Bejjan888s blogg

Copyright © Bejjan888™

Jag hinner ta en promenad till Svartviks Herrgård i det fina morgonljuset. Daggen ligger fortfarande kvar och solstrålarna börjar sakta värma upp. Sågverket var som ett eget samhälle, med kyrka, skola, jordbruk, affärer och bostäder. Djuren behövde tak över huvudet, spannmål och grönsaker lagras.

Herrgården byggdes omkring 1820. Här bodde disponenter och direktörer under alla epoker i Svartviks historia.

Intill Herrgården byggdes flertalet flyglar som inhyst hästar, kor, grisar, drängar, kuskar och fungerade även som förråd, vedbod och dass.

Svartviks kyrka stod klart 1851 med folkskola på övervåningen. Själva kyrktornet byggdes till under 1870-talet. Kyrkans utseende idag, fick den under en ombyggnation 1917.

Frukost serveras vid 08:00 på morgonen. Det är fullt när jag kommer in i frukostrummet. Det är en fantastisk frukost som dukats fram och jag tar lite extra för att hålla mig mätt till dess att jag kommer hem.

För idag är det sista etappen på körschemat och jag räknar med att komma hem till Uppsala på tidig eftermiddag.

Copyright © Bejjan888™

Dagen börjar gråmulet. Men det är okej, så länge det inte regnar.

Vilhelmina håller på att vakna upp denna fredagsmorgon. Så, idag ska jag fullborda Vildmarksvägen genom att åka tillbaka till Strömsund. För att åka de 50 milen ska man ta sig runt och börja och sluta i samma stad, i mitt fall Strömsund.

Dorotea kommun, även kallat Lapplands Sydport, ligger allra sydligast i Lappland och kännetecknas av vänlig vildmark. Kommunen sträcker sig från Borgafjälls höga toppar i nordväst, ner mot djupa skogar och vidsträckta myrmarker i sydöst kring orten Dorotea. Från början hette byn Bergvattnet men bytte namn 1799 efter Gustav IV Adolfs hustru, drottning Fredrika Dorotea Vilhelmina av Baden.
Planen är att stanna till i Dorotea och köpa något gott på Konditori Dorotea. Konditoriet har utsetts till ett av Sveriges hundra bästa konditorier. Men, det gick inte att fara igenom centrala Dorotea då det pågick ett stort vägarbete. De orangea hänvisningarna man ska följa guidar runt mig i tätorten på gator jag aldrig skulle åkt på annars. Det här gjorde att jag missade konditoriet. Nåja. Kanske inte hela världen?

Cirka 6 km söder om Dorotea längs E45:an, ligger Fågelsta. Här bor Kenneth Nielsen som är motorsågskonstnär som skapar spännande figurer av trä och stubbar. Han välkomnar besökare till sin gård som är full av skulpturer och har en ca 500 meter lång naturstig - ”Hjortron & Troll”. Jag parkerar vid huset och börjar gå genom trädgården. Den är full med blommor och både stora och små skulpturer. Det är ett fascinerande hantverk. Jag möter Kenneth och hans vallhund Milla längs stigen som precis varit ute på promenad.
Jag blir hälsad som om vi känt varandra i tio år. Engagerat följer han mig längs stigen och berättar om sin gård och historien bakom. Han får ofta skolklasser på besök och har en liten tipspromenad längs stigen. Jag känner mig inte direkt ”smartare än en femteklassare”… herregud, det är många år sedan man gick i låg- och mellanstadiet.

Milla, Kenneths vallhund, har med sig en tennisboll som han kastar lite sporadiskt åt henne. Ibland när vi står still och pratar kommer Milla och lägger den slemmiga tennisbollen vid mina fötter och tycker att jag ska kasta den. Hon lägger sig strategiskt några decimeter ifrån bollen och tittar på bollen till dess att man kastar den. LITE besatt av bollen kanske, men vallhundar har lite det beteendet. Till Millas glädje så är jag snäll och kastar bollen några gånger.
Men åter till naturstigen. Kenneth berättar att det ska finnas runt 70 träskulpturer längs stigen och att man kanske inte alltid ser dem, men att de finns där.

Jag tror jag lyckas hitta de flesta i alla fall. Sista biten på stigen får jag vandra själv och leta skulpturer. Det är ganska mycket mygg som envist anfaller från alla håll. När jag kommer tillbaka till huset, tackar jag för mig och åker vidare mot Strömsund.

Längs vägen passerar jag Hoting, ett gammalt stationssamhälle och industriort. Orten ligger längs Inlandsbanan och kung Gustav VI Adolf pausade med sitt tåg just här när han var på väg mot sin fiskestuga i Forsavan.

Ett av Europas största bilmuseum ligger här, Ivars Bilmuseum. Men då bilar inte intresserar mig så är det inte värt att stanna här. Hoting ser slitet och nästan nergånget ut, så jag passerar förbi utan att stanna till.

Väl i Strömsund har jag alltså fullgjort hela varvet, dvs 50 mil, på Vildmarksvägen. Många menar att man ska åka motsols då de anser att fjällen tornar upp sig mer från det hållet. Jag vet inte om jag kan hålla med riktigt. Spelar det någon roll från vilket håll man kommer? Det är ju samma fjäll oavsett med- eller motsols, eller? Jag tycker det fungerade fint att ta vägen medsols. De flesta sevärdheterna ligger mellan Gäddede och Vilhemina, om du frågar mig. Det är längs den sträckan som alla vattenfall finns, du har Stekenjokk och flera kyrkstäder bl.a. Fatmomakke.
Men nu när jag åter kommer till Strömsund åker jag till hembygdsgården och Kafé Tomten. Jag gillar stället och de har bra mat till helt okej priser. Rekommenderas varmt!

Från Strömsund tar jag E45:an söderut till Hammerdal. Tar sedan höger in på länsväg 344. Nu färdas jag längs Ammeråstigen, en turistväg i Jämtland med orörda vattendrag och fina fiskevatten.

Så småningom kommer jag in på Indalsleden som följder Indalsälven mot Timrå och Sundsvall. Trots parollen ”Sveriges vackraste turistled” är den för mig ganska okänd.

Men vackert är det, många fina gamla historiska hus och mängder av vackra utkiksplatser över Indalsälven. Helt klart värt att köra denna väg istället för någon tråkig europaväg, bara för att komma fram 10 minuter snabbare.

Stopp 5: Kvissleby
Drygt 15 km söder om Sundsvall ligger Kvissleby. Förr på platsen för dagens tätort Kvissleby, rann en förgrening av älven Ljungan kallade Kvisslet. Förgreningen grundades upp och byn Kvissle bildades. När byn övergick till tätort fick den namnet Kvissleby. E4:an underlättar pendlandet till och från arbete i Sundsvall med omnejd.
Här ligger Hotell Aina, mitt boende för natten. Hotellet präglas av historia och inrett i stil därefter. Varje hotellrum är individuellt inredda. Jag har i förväg bett att få rummet med marint tema, vilket jag också får när jag kommer fram och checkar in.

