Det är nästsista dagen av vår vistelse på Langkawi. Tanken på att lämna ön är kanske inte så hemsk men tanken på att åka ifrån Gerhard som blivit en god vän både för mig och Niklas är desto mer sorglig. Vi har kommit varandra nära de senaste dagarna och vi är båda överens om att vi haft några av de bästa dagarna på hela semestern. Det krävdes en man för att göra en man av Niklas helt enkelt. Idag bestämmer vi oss för att hyra en kajak och bege oss ut på havet. Jag är noga med att smörja in mig med solskyddsfaktor 50, min mardröm är att bränna mig igen medan Niklas inte direkt tänker så. Han slänger på sig viss faktor men inte allt för mycket då han hellre ser sig brunbränd än att komma hem som en viting till Sverige igen. Efter dagens slut råder det nya meningar om detta.
Vi prutar ner en kajak till 80 Ringit för 5 timmar, normalpris 35 Ringit för en timme och så beger vi oss ut på havet. Tre personer i en kajak byggd för högst två blir kanske inte det ultimata men vi är redo att anta utmaningen.
Jag och Gerhard påbörjar paddlingen medan Niklas tar sig an den gassande solen på himlen. Det är oerhörda starka vindar ute på havet och efter bara ett fåtal meter så inser vi att detta kommer bli svårare än något annat vi tyckts ha gjort under hela resan. Vi paddlar för kung och fosterland men tycks bara röra oss fåtal meter på havet innan vi guppar tillbaka in mot land. Min största skräck är att välta då jag har både kamera och dyra objektiv i ena facket på kajaken. Vårt mål är en ö lite längre ut som regeras av apor, vi tar i, försöker styra åt rätt håll men driver helt åt fel. På håll närmar vi oss en liten ö och då våra armar är så gott som slut så styr vi kajaken åt dess håll för lite vila. Vi kommer fram med livet i behåll och väljer att ta oss lite vila med bad och utforskande. Med snorkel och simglasögon utforskar vi vattnet omkring oss. Då och då kommer ett stim med fiskar i full fart och skrämmer livet ur mig när de nuddar mina bara ben, jag väljer därför ganska snabbt att gå upp och kolla in ön istället. Den är inte stor till ytan, inte så fin heller för den delen. Vi stannar bara tillräckligt länge för att samla krafterna och sedan sätta oss tillbaka i kajaken igen. Nu är det Niklas tur att paddla. Han befinner sig längst bak i kajaken, Gerhard har frampartiet och jag sitter i mitten. Hur mycket vi än paddlar så kommer vi ingenstans. Jag ser hur Gerhard kämpar och med all kraft tar i för att föra kajaken framåt. Med hög röst skriker han på Niklas;
- Niklas, you must paddle…
Niklas svarar att han gör det men när jag vänder mig om sitter han lugnt i båten med paddeln i knäet. Så slänger han i paddeln i vattnet igen, tar några tag men lutar sig sedan tillbaka igen och låter Gerhard sköta jobbet. Det går inget vidare. Vi glider runt utan mål, låter som mest vindarna styra oss, driva oss mot land, någonstans. På en ö som ser inbjudande ut med bungalower och restauranger försöker vi ta oss iland men när vi närmar oss kommer vakter springande mot vattenbrynet och hytter med nävarna mot oss att paddla vidare. Tydligen är detta en privat strand och att tre turister utan pengar ska få ta sig iland verkar omöjligt. Till slut lyckas vi dock ta oss till en annan ö där vi lägger till. Här delar vi ”paradis” med en varan och massa små konstiga varelser som tycks gömma sig i snäckskal på stranden. Vi roar oss med att plocka stenar, gräva ner fötterna i sanden och bara ta det lugnt. Det funkar så pass länge till dess vi inser att vi fortfarande har en bra bit kvar att paddla för att komma tillbaka till land igen.

