkonstnärer som underhåller med att spruta eld, vi äter Roti pannkaka med banan och chokladsås och så är vi bara. När benen inte längre bär oss eller vi blivit för trötta för att göra ingenting egentligen så slår vi oss ner på Tok’s Little Bar. Här bjuds vi på gratis Red Bull Vodka och får som erbjudande köpa 2 buckets med valfri drink. Det är sjukt coolt att sitta och dricka ur en spann likt den som barnen leker med på stranden och fyller med sand. Här sitter vi med sugrör till förbannelse och sörplar Pina Colada och Banana Daquiri samt leker med isbitar som vi häller ut på bordet i hopp om att bygga skulpturer för schysst fotosession. Det lyckas väl si så där. Under hela kvällen delar vi strandhörna med två hundar, en söt labbekorsning och en annan brun liten sak som även följer med oss till vårt boende och lägger sig under vår hydda för natten. Vad jag önskar att jag kunnat ta alla dessa djur med mig hem för att ge dem det hem de så alla förtjänar. Detta blir sista kvällen som jag har en frisk tå, varför? Läs vidare…

Nu är det äntligen dags att lämna Koh Samet. Vi delar nog båda samma känsla när vi säger att det ska bli skönt att komma härifrån.
Morgonen kunde börjat bättre dock. Niklas reser sig upp från sängen, ställer sig ner med all kraft men råkar missa golvet, istället träffar han min tå som genast svullnar till. Jag skriker till och han tittar frågande på mig, sedan skrattar jag av smärtan och han hänger på i melodin. Min tå får senare se sig lindad i bandage och jag själv får halta mig fram. Men vad vore en semester utan skador, det är ju då äventyret börjar. Tur för oss att miniapoteket åkte med. Vi beger oss mot båtarna och tar därmed farväl av Koh Samet för att åka vidare mot Ban Phe. Väl framme är det dags att hitta ett postkontor. Vi har redan dragit på oss en del saker som vi inte behöver ha med oss och det är därför dags att skicka hem en del av sakerna. Själv skickar jag hem min backpackerväska då jag köpte en ny i Bangkok och ser det som rätt onödigt att bära med sig två väskor när jag enbart är i behov av en. I väskan lägger jag ner kläder som ej kommer att användas samt lite annat smått och gott som jag helt enkelt inte behöver längre. Niklas håller hårt i sina grejer och väljer att behålla allt sitt.

Från Ban Phe tar vi sedan en Songtaew till Rayong för att därifrån ta bussen till Chanthaburi. Detta är stället jag längtat så mycket efter. Det är nämligen i Chanthaburi som vi ska simma med delfiner. Väl framme i Chanthaburi får vi lift av Burme som kommer körandes i en liten bil. Här verkar varken finnas Tuk-Tuk eller Songtaews så nu sitter vi i nymoderniteter och åker bil. Det fläktar skönt. Burme tar oss till T.A.T där vi beställer tid för att simma med delfiner under morgondagen. Vad jag längtar. Så blir det dags att leta boende. Vi känner oss inte alls hemma i Chanthaburi men jag gillar första intrycket av det. Det är rent, inte allt för mycket folk och ingen direkt trafik. Burme tipsar oss om hotell Muangguan, ett lägenhetskomplex där ett rum kostar 250 Baht/natt. Låter kanon och vi checkar in. Det är helt ok faktiskt och så får vi kabeltv.

På kvällen beger vi oss ut för att hitta en butik där vi kan inhandla lite dricka och snacks. Vi går och går men ingenstans ser vi det vi söker. Efter åtskilliga timmar kommer vi fram till ett 7eleven där vi plockar på oss juice, läsk och vatten samt lite saltade bönor och annat smått och gott. Vi besöker även ett apotek där jag inhandlar ögondroppar då mina ögon runnit extremt mycket de senaste dagarna. När klockan tickar på framåt tio så går vi tillbaka till hotellet och lägger oss i sängarna. TV zappandet bjuder på mer eller mindre tråkiga thailändska såpor så vi håller fast vid en musikkanal där de faktiskt lyckas upprätthålla någorlunda bra musik.

Sen somnar vi…

Idag är dagen jag väntat på. Till och med Niklas verkar förväntansfull. Det är ett once in a lifetime moment som komma ska. Vi ska simma med delfiner. Vi hämtas vid tio för att åka till Oasis Sea World. Det visar sig vara ganska långt iväg men vi njuter till fullo där vi åker bak i bilen. Det pirrar i magen av tanken på att få möta delfiner och vara dem nära. Det som jag tidigare drömt om ska nu bli verklighet. Jag gillar Chanthaburi. Sedan vi kom hit har jag inte sett en enda lös katt eller hund. Antingen finns det inga eller så har människorna dem som husdjur istället för slit och släng djur som man såg i Thailand. Det värmer.
När vi kommer fram till Oasis Sea World betalar vi 180 Baht i inträde. Vi bokar tid för att simma med delfinerna vid kvart i fyra, detta betyder att vi har många timmar att spendera i parken. Det gör vi genom att se på delfinuppträdande, vandra runt, äta och dricka lite samt se glädjen hos andra när de simmar med delfinerna. Det ska erkännas att jag blir lite avskräckt av att simma med dem när jag ser vart de befinner sig. Vattnet är långt ifrån blått, snarare svart. Intill bassängkanterna simmar stora fiskar, beredda att ta ett bett av vem som helst. Jag som avskyr fiskar börjar snart överväga hela grejen, för att ta mig ut till delfinerna ska jag bli tvungen att passera de stora fiskarna. Hur ska det gå?

När det är vår tur så får vi gå och byta om till våra badkläder. Vi ombeds ta av alla vassa föremål så som armband, halsband, ringar etc. Vi ges en varsin flytväst och så måste vi duscha av oss för att få bort eventuellt smink eller solskyddskräm. När grinden öppnas så är mina tankar om de stora fiskarna som bortblåst. Jag är först ute i vattnet och först på madrassen i mitten av bassängen där vi ska utgå ifrån. Vi är ett gäng på ca 8 personer som ska få träffa delfinerna, själv hamnar jag och Niklas på en gummimadrass med en kvinna och man från Tyskland samt en ung tjej från Kristianstad. Världen är bra liten. Killen som är delfinskötare är 13 år och jag blir avundsjuk. 13 år och delfinskötare, detta måste ju vara drömjobbet för alla. Det börjar med att vi får hälsa på delfinerna. En efter en kommer de upp till ytan, kuttrar lite och försvinner ner igen. Jag är så glad att mitt leende inte räcker till. Detta är otroliga djur, fascinerande och fantastiska på en och samma gång, en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. Så när det äntligen är dags att simma med dem så hoppar man i en och en. Jag hoppar i, klappar med handen på vattenytan och vips så är en delfin där och hämtar upp mig. Tappar jag den så klappar jag återigen bara med handen på vattenytan så kommer den och hämtar mig. Jag kan inte beskriva känslan att hålla fast i en delfin och låta den föra en fram i vattnet, det är obeskrivligt. När den simmat några varv släpper den av mig vid madrassen och så är det nästa persons tur. Niklas hasar sig ner och spänner fast sig till delfinen. För första gången sedan resan påbörjades så ser jag ren och skär glädje i hans ögon. Det är fantastiskt att se.
Vi turas om att simma med ca 5 olika delfiner, alla lika snälla och fina. Vi matar dem med fisk, pussas med dem, vinkar åt dem och låter dem skvätta vatten på oss. Den rosa delfinen Yoshie når mina läppar och jag ler när jag tänker på det. Känslan av att pussa en delfin, att vara nära dem, att uppleva det jag drömt om sedan jag var ung. Nu förstår jag varför delfiner används för människor som mår dåligt, de har verkligen en terapeutisk förmåga att få en att må bra.
Efter en timme i bassängen med dem så vill jag inte lämna dem. Delfinmötet är by far det bästa jag varit med om och jag tror även att Niklas instämmer.

