Idag bär det iväg. Vi hämtas tidigt på morgonen av en extremt liten minibuss som ska ta med oss på den utflykt vi bokat under gårdagen. Bussen delar vi med sex andra personer, alla turister, alla lika förväntansfulla över det kommande äventyret. För er som inte åkt bil i Bangkok så även inte jag så blir detta en tur som jag ber till högre makter att jag ska överleva. Chauffören gasar på som om han begått ett brott och ska fly polisen. Han kör sick sack mellan bilar, tutandes på de som hindrar honom att komma förbi. Jag bryr mig inte så mycket över tanken på att krocka med en annan bil men hundarna, katterna då, de som spatserar fram längs motorvägen som om de befinner sig i vilket annat skogsområde som helst. Flera gånger om håller jag händerna för ögonen när hunden tar det där extra steget ut mot vägen men den hinner alltid undan. Pust...

Vårt första stopp blir på Kanchanaburi memorial war cemetery där 6000 allierade soldater från ockupationsmakten vilar, allt ifrån unga pojkar till äldre män. Det blir ett hastigt stopp och själv anser jag att det lätt lika gärna kunde struntats i eftersom det är mest "ut-ur-bussen-ta-en-titt-in-i-bussen-åk-vidare" Vi fortsätter mot den berömda bron över floden Kwai som, om man nu ska vara petig inte sträckte sig över floden Kwai. Järnvägen följer visserligen dalgången utmed floden Khwae Noi, men bron i sig sträcker sig över Mae Klongfloden. Det var här som den den japanska ockupationsmakten tvinade thailändska krigsfångar att bygga den ökända Death Railway i juni 1942 eftersom allierade flygplan och ubåtar gjorde det svårt att få fram trupper sjövägen till Burma som man försökte erövra. Vägförbindelserna mellan Thailand och Burma var heller inte tillräckliga för att klara en invasion.
I och med att bron blev berömd och allt fler turister strömmade till för att se den fick thailändarna ett litet delikat problem. Det fanns ju ingen bro över floden Kwai, utan bara en bro över Mae Klong så för att lösa problemet så döpte man helt enkelt om floden. Just därför kallas en flera kilometer lång sträcka av Mae Klong istället för Khwae Yai. Det handlar om sträckan norr om sammanflödet med Khwae Noi, inklusive den del där bron finns.

Att gå på järnvägen är något av det mest nervpirrande jag gjort. Där finns egentligen inga skyddsnät, en knuff från någon av de otaliga turisterna som trängs på rälsen kan lätt få en att falla handlöst ner i vattnet som befinner sig ganska många meter ner. Samtidigt så passerar ett tåg där sex gånger om dagen men som tur är tutar och väntar det tills vi hunnit ställa oss på broavsatsen under tiden tåget passerar.

När vi ska åka vidare så har det uppstått något problem med vår bokning och uppenbarligen har vi hamnat på fel buss. Vi flyttas till en annan buss till en början med en suck men då dagen är slut så är vi ganska nöjda med det eftersom människorna på denna buss är betydligt mer sociala och framåt och vi får en mycket trevligare tur.

Efter ytterligare en timme i bussen så når vi vårt matställe. Invid Mae Klongfloden bjuds det på nudlar, ris, kokossås med grönsaker, kött, kyckling och allt och lite mer. Jag har inte ätit något kött sedan vi kom fram till Thailand och jag tänker inte börja nu så jag nöjer mig med lite grönsaker på en bädd av ångande ris. Gott som tusan och väl behövligt. Vi stannar på matstället en timme och beger oss sedan vidare mot Erawan Waterfall. Detta är vad jag vill ha ut av min resa, brusande vattenfall, lugna oaser, natur. Vackert!