Precis intill Kvissleby ligger Svartvik, ett industrisamhälle där Träpatroner, med statens hjälp, utvann Norrlands rikedomar. Svartvik låg strategiskt till längs Ljungan för att flotta och lasta ut virke från inlandets vattensågat till båtvarvet för export. Snart utökades verksamheten med skeppsvarv vilket krävde mer arbetskraft och samhället växte. Under 1850 talet byggdes kyrkan, prästgården och fler arbetarbostäder. I slutet av 1800-talet gick Svartvik in i en Sågverksepok, med två ångsågar, varav den ena vari bruk fram till 1942. Huset som idag är Hotell Aina, byggdes 1909 och var kontor till sågverket. 1905 byggdes Svartviks Sulfitfabrik, som blev Europas största producent av sulfitmassa. Fabriken var i drift fram till 1974.
Efter tio års förfall började Svartviks resa mot att bli ett besöksmål med hantverk, kultur och evenemang där historia samsas med konst.

Jag hinner kika förbi lite snabbt på ångloket och dressinen som står uppställda för beskådning på området, innan jag åker för att äta middag inne i centrum.

Copyright © Bejjan888™

I och med vädret och omplanering i mitt körschema, så blev den här dagen den mest drabbade. Lite udda dag utan egentliga mål, annat än att ta mig till Vilhelmina. Morgonen startar helt gråmulen, men med ganska höga moln ändå. Jag packar väskorna och checkar ut från Klimpfjällsgården och kör österut.

Jag är tvungen att färdas på den bitvis dåliga asfaltvägen igen, för att ta mig till Vilhelmina.

Det blir lite av en uppredning från gårdagen med att passera avfarten till Fatmomakke, Saxnäs och Trappstegsforsen. Även avtagsvägen till Stalon utkiksplats flashar förbi.

Nu färdas jag på en del av Sagavägen, som är en ca 57 mil lång turistväg som går från Höga Kusten vid Bottenhavet till Helgelandskusten i Norge vid Atlanten. Vägen går alltså från kust till kust, från världsarv till världsarv. Från Örnsköldsvik i öst, genom trolska skogar och över höga fjäll, till Vega i väst. Sagavägen bjuder på historia, sagor och sägner blandat med naturupplevelser, kultur och äventyr. Längs Sagavägen finns ett stort antal sevärdheter, vissa mer obskyra än andra, utmed sagostigar som berättar om de gamla traditionella sägnerna.

Ett sista stopp innan Vilhelmina. Drygt 1 km efter Rönnäs, på höger sida om vägen, finns det skyltat om Rönnäs Sagostig. På andra sidan vägen finns en större parkeringsplats, om den lilla på höger sida är full.

Sagostigen är, trots sitt namn, kanske inte lämplig för de små barnen (och definitivt inga barnvagnar) då stigen är delvis överväxt av rötter.
Vid googling inför denna roadtrip fick jag uppfattningen om att det skulle finnas figurer (alltså som statyer) längs stigen, men icke. Vilken flopp!

Den enda figuren som finns är Näcken som kan skådas från parkeringen. Längs stigen finns tavlor med text samt bild med väsen på. Det var allt. Jag blir nästat lite besviken när jag vandrar runt där. Myggen anfaller från höger och vänster och torrdasset är permanent stängt… inte undra på att det låg en massa papper i skogen då besökare känt nöden tränga på. Nej, om du frågar mig är det inte värt att stanna till här.

Men stigen är ca 80 meter långa och går längs den porlande Kvarnbäcken. Längs stigen presenteras olika väsen som Näcken och andra figurer från folktrons olika sagor. De otrevliga vittrorna kunde ställa till med ofog och problem om de inte var nöjda med vad man gjorde. Vitterfolket är mystiska väsen i den nordiska folktron sedan länge, särskilt i fjällen. De kunde möblera om i ladugårdar, fläta hästars manar, sätta fast redskap i taket och stjäla kvinnornas huvudbonader. Om man förbannade deras illdåd kunde man råka ut för deras omedelbara bestraffning.

Inte långt kvar till Vilhelmina nu. Kommer i kapp en EPA-traktor som inte verkar ha bråttom eller någon som helst tanke på att släppa förbi den bilkö som bildas bakom hen. Men jag har inte bråttom, så jag kan ligga här och puttra i kön. Jag har ju sedan tidigare meddelat Lilla hotellet att jag checkar in mellan fem och sex på eftermiddagen… klockan är nu strax 12:00. Så jag är definitivt tidig.

Vilhelmina ligger vackert och naturskönt intill Volgsjöns strandkant. Samhället hette också Volgsjö fram till 1804 då orten bytte namn till Vilhelmina efter dåvarande drottning Fredrika Dorotea Vilhelmina av Baden, gift med kung Gustav IV Adolf. Det är E45:an som är huvudleden genom centrum och det är liv och rörelse om jag inte sett på flera dagar.

Jag parkerar bilen och passar på att besöka Risfjells Sameslöjd, en butik med souvenirer och hantverk gjorda av Sven-Åke och Doris. Sven-Åke har arbetat i över 40 år inom sameslöjd och tillverkar föremål som säljs i butiken.

Tyvärr gäller fotoförbud i butiken, men här inne finns världens (?) största kniv… den måste vara minst 1,8 meter hög, eftersom jag är drygt 1,7 meter och den var högre än mig. Doris sysslar med tenntråd, smycken, kläder och tavlor. Och ja, hantverken är DYRA. Men de var väldigt vackra.

Jag ser på google maps att Lilla hotellet ligger i samma kvarter så jag chansar och går dit för att checka in (jag har angett i bokningen att jag beräknar checka in först vid 17:00-tiden) … så jag är alldeles för tidig egentligen. Men en trevlig kvinna möter mig i receptionen och kollar snabbt med städerskan om mitt rum är klart – vilket det är! Så jag kan checka in. Najs! Jag får ett av hotellets två rum med balkong.

Hotellet är slitet men mysigt. Det är byggt på 1930-talet och drivit hotellverksamhet sedan dess. Det vore på plats med en renovering och kuddarna har definitivt gjort sitt.

Solen kämpar på bakom molnen för att skina igenom, men det är tungrodda moln idag. Men jag passar på att besöka Vilhelminas kyrkstad. Det går inte att undvika en del av den svenska historien när man besöker en kyrkstad, så let’s go!

De tidigaste fynden som gjorts i Vilhelmina-trakten är 10 000 år gamla, d.v.s. sedan inlandsisen lämnade området. Människan levde då i huvudsak av jakt på älg, vildren, småvilt och fiske. I och med årstidernas växlingar och tillgång på föda, flyttade människorna omkring mellan olika boplatser. Ur dessa äldre jägar- och fiskekulturer som fanns under stenåldern, utvecklades samekulturen. De tidigaste fynden om att samerna började hålla tamrenar och flyttat mellan renbetena, är från ett par hundra år efter Kristi födelse. Under 1600-talet blev renskötseln mer omfattande och med allt större renhjordar, samtidigt som staten började visa intresse för lappmarken. Staten hade problem med skatteindrivningen och kontrollen över handeln bland samerna samtidigt som det fanns rika malmtillgångar att utvinna i fjällen, men det saknades villig arbetskraft i området. Så genom att locka svenska bönder att bosätta sig i lappmarkerna såg staten en möjlighet att få till stånd nya skattehemman. I ett skattehemman ägde bonden jorden medan kronan hade rätt till räntan. Skattegårdarna beboddes alltså av självägande bönder och om bonden inte kunde betala räntan tillföll gården kronan och blev ett s.k. skattevrak.
I och med detta, hoppades staten att jordbrukare och renskötare skulle kunna leva sida vid sida. Nybyggarna lockades med löften om skattefrihet i 15–30 år, gratis tillgång till mark för hus, foderinsamling och åker, med mera. Fritt fiske och till viss del även jakt. Nybyggarens skyldighet var bland annat att odla och bygga hus. När den skattefria perioden var över, bedömdes nybyggets bärighet och en skatt fastställdes.