Så är det äntligen dags att lämna Thailand och bege oss mot ett nytt land och därmed Kambodjas näst största stad Siem Reap med ett invånarantal på 168 662 människor. Vi ska färdas med buss och det känns lite speciellt. Här är det vardag att åka Thailand-Kambodja, liksom det är för oss att åka Sverige-Danmark. Känns dock som om Kambodja är mer ett land än vad en dagstur till Danmark är för oss. Vi åker till T.A.T för att få bästa tips om vilken väg vi ska ta till Kambodja. För 180 Baht får vi åka i en van till gränsen Bam Laem och där får vi gå igenom gränskontrollen, även kallad Immigration checkpoint. Vi får en visumstämpel i våra pass och så plötsligt står vi med fötterna i Kambodja. Ett steg bak så är vi tillbaka i Thailand. Vad vi inte vet nu är att vi åkt till helt fel gräns för att komma billigt undan för vidare transport. Kanske är det just därför som vi också står här som ensamma turister. Några människor skriker på oss, försöker locka oss med dem men vi avvaktar. Snart får vi kontakt med en ung kille som erbjuder oss taxi till Siem Reap för 5000 Baht. Det låter oerhört dyrt men vad gör man, vi måste ta oss dit. Då tror vi att det rör sig om en mil eller så men resan visar sig bli betydligt längre än så.
Niklas är rätt skeptisk till hela grejen, är det något jag lärt mig om honom under dessa dagar så är det att när han börjar skaka så mår han inte bra. Detsamma hur han sätter handen till näsan och drar några djupa andetag, jag vet inte riktigt hur detta ska hjälpa men jag antar att det är ett knep att ta till när den bruna papperspåsen inte finns inom räckhåll.

Vägarna i Kambodja visar sig vara allt annat än bra. Det är inte direkt vad man kan kalla vägar heller för den delen, snarare en sandbank. Taxichauffören kör som en galning trots att man inte ser sådär fem meter framför sig. Flera gånger kommer jag på mig själv med att sitta med andan i halsgropen, orolig för alla de djur som kommer att dödas med vår taxis framfart. Kan man säga att vi hade del i det då? Vi åker i vad som tycks vara en evighet, ibland slumrar jag till i baksätet, musiken i min mp3a går på högvarv och jag höjer ljudet en aning för att slippa lyssna på den musik som strömmar ut från bilens högtalare. En gammal skruttig Volvo som denna kan då inte vara en av Volvos bästa eller ska man se det som så, den har hängt med i årtionden, Volvo kanske gör bra bilar trots allt.
Då och då kan vi se ut genom fönstret hur cyklister passerar oss med döda grisar upp och nedvända på pakethållaren, fastspända, redo att bli mat hos någon väntande familj. Jag mår illa vid tanken. Niklas har ett sätt, varje gång vi möter något som jag uppenbarligen kommer må dåligt av att se så säger han; titta inte ut nu, vilket automatiskt får mig att vända blicken utåt. Det blir en tvärtom effekt, nämn inget och jag ser inget liksom.

När vår taxi stannar på en marknad någonstans i ingenstans så blir Niklas livrädd. Han skakar än mer, kollar sig omkring, håller hårt i väskan och vet med sig att något hemskt kommer att hända. Han svettas som en gris och andas högljutt. Jag säger åt honom att lugna sig, det är inte bra för nerverna. Allt som sker är att vi ska byta bil, våra väskor lyfts ur från bagaget och innan jag hunnit säga Nationalencyklopedin tre gånger så är vi återigen på väg.
När vi åkt i vad som verkar vara en evighet så stannar taxin, vi ser frågande på varandra och undrar om det är här vi ska spendera de kommande dagarna. Om det är så är det inget roligt ställe och vi vill båda därifrån. Vi har fel. Utanför taxin träffar vi på Lai, en trevlig, söt och tillmötesgående ung kille som tar våra väskor och lastar upp dem på en Tuk-Tuk. Vi befinner oss i Siem Reap Village men ska vidare mot city. Lai känner till ett bra boende och han tar oss dit medan han samtalar på om Kambodja, vad vi har för planer och hur vi vill gå till väga med våra kommande dagar i detta land. Boendet heter Green Town Guesthouse och ligger mysigt inskränkt i ett lugnt område med promenadavstånd till Old Market, mittpunkten av Siem Reap. Rummet är grymt fint, städat och fräscht och det doftar relativt nytt. Inrett i vitt med ett stort badrum jämfört med tidigare boenden. Lai knackar på med papper och penna och frågar vad vi vill hitta på. Vi har lite idéer och nämner det för honom, han verkar bli sjukt imponerad av våra mål och intressen. Tillsammans gör vi upp ett schema för de kommande dagarna och Lai ska ta oss dit. Han blir vår hjälte.

På kvällen går vi till Old Market. Vad som skiljer Kambodja från Thailand är människorna. Från att ha hört så gott om thailändare så kan jag med ens säga att människorna i Kambodja bär på så mycket mer ödmjukhet än någon annan jag än så länge träffat.
Old Market är stort, vid första anblicken ser det ut som en vanlig liten marknad men så fort man går in så slingrar sig gångar till höger och vänster och snart vet man inte vart man började eller hur man kommer ut. Försäljning av skor, kläder, elektronik, mat, kryddor etc. Varken jag eller Niklas är så shoppingsugna i detta nu utan väljer mest att kolla runt lite och få uppslag för vad som kan tänkas köpas. Jag hittar dock två tröjor till barnen och Niklas köper med sig några sjalar till släkt och vänner. Det som även skiljer Kambodja från Thailand är priserna, här är det relativt dyrt i jämförelse. Jag antar att det är bättre varor så priserna måste hållas.

På kvällen slår vi oss ner på ett café och dricker juice. Det är behagligt och skönt att bara sitta djupt försjunken i fåtöljerna och kolla in folk. Här är det en massa turister vilket gör att Niklas är i sitt essä. Själv godtar jag det. Det kan väl vara skönt ibland att höra något man förstår men när man ser löpsedlar från svenska tidningar eller liknande, då har det gått för långt.