Framåt två så är det dags för det vi nog alla väntat på, en tur till Tigertemplet. Jag har läst på om det innan resan och hört än det ena, än det andra om hur munkarna drogar tigrarna för att de ska hålla sig lugna. Vissa hävdar att Tigertemplets filosofi för djurarter är bristfällig och en organisation som heter Care for Wild International baserar detta på information som samlats in mellan 2005 och 2008 då tigertemplet sades vara involverade i utbyte av tigrar med en tigerfarm i Laos. Detta stred mot konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter och nationella lagar i Thailand och Laos. De hävdade att farmen fungerar som en avelsanläggning för tigrar utan att ha de tillstånd som krävs enligt Thai Wild Animals Reservation and Protection Act of 1992. Det påstås också vara stora djurskyddsproblem på tigertemplet vilket pekar på svåra och dåliga boenden, brist på lämpliga miljöer och veterinärvård samt fysiska övergrepp av tigrar för att göra dem kompatibla för besökande turister. Enligt en rapport som Care for the wild gjorde så hittade man inga bevis för att tigrarna är drogade. När denna rapport släpptes gjorde journalister sitt yttersta för att bevisa den fel men inte heller de kunde styrka påståendena om att tigrarna for illa. Även den thailändska regeringen besökte efter påståendena templet (trots att de gjort det tidigare) och de uppgav att tigrarna var väl omhändertagna. Numer har templet även fått ett officiellt tillstånd att föda upp tigrar.
Sedan rapporten från Care for the wild international har 39 konservativa grupper, inklusive Humane Society International, Association of Zoos and Aquariums, World Society for the Protection of Animals samt World Wide Fund for Nature, skrivit ett brev till generealdirektören för nationalparkerna i Thailand under namnet “The International Tiger Coalition” Detta brev uppmanar generaldirektören att vidta åtgärder mot tigertemplet och dess import och export av 12 tigrar med Laos, bristen på samband med ackrediterade program för bevarande avel och att genetiskt testa tigrar vid tigertemplet för att avgöra deras stamtavla och värde till ett bevarandeprogram för tigrar. Slutsatsen är att templet inte har resurser, kompetens, relationer med ackrediterade djurparker, eller ens en önskan att hantera sina tigrar på ett lämpligt sätt.

Upp till bevis. När vi når Tigertemplet beläget i Saiyokdistriktet i Kanchanaburiprovinsen så får vi betala 300 Baht i inträde, inte mycket för det som komma skall.
1999 tog templet emot sin första tigerunge som hittats av invånare men som dog kort därefter. Senare mottog templet flertal tigerbebisar som tagits omhand efter att mamman blivit dödad av tjuvskyttar eller vars ägare ville bli av med sina ”husdjur” sedan lagen om att hålla fridlysta djur i fångenskap blev striktare och straffen högre. 2007 hade över 21 ungar fötts i templet och totalt hade de nu 12 vuxna tigrar och fyra ungar. Sent i mars 2011 var det totala antalet tigrar som levde i templet nästan 90 stycken.

Tigertemplet studerar en annan filosofi än den i väst. Då detta är ett skogskloster så är ingen alkohol tillåten på plats. Dessutom måste lämpliga kläder bäras av kvinnor, kläder som därmed täcker axlar och knän just för att inte förolämpa de arbetande munkarna genom att visa bar hud. Inga klara färger som rött är tillåtna, inte heller linnen eller shorts och klänningar. Detta gäller dock bara för kvinnor. Dessutom bör inga sjalar eller andra halsdukar bäras på den övre eller nedre delen av kroppen. Jag är dagen till ära klädd i svarta kläder, där av en svart stor trekvartströja samt trekvartsbyxor. På detta kommer jag in trots viss blottning av min fina ljusa hy. Innan det är dags att gå in till tigrarna så ombeds vi även att ta av oss lösa föremål samt plocka bort eventuella röda, rosa eller orange kläder (något jag finner konstigt eftersom munkarna klär i orange) innan vi får gå in till tigrarna.
Enligt personalen i templet kostar det ca 100 dollar per tiger, per dag för att täcka mat och omvårdnad och på grund av dessa höga kostnader så kostar det lite extra att ta kort tillsammans med tigrarna. Detta är något vi betalar just för att få uppleva känslan att vara ett med dessa mäktiga djur.
Det är en tio, femton stycken som ligger på marken, många av dem sover och gör ingen ansats till att lyfta på huvudet och hälsa. Vi får gå en och en tillsammans med två arbetare, en som håller oss i handen och leder oss mellan tigrarna och en annan som håller i våra kameror och tar kort. Det är en oerhört mäktig känsla att sätta sig ner bredvid en tiger och klappa den, utöver delfinmötet som kommer senare så absolut det bästa jag gjort på resan. Inte bara får jag klappa vuxna tigrar, jag får även mata bebistigrar med nappflaska, det är nästan så man får lite moderskänslor och saknaden efter mina två kattdjur där hemma ger sig till känna.