Det första nybygget upptogs 1776, men redan dessförinnan bodde det skogssamer vid sjön och det fanns en kyrklada, där präster från hemförsamlingen i Åsele, ca 7 mil söderut, stannade till och predikade i vid sina resor till fjällsamernas land längre upp i fjällen. För att främja kolonisationen och bättre tillgodose själavården i dessa avlägsna trakter bildades ett kapellag i Volgsjö 1783 och det första kapellet stod klart 1794.
Grundförhållandena på den platsen var dock besvärliga och kapellet blev också snart för litet. Vilhelmina bildade eget pastorat 1812 och den nuvarande kyrkan uppfördes 1835–40, ca en kilometer längre upp på Kyrkberget, högst upp i samhället.

Både svenskar och samer kom till Vilhelmina med drömmen om att skapa ett eget hem i den norrländska vildmarken. Människor ända från Dalarna i söder och Norrbotten i norr sökte sig till trakterna kring Vilhelmina. Det kan tänkas att även drängar och bondsöner upptog nybyggen då ett löfte var att slippa tjänstgöring som soldat i något av alla de krig som Sverige var involverade i under 1700-talet, vilka skördade många liv.
Det första nybygget startades av samen Sven Jakobsson i Råsele år 1726, men övergavs på 1740 talet. Inte långt från detta nybygge slog sig nybyggaren Erik Pålsson från Åsele ner som fick de utlovade skattefria åren beviljat år 1752. I och med detta, anses detta nybygge som det äldsta i Vilhelmina. De kommande 140 åren insynades över 100 nybyggen i Vilhelmina. Dock utebliv statens malmbrytning i dessa trakter. Det var troligen inte något bärkraftigt jordbruk som höll nybyggarna vid liv utan snarare boskapsskötsel, jakt och fiske.

Under 1840-talet avsattes mark för kyrkstadsbebyggelse i ett område på prästbordets mark nedanför Kyrkberget i Vilhelmina. Flera bönder gick ofta samman och byggde en gemensam stuga där varje hushåll fick rätt till en eller flera kammare. Stugorna och kamrarna namngavs oftast varifrån ägarna kom, t.ex. Råselestugan, Hacksjökammaren. Den sista stugan tros ha byggts under 1890-talet. Kyrkstallarna byggdes nordost om kyrkstaden.

Fram till mitten av 1800-talet var man tvungen att närvara vid vissa gudstjänster. Men de flesta upplevde nog kyrkhelgerna som ett välbehövligt avbrott från den annars så enahanda och arbetstyngda vardagen. Förutom gudstjänsterna uppstod många tillfällen att träffa vänner och bekanta för att få nyheter och skvaller från andra byar och socknar. Man hade ju inte telefon och framför allt inget internet som spred nyheter snabbt på den här tiden. Tillfälliga handelsbodar, marknadsstånd och kaffestugor öppnade upp under kyrkhelgerna där man bland annat kunde köpa smycken, hantverk och starka drycker.

Mellan kyrkhelgerna var stugorna låsta och tillbommade. Men i slutet av 1800-talet frångick man allt mer från denna princip. Tillresta och bostadslösa bosatte sig i kyrkstugorna vilket gav näringsidkare möjlighet till fast affärsverksamhet i Vilhelmina kyrkstad som började förvandlas till ett samhälle.
En bristfällig skorstensmur ska ha orsakat den ödesdigra branden när mer än halva Vilhelmina Kyrkstad brann ner till grunden. På morgonen den 5 september 1921 började det brinna i en av stugorna söder om Storgatan. Timmerväggarna och utkastade möbler spred elden snabbt från hus till hus och de tre mindre brandsprutorna som fanns att tillgå hjälpte föga. På eftermiddagen samma dag, var ödeläggelsen ett faktum och drygt 50 byggnader hade brunnit ner till marken.

Kyrkstugorna norr om Storgatan var de som överlevde branden. Med tiden började de förfalla och för att rädda den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen köpte Vilhelmina kommun de gamla husen för att kunna restaurera dem. 1975 var restaureringen klar och många av de 21 kvarvarande husen fungerar nu som vandrarhem.

Mycket historia, för ett relativt litet område av centrum. Men det hör liksom till. Tyvärr verkar det som om högsäsongen är over lite grann. Blomlådorna är inplockade, en av de gamla stugorna genomgår ett takbyte. Men historiens vingslag vibrerar i väggarna och en av stugorna är fortfarande öppen för besök. Inredningen är precis som för över hundra år sedan och tapeterna är tidsenliga.

Härifrån åker jag till TJ’s restaurang som bland annat serverar thai-mat, för att äta lunch. Det är ett litet ställe, men maten är god.

Under eftermiddagen tar jag mig ner till Strandpromenaden som går längs Volgsjöns strandkant. Men för att komma dit behöver jag ta mig över järnvägsspåren.

Det är inga vanliga tåg som går här eftersom det saknas elledningar. Tågstationen ser nästan lite övergiven ut, men ändå är det flertalet personer som sitter och väntar på ett tåg. Efter snabb googling ser jag att det är Inlandsbanan som går förbi här.

På vägen tillbaka kommer turligt nog ett tåg på Inlandsbanan och personerna som tålmodigt väntar på perrongen stiger ombord. Någon gång borde man åka längs Inlandsbanan. Men det får bli en helt annan resa.

Kvällen avnjuts med hotellets middagsbuffé.

Copyright © Bejjan888™

Okej, den här dagen var tänkt till topptur upp på Marsfjället. Men eftersom vädret är blåsigt och med risk för regnskurar på eftermiddagen, ställer jag inte den planen. Istället flyttar jag om i mitt körschema och planerar in besök i Fatmomakke, Trappstegsforsen och Stalon i stället, när vädret är fint fram till eftermiddagen.

Morgonen börjar helt igenmulen, men det lättar snart enligt väderapparna. Jag hinner ta en kortare promenad på morgonen innan frukosten öppnar. Jag kommer ner till Kultsjöns strand och solen lyckas skina igenom det tjocka molntäcket alltmer.