Efter en heldag på resande fot så gör vi kväll och går och lägger oss.

Klockan nio hämtas vi upp av Lai som ska ta oss mot dagens första mål, barnhemmet Orphan Center. Jag försöker alltid kombinera nytta med nöje på mina resor och jag har i detta fått med Niklas på en av mina nyttigheter. Inget går upp emot att se barnens glädje när man som turist kommer och besöker dem. På Orphan Center som ligger ca 40 minuter ifrån vårt boende bor 40 barn, delat på 10 personal. Så fort porten öppnas och vi stiger in kommer barnen springande, kramar om oss, tar i hand och vill hela tiden vara nära. Alla barn boende på Orphan Center är barnlösa och har hamnat här som nyfödda eller i tidig ålder. Deras glädje och hopp är förundransvärt med tanke på att de förlorat både familj och släktingar av en eller annan orsak.
Niklas tar med sig Lai och strosar runt i området. Här finns även en hund och lite hönor. De ska verka för barnens utbildning, att lära sig vara snälla mot djuren har en helande effekt på människor och gör att man kan klara sig bra i framtiden. Jag gillar deras tankesätt.
Jag ser på håll hur Niklas promenerar bredvid Lai och centrets huvudansvarige. Själv befinner jag mig i händelsernas centrum med kameran i högsta hugg. Som en person som älskar att fotografera barn så är detta ett ypperligt tillfälle för många bra bilder och alla vill vara med. De turas om av att stå framför kameran, le, skratta, spexa. Ett vanligt förekommande fenomen är peacefingrarna som åker upp hela tiden. Därför zoomar jag in lite extra på ansiktena, bara för att fånga den där glädjen som jag är glad att de bär på men som jag inte förstår hur de kan ha, efter allt de gått igenom.

Alla är oerhört glada över vårt besök och i hemlighet förbereds en teater för oss. Vi ombeds slå oss ner på en varsin stol och så börjar showen. I masker och med de mest fantastiska kläder, trummor som det slås på och musik i bakgrunden så börjar de dansa för oss. Det är otroligt att se. Ett oförglömligt minne som alltid lever inom oss.

Vid fyratiden åker vi till ett annat barnhem vid namn Sokorphanage. Detta är ett mindre barnhem med omkring 20 barn men deras livshistoria är än lite värre. Här finns två stycken som förlorat varsitt ben i minor samt en liten ung flicka med hiv. Hon försökte le och vara med men någonstans i hennes ögon kan man se rädslan. Rädslan av att inte veta hur länge till hon ska finnas kvar. Även här har de hundar, barnen älskar dem, två stycken vid namn Brazil och Katha. Här verkade djuren mer som människans vän än som något som bara är i vägen och får klara sig själva. Just därför faller Kambodja mig redan nu mycket mer i smaken än Thailand.
Vi avslutar vårt schema med att bege oss till en närliggande skola där undervisningen avbryts när vi kommer. Eleverna som är någonstans mellan 14-18 år får ställa frågor till oss för att träna på sin engelska och när de ber oss sjunga något på svenska för dem så står det still. En svensk låt… Niklas börjar sjunga på Bä Bä vita lamm och alla skrattar, så även jag. Av alla svenska låtar från Gyllene Tider, Freestyle etc så väljer han en barnvisa som för den delen är skitdålig, haha… Vi skyller på att våra hjärnor stekts sönder av den otroliga hettan.

Vi avslutar kvällen i de gröna fåtöljerna på Boom Boom Boom café där vi dricker vår sedvanliga fruktjuice. Tillbaka på hotellet ska det bli skönt med en dusch, längtan efter att bara få avnjuta strålarna från duschen och känna smutsen rinna av sig byts till vrede när vattnet stannar och mitt schampo fortfarande är kvar i håret. Niklas springer ner i receptionen men vi blir utan vatten ett bra tag innan jag kan få bort schampot. Nej jag njöt inte, jag njöt inte ett dugg.

Då är det dags att uppleva Floating Village och Floating Market i Kambodja. Lai kör oss. För 20 dollar får vi en båt med kapten som ska köra oss ut på floden. Det är helt otroligt det man ser. Människor lever på floden men har ändå alla moderniteter som TV och internet. På en platå i floden med stängsel runt finns en basketplan där några barn spelar, vid strandkanten tar sig några barn och vuxna ett dopp i leran. Det är oerhört mycket krims krams överallt men människorna verkar må bra. De lever på fiske och behöver väl inte den där närheten till stora byggnader och andra transportmedel än sina små båtar. Det är rätt fascinerande. Vi stannar till vid en affär och ombeds gå in och köpa lite skolmaterial till en skola som vi närmar oss ett besök. Vi köper några block vilket får räcka, det är mycket båtar ute med turister så om vi inte kan erbjuda mer än så så får de andra turisterna göra det. Det blev ett kort besök på skolan, några barn sitter bakom några bänkar och läster på tavlan, några turister fotograferar, vi själva är rätt mätta på hela upplevelsen och vill därifrån.

På vägen tillbaka sätter jag mig i fören på båten, Niklas sitter kvar på sin plats, hela tiden försöker han vinka mig tillbaka. Jag tror nog bara att han är trött på att höra kaptenen be om dricks hela tiden. Som om 20 dollar för turen inte är tillräckligt.
Där jag sitter och solar mig i fören blir jag snart ett hett motiv för förbipasserande kineser som ropar, vinkar och håller upp sina kameror. Antingen ser de mig som en känd filmstjärna eller är jag väl helt enkelt så söt att de tvunget vill ha mig på bild. Nåväl jag ställer upp medan Niklas hamnar i skymundan, stackaren. Efter vårt lilla besök på Floating Village beger vi oss till Old Market för en matbit. Vi beställer nudlar med grönsaker och oj vad gott det är. Till detta färsk citronjuice som kommit att bli lite av en favorit under resans gång.

