Dagen kunde inte ha börjat värre. Jag vaknar 03.00. Niklas snusar vid sidan om. Det är två timmar tills klockan ska ringa. Jag pustar ut i mörkret och somnar om. 06.57 vaknar jag igen och tittar på klockan. Jag gnuggar sömnen i ögonen för att tyda siffrorna. Det tar ett tag innan jag kopplar men så flyger jag upp och skriker på Niklas att vi försovit oss. Han sätter sig raklång upp i sängen, slänger på sig glasögonen och stirrar på mig som om han precis sett ett spöke.
- Klockan är nästan sju, säger jag med panik i rösten.
Vi skyndar oss upp och slänger ihop våra sista saker i väskorna innan vi, utan att borsta tänderna eller göra någon daglig hygienkontroll springer ner från hotellet i hopp om att bussen så snällt väntat på oss trots två timmars försening. Där ute är det tomt och vi inser med ens att vi gjort resans första stora tabbe. Vi har ställt in tiden på klockan men vi har glömt att sätta den på ringning. Nu står vi här med en varsin biljett till ett annat land och en buss som är långt borta ifrån oss. Vi skyndar oss över vägen till resebyrån där vi dagen före bokat våra biljetter. Med stressande röster och lite panikartade känslor så är vi ärliga och säger att vi försovit oss. De ler mest, inga bekymmer här inte. Efter lite samtalande i telefon så är vi inbokade på en ny resa halv åtta.

Vi blir upplockade av en liten minibuss som slänger upp våra väskor på taket och ska ta oss mot Satun varifrån vi sedan ska ta båten mot Langkawi. Langkawi är den största ön i en skärgård med 104 öar utanför Malaysias nordvästra kust, nära den thailändska gränsen, ca 30 km från fastlandet. Trots alla dessa öar är det bara huvudön Pulau Langkawi som har någon bofast befolkning att tala om.
Langkawi är Malaysias mest populära semesterparadis och hit kommer man i första hand för att sola och bada längs vita korallstränder även om detta inte är vårt direkta mål med resan, Niklas kanske vill guppa bland vågorna men jag vill se, uppleva, utforska och utmana mig själv. Det kommer bli både och.

Resan med minibussen går smärtfritt och vi kan äntligen andas ut att vi tagit oss så långt. Det är när resan med båt ska börja som man känner sig aningen panikslagen igen. Båten som inkvarterar oss på en nedervåning utan fönster tycker tydligen att det är rätt film att sätta på, Poseidon som handlar om en båt som börjar brinna och sjunka. Timmen i båten känns som ett dygn men när vi så äntligen är framme vid den största staden Kuah så mår vi bra. Ingen åksjuka och det är värt mycket i sådana här lägen.
I terminalen för taxibilar stöter vi ihop med två holländare och en österrikare och vi bestämmer oss för att dela bil till Kedawang där vi ska spendera de kommande dagarna. De är trevliga människor och vi finner det lätt att samtala om allt och ingenting. Väl avsläppta så går holländarna åt sitt håll medan vi blir kvar med österrikaren som visar sig heta Gerhard Ellner, är 34 år och arbetar som psykolog. Han är själv ute på resande fot i nio månader och ska inom kort göra ”tjänstgöring” på ett tempel för att pressa sin kropp till det maximala. Något jag inte skulle klara efter att ha hört historier om hur de lever. Vi slår följe och det visar sig att han är en riktigt trevlig kille som vi kan komma att ha mycket roligt med om vi ger det en chans. Just därför bestämmer vi oss för att bosätta oss tillsammans. Jag är glad att Niklas nu kan få lite grabbsnack under resan och kanske tuffa till sig en aning i de saker vi förtar oss.

Vi hittar vårt boende intill stranden. Hotellet eller snarare vandrarhemmet huseras av ett gäng bögar, alla med sina säregna drag och egenskaper. Vårt boende består av ett rum på andra våningen med en dubbelsäng och toalett. Niklas och Gerhard får dela säng medan jag tar en madrass på golvet. För mig är detta himmelriket då jag de senaste dagarna fått stå ut med att ligga bredvid Niklas som endera pratar i sömnen eller snarkar. Att få en egen madrass på betryggande avstånd ifrån denna karl blir början på några perfekta semesterdagar, ja fram tills mardrömmen hägrar då vill säg.
Efter att vi inkvarterats på rummet och lagt ifrån oss alla saker så beger vi oss ut på en liten promenad i området. Vi finner det helt naturligt att prata, skratta och skämta med Gerhard och då Niklas tycks trivas med sällskap av sin egen sort så gör även jag det. Vi avslutar kvällen med en pizza och somnar sedan gott på rummet, helt ovetandes om vad som väntar i mörkret och bara står redo att skrämma livet utav oss.