För att förstå Fatmomakkes uppkomst, behöver man grotta ner sig i Sveriges historia lite grann. Vilket jag tänker göra lite snabbt här och nu…

Under 1500-talets Sverige och Gustav Vasas tid var Sverige ett kristet land. Med hjälp av sina befallningshavare, började Vasa byta ut den katolska kyrkan mot den protestantiska i centralbygderna och längs kustlandet. Inåt landet, ibland annat Sápmi (Sameland), gick det trögt med den kristna missionen. Fram till 1600-talet var det bara samer som nyttjade markerna i här. Trots att staten redan beskattat samerna i århundraden och haft handelsförbindelse med dem, strävade staten fortfarande efter att kolonisera och sprida det kristna budskapet i Sápmi. För att göra och underlätta detta var att sprida kyrkobyggandet i inlandet. Under 1600- och 1700-talet uppförde staten dessa så kallade kyrkstäder, i ett försök att få samerna kristna. Som mest fanns det ett 70-tal kyrkstäder i norra Sverige. Kyrkstädernas kåtor och stugor byggdes runt kyrkor och kapell för att användas tillfälligt av avlägsna sockenbor vid kyrkobesöken. Resten av året skulle kyrkstaden stå tom.

År 1780 reste en präst från Åsele till fjälls och fick höra om samernas önskemål att uppföra ett kapell på en lämplig plats. Platsen var Fatmomakke vid Kultsjöns strand, dit de flesta sydsamer kunde ta sig utan större besvär. Året därpå, 1781, byggdes de första kyrkobyggnaderna. 1790 ersattes de av ett timrat kapell, som 1834 ersattes av ett större kapell. Under 1820-talet slog sig de första nybyggarna ned i Fatmomakke och fram till dess var det bara samer som deltog i kyrkhelgerna. Nybyggarna började bygga upp övernattningskåtor på kyrkplatsen och många år senare även timrade övernattningshus. Nuvarande kyrkan i Fatmomakke började byggas 1881 och blev klar 1884 och ligger högt belägen på en norrsluttning. Stadens kåtor, bodar och hus ligger således öster om kyrkan i sluttningen ner mot Kultsjöns strand. Här möttes och samlades samer och nybyggare, handelsmän och kunder, överhet och vanligt folk, ortsbor och turister samt kvinnor och män.

”Som medelpunkt och förnämsta plats där samerna kan motta den bästa näringen för sitt andliga liv” beskrivs Fatmomakke av O.P. Pettersson i sin bok ”Gamla byar i Vilhelmina”.

Fatmomakke Kyrkstad är sedan 2014 ett skyddat kulturreservat och de flesta kåtor och stugor är privata och används under helger och högtider. Förr firade man två kyrkhelger om året, vår- respektive hösthelgen, vilka inföll i samband med samernas flytt mellan vår- och höstvistet. I början av juni flyttade man från vårvistena vid trädgränsen upp till sommarvistena på kalfjället. I september flyttade man ner från kalfjället till höstvistet vid trädgränsen igen. Det var viktiga händelser under året då många träffade sin livskamrat. Kyrkhelgerna var stressiga. Dop, vigslar, begravningar mm, skulle ombesörjas på kort tid då prästen och länsman kom upp under en helg två gånger per år. Men innan de begav sig av ville samerna fira ännu en gudstjänst med lång predikan för att gudsordet skulle ”räcka för ett helt år”.

Numera firas tre kyrkhelger här i Fatmomakke: Midsommarhelg, Mitthelgen och Hösthelgen. Midsommarhelgen förklarar sig själv nästan. När kåtor och stugor var iordninggjorda och veden huggen, blev det fisk, lekar och upptåg av olika slag. För ungdomarna var det bland annat friarlekar. Tredje helgen i juli infaller Mitthelgen var bland annat en stor konfirmationshelg och en helg som infördes för att den passade nybyggarnas livsrytm. Hösthelgen lever kvar sedan tidigare traditioner med flytt ner från kalfjället till höstvistelsen.

Sådär, nog med bakgrundshistoria…

Det är enkelt att ta sig till Fatmomakke med bil och tar drygt 20 minuter från Klimpfjäll. Tyvärr är den asfalterade vägen ganska dålig med skarpa gupp och den tillåtna hastigheten kanske skulle sänkas något. Det är skyltat från Vildmarksvägen och kommer du från Klimpfjäll är avtagsvägen till Fatmomakke på vänster sida.

Jag kommer in på en grusväg, men den sista kilometern är asfalterad innan man kommer fram till parkeringen. Här finns en liten kiosk sam souvenirbutik där man även säljer fiskekort och hyr ut båtar. Det är mycket dålig mobiltäckning här, så det kan vara bra med kontanter om du vill handla något såsom souvenirer eller något att äta!

Från parkeringen följer jag stigen som är några hundra meter lång, via en gångbro över vattendraget där Ransarån mynnar ut i Kultsjön, innan jag kommer till själva kyrkstaden. Mellan 6 juni och 30 september lever kyrkstaden upp och välkomnar turister.

Det första man ser är Fatmomakkes begravningsplats. Den skiljer sig inte nämnvärt från en ”vanligt” kyrkogård med gravar.

Den första byggnaden som dyker upp på vänster sidan längs Kultsjöns strandkant är Länsmansstugan. Den byggdes som prästbostad i samband med uppförandet av 1791 års kyrka, men var bara hälften så stor som den är idag. Under 1850-talet byggdes stugan ut med ett rum till så att länsman (dåtidens polis) kunde bo bredvid prästen för att kunna hålla ordningen och säkerheten på kyrkplatsen. Prästen och Länsman delade stugan fram till 1884 då prästen fick en ny bostad intill den nybyggda (dagens) kyrkan. Länsman bodde kvar i Länsmansstugan fram till 1927 då tjänstebostaden stod klar, som ligger en bit ovanför Länsmansstugan (närmare kyrkan).

I tjänstebostaden bodde, utöver länsman, även ämbetsmän, fogdar och doktorer under sina tjänsteresor till kyrkstaden. Men i takt med att kommunikationerna till Fatmomakke blev bättre, minskade behovet av en tjänstebostad.

Intill tjänstebostaden uppfördes dagens kyrka, vilken stod klart år 1884, precis som den nya tjänstebostaden. Kyrkan säg ha inspirerats av Dikanäs kyrka.

Omkring kyrkan finns många kåtor, bland annat en visningskåta som besökare är välkomna att gå in och titta i.

Bönekåtan ligger ganska centralt i Fatmomakke och sägs ha bekostats av Ana-Lisa Öst, mer känd som ”Lapp-Lisa”. Hon var Frälsningssoldat och turnerade och framförde andliga sånger och visor till gitarr.

1904 bildades Sveriges första sameförening här i Fatmomakke, vars mål var att bevara samernas sociala, ekonomiska och politiska intressen. Genom insamling kunde man bygga föreningshuset som stod klart 1927, vilket är ett av de modernare husen i kyrkstaden.

Fatmomakke har en lång tradition av midsommarfirande vid Stinnerbomsbacken. Namnet kommer från att det var just vid den här backen som klockaren Stinnerbom ropade ut att det var dags för gudstjänst. Midsommarhelgen är fortfarande en välbesökt helg i Fatmomakke och lockar människor både med och utan anknytning till platsen, för att se midsommarstången (en lång gran) resas.

Jag fortsätter österut mot Saxnäs. Återigen, den asfalterade vägen är bitvis riktigt dålig och det är svårt att hålla den tillåtna hastigheten.