Vid halv sex fixar vi oss lift till Angkor Wat som betyder tempelstad på kmerspråk. Detta är den största religiösa byggnaden och mest kända av alla tempel i Angkor området i nordvästra Kambodja. Området är ungefär 400 kvadratmeter och det finns ungefär 100 tempelkomplex här. Angkor Wat byggdes av kung Suryavarman II på 1100-talet och är ett hinduiskt tempel, byggt till guden Vishnu’s ära symboliserar templet den hinduiska världsbilden. Under Angkortiden år 802 till 1432 var Angkor Wat ett huvudtempel och det området återupptogs på UNESCOS världsarvlista 1992.
För att beskriva Angkor Wat som egentligen måste upplevas så kan jag säga att templet omsluts av en 200 meter lång och 4.5 meter hög mur med tinnar och torn som symboliserar världsocenen. Här finns även en bred vallgrav runt byggnaden och via en lång stenbro kommer man fram till huvudbyggnaden. På var sida om huvudbyggnaden finns två stora biblioteksbyggnader. Huvudbyggnaden består av gallerior och paviljonger. Själva templet är som högst 65 meter. Kärnan är omgiven av en pelargång med runt 100 meter långa sidor fulla med reliefer, skulpturer och himmelska nymfer, Apsaras. Sjöarna runt Angkor Wat är helt kvadratiska och utgrävda för hand. Invånarna som en gång bodde i Angkor fick sin vattenförsörjning från ett avancerat bevattningssystem bestående av ett nätverk med kanaler. Väggarna med ungefär 2000 reliefer beskriver historiska, mytologiska och religiösa händelser. En del av relieferna är svarta och blanka och det sägs att de blivit sådana då många besökare har tagit på dem med fingrarna. Man har uppmärksammat slitaget på byggnaden och på vissa ställen har man spärrat av med rep. Under 70-talet påbörjades en renovering av Angkor Wat, ett antal stenblock flyttades från byggnaden men renoveringen avbröts när Pol Pot kom till makten. Alla med utbildning avrättades och ingen vet nu var stenblocken från början var placerade. Därför ligger de ännu kvar på marken. Längs ytterväggens fyra sidor löper en 300 meter lång relief som avbildar olika sägner som till exempel del om hur 92 gudar och 88 demoner vred jätteormen Naga runt ett berg och efter en tusen år lång dragkamp pressades ett hav av livselixir fram ur odjurets kropp. En av demonerna drack av livselixiret som gav evigt liv, solen och månen såg och det och skvallrade för gudarna. En av gudarna högg då huvudet av demonen som förbannade solen och månen och enligt sägnen är det därför vi har mån –,och solförmörkelse.

Medan jag går runt och fotograferar alltifrån solen som går ner bakom templets väggar till de orangeklädda munkarna så anser Niklas att det vore skoj att leka journalist. Ur sin ficka håvar han upp sitt pressleg, går fram till en vakt och ber om att släppas in för att dokumentera templet. De förstår nog inte riktigt vad han säger för han kommer tillbaka och ansluter sig till mig istället. Jag märker Niklas framsteg mer och mer, han går från klarhet till klarhet och trots att vi nog båda retar oss lite smått på varandra ibland så är vi som hand i handske när det gäller att resa.
Solnedgången över detta komplex sägs vara magisk och det stämmer. Man kan nog aldrig riktigt föreställa sig detta ställe förrän man stått där och blickat ut över det. Fantastiskt är ordet.

Kvällen spenderar vi sedan på hotellet där vi dricker Vodka Cruisier, en färdigblandad dryck som vi köpt i butik. Vi roar oss även med lite biljardspel samt får lite tips och råd om Vietnam från en kanadensare. Väl uppskattat.

Kambodja är ett fantastiskt land helt enkelt!

Sista dagen i Siem Reap, idag beställer vi biljett till Phnom Penh. Ska åka buss dit, kostar 6 dollar. Gud vad dyrt allt är nu för tiden ;)
Vi vaknar sent idag, ett för att vara exakt. Det om något är vi värda efter alla intryck som tillkommit sedan vi lämnade Sverige den 19 januari. Huvudet fylls hela tiden på med nya upplevelser, ibland måste man varva ner för att tömma tankarna och få plats med nya.
Efter en snabb frukost beger vi oss ut. Idag handlar allt om att bara vara. Med kameran i högsta hugg så börjar vi lulla runt, vi strosar i parker, över grönområden, längs med åar, in bland monument av stupade kungar och andra människor. Vi bara går. Inga måsten, inget vi måste se eller göra. Dagen går i lugnets tecken helt enkelt. Vid Formal Garden stannar vi, en vaktmästare vattnar blommorna, omkring oss är total grönska, lugn, en oas av stillhet. Vi sätter oss ner, andas in den rena luften, fri från avgaser, inga ljud omkring oss förutom strålen av vattenslangen som slår mot blombladen. Tystheten avbryts av tjutande sirener, ambulans och polis, en krasch. Lite längre bort har en trafikolycka inträffat mellan moped och bil. Vi ser inga skadade, kanske, kanske inte. I samma veva kommer två pojkar gåendes. I handen håller de en liten hjälplös fågel som piper. De skrattar, som om de gör något roligt, jag följer dem med blicken, blänger argt på dem och hoppas att de ska ta sitt förnuft till fånga och släppa fågeln. Så plötsligt kastar de upp den i luften och vi ser den falla handlöst mot marken, vingen bruten. Barnen skrattar och springer därifrån. Skitungar. Jag blir ledsen, grymhet mot djur, det jag inte ville se. Kambodja har ju verkat så bra. Framme vid fågeln så flyttar vi in den till rabatten, där ligger den. Jag hoppas den ligger där så länge att den klarar sig, till vingen läkt och den kan flyga igen. Kapa benen på pojkarna, ja det skulle man gjort. Jag mår dåligt.

Vi går vidare, efter fågelincidenten så får vi avsmak från Formal Garden. Vi fortsätter att gå på vägar som vi aldrig gått, byar som vi aldrig passerat, marknader som legat långt ifrån oss. Vid ett stort träd stannar vi, tittar upp. Svarta djur klänger sig fast i grenarna. Till bådas förskräckelser inser vi att det är ett träd fullt med fladdermöss. Usch, fy, tvi…

När vi kommer tillbaka till hotellet slår vi oss ner för lite daglig vila i uppehållsrummet. Killen på hotellet pratar med oss, undrar hur länge jag och Niklas varit tillsammans. När jag förklarar att vi bara är vänner så säger han: ”ah, I lost my chance but I will dream of you” Om han menade om mig eller Niklas har jag ingen aning om.
Framåt kvällen går vi ut och äter, det är sista kvällen i Siem Reap så vi ska fira. På en hyfsat fin restaurang blir det för min del ångkokta vårrullar med nudlar och Niklas slår på stort och beställer in en kokosnöt fylld med juice. Den ser godare ut än den är.

Vi lämnar Siem Reap med glada barn, underbara människor, härlig miljö och massa minnen och hoppas därmed att Phnom Penh känns lika välkomnande.

Så är det återigen dags att lämna ett ställe för att bege oss mot ett nytt. Vi checkar ut från Green Town, tackar för en underbar vistelse trots lite vattenstrejk i badrummet och så beger vi oss. 5.5 timmar ska det ta med buss från Siem Reap till Phnom Penh, huvudstaden i Kambodja. Detta betyder att vi har en del timmar att fördriva på bussen som skranglar sig fram på totalt sönderkörda vägar. Phnom Penh grundades 1373 i och med byggnationen av templet Wat Phnom som med sina 27 meter är den högsta religiösa byggnaden i staden. Då kung Ponhea Yat flyttade till Phnom Penh från Angkor efter att ha blivit besegrad av Thailand 1431 så blev Phnom Penh huvudstad. En storstad blev den först 1866 då det kungliga palatset med Silverpagoden byggdes. Phnom Penh var under den franska kolonialtiden känd som Asiens pärla och blev huvudstad i det självständiga Kambodja år 1953. År 1975 fördrevs stadens då två miljoner invånare, varav ca en miljon flyktingar, av Röda Khmererna efter att de intagit staden. Först när Röda Khmererna krossats av vietnameserna år 1979 så började befolkningen återvända.

