Så är det återigen dags att lämna ett ställe för att bege oss mot ett nytt. Vi checkar ut från Green Town, tackar för en underbar vistelse trots lite vattenstrejk i badrummet och så beger vi oss. 5.5 timmar ska det ta med buss från Siem Reap till Phnom Penh, huvudstaden i Kambodja. Detta betyder att vi har en del timmar att fördriva på bussen som skranglar sig fram på totalt sönderkörda vägar. Phnom Penh grundades 1373 i och med byggnationen av templet Wat Phnom som med sina 27 meter är den högsta religiösa byggnaden i staden. Då kung Ponhea Yat flyttade till Phnom Penh från Angkor efter att ha blivit besegrad av Thailand 1431 så blev Phnom Penh huvudstad. En storstad blev den först 1866 då det kungliga palatset med Silverpagoden byggdes. Phnom Penh var under den franska kolonialtiden känd som Asiens pärla och blev huvudstad i det självständiga Kambodja år 1953. År 1975 fördrevs stadens då två miljoner invånare, varav ca en miljon flyktingar, av Röda Khmererna efter att de intagit staden. Först när Röda Khmererna krossats av vietnameserna år 1979 så började befolkningen återvända.

Det finns en legend som säger att staden grundades när en gammal kvinna som hette Penh hittade fyra bilder av Buddha vid Mekongfloden. Hon förvarade dem på en kulle, Phnom, och runt kullen växte staden fram. Staden döptes därför till Penhs kulle (Phnom Penh). På 1500-talet gynnades staden av den ökade handeln och kinesiska och indonesiska handelsmän slog sig ned i staden. Krig med Vietnam gjorde att man förlorade kontakten med havet och 1772 brände Thailand ned staden. Fransmännen tog kontroll 1863 och byggde ut staden med vägar och kanaler. Befolkningen växte till 500 000 i början av 70-talet och ökade på grund av flyktingströmmar som följde på Vietnamkriget. När Röda Khmererna tog makten avrättades många av stadens invånare, framför allt de som hade utbildning. När staden senare befriades efter kriget så ökade befolkningen successivt.

När vi så väl kommer fram så anfalls vi av Tuk-Tuk förare vid busstationen som alla vill köra oss till ett boende och tjäna en slant. Niklas blir som vanligt nervös när folk blir för närgångna men i detta nu blir jag förvånad när han ryter till och ber dem flytta sig. Några av chaufförerna börjar slåss när de försöker värva oss och då har det gått för långt, då drar vi. Vi hittar en chaufför lite längre bort som vill visa oss till Okey Guesthouse, ett backpackerparadis som han kallar det. Detta visar sig inte vara något för oss. För det första så ligger det för långt utanför händelsernas centrum och för det andra så är det alldeles för mycket liv där. Vi vänder om. För att vara en stor stad så finns där relativt lite boenden. Till slut hittade vi till ett gammalt ruckel som verkligen gör skäl för sitt namn ”The last home Guesthouse” för ringa sju dollar. Rummet består av en säng, en fläkt, en toalett som man är tvungen att bestiga, myror i handfatet, myror på golvet och myror i sängen. Vi bestämmer där och då att Phnom Penh enbart får vara vårt för två dagar max, mer kommer vi inte klara av. Jag antar att det är så det är att leva billigt backpackerliv.

På kvällen lämnar vi skitstället och beger oss ut. Frånsett boendet så är Phnom Penh helt ok. Det har sin charm liksom alla de ställen vi besökt. Här finns dock extremt mycket Tuk-Tuk och att vara turist mitt ibland dessa kan ibland vara oerhört svårt. Folk verkar inte förstå att man fått benen för att gå och inte bara åka. Vi hittar till Pencil supermarket och går in för att handla dricka. Är det något vi lägger pengarna på så är det just dricka. I så varma länder som vi nu befinner oss i så blir man lätt uttorkad, dricka är nödvändigt för överlevnad. Niklas kör på med sitt vatten, själv är jag galen i allt vad citron heter.
Vi gör inte allt för mycket denna kväll. Att vara på resande fot tar på krafterna och ibland säger kroppen ifrån. Trots att vi inte direkt vill återvända till vårt boende efter vår promenad så känns det ändå nödvändigt för att få sova lite. Trots myror överallt in på kroppen så somnar vi gott.