Jag vaknar klockan 7.00 och det är extremt tidigt för att vara jag. Frukosten som serveras i hotellets restaurang är ingen direkt höjdare - säger jag som aldrig äter frukost hemma. Jag sväljer ner lite melon och ananas och nöjer mig med ett glas apelsinjuice, dock inte färskpressad som jag hade föredragit framför koncentrat. Antar att man inte kan få allt. Niklas däremot lastar tallriken med allt och mycket mer men är man frukostmänniska så är man. Det är tänkt att vi ska åka vidare imorgon för att komma fram till ett desto lugnare ställe lagom till min födelsedag... det var tänkt så, inte längre. Via killen i receptionen beställer vi en utflykt under morgondagen för att besöka River Kwai och Tigertemplet. Det drar av 850 Baht från budgeten så jag hoppas det blir värt det.

Klockan är inte mycket när vi beger oss ut på upptäcktsfärd. Niklas erkänner det inte men hans nervositet lyser igenom varje gång någon börjar prata med oss eller följer oss i spåren. Jag har hört det massor med gånger, att jag litar blint på människor och tror det bästa om alla men hur kan man inte göra det? Jag sätter inte folk under ett fack innan jag lärt känna dem, inte heller Thailändare som jag bara hört gott om. För att vara ett turistställe så ser vi inte mycket turister, någon enstaka gubbsjuk man som håller en thailändska i handen, troligtvis köpt på postorder och nu här för att hämta hem dem. Inte så mycket ungdomar. Det är vi och alla Tuk-Tuk förare som försöker sälja in oss på en rundtur för att se stadens största attraktioner. Vi avböjer med ett leende men när vissa blir för påträngande så går vi undan. Vi kommer snart i kontakt med en medelålders man som kör Tuk-Tuk, han visar sig vara en riktigt god man och snart sitter vi bak på Dams Tuk-Tuk och andas in äkta Bangkok känsla. Dam tar oss till den stående Buddhan vid templet Wat Indravihan beläget i Bangkhunphrom på Wisukrasat Road. Statyn kallas ”Buddhasiariyametriya” och är över 30 meter hög. Knuten på statyns huvud innehåller en relik från Buddha som hämtats från Sri Lanka. Statyn är häpnadsväckande men trots det är det inte den jag lägger märke till först. Mitt på vägen står en man med ett tjugotal burar med inlåsta fåglar i. För 100 Baht får jag öppna en av burarna och släppa ut fem små fåglar. Jag har redan innan jag åkt hört talas om detta. Tydligen ska det ge lycka för en men grejen är den att fåglarna är tränade att komma tillbaka så även om de ser så lyckliga ut över att komma ut i friheten så är det bara en tidsfråga innan de är tillbaka i buren för att lura av ännu en turist sina pengar. Vi stannar vid den stående Buddhan bara lagom länge för att uppleva den samt dricka lite heligt vatten som smakar precis som vilket annat vatten som helst. (Niklas vågade inte, man ska ju inte dricka annat vatten än det på flaska säger han) Vidare kör han oss mot den sittande Buddhan som sitter i templet Wat Traimit som ligger i slutet på Yaowarat Road nära Chinatown. Denna Buddha är extrem men så är den också världens största Buddhastaty i solitt guld. Statyn är fyra meter hög, består av 18 karats guld och har en vikt på enorma fem och ett halvt ton. (där rök möjligheten att ta med den hem) Buddhastatyn tillverkades under Sukhotai-eran på 1200-talet men den upptäcktes inte förrän 1953 av en slump då en hamnarbetare hittade en Buddhastaty som därefter förvarades i en byggnad i tjugo år. När den sedan skulle flyttas föll den från lyftkranen varpå ett yttre hölje, av gips, gick sönder. Under gipsöverdraget befann sig den egentliga sittande Buddhan. Värde på statyn är fyra miljoner Baht motsvarande ca 815 000 kr. Ja visst låter det mer med landets valuta. I svenska mått mätt, bara en skräpsumma.
Så vad gjorde Buddha som gör att han blivit helig och en man folk vallfärdar till. Själv var jag inte alls hemmahörande med honom innan vi kom hit. För mig var det någon som satt under ett träd och svälte sig själv för att uppnå någonting med livet. Jag insåg senare att det var Gandhi och inte Buddha. Buddha är den som presenterade en lära som senare växte till världsreligionen Buddhismen. I främst Asien är han känd som Shakyamuni (den vise av Shakyas hus), och är speciell så till vida att han anses ha varit den förste av en lång rad Buddhor som brydde sig om att utforma en lära för att hjälpa medmänniskor. Denna lära, Dharma, som Shakyamuni endast ansåg sig ha återupptäckt, undervisar och åskådliggör för människorna om hur de ska korrigera sitt sätt att vara för att övervinna de lagar som håller dem fångna i världen genom ett evigt kretslopp (samsara) av död och återfödelser. Flertalet forskare anser att Shakyamuni Buddha föddes omkring år 563 f.v.t. och gick omkring och predikade tills han avled 80 år gammal år 483 f.v.t. För egen del tror jag att han fortfarande lever i vissa människor, de som hjälper medmänniskor och dedikerar sina liv åt det.