Det finns en legend som säger att staden grundades när en gammal kvinna som hette Penh hittade fyra bilder av Buddha vid Mekongfloden. Hon förvarade dem på en kulle, Phnom, och runt kullen växte staden fram. Staden döptes därför till Penhs kulle (Phnom Penh). På 1500-talet gynnades staden av den ökade handeln och kinesiska och indonesiska handelsmän slog sig ned i staden. Krig med Vietnam gjorde att man förlorade kontakten med havet och 1772 brände Thailand ned staden. Fransmännen tog kontroll 1863 och byggde ut staden med vägar och kanaler. Befolkningen växte till 500 000 i början av 70-talet och ökade på grund av flyktingströmmar som följde på Vietnamkriget. När Röda Khmererna tog makten avrättades många av stadens invånare, framför allt de som hade utbildning. När staden senare befriades efter kriget så ökade befolkningen successivt.

När vi så väl kommer fram så anfalls vi av Tuk-Tuk förare vid busstationen som alla vill köra oss till ett boende och tjäna en slant. Niklas blir som vanligt nervös när folk blir för närgångna men i detta nu blir jag förvånad när han ryter till och ber dem flytta sig. Några av chaufförerna börjar slåss när de försöker värva oss och då har det gått för långt, då drar vi. Vi hittar en chaufför lite längre bort som vill visa oss till Okey Guesthouse, ett backpackerparadis som han kallar det. Detta visar sig inte vara något för oss. För det första så ligger det för långt utanför händelsernas centrum och för det andra så är det alldeles för mycket liv där. Vi vänder om. För att vara en stor stad så finns där relativt lite boenden. Till slut hittade vi till ett gammalt ruckel som verkligen gör skäl för sitt namn ”The last home Guesthouse” för ringa sju dollar. Rummet består av en säng, en fläkt, en toalett som man är tvungen att bestiga, myror i handfatet, myror på golvet och myror i sängen. Vi bestämmer där och då att Phnom Penh enbart får vara vårt för två dagar max, mer kommer vi inte klara av. Jag antar att det är så det är att leva billigt backpackerliv.

På kvällen lämnar vi skitstället och beger oss ut. Frånsett boendet så är Phnom Penh helt ok. Det har sin charm liksom alla de ställen vi besökt. Här finns dock extremt mycket Tuk-Tuk och att vara turist mitt ibland dessa kan ibland vara oerhört svårt. Folk verkar inte förstå att man fått benen för att gå och inte bara åka. Vi hittar till Pencil supermarket och går in för att handla dricka. Är det något vi lägger pengarna på så är det just dricka. I så varma länder som vi nu befinner oss i så blir man lätt uttorkad, dricka är nödvändigt för överlevnad. Niklas kör på med sitt vatten, själv är jag galen i allt vad citron heter.
Vi gör inte allt för mycket denna kväll. Att vara på resande fot tar på krafterna och ibland säger kroppen ifrån. Trots att vi inte direkt vill återvända till vårt boende efter vår promenad så känns det ändå nödvändigt för att få sova lite. Trots myror överallt in på kroppen så somnar vi gott.

Idag blir det till att leta nytt boende. Natten var inte mycket att hurra för. Biten av myror och unken doft som fyllde våra näsor, sen är människorna väldigt mysko här. Dessvärre hittar vi inget nytt boende så väljer att stanna kvar ytterligare en natt. Gäller att stå ut.
Dagen går helt i historiens tecken. Tar en Tuk-Tuk till Killing Fields och Tuol Sleng. The Killing Fields ligger lite söder om Phnom Penh och vägen dit är hyfsat bra. Kambodja verkar mer rikt än Thailand men om så är fallet har jag i dagsläget ingen aning om, inte heller vad som ska möta oss på Killing Fields. Vi vet inte så mycket om det när vi kommer dit, man har hört talas om Pol Pot och avrättningar men mer än så är vi inte direkt införstådda med. När dagen är slut ska vi vara både berörda, tankfulla och fruktansvärt ledsna över det som hänt. Till The Killing Fields fördes de så kallade ”skyldiga” efter att de hade bekänt osanningar efter tortyr på Tuol Sleng. Ungefär 17 000 människor avrättades och placerades i massgravar utan att hinna säga adjö till sina familjer. När vi går omkring på området ligger det benbitar på marken, från jorden sticker det upp klädesplagg och fler än oss går runt med huvudena böjda, nedstämda, inne i historien som inte utspelade sig för allt för längesedan utan under åren 1974-79 då faktiskt många i vår närhet var mitt i livet. Vi passerar skyltar på människor som miste livet, inskriptioner, berättelser om livet som utspelade sig här. Det värsta kommer när vi närmar oss ett träd med en grov stam. På en skylt intill står det: Killing tree against which executioniers beat children. Det sägs att de Röda khmererna inte ville ödsla dyrbara kulor på barnen och därför slogs de istället ihjäl mot trädet. Bilder kommer upp i huvudet av hur gråtande barn dödas, skräcken i deras ögon, frågorna varför. Vid en annan massgrav avsedd för kvinnorna placerade man dem på knä med förbundna ögon. Med bambukäppar slog man ihjäl dem. För att säkerställa att alla var döda hällde man DDT (diklordifenyltrikloretan) ett insektsgift över dem. För oss är det svårt att förstå hur det var och vi kan nog aldrig riktigt föreställa oss det, för de som upplevde det och överlevde kommer minnet för alltid att hemsöka dem, så som minnet av att ha sett platsen nu hemsöker oss. Vi går vidare längs området och berörs hela tiden av nya saker. Utmed ett stängsel möter vi två barn, de följer oss runt området på andra sidan stängslet och upprepar orden: Please, give us some money, samma tonläge om och om igen. Vi båda tänker oss att andar från de avrättade barnen nu tagit kontroll över dessa två barn och försöker få någon vedergällning, visa att de överlevde, att de finns. Det är skrämmande och vi flyr dem snabbt. När vi är klara bland massgravarna och lagom mätta av alla intryck så återstår ett 18 våningar monument med kranier som står placerat en bit in på området. Kranierna är ordnade efter ålder, barnen högst upp och de äldsta längst ner. För att gå upp till monumentet måste man ta av sig skorna och man kan innan köpa blommor eller rökelser att skänka som gåvor och hedra de omkomna. Det är en konstig känsla att gå runt och titta på kranier av vad som en gång varit människor men som utplånats av en enda mans makt, Pol Pot. Det sorgliga i hela den här historien är egentligen inte hur många människor som fick sätta livet till, det är att Pol Pot dog i en hjärtattack 15 april 1998 och aldrig hann få någon dom för det folkmord han var skyldig till.