När en timme återstår av vår tid med kajaken så är vi nästan framme vid land. Jag och Gerhard hoppar i och simmar in den sista biten och Niklas som uppfattats som ”lat” under större delen av paddlingen vill bevisa oss fel och ta in kajaken på egen hand. Från strandkanten följer vi sedan hans väg mot uthyraren och det verkar gå relativt bra för honom. Jag antar att om vi bara haft en varsin kajak och inte försökt samsas om en på tre personer så hade dagen visat sig bli både enklare och roligare. Nu är vi rätt slut och väljer att gå tillbaka till vårt boende och koppla av en aning. Vi är brända av den stekheta solen och Niklas börjar få riktigt ont. Själv har jag kvar mirakelspray från Ao Nang och sprejar armarna med det men jag känner hur det bränns och jag vet att ett helvete väntar.

Kvällen spenderar vi på gatorna i området. Vi äter pizza på Artisans pizzeria och medan Niklas och Gerhard går och avnjuter massage så slår jag mig ner på ett internetcafé och samtalar med Pär som via webbcam visar Bosco och Bella och deras upptåg i lägenheten.
Nu har det också börjat regna kopiösa mängder och gatorna rent av flyter fram. Ingen är gladare än jag, som jag saknat detta väder.

Vi lägger oss….

Några timmar senare, 01.30 för att vara exakt (den 24/2-2009)

Jag har sovit gott, på en madrass på golvet har jag avnjutit några nätter och det har funkat kanon. Niklas och Gerhard ligger tätt tillsammans i sängen. Denna natt vaknar jag av att något stryker mitt ansikte. Jag tänder ficklampan som jag har bredvid mig och börjar lysa runt omkring mig. Där var det tomt. Kanske var det inbillning, en dröm, en vind som strök mitt ansikte och fick mig att vakna till liv. För säkerhetsskull lyfter jag på kudden och så flyger jag upp. Där springer en kackerlacka fram, den rör sig emot mig. Jag skriker på Niklas att vakna och tänder lampan. Niklas som lider av svår bränna vaknar till liv.
- Ta bort den! Skriker jag
Jag har panik. Niklas tittar sig omkring och reser sig sedan upp. Gerhard öppnar ögonen på glänt och undrar vad som pågår. Jag bara skriker. Niklas är snart på benen, han försöker få bort kackerlackan, då kommer ytterligare en. Jag gömmer mig på toaletten men inser snart att även toaletten är ett bra tillhåll för dessa oerhört grisiga djur. Niklas har fullt sjå med att schasa ut kackerlackorna, han kämpar sig fram med skor och med sopborstar men detta är snabba varelser och de hittar snart ett gömställe i min väska. Med detta får Niklas riva ut allt i min väska och försöka hitta dem, lokalisera djuren och få ut dem ur rummet. Gerhard pustar från sängkanten. Han är sömning… Jag skriker och skrattar om vartannat. Kanske är det ett sätt att hantera rädslan. Gerhard öppnar munnen och upprepar;
- Oh my God, it’s gonna kill us, Oh my God, it’s gonna eat us up…
Hans ord och hans sätt att säga det gör att både jag och Niklas faller i skratt. Vi far runt som ivriga höns i rummet och försöker hantera situationen bäst vi kan. Vi har varit iväg i över en månad men vi har aldrig haft så mycket problem med en kackerlacka som vi har nu. Till slut lyckas vi sjasa ut dem via dörren och vår förhoppning är att de stannar där ute och inte tar sig in igen via springan under dörren. Jag väljer att inte lägga mig på madrassen på golvet utan att istället hålla Gerhard och Niklas sällskap i sängen. Så fullt påklädd och med byxorna instuckna i strumporna så lägger jag mig i mitten. Niklas har så ont av solbrännan så enda sättet för honom att lägga sig ner utan att skrika av smärta är att först gå ner på knä och därifrån sjunka ner på sängen i en oerhört konstig position. Det är rätt roligt att se trots att jag vet med mig hur ont det gör.
Den natten sover jag inte mycket. Niklas snarkar, Gerhard snarkar och jag ligger på helspänn, redo att bekämpa ett krig med den eller de kackerlackor som vågar sig nära mig igen.