Idag blir det till att leta nytt boende. Natten var inte mycket att hurra för. Biten av myror och unken doft som fyllde våra näsor, sen är människorna väldigt mysko här. Dessvärre hittar vi inget nytt boende så väljer att stanna kvar ytterligare en natt. Gäller att stå ut.
Dagen går helt i historiens tecken. Tar en Tuk-Tuk till Killing Fields och Tuol Sleng. The Killing Fields ligger lite söder om Phnom Penh och vägen dit är hyfsat bra. Kambodja verkar mer rikt än Thailand men om så är fallet har jag i dagsläget ingen aning om, inte heller vad som ska möta oss på Killing Fields. Vi vet inte så mycket om det när vi kommer dit, man har hört talas om Pol Pot och avrättningar men mer än så är vi inte direkt införstådda med. När dagen är slut ska vi vara både berörda, tankfulla och fruktansvärt ledsna över det som hänt. Till The Killing Fields fördes de så kallade ”skyldiga” efter att de hade bekänt osanningar efter tortyr på Tuol Sleng. Ungefär 17 000 människor avrättades och placerades i massgravar utan att hinna säga adjö till sina familjer. När vi går omkring på området ligger det benbitar på marken, från jorden sticker det upp klädesplagg och fler än oss går runt med huvudena böjda, nedstämda, inne i historien som inte utspelade sig för allt för längesedan utan under åren 1974-79 då faktiskt många i vår närhet var mitt i livet. Vi passerar skyltar på människor som miste livet, inskriptioner, berättelser om livet som utspelade sig här. Det värsta kommer när vi närmar oss ett träd med en grov stam. På en skylt intill står det: Killing tree against which executioniers beat children. Det sägs att de Röda khmererna inte ville ödsla dyrbara kulor på barnen och därför slogs de istället ihjäl mot trädet. Bilder kommer upp i huvudet av hur gråtande barn dödas, skräcken i deras ögon, frågorna varför. Vid en annan massgrav avsedd för kvinnorna placerade man dem på knä med förbundna ögon. Med bambukäppar slog man ihjäl dem. För att säkerställa att alla var döda hällde man DDT (diklordifenyltrikloretan) ett insektsgift över dem. För oss är det svårt att förstå hur det var och vi kan nog aldrig riktigt föreställa oss det, för de som upplevde det och överlevde kommer minnet för alltid att hemsöka dem, så som minnet av att ha sett platsen nu hemsöker oss. Vi går vidare längs området och berörs hela tiden av nya saker. Utmed ett stängsel möter vi två barn, de följer oss runt området på andra sidan stängslet och upprepar orden: Please, give us some money, samma tonläge om och om igen. Vi båda tänker oss att andar från de avrättade barnen nu tagit kontroll över dessa två barn och försöker få någon vedergällning, visa att de överlevde, att de finns. Det är skrämmande och vi flyr dem snabbt. När vi är klara bland massgravarna och lagom mätta av alla intryck så återstår ett 18 våningar monument med kranier som står placerat en bit in på området. Kranierna är ordnade efter ålder, barnen högst upp och de äldsta längst ner. För att gå upp till monumentet måste man ta av sig skorna och man kan innan köpa blommor eller rökelser att skänka som gåvor och hedra de omkomna. Det är en konstig känsla att gå runt och titta på kranier av vad som en gång varit människor men som utplånats av en enda mans makt, Pol Pot. Det sorgliga i hela den här historien är egentligen inte hur många människor som fick sätta livet till, det är att Pol Pot dog i en hjärtattack 15 april 1998 och aldrig hann få någon dom för det folkmord han var skyldig till.

När vi trott att vi sett allt så förväntar vi oss att komma till något mindre berörande när vår Tuk-Tuk kör oss mot Tuol Sleng eller S-21 som det också kallas. Detta var från början en högstadieskola vid namn Tuol Svay Prey High School men gjordes om till fängelse och tortyrcenter under Pol Pots regim. Hit fördes så kallade politiska fångar och intellektuella personer till vilka alla med någon typ av utbildning räknades. Det kunde också räcka med att bära glasögon eftersom man då ansågs ha läst för mycket. Pol Pot hette egentligen Saloth Sar och han var ledare för Rhöda khmererna i Kambodja. Mellan åren 1975-1979 iscensatte han folkmord där 1.7 miljoner människor, 21 procent av befolkningen fick sätta livet till. Människorna dog av svält, tvångsarbete, sjukdomar och avrättningar. Genom att lura människorna i Phnom Penh att amerikanerna skulle bomba staden tömde man snabbt Phnom Penh på dess invånare. Man ville få ut människorna att bo på landet, alla skulle tillhöra ett kollektiv och pengar avskaffades. Syftet var att skapa ett självförsörjande land där befolkningen brukade jorden. Idag fungerar Tuol Sleng, S-21 som museum. Målet med fängelset var att få fram bekännelser och alla medel var tillåtna. Det vi möts av innanför murarna och i rummen är tortyrredskap, långa järnrör med öglor där man låste fast fångarnas fötter och la dem i långa rader på golvet. En del av fängelsecellerna hade murade väggar och var på sina ställen inte mer än 1.5x2 meter. På övervåningen kan man läsa nedskrivna berättelser om hur det kunde gå till när någon togs i förvar. I total tystnad går vi i gångarna, det är så öde, tomt. Bara våra fotsteg ekar. När man blundar kan man nästan se det kaos som utspelade sig, man kan höra ljudet, känna rädslan från de människor som på ett eller annat sätt skulle få avsluta sina liv i denna tortyrkammare. Alla går tyst förbi, alla med sorg i blicken precis som på The Killing Fields. Alla berörs av historien. En tystnad som på något sätt hedrar de människor som fick sätta livet till.
Röda khmererna var alltid noga med att fotografera alla nyanlända och dokumentera allt så noggrant det bara gick. Massvis med bilder trängs på väggarna av män, kvinnor och barn, unga som gamla. Ett kort som verkligen fångar mig är bilden på en ung kvinna med ett spädbarn i famnen, två fångar på Tuol Sleng, två offer.