När vi trott att vi sett allt så förväntar vi oss att komma till något mindre berörande när vår Tuk-Tuk kör oss mot Tuol Sleng eller S-21 som det också kallas. Detta var från början en högstadieskola vid namn Tuol Svay Prey High School men gjordes om till fängelse och tortyrcenter under Pol Pots regim. Hit fördes så kallade politiska fångar och intellektuella personer till vilka alla med någon typ av utbildning räknades. Det kunde också räcka med att bära glasögon eftersom man då ansågs ha läst för mycket. Pol Pot hette egentligen Saloth Sar och han var ledare för Rhöda khmererna i Kambodja. Mellan åren 1975-1979 iscensatte han folkmord där 1.7 miljoner människor, 21 procent av befolkningen fick sätta livet till. Människorna dog av svält, tvångsarbete, sjukdomar och avrättningar. Genom att lura människorna i Phnom Penh att amerikanerna skulle bomba staden tömde man snabbt Phnom Penh på dess invånare. Man ville få ut människorna att bo på landet, alla skulle tillhöra ett kollektiv och pengar avskaffades. Syftet var att skapa ett självförsörjande land där befolkningen brukade jorden. Idag fungerar Tuol Sleng, S-21 som museum. Målet med fängelset var att få fram bekännelser och alla medel var tillåtna. Det vi möts av innanför murarna och i rummen är tortyrredskap, långa järnrör med öglor där man låste fast fångarnas fötter och la dem i långa rader på golvet. En del av fängelsecellerna hade murade väggar och var på sina ställen inte mer än 1.5x2 meter. På övervåningen kan man läsa nedskrivna berättelser om hur det kunde gå till när någon togs i förvar. I total tystnad går vi i gångarna, det är så öde, tomt. Bara våra fotsteg ekar. När man blundar kan man nästan se det kaos som utspelade sig, man kan höra ljudet, känna rädslan från de människor som på ett eller annat sätt skulle få avsluta sina liv i denna tortyrkammare. Alla går tyst förbi, alla med sorg i blicken precis som på The Killing Fields. Alla berörs av historien. En tystnad som på något sätt hedrar de människor som fick sätta livet till.
Röda khmererna var alltid noga med att fotografera alla nyanlända och dokumentera allt så noggrant det bara gick. Massvis med bilder trängs på väggarna av män, kvinnor och barn, unga som gamla. Ett kort som verkligen fångar mig är bilden på en ung kvinna med ett spädbarn i famnen, två fångar på Tuol Sleng, två offer.

Själva Tuol Sleng omges av en mur med rostig taggtråd, fönstren är försedda med galler, detta för att kvinnor ofta valde att hoppa ut och möta döden på detta sätt istället för att torteras till döds. Rosten vittnar idag om de år som passerat. Niklas och jag har skiljts åt, han går lite i förväg medan jag stannar titt som tätt och andas in allt, fotograferar och dokumenterar. Skräck blandas med hopp om att det är över, att människor kan gå vidare trots det hemska som hänt, inte att glömma men att gå framåt. Av ca 1700 personer som kom till Tuol Sleng så överlevde sju varav en fotograf, en skulptör och två konstnärer. Vann Nath, en av konstnärerna satt i fängelse i ett år, vanligen satt fångarna i genomsnitt 2-4 månader innan de blev avrättade. Vann Nath överlevde tack vare sin konstnärliga talang då han fick i uppdrag att måla porträtt av Pol Pot. Hans målningar på väggen i Tuol Sleng skildrar den tortyr som fångarna utsattes för. Vissa föds med en gåva, Vann Nath’s gåva var att kunna måla, detta räddade hans liv.
Utanför på gården står sju vita kistor där vietnameserna begravde resterna av dödsoffren som hittades i fängelset när de gick in i Kambodja.
När både jag och Niklas fyllt våra huvuden med nya intryck, nya tankar och nya funderingar och prioriteringar så anser vi att det är dags att gå vidare, blicka framåt. Vi är båda deprimerade av vad dagen gett oss men också glada över att vi fått se och tagit del av det hemska som hänt. Vi skattar oss lyckliga över det vi har och känner sorg över det de människor i detta land förlorat. Idag kan vi se lite rättvisa skipas då fängelsechefen för Tuol Sleng, Kaing Guek Eav även kallad Duch nu åtalats, 30 år senare. Åtalspunktera är brott mot mänskligheten, tortyr och mord samt brott mot Genévekonventionen. Åklagaren yrkade på ett 45 årigt fängelsestraff men domen blev 35 år. I slutändan kommer fem år räknas bort för att Duch suttit olagligt fängslad och ytterligare elva år räknas bort för att han samarbetat med rätten. Trots detta tror jag att Duch aldrig kommer att bli en fri man, han är för hatad för det och jag önskar honom exakt samma behandling som han utsatte fångarna för.

Då dagen bjudit på allt för många sorgsna intryck så bestämmer vi oss för att göra något bra av resten av kvällen. I förbifarten har vi hört talas om en restaurang vid namn ”Friends Restaurant” som är ett gatubarnsprojekt och specialiserat på Tapas. Restaurangen startades av en österrikare för att ge barnen och ungdomarna på gatan en möjlighet till en bra utbildning och ett bättre liv. Kravet är drogfrihet och är man inte det får man hjälp med avvänjning. När vi kommer dit är det fullsatt och vi får vänta för att få ett bord. Ungdomar mellan 14-20 år springer runt borden och de ljusblå tröjorna vittnar om ifall de är elever eller lärare. Vi beställer vad vi tycker låer som en rätt var men det visar sig vara mer än vad vi ätit på hela resan. Inte heller vet vi vilket som är vilkens och det slutar med att vi äter från varandras tallrikar och njuter av atmosfären likväl som av den goda maten. Notan slutar på en del men detta är vi värda efter dagens utflykter.

Efter vi ätit beger vi oss till en otroligt liten charmig juicebar vid namn Fizz juicebar. Det de inte har i juiceväg finns inte. Här finns menyer på fruktdrinkar, smoothies, fizzdrinkar, frappes och vanliga juicer, vi dricker några stycken var och beger oss sedan till vårt boende som till vår förskräckelse är låst. Inte en människa syns till och klockan tickar på mot midnatt. Blir detta första natten på gatan? Vi knackar lite löst i hopp om att någon ska höra oss men inte tillräckligt hårt för att väcka någon. Det dröjer några minuter men snart blir vi insläppta och kan ta oss till vårt lilla rum som vi så länge längtat efter…not! Vi lägger oss i sängen och samtalar lite med lampan tänd och så plötsligt knastrar det till och ljuset i rummet blir genast svart. Strömmen går, fläkten stängs av och vi ser inte händerna framför oss, ej mindre myrorna som letar sig in i regioner som de helst ska hålla sig undan. I korridoren utanför slår någon i dörren och en annan turist som vi inte sett skymten av tidigare tänder en ficklampa och letar sig fram i korridoren. Han ropar något på engelska och jag öppnar dörren, nämner att strömmen gått som om han inte märkt det och ber honom gå ner och höra med ägarna vad vi ska göra. Han kommer snart tillbaka med kvinnan i släptåg som pillar på någon lampa i tron att det bara är denna som gått sönder. Si så där 40 minuter senare kommer strömmen tillbaka och vi kan slappna av. Visst, det var inte hela världen men både jag och Niklas anser att ström är det minsta vi kan begära för att ha betalat 7 dollar för det värsta boendet där myrorna tagit över allt. Det blir skönt att veta att det är nästsista natten vi spenderar här. Snart beger vi oss mot nya mål och det är med denna tanke som vi lyckas somna även denna natt, fullt medvetna om att myrorna kalasar på våra fötter, vårt hår och allt annat de kommer åt.