Tigrarna i templet tvättas och hanteras av thailändska munkar, internationella volontärer och lokalt anställda. En gång om dagen kopplas de och går till ett närliggande stenbrott där de ursprungligen strövar omkring fritt i området. Nu, på grund av en ökning av besökare och antalet tigrar som sitter i kanjonen så är de kopplade av säkerhetsskäl.
Den avgift vi betalat i inträde är för utfodring och underhåll, samt att finansiera byggandet av ett större ”Tiger Sanctuary” som tillåter djuren att leva i en nästan naturlig miljö hela dagen. Vissa delar har redan öppnat och är bebodda med tigrar det vill säga Tiger Falls. Andra delar väntar vid skrivandes stund in rätt typ av staket runt vallgraven och är därmed under konstruktion. Templet äger också stor mark i närheten (Buddhistiska Park) där man rehabiliterar tigrar för att ge dem en andra chans att släppas ut i naturen i framtiden.

Innan vi beger oss tillbaka mot vår lilla minibuss så går vi runt i området ett tag. Utmed en grusväg där några hjortar betar i diket ser jag en söt liten hundvalp som viftande på svansen kommer emot oss. Jag sätter mig ner på huk för att locka den till mig och på svenska börjar jag prata djurspråk, allt för att fånga dess uppmärksamhet. Jag vet inte hur det är med djur egentligen och om de förstår världsspråken men den ser ut att lyssna, rör sig snabbare emot oss och kommer fram och ställer sig på bakbenen med framtassarna på mina knän. Mitt hjärta slår lite extra slag och hela jag får rysningar av hundens söthet. Till skillnad från andra hundar i Bangkok så verkar denna välmående och frisk, på alla sätt och vis lycklig med livet. Lite längre bort på en kulle står ett gäng människor och tittar på oss. Till slut förstår vi att det är deras hund vilket lättar lite på mina känslor då jag förstår att den faktiskt har ett hem där den är älskad. Ja vem kan inte älska en pälsboll som denna?!

Innan vi avslutar dagen är det dags att åka tåg över den historiska Death Railway. Byggandet av dödens järnväg upphörde då kriget bröt ut. Järnvägen skulle förbinda Bangkok och Moulmein men blev aldrig färdig. Dödens järnväg skulle utgå från Ban Pong och gå längs Khwae Noi genom de tre Pagodernas Pass för att senare förbindas med järnvägen som gich mellan Rangoon och Ye. Därmed skulle japanerna kunna hämta trupper från Singapore och transportera dem genom Thailand för att därefter angripa Burma och senare Indien. Bygget beräknades ta 5-6 år men det japanska överstekommandot skaffade därmed fram mängder med krigsfångar och slavar som därmed drog ner byggtiden till 18 månader. Trots att bygget påbörjades försent byggdes järnvägen klar på endast ett år. Över 61 000 krigsfångar som tagits till fånga under japanernas fälttåg i Stilla Havet deltog i arbetet. De hämtades till Thailand och blev stationerade i ett stort antal läger som de själva fick bygga ute i djungeln. Även i Malaya och Holländska Ostindien hämtade man 10 000-tals slavarbetare som tillsammans med thailändare och burmeser tvingades att arbeta för japanerna.

Författaren Ernst Gordon deltog i andra världskriget som kapten vid ett skotskt regemente och han har skrivit boken ”Miraklet vid River Kwai” en bok som skildrar de fruktansvärda förhållandena som fångarna levde under. Han avlivar därmed myten om att brittiska officerare villigt deltog i byggandet av bron och han gjorde den färdig på rekordtid för att demonstrera sin överlägsenhet för fienden. ”Arbetet utfördes istället under hot och bambupiskor och vi tog stora risker genom att sabotera arbetet så fort vi såg en möjlighet” säger Gordon.

Totalt omkom över 16 000 allierade krigsfångar och ca 100 000 asiatiska fångar genom tortyr, svält, sjukdom och utmattning. Någon har räknat ut att den omkring 40 mil långa järnvägen krävde ett dödsoffer för varje tre meter som byggdes.

Idag går det inte att åka hela vägen till Burma men man kan åka vidare ett par timmar till Nam Tok, en trevlig resa som vi hoppar på. Resan går längs floden och passerar många små ranka träbroar som knakar betänkligt när vi passerar vissa av dem. Trots att detta är en tur som många turister i grupper faktiskt gör så känns det som om vår grupp är den enda här. Det är svårt att få plats på tåget och först efter att ha stått i några minuter så kan vi slå oss ner och njuta med förskräckelse över sista biten på resan. Tillbaka till hotellet så kan vi bara göra tummen upp. Trots viss stress och byte av buss så är utflykten väl värt pengarna och vi är båda glada att vi gjorde den.