Saxnäs ligger längs med Vildmarksvägen omgivet av storslagen natur, rik på historiskt och kulturellt arv. Dalgången har präglats av samernas sedvänjor, språk, näring och levnadssätt. Först när nybyggarna kom till Saxnäs under 1820-talet tog nybygget fart. Först under 1920-talet fick byn en väg till Vilhelmina. Därefter växte turistnäringen snabbt. Emma Ricklund med familj öppnade gästgiveriet Saxnäsgården vilket bidrog till att fler fick ta del av det naturnära området. Gårdens läge är perfekt, mellan vatten, skog och fjäll. Besöksnäringen är fortfarande viktig än idag. Sommartid finns utmärkta möjligheter till jakt och fiske samt vandring.

Tyvärr inget speciellt att se i Saxnäs, dock finns några riktigt fina plaster för fototillfälle om man är intresserad av den omgivande naturen. Så det känns som om orten är något överreklamerad, eller?

Från Saxnäs tar det inte ens fem minuter att komma till Trappstegsforsen. Den är helt synlig från Vildmarksvägen. Det är en populär sevärdhet längs Vildmarksvägen i södra Lappland som är synlig från vägen med stor lättillgänglig parkering. Trappstegsforsens Grillkoja är öppen sommartid med snabbmat som hamburgare, våfflor och renklämma.

Det är enkelt kan stanna till på denna natursköna plats för att lyssna och känn in det forsande vattnet. Här kastas Kultsjöns vatten utför i kaskader i trappstegsliknande formation i hundratals meter, men med en total höjdskillnad på endast 10 meters. Trappstegen har formats helt på naturlig väg. Om man går förbi grillstugan kan man gå väldigt nära det forsande vattnet och få bättre foton, om man vill. Jag passar på att köpa en hamburgare från grillstugan innan jag fortsätter min resa österut.

Från Vildmarksvägen, precis innan man når Stalon by, sväng vänster mot Stalons kraftstation (det är även skyltat utkiksplats). Men som med många andra skyltningar längs Vildmarksvägen kommer skyltningen hastigt och i en kurva, så man måste ta det lugnt så man inte missar avfarten. En 2 km lång smal, kurvig och brant väg leder upp till Stalon utkiksplats. Det går uppför eftersom man ska upp på ett berg helt enkelt.

Den ena tvära kurvan efter den andra, riktiga hårnålskurvor. En relativt stor parkeringsplats finns där uppe, en ännu större parkering en liten bit längre bort.

Härifrån bjuds på vidunderlig utsikt mot Marsfjället och Ångermanälven. Även ut över Malgomaj och Kultsjöån.

Jag styr återigen min kosa mot Klimpfjäll. Ju närmre byn jag kommer, desto sämre blir den asfalterade vägen igen. Det är verkligen en sträcka som Vägverket borde åtgärda inom snar framtid, eller åtminstone sänka hastigheten på de värsta sträckorna. När jag ankommer Klimpfjäll mulnar det på, precis enligt väderapparnas prognoser. Klockan är strax efter två på eftermiddagen så Norgefarargården har ju faktiskt öppet! Jag kör försiktigt upp) eftersom det är extremt dålig väg upp dit) och parkerar vid Norgefarargården. På avstånd ser jag att en rejäl lokal regnskur är på väg över Klimpfjäll och jag hinner knappt in i stugan förrän regnet öser ner.

Norgefarargården, ett kulturmärkt timmerhus byggt 1832 samt tillbyggnad 1860, var en naturlig anhalt med logi för fjällbönder och hästar som skulle till handelsplatser i Norge. Idag är Norgefarargården en sommarservering med råvaror från lokala lanthandlare och gårdar i gränslandet. Det finns även ett stall och gårdsbutik med både ditt och datt. Bl.a. serveras våfflor med sylt och grädde, kaffe och tunnbröd. Det säljs hantverk, presenter, souvenirer, naturprodukter, torkade Angelika-frön (fjällets vitaminört).

I flera av rummen är väggarna tapetserade med gamla tidningspapper. En del rum är iordningställda som de var för nästan 200 år sedan. Jag kikar runt i stallet där en loppis håller till. I huvudbyggnaden finns caféet och jag hittar en liten påse med Angelika-frön som jag bara ”måste” köpa. De ska ju vara fulla med vitaminer, så de ska vara nyttiga i alla fall :)

Eftermiddagen fortlöper med vila på hotellet. Middag från kl. 18:00 och jag beställer nuggets med strips. Det är ingen risk att man behöver vara hungrig här i Klimpfjäll i alla fall.

Copyright © Bejjan888™

Tips! Se till att ha full tank i bilen. Det finns inga bensinmackar mellan Stora Blåsjön och Klimpfjäll!

Morgonen visar upp en vacker soluppgång över Kvarnbergsvattnet. Även om det ligger en camping precis intill hotellet har det varit väldigt lugnt utan stök och högljudd musik. Tack vare att jag hann med Hällingsåfallet redan igår, så hade jag mindre stressigt körschema idag.

Från Gädded, ta Jormvägen norrut mot Stora Blåsjön. Ju längre norrut, desto vackrare omgivningar och vyerna är magiska. Solen jobbar sig igenom molntäcket och hinner kika fram lagom till mitt första stopp för dagen. Har man en GPS eller kartor i bilen, är det bra att ha den igång. För att kunna vara beredd när man närmar sig sevärdheter längs vägen. För skyltningen till Brakkåfallet dök helt plötsligt upp och jag fick nästan tvärnita för att inte passera avfarten till den lilla parkeringen.

Ligger längs vägen till Stora Blåsjön. Man behöver inte gå många meter för att ta sig till Bakkåfallet Det finns en stig ner till det nedre fallet, som är känt från filmen Dunderklumpen (där Blomhåret sjöng med vattenfallet), där man även kan bada om andan faller på. Men vill och orkar man, kan man gå några hundra meter upp till det stora vattenfallet. Men den orken har jag inte och den nedre fallet med det kristallklara vattnet duger gott. Det är vackra stenformationer och ett dopp hade svalkat gott.

Efter drygt 20 minuters färd längs Stora Blåsjöns strandkant kan man svänga av mot Ankarede. Ankarede ligger längst norrut i Daimadalen, ett naturreservat med vildmark och orörda skogsområden och fritt strömmande vatten. Reservatet omfattar en cirka 3 mil lång skogsklädd dalgång och den största sjön Värjarens vatten som rinner ut i Stora Blåsjön.

Ankarede är Sveriges sydligaste levande kyrkstad samt Jämtlands enda samiska kyrkstad som är i bruk idag. Kyrkstaden ligger där Ankarälven och Lejarälven möts och här hålls fortfarande dop, bröllop och begravningar.

I kyrkstaden finns Ankarede kapell, runt 30 kåtor, museum och ett fik. Ankarede har i urminnes tider varit samernas samlingsplats och en passage för renar och renskötare på väg till sommar- och vinterbetesmarker. Den vackra säregna vita träkyrkan byggdes 1896. Fiket har öppet fem dagar i veckan, tyvärr var det stäng just denna dag.

Och planen att äta lunch på Restaurang Fjällripan, som för bara några veckor sedan öppnat igen, efter att ha varit stängd i 1 år, fick läggas ner. Jag var alldeles för tidig och restaurangen har inte ens öppnat upp för dagen. Så jag åkte vidare mot nästa stopp i mitt körschema.