Det som ska uppmärksammas vad gäller Dam är att han hela tiden säger åt oss att ta den tid vi behöver. Han släpper av oss på ett ställe och lägger sig sedan i sin Tuk-Tuk och läser. Den sittande Buddhan är vi ensamma om att besöka. Vi slår oss ner och snart kommer en man in. Han slår sig ner bredvid oss, pratar om den sittande Buddhan och ber oss knäppa våra händer och be. Jag tror inte på något, det som ej är mig bevisat existerar inte men just nu, i detta då så ber jag. När vi sett det vi skulle så åker vi vidare. Nu stundar Grand Palace även känt som Smaragdbuddhans tempel. Komplexet började byggas 1782 för att hysa smaragdbuddhan och markera flyttandet av huvudstaden till Bangkok. Smaragdbuddhan är ca sju decimeter hög och tillverkad av ett enda stycke jade och inte smaragd som namnet antyder. Muren runt templet är målad med 178 scener ur Ramakienberättelsen.
Templet är magnifikt och också heligt så här blir man tvungen att dölja armar och ben vilket gör att jag får se mig besegrad av klänningen som jag löser ut mot deposition. Jo visst, jag känner mig verkligen jättebekväm.

Ett måste i Bangkok blir att se det från floden. Vi bjuder med Dam på en tur som tar oss ut på vattnet där vi har full utsikt över tempel, sjukhus, grönskande trädgårdar och varaner som vilar i vattnet. Vi guppar genom floating village och matar fiskar med hundmat. Kan inte annat än anse att hundarna förtjänar den maten bättre men ändå...

Dam tar oss vidare mot T.A.T, turistcentret där vi ordnar visum till Kambodja och får bra tips för resten av resrutten. Lite senare framåt dagen så klättrar vi upp för trapporna till Gryningens tempel (Wat Arun) och får en underbar utsikt över staden. Detta tempel är uppkallat efter den indiska gryningsguden Aruna. Namnet Wat Arun fick templet efter att kung Taksin anlänt hit från splittrade Ayutthaya i gryningen 1767. Just denna dag så är det aningen grått och dimmigt ute men en dag med sol så skulle det vara ett fantastiskt ställe att bara spendera dagen på. Framåt fyra så måste Dam lämna oss då han ska hämta dottern på dagis. Han släpper av oss vid MBK och säger att vi får ge honom det vi tycker han är värd. Dagen har varit kanon och hans insats skulle vara värd mycket mer än vi ger honom men 300 Baht är mer än han tjänar på en dag så vi är nöjda med det vi ger honom, utbyter nummer och hoppas att vi möts igen. Resten av dagen spenderas på MBK, ett gigantiskt shoppingcenter, ett av Bangkoks största med en blandning av modernt köpcenter och asiatisk marknad. Här säljs alltifrån mobiltelefoner, kameror och annan elektronik till skor, kläder, kosmetika och möbler. Just idag får vi uppleva ett skrattminne under resan. Vi går in i en klädesbutik och jag strosar i förväg. Bakom mig hör jag Niklas stämma:
- Excuse me.
- Yes sir, can I help you?
Tystnad…
Jag gömmer mig bakom ett hänge med lite kläder och kikar fram. Niklas står framför två thailändska kvinnor och ser förvirrad ut. Han gestikulerar med händerna och vill uppenbarligen få fram något och så säger han:
- No, I’m just looking around.
Jag faller I gråt, så mycket skrattar jag. Han kommer emot mig och skrattar även han.
Jag tyckte ju dom sa något till mig, säger han, väl medveten om att han gjort bort sig totalt. Vi tar en omväg i butiken och lämnar den fort som tusan. Vidare går vi runt i detta enorma shoppingkomplex och tittar på alltifrån kläder och skor till mobiler och bärbara datorer. Men vi köper inget, inget att packa ner i alla fall. På ett café avnjuter vi en bananpannkaka, väl smakat. Tillbaka på Boonsiri Place vid lite över nio så coolar vi ner efter en lång och händelserik dag.

Bangkok har blivit mycket bättre, nu vill vi inte hem!