Själva Tuol Sleng omges av en mur med rostig taggtråd, fönstren är försedda med galler, detta för att kvinnor ofta valde att hoppa ut och möta döden på detta sätt istället för att torteras till döds. Rosten vittnar idag om de år som passerat. Niklas och jag har skiljts åt, han går lite i förväg medan jag stannar titt som tätt och andas in allt, fotograferar och dokumenterar. Skräck blandas med hopp om att det är över, att människor kan gå vidare trots det hemska som hänt, inte att glömma men att gå framåt. Av ca 1700 personer som kom till Tuol Sleng så överlevde sju varav en fotograf, en skulptör och två konstnärer. Vann Nath, en av konstnärerna satt i fängelse i ett år, vanligen satt fångarna i genomsnitt 2-4 månader innan de blev avrättade. Vann Nath överlevde tack vare sin konstnärliga talang då han fick i uppdrag att måla porträtt av Pol Pot. Hans målningar på väggen i Tuol Sleng skildrar den tortyr som fångarna utsattes för. Vissa föds med en gåva, Vann Nath’s gåva var att kunna måla, detta räddade hans liv.
Utanför på gården står sju vita kistor där vietnameserna begravde resterna av dödsoffren som hittades i fängelset när de gick in i Kambodja.
När både jag och Niklas fyllt våra huvuden med nya intryck, nya tankar och nya funderingar och prioriteringar så anser vi att det är dags att gå vidare, blicka framåt. Vi är båda deprimerade av vad dagen gett oss men också glada över att vi fått se och tagit del av det hemska som hänt. Vi skattar oss lyckliga över det vi har och känner sorg över det de människor i detta land förlorat. Idag kan vi se lite rättvisa skipas då fängelsechefen för Tuol Sleng, Kaing Guek Eav även kallad Duch nu åtalats, 30 år senare. Åtalspunktera är brott mot mänskligheten, tortyr och mord samt brott mot Genévekonventionen. Åklagaren yrkade på ett 45 årigt fängelsestraff men domen blev 35 år. I slutändan kommer fem år räknas bort för att Duch suttit olagligt fängslad och ytterligare elva år räknas bort för att han samarbetat med rätten. Trots detta tror jag att Duch aldrig kommer att bli en fri man, han är för hatad för det och jag önskar honom exakt samma behandling som han utsatte fångarna för.

Då dagen bjudit på allt för många sorgsna intryck så bestämmer vi oss för att göra något bra av resten av kvällen. I förbifarten har vi hört talas om en restaurang vid namn ”Friends Restaurant” som är ett gatubarnsprojekt och specialiserat på Tapas. Restaurangen startades av en österrikare för att ge barnen och ungdomarna på gatan en möjlighet till en bra utbildning och ett bättre liv. Kravet är drogfrihet och är man inte det får man hjälp med avvänjning. När vi kommer dit är det fullsatt och vi får vänta för att få ett bord. Ungdomar mellan 14-20 år springer runt borden och de ljusblå tröjorna vittnar om ifall de är elever eller lärare. Vi beställer vad vi tycker låer som en rätt var men det visar sig vara mer än vad vi ätit på hela resan. Inte heller vet vi vilket som är vilkens och det slutar med att vi äter från varandras tallrikar och njuter av atmosfären likväl som av den goda maten. Notan slutar på en del men detta är vi värda efter dagens utflykter.

Efter vi ätit beger vi oss till en otroligt liten charmig juicebar vid namn Fizz juicebar. Det de inte har i juiceväg finns inte. Här finns menyer på fruktdrinkar, smoothies, fizzdrinkar, frappes och vanliga juicer, vi dricker några stycken var och beger oss sedan till vårt boende som till vår förskräckelse är låst. Inte en människa syns till och klockan tickar på mot midnatt. Blir detta första natten på gatan? Vi knackar lite löst i hopp om att någon ska höra oss men inte tillräckligt hårt för att väcka någon. Det dröjer några minuter men snart blir vi insläppta och kan ta oss till vårt lilla rum som vi så länge längtat efter…not! Vi lägger oss i sängen och samtalar lite med lampan tänd och så plötsligt knastrar det till och ljuset i rummet blir genast svart. Strömmen går, fläkten stängs av och vi ser inte händerna framför oss, ej mindre myrorna som letar sig in i regioner som de helst ska hålla sig undan. I korridoren utanför slår någon i dörren och en annan turist som vi inte sett skymten av tidigare tänder en ficklampa och letar sig fram i korridoren. Han ropar något på engelska och jag öppnar dörren, nämner att strömmen gått som om han inte märkt det och ber honom gå ner och höra med ägarna vad vi ska göra. Han kommer snart tillbaka med kvinnan i släptåg som pillar på någon lampa i tron att det bara är denna som gått sönder. Si så där 40 minuter senare kommer strömmen tillbaka och vi kan slappna av. Visst, det var inte hela världen men både jag och Niklas anser att ström är det minsta vi kan begära för att ha betalat 7 dollar för det värsta boendet där myrorna tagit över allt. Det blir skönt att veta att det är nästsista natten vi spenderar här. Snart beger vi oss mot nya mål och det är med denna tanke som vi lyckas somna även denna natt, fullt medvetna om att myrorna kalasar på våra fötter, vårt hår och allt annat de kommer åt.