Längs Vildmarksvägen, några kilometer norr om Ankarvattnet, ta avtagsvägen till Leipikkvattnet 3km samt Bjurälvens naturreservat på vänster sida. Precis som med de andra sevärdheterna under dagen, dök skylten upp väldigt snabbt, precis i en kurva. Jag hann inte bromsa och svänga av. Dessutom hade jag en bil bakom mig, så jag fick fortsätta köra och vända på lämplig plast och köra tillbaka till korsningen.

Den asfalterade vägen övergår till grusväg med en hel del potthål. Men tar man det lugnt så går det bra. Så man kör till dess att vägen tar slut, intill gården Leipikkvattnet. Här finns parkering, torrdass och rastplats. Det finns några bilar på parkeringen när jag kommer fram.

Härifrån startar de skyltade lederna in i naturreservatet. De första 3 km leder till Lillälvens Raststuga. Det börjar med några hundra meter längs en stig i ängslandskap. Sedan viker stigen av och går alltmer uppför och är delvis spångad. Det är ”bara” 3 km till raststugan, men det känns betydligt längre. Men väl framme vid stugan blir man framhejad med en stor banderoll ”Här börjar äventyret!”. Jo, jag tackar ja!

Bjurälvens dramatiska säregna landskap med trattar och slukar, sifoner och doliner (slukhål) är inte bara Sveriges, utan också Skandinaviens, största karstlandskap. Reservatets unika miljö med underjordiska kanaler, grottor och ovanliga stenformationer har skapats genom att vattnets kolsyra reagerat med den kalkrika berggrunden. Bjurälven kallas även för ”den osynliga älven” då den bitvis rinner i underjorden. Till idag, har 2,43 km av den underjordiska grottan kartlagts av dykare.

Härifrån går en 6 km markerad slinga i naturreservatet. Terrängen är kuperad med många trappor. Var beredd att gå mycket uppför och nedför. Det är augusti, så faunan är inte direkt rik, men under juni och juli finns många blommor som trivs bra här i den kalkrika miljön längs stigen. Några ”must-see” inom reservatet är Dolinsjön, Blinda Dalen och Colosseum. Vandringen är 12 km lång och medhavd matsäck kan ätas på rastplatser längs leden. 3 km in på leden, vid Lillälven Raststuga, börjar den spektakulära delen.

Mitt största och främsta mål är att ta mig till Blinda Dalen, som ska vara något alldeles särskilt. Blinda Dalen är fascinerande med sin breda trädlösa dal med en inbjudande stig omgiven av höga örter. Efter mycket om och men kommer jag fram till den klassiska utkiksplatsen över Blinda Dalen. Så vackert! Fram till nu har jag inte träffat på en enda människa. Vilket är skönt! Bara vara ett med naturen.

Men är jag vänder åter mot Lillälvens Raststuga hör jag röster en bit framför mig. Men jag kommer aldrig närmre så att jag kan se dem. En hund skäller en bit längre bort. Om det är jag eller de andra före mig som blir ”utskällda” går inte att avgöra.

Vandringen tillbaka till parkeringen känns betydligt snabbare. Jag möter flera vandrare längs stigen. Utan att jag vet ordet av det så är jag tillbaka till bilen igen, vilket känns skönt. Men tiden har runnit iväg ändå. Från parkeringen till Blinda Dalen tog det ändå 1 timme och 45 minuter att gå, och lika lång tid tillbaka till parkeringen.

Nästa stopp ligger knappt tio minuter från Leipikkvattnet, precis innan Stekenjokk på Jämtlandssidan. På vänster sida dyker skylten upp till Gaustafallet och det finns egentligen ingen direkt parkeringsficka att nyttja. Det är fullt av bilar längs vägrenen, men tre motorcyklister åker iväg precis när jag kommer och en parkeringsficka öppnar upp för mig. Tur ska man ha!

Redan från vägen hör man det dånande vattenfallet, där det vilda vattnet från Gaustejokk forsar ner i en kanjon av skifferberggrund. Astrid Lindgren valde att spela in en av scenerna i Ronja Rövardotter just här i Gaustafallet. Mer specifikt scenen där Ronja och Birk dyker ner i vattnet för att undvika vildvittrorna.

Det är ett ganska imponerande fall och många hade klättrat ner närmare vattnet och låg på klipporna mitt i forsen. Jag vet inte om det är så himla smart eller bara dumdristigt?

Från Gaustafallet är det inte långt till Stekenjokk. Ytterligare en höjdpunkt på denna resa. Solen står högt på himlen och vidderna ligger framför mig. Länsväg 824 som går över Stekenjokk, är den högsta asfalterade vägen i Sverige med sina 876 meter över havet. Det är trollbindande och nästa lite magiskt kittlande att fara fram i bilen på Stekenjokk. Det går liksom inte att beskriva med ord. Inte heller gör sig bilderna rättvisa. Men Stekenjokk ska inte förväxlas med själva Stekenjokk-platån som ligger mer norrut än vad de flesta turister åker.

Stekenjokk Koppargruva öppnade 1978 och som mest jobbade 178 personer här. De flesta bodde i Klimpfjäll, inte långt ifrån. Vägverket ansvarade för att hålla vägen mellan Klimpfjäll och Stekenjokk snöfri under vintermånaderna och hade till sin hjälp Europas största snöslunga. Totalt bröts lite över 7 miljoner ton malm i gruvan som stängdes 1988 pga dålig lönsamhet. Från malmen utvanns både koppar, zink, silver och guld. Efter stängningen restaurerades området och idag ses väldigt få spår av gruvan. De senaste åren drivs en process av Vilhelmina Mineral att få börja gruvbrytning igen. Strömsunds kommun, Vilhelmina kommun samt Länsstyrelsen i Jämtland har alla sagt ja i ärendet och menar att det skapar jobb och starkare näringsliv. De två berörda samebyarna har redan sagt nej till gruvbrytning då Stekenjokk är ett av de absolut viktigaste områdena för rennäringen i länet. Mineral menar att om vi ska leva i en fossilsnålare framtid, behöver Stekenjokkgruvan öppnas igen och planerar att brytning och transport av malmen ska ske under vintertid för att inte störa rennäringen. Ärendet om att få återöppna gruvbrytningen har ännu inte avgjorts.

Från Stekenjokk börjar en 9 km vandringslång led till Tjåkkelestugan. Det är en lätt vandring mestadels uppe på högfjället. Platsen för Tjåkkelestugan har genom historien varit en viktig plats då den ligger längs handelsleden (Norgefararleden) som går mellan Klimpfjäll och Mosjoen (Norge). Mellan 1867 och 1915 togs sig runt 1000 Vilhelminabor längs Norgefararleden till hamnarna i Trondheim för att emigrera till Amerika. På den tiden motsvarade det en tredjedel av Vilhelminas befolkning. Platsen har också haft betydelse för rennäringen och övernattningsstugor har byggts till.

Efter en stunds filosoferande och begrundande av omgivningen far jag vidare mot Klimpfjäll.

