Klockan sju hämtas vi upp av bussen som ska ta oss mot Ho Chi Minh-staden, tidigare Saigon i Vietnam. Äntligen kan vi andas ut över att lämna slummen på The Last Home Guesthouse och bege oss mot bättre boende, detta har vi bestämt. Nu är det lyx som gäller, eller i alla fall något där man kan koppla av och känna sig ren i alla fall. Efter sex timmar med vår Sapacobuss är vi framme i Ho Chi Minh, landets största stad med ca 7.2 miljoner invånare varav 5.9 miljoner bor i själva centralorten. Överallt gasar mopeder fram i full fart, inte undra på då det finns 5.5 miljoner mopeder i denna stad. Niklas tar sig för näsan, skakar om vartannat och verkar inte känna sig hemma, jag skrattar. Det gäller att göra det bästa av situationen och det bästa vi kan göra är att hitta ett boende, ställa av oss väskorna och varva ner. Jag trodde aldrig att det skulle ta så mycket på krafterna att resa. Det är en sak att gå runt med ryggsäcken stramt mot rygg och nacke men det jobbiga med att vara backpacker är att ta sig emellan ställena. Det är då man blir trött. Jag antar att det beror på alla intryck längs vägarna samt lugn kristen musik i öronen.

Så vi börjar vårt letande efter ett boende. Folk hoppar på oss vart vi än går och vill erbjuda rum för billig peng. Vi kollar på några men inga faller oss i smaken. Det vi lärt oss är att då man blir påhoppad om att rum finns så finns rum, men de är inte bra. Går man däremot in på ett hotell eller vandrarhem och frågar om det finns rum så är oftast rummen mycket bättre. Det är väl för att de har gäster så de behöver inte stå och värva folk till deras boenden. Efter mycket letande hittar vi ett kombinerat hotell/turistbyrå vid namn Lan Anh Hotel, pris 20 dollar natten totalt inklusive frukost och internet. Rummet är kanon, lagom stort med bra badrum. Här checkar vi in. Innan vi gör staden så stannar vi en stund på hotellet, tar vår sedvanliga nedvarvning, duschar av oss och räknar pengar. Än har vi mycket kvar i reskassan så någon nöd går det inte på oss som tur är.

Vi går sedan till Ben Than Market, en gigantisk marknad, större än någon annan vi ännu besökt. För mig ett riktigt prutparadis, för Niklas en kommande mardröm. Tyvärr stänger det klockan sex så vi hinner inte med allt för mycket, istället går vi och sätter oss i parken och kollar in ett gäng skolgrabbar som leker med en fjäderboll som de sparkar och nickar till varandra. Det ser skoj ut. När en ung flicka passerar köper jag två. En till mig och en till Uffe. Vietnam är trots all trafik något av det renaste stället vi besökt. Gatorna är sopade, blommor växer och träden är grönare än gräsmattorna. Inga hundar och inga katter i sikte. Det man hört att de äter hundar och katter i Vietnam är inget vi ser, här går de i koppel, människor gosar med dem, de är älskade. Vad som sen sker i småbyarna vill jag inte ens tänka på. Alla har vi våra sätt att överleva på, en dag hoppas jag att människorna inser att vi inte behöver djuren för att överleva födomässigt, vi behöver dem för att överleva
känslomässigt, för att de får oss att må bra helt enkelt.

Både Niklas och jag är möra i kroppen när vi återvänder till vårt hotell. Det är skönt att somna med vetskapen om att lakanen är rena och myrorna ett minne blott. Än en gång börjar semestern 