http://www.reseguiden.se/forum/bilder/395515 Sista dagen i Phnom Penh. Idag bestämmer vi oss för att besöka ett barnhem för att jämföra Siem Reap med detta ställe. Innan dess bokar vi buss till Ho Chi Minh även kallat Saigon i Vietnam. 11 dollar kostar det. Vi slipper visum då vi redan har 30 dagars fri tillgång till detta land innan visum måste införskaffas. Vi haffar en Tuk-Tuk och ber chauffören köra oss till Central Market, en marknad som erbjuder allt som föregående marknader erbjudit samt rostade insekter. Jag utmanar Niklas att smaka en kackerlacka eller gräshoppa men han vägrar, likaså jag. Hur kan man äta detta är min tanke när vi går runt i gångarna på Central Market och hela tiden möter människor som från små påsar tuggar i sig myror, spindlar och annat som jag inte ens skulle ta på med handen.
Central Market bjuder inte på så mycket shopping, vi köper med oss lite pennor och målarböcker att lämna på barnhemmet, en gåva från två rika knösar som vill glädja andra. Väl utanför marknaden köper jag tre väskor, en till mamma, en till Jenny och en till mig själv. Jag lyckas få ner priset en aning och är nöjd med köpet. Vår Tuk-Tuk kille hämtar upp oss framåt eftermiddagen och kör oss mot vad han kallar ett barnhem men som visar sig vara en skola. I ren ilska försöker vi få honom att förstå att detta inte är vad vi är ute efter men han har stängt dövörat till så vi får se oss omkring på skolområdet istället, en skola som inhyser 2000 elever och desto mer cyklar kan det tyckas. Efter ett besök på närmre en timme som inte gett oss alls mycket så ber vi vår chaufför köra oss till parken, ett bra utgångsställe för att hitta tillbaka till vårt boende men tillräckligt mysigt för att bara gå omkring. När han släpper av oss ber han oss om dricks men vi skakar bara på huvudet. Vi ger dricks men vi ger det inte till inkompetenta idioter som inte vet vad ett childrens orphanage är. Han blir sur och kör där ifrån. Niklas och jag är trots det nöjda med dagen. Det är långt ifrån kväll och många timmar kvar att spendera innan sängen väntar. Vi sätter oss i parken och tittar på folk, några jonglerar, några går hand i hand, upptagna av varandra för att inte se vart de sätter fötterna. Några parkarbetare underhåller gräset och ser till att grönskan uppehålls.

När vi går hemåt går vi inom Fizz juicebar. Detta har kommit att bli ett av våra favoritställen och ett ställe att finna lugn och ro på. Återigen beställer vi en del fruktdrinkar, allt för att prova nya kombinationer att ta med oss tillbaka till Sverige och den juicebar vi planerar att slå upp portarna för. Det är ju bara så gott.

Utöver detta så händer inte allt för mycket denna dag. Sista natten på boendet njuter vi verkligen av vårt myrsällskap och den smutsiga toaletten. Detta är himmelriket på jorden, ja att vi aldrig mer ska sova här efter denna natt alltså.

http://www.reseguiden.se/forum/bilder/395543 Klockan sju hämtas vi upp av bussen som ska ta oss mot Ho Chi Minh-staden, tidigare Saigon i Vietnam. Äntligen kan vi andas ut över att lämna slummen på The Last Home Guesthouse och bege oss mot bättre boende, detta har vi bestämt. Nu är det lyx som gäller, eller i alla fall något där man kan koppla av och känna sig ren i alla fall. Efter sex timmar med vår Sapacobuss är vi framme i Ho Chi Minh, landets största stad med ca 7.2 miljoner invånare varav 5.9 miljoner bor i själva centralorten. Överallt gasar mopeder fram i full fart, inte undra på då det finns 5.5 miljoner mopeder i denna stad. Niklas tar sig för näsan, skakar om vartannat och verkar inte känna sig hemma, jag skrattar. Det gäller att göra det bästa av situationen och det bästa vi kan göra är att hitta ett boende, ställa av oss väskorna och varva ner. Jag trodde aldrig att det skulle ta så mycket på krafterna att resa. Det är en sak att gå runt med ryggsäcken stramt mot rygg och nacke men det jobbiga med att vara backpacker är att ta sig emellan ställena. Det är då man blir trött. Jag antar att det beror på alla intryck längs vägarna samt lugn kristen musik i öronen.

Så vi börjar vårt letande efter ett boende. Folk hoppar på oss vart vi än går och vill erbjuda rum för billig peng. Vi kollar på några men inga faller oss i smaken. Det vi lärt oss är att då man blir påhoppad om att rum finns så finns rum, men de är inte bra. Går man däremot in på ett hotell eller vandrarhem och frågar om det finns rum så är oftast rummen mycket bättre. Det är väl för att de har gäster så de behöver inte stå och värva folk till deras boenden. Efter mycket letande hittar vi ett kombinerat hotell/turistbyrå vid namn Lan Anh Hotel, pris 20 dollar natten totalt inklusive frukost och internet. Rummet är kanon, lagom stort med bra badrum. Här checkar vi in. Innan vi gör staden så stannar vi en stund på hotellet, tar vår sedvanliga nedvarvning, duschar av oss och räknar pengar. Än har vi mycket kvar i reskassan så någon nöd går det inte på oss som tur är.

Vi går sedan till Ben Than Market, en gigantisk marknad, större än någon annan vi ännu besökt. För mig ett riktigt prutparadis, för Niklas en kommande mardröm. Tyvärr stänger det klockan sex så vi hinner inte med allt för mycket, istället går vi och sätter oss i parken och kollar in ett gäng skolgrabbar som leker med en fjäderboll som de sparkar och nickar till varandra. Det ser skoj ut. När en ung flicka passerar köper jag två. En till mig och en till Uffe. Vietnam är trots all trafik något av det renaste stället vi besökt. Gatorna är sopade, blommor växer och träden är grönare än gräsmattorna. Inga hundar och inga katter i sikte. Det man hört att de äter hundar och katter i Vietnam är inget vi ser, här går de i koppel, människor gosar med dem, de är älskade. Vad som sen sker i småbyarna vill jag inte ens tänka på. Alla har vi våra sätt att överleva på, en dag hoppas jag att människorna inser att vi inte behöver djuren för att överleva födomässigt, vi behöver dem för att överleva
känslomässigt, för att de får oss att må bra helt enkelt.