Checkar in på Klimpfjällsgråden. Tar en välbehövlig dusch innan jag tar bilen och ser mig om i byn. Vägarna är otroligt dåligt underhållna med stora hål och gupp som, trots låg hastighet, nästan skulle kunna ge whiplash-skador. En del hus har övergivits och persiennerna hänger på trekvart. Gårdarna till de övergivna husen börjar växa igen och känslan av spökstad kryper på. Men däremellan bor det barnfamiljer och nybyggda hus tornar upp sig. Högre upp mot skidbackarna byggs det hus med panoramautsikt över Kultsjön.

Parkerar vid Norgefarargården, som tyvärr hunnit stänga för dagen (öppet 12:00 – 15:00). Men hinner ta några bilder i det fina vädret. Kör sakta vidare på de undermåligt skötta vägarna genom Klimpfjäll, upp till Norrliften. Parkerar bilen och går till elljusspåret närmast Durronbäcken.

Jag följer stigen uppströms längs bäcken tills jag kommer till skylten Trollstigen.

Trollmor-statyn står i början av stigen och vakar över besökarna. Längs den korta stigen finns många troll och väsen målade av både barn och vuxna.

Man får hålla ögonen öppna så man inte missar några. När inga mer väsen finns, får man vända tillbaka mot Trollmor. Här kan man välja att följa Durronbäcken uppströms längs leden 7 Forsar för att komma till Kullafallet. Eller vända tillbaka till parkeringen, vilket jag väljer att göra. Myggen är otroligt envisa och det är varmt. Dessutom serveras snart middag på hotellet, som jag ser fram emot.

Vägen ner till hotellet är som att köra i en puckelpist. Det är ett under att man inte behöver få till en kiropraktor och justera rygg och nacke efter att ha färdats på Klimpfjälls dåliga vägar. På hotellet serveras en a la cartemeny till middag och det får bli en pizza ikväll.

Copyright © Bejjan888™

Dagen börjar med fortsatt Storsjöodjursspaning. Om nu observationerna är så många, måste det finnas spår och bevis på dess existens.

Jag behöver ta mig norrut längs Storsjön, förbi Åre Östersunds Flygplats och över till Rödön. Rödön är en halvö norr om Storsjö, i Krokoms kommun.

Den bördiga jorden ger rika jordbruksmarker och ett öppet landskap.

Precis efter brofästet, till höger, går en väg ner mot det gamla färjeläget vid Rödösundet. Jag parkerar bilen och går mot stranden för att spana efter Storsjöodjuret. Vattnet är lugnt, solen har inte orkat tränga igenom det tjocka gråa molntäcket än.

Från strandkanten följer jag de enorma fotspåren längs en liten stig och finner andra lämningar. Kanske en aktivitet för de mindre barnen, men lite kul att någon kommit på idén och genomfört den.

Jag fortsätter mot Ytterån och ta vänster på E14 och kör västerut mot Trångsviken. Trångviken ligger vid Storsjöns nordligaste spets. Här finns ytterligare spår och bevis på Storsjöodjurets vara eller icke vara. Trångviken är absolut ingen världsmetropol, men det finns en liten lanthandel (Handlar’n) med intilliggande busshållplats. Det känns lite som en central plats.

På taket till affären kan man skymta Trångla, Storsjöodjursbarnet, på dess tak som blickar ut över Trångsviken. Men nu är det inte den som lockat mig hit… Jag går ner mot Storsjön, passerar över järnvägen och följer vägen längs strandkanten.

Lite längre bort, nära järnvägsstationen vid ångbåtsbryggan, finns en fontän med tre Storsjöodjursägg. Lite besviken att fontänen inte var igång. Så fontänen var torrlagd. Men de tre äggen var där. Lite gulligt och fantasifullt ändå ;)

Jag kör österut och kommer snart ut på E45:an mot Strömsund. För de som väljer att köra Vildmarksvägen medsols (som jag tänker göra), är Strömsund den uppenbara startpunkten. Men först behöver jag stanna och äta något.

Strömsund möter mig med en fet bilkö med husbilar i massor. Vägverket håller på att förstärka och renovera Strömsundsbron. Arbetet planeras vara klart hösten 2025. Den här tiden (augusti) anses vara lite av en lågsäsong, så jag kan ju bara tänka mig hur det sett ut under högsäsong med bilkö och kaos. Men det tar drygt 5 minuter så har jag tagit mig över bron till centrala Strömsund.

Efter en del googlande om vilken restaurang som är bäst, verkade recensionerna ändå tala för Kafé Tomten. Kaféet ligger i en av byggnaderna på Strömsunds hembygdsgård, centralt och vacker beläget vid Vattudalen. Ett trettiotal historiska byggnader minner om historier från förr. Nära parkeringen står Jätten Jorm. Jorm är känd från Beppe Wolgers fantastiska saga om Dunderklumpen som blev film 1974 och spelades in i Strömsunds kommun. Statyn av Jätten Jorm avtäcktes den 26 september 1974. Statyn är 6 meter hög, tillverkad av cement och betong och väger 65 ton, vilket kostade på den tiden 1 krona per kilo att tillverka. Jorm är, enligt sagan, hög som ett fjäll med granskog som hår och en stuga på näsan och han älskar att bada.

Jag går till Kafé Tomten och det sitter en lapp ”Stänger klockan 13:00 idag” på dörren. Det är om en timme ungefär, så jag hade tur och kom i rättans tid. En Caesarsallad lockar mest, vilket jag också beställer. Priserna är rimliga och personalen är trevlig. Rekommenderar varmt detta Kafé om ni är i Strömsund och tänker äta mat eller bara ta en fika. Förutom mat, lunchbuffé och sötsaker bjuds det på hembakat med råvaror från närområdet.
Bara några hundra meter från hembygdsgården ligger Vattudalstorget. Här finns världens högsta Jämtälg, Jämtlands kanske mest kända souvenir och landmärke. Allt började 1955. Östersunds-Posten anordnade en designtävling att tillverka en bra souvenir från Jämtland. Kalle Berglunds älgar gjorda i teak, vann tävlingen. Marianne Hising Kristiansson på Frösön köpte rättigheterna till älgen och tog över produktionen, som fortsättningsvis tillverkades i ek. Kanske den mest kända och kontroversiella Jämtälgen är den i Strömsund. Torbjörn Lindgren från Leksand skapade den 6 meter höga Jämtälgen i Strömsund med sin motorsåg. Lokalbefolkningen ville dock att Jämtälgen skulle stå på en mer betydelsefull plats än där den står idag, längs E45.

Mätt och belåten är det nu dags att påbörja färden på Vildmarksvägen mot Gäddede. Jag tar vägen öster om Vattudalen, då googling visat att det pågår vägarbete på vägen väster om Vattudalen. Den västra vägen, även kallad Björnvägen, går genom Sveriges björnrikaste trakt och chanserna är goda för att se björn. Så den östra vägen, för gemene man, är mest en transportsträcka. Det är dock en vacker sträcka med ett pärlband av små och stora vattendrag för den vana fiskaren. Vägen är fin att köra och hastigheten upp till 90 km/h.

