Klockan nio hämtas vi upp av Lai som ska ta oss mot dagens första mål, barnhemmet Orphan Center. Jag försöker alltid kombinera nytta med nöje på mina resor och jag har i detta fått med Niklas på en av mina nyttigheter. Inget går upp emot att se barnens glädje när man som turist kommer och besöker dem. På Orphan Center som ligger ca 40 minuter ifrån vårt boende bor 40 barn, delat på 10 personal. Så fort porten öppnas och vi stiger in kommer barnen springande, kramar om oss, tar i hand och vill hela tiden vara nära. Alla barn boende på Orphan Center är barnlösa och har hamnat här som nyfödda eller i tidig ålder. Deras glädje och hopp är förundransvärt med tanke på att de förlorat både familj och släktingar av en eller annan orsak.
Niklas tar med sig Lai och strosar runt i området. Här finns även en hund och lite hönor. De ska verka för barnens utbildning, att lära sig vara snälla mot djuren har en helande effekt på människor och gör att man kan klara sig bra i framtiden. Jag gillar deras tankesätt.
Jag ser på håll hur Niklas promenerar bredvid Lai och centrets huvudansvarige. Själv befinner jag mig i händelsernas centrum med kameran i högsta hugg. Som en person som älskar att fotografera barn så är detta ett ypperligt tillfälle för många bra bilder och alla vill vara med. De turas om av att stå framför kameran, le, skratta, spexa. Ett vanligt förekommande fenomen är peacefingrarna som åker upp hela tiden. Därför zoomar jag in lite extra på ansiktena, bara för att fånga den där glädjen som jag är glad att de bär på men som jag inte förstår hur de kan ha, efter allt de gått igenom.

Alla är oerhört glada över vårt besök och i hemlighet förbereds en teater för oss. Vi ombeds slå oss ner på en varsin stol och så börjar showen. I masker och med de mest fantastiska kläder, trummor som det slås på och musik i bakgrunden så börjar de dansa för oss. Det är otroligt att se. Ett oförglömligt minne som alltid lever inom oss.

Vid fyratiden åker vi till ett annat barnhem vid namn Sokorphanage. Detta är ett mindre barnhem med omkring 20 barn men deras livshistoria är än lite värre. Här finns två stycken som förlorat varsitt ben i minor samt en liten ung flicka med hiv. Hon försökte le och vara med men någonstans i hennes ögon kan man se rädslan. Rädslan av att inte veta hur länge till hon ska finnas kvar. Även här har de hundar, barnen älskar dem, två stycken vid namn Brazil och Katha. Här verkade djuren mer som människans vän än som något som bara är i vägen och får klara sig själva. Just därför faller Kambodja mig redan nu mycket mer i smaken än Thailand.
Vi avslutar vårt schema med att bege oss till en närliggande skola där undervisningen avbryts när vi kommer. Eleverna som är någonstans mellan 14-18 år får ställa frågor till oss för att träna på sin engelska och när de ber oss sjunga något på svenska för dem så står det still. En svensk låt… Niklas börjar sjunga på Bä Bä vita lamm och alla skrattar, så även jag. Av alla svenska låtar från Gyllene Tider, Freestyle etc så väljer han en barnvisa som för den delen är skitdålig, haha… Vi skyller på att våra hjärnor stekts sönder av den otroliga hettan.

Vi avslutar kvällen i de gröna fåtöljerna på Boom Boom Boom café där vi dricker vår sedvanliga fruktjuice. Tillbaka på hotellet ska det bli skönt med en dusch, längtan efter att bara få avnjuta strålarna från duschen och känna smutsen rinna av sig byts till vrede när vattnet stannar och mitt schampo fortfarande är kvar i håret. Niklas springer ner i receptionen men vi blir utan vatten ett bra tag innan jag kan få bort schampot. Nej jag njöt inte, jag njöt inte ett dugg.