Både Niklas och jag är möra i kroppen när vi återvänder till vårt hotell. Det är skönt att somna med vetskapen om att lakanen är rena och myrorna ett minne blott. Än en gång börjar semestern 

Vi startar dagen med frukost på hotellet. Det bjuds på baguette med sylt (snarare sirap) samt juice, kaffe och te. Jag håller mig till juicen även om den inte direkt smakar mumma. Dagens agenda är shopping. Vi har befunnit oss på många shoppingparadis men vi har inte direkt handlat något. Man ser en sak men man avvaktar och så ångrar man sig när man är på väg någon helt annanstans. Idag tar vi en taxi till Andong market, en marknad vi blivit tipsade om i turistbyrån i hotellreceptionen. Det sägs att det ska vara mycket folk där och när vi kommer fram inser vi att det stämmer. Så istället går vi till Andong Plaza vilket visar sig vara lika trångt. Att trängas med svettiga vietnameser som kollar konstigt på en är inget vi direkt njuter av så vi hoppar på en taxi igen och beger oss istället tillbaka mot Ben Than Market vilken vi inte hann med allt för länge under gårdagen. Niklas som svettat ner nästintill alla sina kläder och som inte längre luktar gott behöver nya tröjor. Det får bli uppdrag nummer ett. Visar sig att det blir ett svårare uppdrag än vi någonsin kunnat tänka oss, i alla fall för stackars Niklas. I ett marknadsstånd stannar han för att kolla på lite olika märkeskopior i t-shirt väg. Jag håller mig aningen i bakgrunden då jag inte gillar påflugna försäljare som försöker pracka på en massa skit som man egentligen inte behöver. Niklas däremot går ut lugnt, en tröja läggs i hans famn, han känner lite på den, testar kvalitén, styrkan i materialet. Kastar några blickar mot mig som för att säga att det känns riktigt bra. Så kommer ytterligare en försäljare, lägger tröja efter tröja i hans famn, snart har han tillräckligt för att inte kunna röra händerna och han frågar som man normalt gör;
- How much?
- 275 dollar for you sir.
Han vänder sig emot mig och frågar om det är ett bra pris för 10 tröjor. Jag skrattar, 275 dollar för 10 märkeskopior, nej det är inget bra pris. Jag ser hur han börjar svettas ytterligare och inte vet vart han ska vända sig eller mindre göra sig av med tröjorna.
- It’s too much, I don’t want it
- You look you buy!
Han lägger ner tröjorna på bordet och ska gå därifrån när en försäljare ställer sig i vägen. Jag står och skrattar en bit bort och inser att jag kanske borde hjälpa honom. Försäljarna är ju uppenbarligen irriterade på att inte få något sålt och Niklas känner sig trängd och kommer inte undan. Jag närmar mig lite och säger åt honom att bara gå där ifrån. De håller händerna emot honom och stoppar honom. Upprepar orden; ”You look, you buy” Till slut rinner hans tålamod ut och han sliter undan deras händer och med ilska i rösten säger han högt och tydligt åt dem att flytta på sig. Jag är stolt, Niklas går framåt, snart vågar han kanske till och med kasta sig ut från ett stup eller testa rostade insekter. Vem vet…
Vi lämnar marknadsståndet med tröjorna och rör oss in mot lite lugnare försäljare. Vid ett parfymstånd köper jag två stycken parfymer, Hypnose samt DKNY apple, 80 kr för dem båda, detta efter viss prutning och hot om att köpa av annan försäljare. Jag är nöjd med köpet.

När vi är trötta på att gå runt på marknaden sätter vi oss i den vackra parken igen.
Överallt spelas det med denna fjädersak som vi sett under gårdagen. Gamla som unga står och sparkar den till varandra och alla verkar lika roade. Undrar när detta blir en sport i Sverige och hur mycket pengar man kan spela om… Vi stannar i parken tillräckligt länge för att det ska hinna bli kväll. Vårt heta samtalsämne är hur vi ska göra med morgondagen, om vi ska ta oss tillbaka mot Thailand eller hitta på något mer i Vietnam. Vi stannar inte länge på varje ställe men vi hinner i alla fall se och uppleva dem. Jag vill stanna, Vietnam är fint, renast av de platser vi besökt och om det inte vore för alla mopeder och svårigheterna att ta sig över gatan så är det ett ställe som jag lätt skulle kunna vänja mig vid. Niklas däremot vill åka tillbaka till Thailand, vi faller för olika saker men till slut går jag med på att åka, dessvärre till Niklas besvikelse så finns inga lediga platser på bussarna så vi får helt enkelt se oss omkring ytterligare i Vietnam. Så istället för att återvända till startpunkten på resan så bokar vi en tur ut på floden för att se denna sida av Vietnam. Vi är ändå relativt nöjda med beslutet.

Senare på kvällen när utelivet drar igång så korsar vi gatan utanför hotellet och besöker Saloon/Bar/Disco där vi erbjuds gratis vodka shots. Jag kan inte medge att det är gott men är det gratis tas det emot. Vi går också upp på övervåningen med utsikt över gatan där vi beställer mat och avnjuter kvällen. Niklas får in en tallrik med ris och grönsaker och lite annat smått och gott och då jag inser att det är ett tag sedan jag lurade honom så kommer jag på den brillianta idén att lura honom stort. På hans tallrik ligger en röd chilifrukt, jag riktigt känner hettan bara av att se på den. Tydligen vet inte Niklas vad det är så jag frågar honom om han vågar smaka på ”paprikan” Klart han vågar. Han skär loss en stor bit och till servitörens chock så stoppar han in den i munnen och börjar tugga. Servitören tittar häpnadsväckande på Niklas och så utbrister han:
- I could never do that…
Varvid Niklas nu känner hettan stiga till maxnivå och han börjar svettas än mer än han gör på dagarna. Jag asskrattar. Detta är det bästa på länge. Han vet inte vad han ska ta sig till, han dränker svaljet med öl, vatten, ris, jag kan se i hans ögon hur mycket han lider. Jag däremot, jag bara njuter. Uppdrag, slutfört! Jag har fått mitt roliga, nu väntar jag bara på revansch. Men ärligt, vem ser inte skillnad på en röd paprika och en röd chili – du har faktiskt dig själv att skylla Niklas 
Det tar ett tag innan han kan slappna av, då är han inte så glad, rätt sur faktiskt men det utbyts snart i skratt, vem kan motstå mina skrattattacker trots det de nyss råkat ut för. Så kvällen slutar bra ändå, vi strosar runt i området, kollade närliggande butiker och har allmänt skoj. Tre länder på mindre än tre veckor, slå det om ni kan!