Idag är det dags att lämna Rayong. Vi är ivriga att ta nya platser till våra hjärtan men det är med sorg som jag också ska lämna Nim bakom mig. Vad kommer att hända med henne?
Efter utcheckningen på Nice Beach Resort så slår vi oss ner vid vägkanten för att invänta gratistaxin som ska ta oss mot Ban Pier. Här väntar vi… väntar… väntar… Den kommer inte så hotellreceptionisten beställer en taxi och en ung tjej hämtar upp oss och kör oss mot slutstationen där vi ska köpa biljetter för kommande resa. Båten till Koh Samet kostar 200 Baht tur och retur, billigt och bra och resan på det öppna havet tar närmre 25 minuter innan vi kan stiga iland på den ö som sägs ha Thailands vackraste stränder med den vitaste sanden. Jag är kanske inte den som ser mest fram emot att besöka Koh Samet. Detta var Niklas önskemål på resan, för att tydligförklara – här finns massor med turister och detta på en ö som inte är större än fem kilometer lång och en kilometer bred. Till skillnad från både Bangkok och Rayong så har vi inget boende förbokat på denna ö. Det blir upp till gudarna att avgöra om vi får någonstans att bo eller om vi helt enkelt får slumra på stranden.
Det är extremt mycket backpackers här, överallt hör man svenskar, norskar och andra skandinaver prata. Vi slänger på oss ryggorna och beger oss in mot händelsernas centrum. Överallt annonseras om billigt boende men allt verkar upptaget. Niklas blir mer och mer frustrerad av hettan och att bära den tunga väskan och jag blir mer och mer galen av hans irriterande humör. Så när vi kommer till Naga’s Bungalow efter att ha gått runt halva ön så godkänner vi helt enkelt priset på 500 Baht, allt för att få ett boende för natten och ett ställe att lämna av ryggsäckarna på. Naga’s Bungalow ligger ganska högt upp så det är stupande trappor vi blir tvungna att bestiga innan vi kommer fram. Till skillnad från föregående boende så är detta som taget från ett läger i djungeln jämfört med ett resort på stranden. Vårt boende består av en hydda (bungalow), en säng, myggnät, en fläkt, liten altan och 2 stolar. Inne på väggen tävlar små ödlor om att hinna först till taket. Det har sin charm och altanen väger upp emot allt annat. Här finner vi ro.
Så efter att ha inkvarterat oss en stund och kommit till rätta så går vi ner till baren och tar oss en varsin juice shake. Jag, en ananasshake och Niklas en vattenmelon/papaya och bananshake. Han ska då alltid vara värst. 60 Baht stycket, det blir till att unna oss det efter allt promenerande.

Koh Samet blev en nationalpark 1981 och här bor endast ca 1,000 människor. Det låter inte mycket men för att vara en relativt liten ö som invaderats av turister så känns den rätt packad och inte alls så fridfull och lugn som den sägs vara. Kanske har vi kommit under helt fel period, den period då thailändare reser hit för sin semestertid, för att bada, festa och bara njuta. Kanske skulle vi skippat det helt och åkt vidare mot mindre turistfällor, någonstans där priserna inte skjutit i höjden bara för att européer kommer hit med tjocka plånböcker och med rätten att festa bort pengarna.
Det ska tilläggas att denna ö kommer med en hel del praktiska tips och råd innan man entrar båten på Ban Phe. Råd som inte alls behöver vara så självklara men som det är bra att ta del av. Nedan följer;

1. Bli inte allvarligt sjuk. Det enda som Koh Samet kan erbjuda är en sjukstuga på piren och denna verkar inte ens vara bemannad.
2. Vill man ringa så får man använda sin mobil, att hitta en telefonautomat är lika troligt som att hitta ett lent sandkorn på stranden. De enda som erbjuder telefon är hotellen och då är priserna skyhöga.
3. Koh Samet kan inte skryta med någon bank så det gäller att ha pengar med sig. Här finns i och för sig en bankomat på piren men om inte bankkortet funkar så gör den ingen nytta.
4. Det är förbjudet att sola topless på stranden (Niklas lyssnar dock inte på detta utan slänger av sig tröjan)
5. Stranden anses vara helig så rökning är förbjuden. Att förtära alkohol verkar dock inte vara några problem alls.

Senare framåt kvällningen beger vi oss ner mot stranden där vi slår oss ner på klipporna. Här får vi en fantastisk utsikt över det oändliga havet. Barn och vuxna springer runt och leker kull på stranden, några snäcksamlare tjuter extra högt vid de lite extra fynden och hundar och katter ser betydligt mer friska ut här än i Bangkok och Rayong. En turist kommer fram och ber oss filma honom när han kör vespa. Niklas tar filmkameran som det proffs han är och medan jag försöker klura ut varför man vill ha en film av sig själv när man kör vespa så filmar Niklas hela tjolabaletten och räcker nöjt över kameran till turisten igen när han kommit tillbaka. Det finns speciella människor och det finns SPECIELLA människor. Lite längre bort springer en liten hund emot oss, i munnen håller den en rispåse som han snart slänger ner på stranden och sliter upp med sina tänder. Detta i sin tur gör att fler hundar ansluter sig, allt för att få sig en liten smakbit. Ingen rivalitet, här delas det lika. Det är fint att se.

Kvällen spenderar vi sedan gåendes på stranden, vi smaskar i oss bananpannkaka med chokladsås och provar även på jordgubbspannkaka. 40 Baht, ibland tycker man att Sverige borde ta efter priserna i Thailand. Då vi levt relativt nyttigt från resans start så inser vi nu att vi måste vara lite onyttiga. På Sunrise bar beställer vi därför resans första alkohol, Pina Colada som vi avnjuter på dynor på stranden medan elden brinner ur små sandslott. Detta är livet.