Så är det äntligen dags att lämna Thailand och bege oss mot ett nytt land och därmed Kambodjas näst största stad Siem Reap med ett invånarantal på 168 662 människor. Vi ska färdas med buss och det känns lite speciellt. Här är det vardag att åka Thailand-Kambodja, liksom det är för oss att åka Sverige-Danmark. Känns dock som om Kambodja är mer ett land än vad en dagstur till Danmark är för oss. Vi åker till T.A.T för att få bästa tips om vilken väg vi ska ta till Kambodja. För 180 Baht får vi åka i en van till gränsen Bam Laem och där får vi gå igenom gränskontrollen, även kallad Immigration checkpoint. Vi får en visumstämpel i våra pass och så plötsligt står vi med fötterna i Kambodja. Ett steg bak så är vi tillbaka i Thailand. Vad vi inte vet nu är att vi åkt till helt fel gräns för att komma billigt undan för vidare transport. Kanske är det just därför som vi också står här som ensamma turister. Några människor skriker på oss, försöker locka oss med dem men vi avvaktar. Snart får vi kontakt med en ung kille som erbjuder oss taxi till Siem Reap för 5000 Baht. Det låter oerhört dyrt men vad gör man, vi måste ta oss dit. Då tror vi att det rör sig om en mil eller så men resan visar sig bli betydligt längre än så.
Niklas är rätt skeptisk till hela grejen, är det något jag lärt mig om honom under dessa dagar så är det att när han börjar skaka så mår han inte bra. Detsamma hur han sätter handen till näsan och drar några djupa andetag, jag vet inte riktigt hur detta ska hjälpa men jag antar att det är ett knep att ta till när den bruna papperspåsen inte finns inom räckhåll.

Vägarna i Kambodja visar sig vara allt annat än bra. Det är inte direkt vad man kan kalla vägar heller för den delen, snarare en sandbank. Taxichauffören kör som en galning trots att man inte ser sådär fem meter framför sig. Flera gånger kommer jag på mig själv med att sitta med andan i halsgropen, orolig för alla de djur som kommer att dödas med vår taxis framfart. Kan man säga att vi hade del i det då? Vi åker i vad som tycks vara en evighet, ibland slumrar jag till i baksätet, musiken i min mp3a går på högvarv och jag höjer ljudet en aning för att slippa lyssna på den musik som strömmar ut från bilens högtalare. En gammal skruttig Volvo som denna kan då inte vara en av Volvos bästa eller ska man se det som så, den har hängt med i årtionden, Volvo kanske gör bra bilar trots allt.
Då och då kan vi se ut genom fönstret hur cyklister passerar oss med döda grisar upp och nedvända på pakethållaren, fastspända, redo att bli mat hos någon väntande familj. Jag mår illa vid tanken. Niklas har ett sätt, varje gång vi möter något som jag uppenbarligen kommer må dåligt av att se så säger han; titta inte ut nu, vilket automatiskt får mig att vända blicken utåt. Det blir en tvärtom effekt, nämn inget och jag ser inget liksom.

När vår taxi stannar på en marknad någonstans i ingenstans så blir Niklas livrädd. Han skakar än mer, kollar sig omkring, håller hårt i väskan och vet med sig att något hemskt kommer att hända. Han svettas som en gris och andas högljutt. Jag säger åt honom att lugna sig, det är inte bra för nerverna. Allt som sker är att vi ska byta bil, våra väskor lyfts ur från bagaget och innan jag hunnit säga Nationalencyklopedin tre gånger så är vi återigen på väg.
När vi åkt i vad som verkar vara en evighet så stannar taxin, vi ser frågande på varandra och undrar om det är här vi ska spendera de kommande dagarna. Om det är så är det inget roligt ställe och vi vill båda därifrån. Vi har fel. Utanför taxin träffar vi på Lai, en trevlig, söt och tillmötesgående ung kille som tar våra väskor och lastar upp dem på en Tuk-Tuk. Vi befinner oss i Siem Reap Village men ska vidare mot city. Lai känner till ett bra boende och han tar oss dit medan han samtalar på om Kambodja, vad vi har för planer och hur vi vill gå till väga med våra kommande dagar i detta land. Boendet heter Green Town Guesthouse och ligger mysigt inskränkt i ett lugnt område med promenadavstånd till Old Market, mittpunkten av Siem Reap. Rummet är grymt fint, städat och fräscht och det doftar relativt nytt. Inrett i vitt med ett stort badrum jämfört med tidigare boenden. Lai knackar på med papper och penna och frågar vad vi vill hitta på. Vi har lite idéer och nämner det för honom, han verkar bli sjukt imponerad av våra mål och intressen. Tillsammans gör vi upp ett schema för de kommande dagarna och Lai ska ta oss dit. Han blir vår hjälte.

På kvällen går vi till Old Market. Vad som skiljer Kambodja från Thailand är människorna. Från att ha hört så gott om thailändare så kan jag med ens säga att människorna i Kambodja bär på så mycket mer ödmjukhet än någon annan jag än så länge träffat.
Old Market är stort, vid första anblicken ser det ut som en vanlig liten marknad men så fort man går in så slingrar sig gångar till höger och vänster och snart vet man inte vart man började eller hur man kommer ut. Försäljning av skor, kläder, elektronik, mat, kryddor etc. Varken jag eller Niklas är så shoppingsugna i detta nu utan väljer mest att kolla runt lite och få uppslag för vad som kan tänkas köpas. Jag hittar dock två tröjor till barnen och Niklas köper med sig några sjalar till släkt och vänner. Det som även skiljer Kambodja från Thailand är priserna, här är det relativt dyrt i jämförelse. Jag antar att det är bättre varor så priserna måste hållas.

På kvällen slår vi oss ner på ett café och dricker juice. Det är behagligt och skönt att bara sitta djupt försjunken i fåtöljerna och kolla in folk. Här är det en massa turister vilket gör att Niklas är i sitt essä. Själv godtar jag det. Det kan väl vara skönt ibland att höra något man förstår men när man ser löpsedlar från svenska tidningar eller liknande, då har det gått för långt.

Efter en heldag på resande fot så gör vi kväll och går och lägger oss.