Grattishälsningar strömmar in på den medföljda mobilen. Mamma, Uffe och barnen, Martin, Niklas föräldrar. Trots att vi är långt borta så känner jag mig mer uppvaktad än någonsin tidigare. Vi har förlorat en dag på schemat som vi någonstans gjort upp i våra huvuden. Egentligen skulle vi varit på ett fräscht, lyxigt hotell nu och ätit gourmetfrukost i form av frukt och grönt, så blev det inte.
Vi avnjuter en sista frukost i Bangkok och bestämmer båda att vi är ganska mätta på denna stad. Den är hektisk, full av människor och avgaser och lösspringande djur och i alla fall jag tycker den är allt för otrevlig för vidare uppehälle. Innan vi tar oss vidare mot busstationen som ska ta oss mot Rayong så sätter vi oss vid internet och börjar leta hotell. Numer är vi inte kräsna utan känner mest att vi vill hamna någonstans där man kan koppla av resten av dagen. Nice Beach Hotel verkar schysst, 750 Baht med havet precis utanför och en hotellpool. Det tar vi!

En taxi tar oss sedan vidare mot busstationen där vi kommer precis i rätt tid för att gå ombord på bussen som precis ska åka. Misstag nummer två… Bussen är billig, nästan för billig känns det som men så länge det rör sig mot mindre pengar än mer så är det ju inget att direkt klaga över. Bussen som ska ta tre timmar tar fem timmar(!) och när vi kommer fram till Rayong busstation så är vi möra i både armar och ben. Det visar sig att den buss vi tagit är en hop on hop off buss som stannar vid varenda busshållsplats och antingen släpper av eller tar på passagerare. I extrem hetta och ofullständig air condition så kan ni ju förstå hur frustrationen hettas upp och når högre temperatur än värmen utanför. Sen att jag får spendera min födelsedag på buss gör det ju inte direkt roligare. I alla fall, Rayong busstation – inga turister. Drömmen för mig som vill undan turiststråken och leva riktigt utländskt liv. Niklas däremot skakar, ett förekommande fenomen som jag ska få se mycket av under resan. Men bristen på turister är inte det enda som skiljer Rayong från Bangkok, trafiken likaså. Här finns inte dessa Tuk-Tuks eller taxibilar, istället tar man sig fram med en Songthaew vilket betyder en tvåradig kollektivtaxi som avgår när den är fullastad vilket i sin tur betyder att om man har otur kan man få vänta allt för länge innan man ens kommer iväg. Vi har lite bättre tur och kommer iväg ganska snabbt, då också med 2 svenskar som hunnit fram till den i precis rätt ögonblick. Och om ödet förde oss samman eller om det är av ren slump så bor de på samma hotell som vi nu ska till. Tips utbyts och samtalet flödadar tills vi är framme vid hotellet. En hund möter upp oss, viftar på svansen, vill vara med. Den är i dåligt skick, nästan pälslös, bränd, rödsprängda ögon men så fin. Detta ska komma att bli min bästa vän de kommande dagarna.
Vi valde inte lyx men vi fick det. En herre i kostym möter upp oss, tar våra väskor, följer oss till vårt rum. Ett stort rum, färger i blått, Ac, tv, matbord och stolar, balkong med utsikt över havet och poolen precis nedanför, ett badrum i rött kakel med stort badrum och fräscht golv. En minibar med någon läsk, chips och vatten. Trots att vi anlänt ganska sent och vi båda är trötta så finns det ingen chans att vi ska gå och lägga oss nu. Min födelsedag har bara börjat och det ska så bevisas. Jag är dock inte längre ute efter något storslaget, vi tar en sväng ner på stranden, bara lagom långt för att vi fortfarande ska ha hotellet i synhåll. Sedan återvänder vi tillbaka, slår oss ner i hotellets restaurang, beställer en fruktbricka och färskpressad juice. Hunden har anslutit sig och står nedanför oss och tittar med stora runda ögon när vi äter. Det kan inte fortgå. Jag tillkallar mig servitrisen och ber om en tallrik kyckling och betonar att det är till hunden så gör den bra. Hon ler, tror inte riktigt på mig. Att någon ska köpa mat till en hund… Men hon tar beställningen, maten lagas och så kommer hon ut med en tallrik som jag överlämnar till hunden. Känslan av den glädjen när han kastar i sig maten är obeskrivlig, en god gärning och mer ska komma.
Vi stannar i restaurangen till stängningsdags och går sedan vidare mot datorerna där vi sätter oss på internet. Det är den enda koppling vi har till omvärlden och vad som sker hemma. Jag saknar Sverige, tänk att efter mindre än en vecka så har jag hemlängtan. Jag älskar att resa så vad är det för fel?
Vid tolv somnar jag och glömmer bort att jag ens tänkt tankarna på en hemresa. Det är ju nu jag verkligen lever!