Den 50 mil långa Vildmarksvägen börjar vid Strömsund i söder och slutar i Vilhelmina i norr. Eller tvärtom, om man vill starta i Vilhelmina och sluta i Strömsund. Men de flesta startar i Strömsund. Vildmarksvägen är Sveriges högst belägna asfalterade väg (876 möh), varav sträckan över Stekenjokk platån (ca 2 mil) är den mest kända. Kombinationen av den vackra fjällmiljön och lättillgängligheten för bil gör att många turister kör hela vägen varje år. Under 2017 passerade nästan 29 000 fordon på Vildmarksvägen vilket motsvarar drygt 70 000 turister. Under Coronapandemin och rådande reserestriktioner valde många att turista inom vårat avlånga land, och under 2021 ökade turismen med drygt 50 %; ungefär 44 000 fordon passerade på Vildmarksvägen vilket motsvarar drygt 100 000 turister.

Det finns utmärkta boendemöjligheter både för den som vill tälta och den som vill bo på hotell längs vägen. Vilken tid som är bäst att åka Vildmarksvägen styrs främst av snömängden längs sträckan över Stekenjokk. Men generellt sett så är vägen öppen mellan den 6:e juni och stängs den 15:e oktober varje år. Bilköerna brukar vara långa vid Stekenjokk-platån precis dagarna efter vägens öppnande, då många vill uppleva de flera meterhöga plogvallarna som kantar vägen (allt beroende på hur pass snörik vintern varit förstås). Under tidig sommar kan det även råda förbud mot att stanna och gå ur sitt fordon på Stekenjokk-platån pga rennäringen och fågelskyddet. För Lapplands och Jämtlands samebyar är Stekenjokk renbetesland och kalvningsområde. Mitt uppe på Stekenjokk-platån går gränsen mellan Jämtlands och Västerbottens län. Det kan råda olika restriktioner beroende på vilket län man befinner sig i, så kolla med respektive länsstyrelse vad som gäller när du planerar att åka.
Vill man göra det enkelt för sig och undvika restriktioner ska man välja att åka Vildmarksvägen från mitten av juli, då restriktionerna vanligen lyfts. Mellan Strömsund och Gäddede finns inte mycket sevärdheter. Det känns mer som en transportsträcka.

Under vägen till Gäddede bryter solen fram mellan molnen och det blir en fin dag. I Gäddede stannar jag till vid bensinstationen och tankar. En utländsk turist står vid pumpen mittemot och försöker tanka diesel. Pumpen vill inte starta, så jag tipsar honom om att prova pumpen på min sida när jag är klar. Men i efterhand har jag förstått att dieseln tagit slut och varit slut längs Vildmarksvägen under minst en veckas tid. Så då kan man förstå att turismen varit ovanlig intensiv om dieseln tagit slut.

Jag kommer fram till Pilgrimshotellet, mitt boende för natten. Det ligger vackert beläget vid Kvarnbergsvattnets strand. Jag hade begärt att få ett rum med sjöutsikt, vilket jag också fick. Gäddede ligger i Frostvikens socken, endast 5 km från den norska gränsen. Omgivet av ett vackert vidsträckt fjällandskap med storslagna naturformationer, prunkande växtlighet och ett rikt djurliv. Här har människor, samer och fjällbönder, levt och färdats sedan urminnes tider i samförstånd med naturen. I Gäddede bor drygt 300 invånare, medan världens största population av brunbjörnar finns här. Lite är känt eller nedskrivet om Gäddedes historia och kyrka.

Eftersom jag är relativt tidig till hotellet, planerar jag in turen till Hällingsåfallet redan idag under eftermiddagen, istället för i morgon bitti. Dels för att vädret är så fint, men också för att jag måste checka in på nästa hotell före klockan 18:00.

Kör länsväg 243 söderut mot Norge, passera Framnäs. Sväng vänster mot Häggnästet sen är det skyltat mot Hällingsåfallet. Den asfalterade vägen blir smalare ju närmare vattenfallet man kommer. Och sista avtagsvägen dyker hastigt upp med knappt synlig skyltning, så det var nästan så man körde förbi. För den som vill finns en parkering ca 1,5 km före själva vattenfallet. Härifrån finns en 2 km lång välpreparerad, delvis spångad, stig som går längs Hällingsån och dess ravin fram till Hällingsåfallet. För den mer bekväme, kan man ta bilen upp till parkeringen precis intill vattenfallet. Eftersom mina ben ännu inte återhämtat sig från Helagsturen, är det bil ända upp som gäller. Redan från parkeringen hör man det brusande vattnet. En kortare stig leder fram till vattenfallet.

Här forsar vattnet 43 meter ner i en djup ravin och strömmar vidare ut i Sveriges längsta kanjon - Hällingsåkanjonen. På grund av den höga luftfuktigheten och dess vattenkaskader bildas det ofta en regnbåge i vattenfallet när solen skiner. Här trivs sällsynta och hotade lavar, mossor och svampar på ravinens sluttningar. Men det är inte bara sommartid som folk lockas hit. Under vintertid fryser vattenfallet till en gigantisk isskulptur. Men tillgängligheten är inte densamma under vintern och man kan behöva köra skoter, åka skidor eller gå med snöskor för att ta sig ända fram. Hällingsåfallet ligger i ett av Sveriges minsta naturreservat på endast ca 0,1 km2. Reservatet bildades 1971 för att skydda de hotade lavar och mossor som växer och trivs här i vattenfallets forsdimma.

Efter att ha lyckats få se en skymt av regnbågen återvänder jag till parkeringen och tar bilen till hotellet igen. Mot en mindre kostnad, erbjuder hotellet en middagsbuffé som jag med stor aptit hugger in på. Lasagnen smakade riktigt gott. Under middagen kommer hotellpersonalen och informerar om att kommunvattnet i Gäddede är otjänligt. Man ska alltså inte dricka det och efter lite googling ser jag att det rör sig om koliforma bakterier i dricksvattnet. Genast börjar man tänka på om och hur mycket vatten man har hunnit dricka på hotellet. Men jag inser snart att jag inte hunnit dricka något hotellvatten och jag har kvar vatten i mina vattenflaskor från förra hotellet i Östersund.

Kvällen bjuder på en riktigt magnifik solnedgång.

Copyright © Bejjan888™

Ännu en dag med tight körschema med tidig utcheckning för att hinna till den guidade turen vid Moose Garden i Orrviken. Stugan måste städas, sängkläderna vädras, väskorna packas. Allt detta innan kl. 08:00. Med sega ben lyckades jag med konststycket att checka ut och lämna tillbaka stugnyckeln i automaten. Nu väntar en lång bilfärd på drygt 2 timmar och 30 minuter till Orrviken.

Färden går först via grusväg men övergår snart till asfaltsväg. Det är inte många som är ute och kör såhär tidigt en söndagsmorgon, så jag är ganska ensam på småvägarna i de Härjedalska och Jämtländska skogarna. Väl ute på E45:an börjar jag möta bilar igen.

På en kulle, högt ovan Storsjön, ligger Mosse Garden i Orrviken. Jag kommer fram till Moose Garden tio minuter innan turen börjar (kl. 11:00). Det är många som ska med på turen, många tyskar såklart men även holländare finns med. Jag förvånas över att det inte sker någon biljettkontroll. Vem som helst kan dyka upp och gå med, utan biljett. På gården har man ett sommarcafé där de säljer lättare förtäring och souvenirer.
Vi väntar in guiden som presenterar sig (minns tyvärr inte namnet). Allt hon säger på svenska översätter hon på engelska för de utländska besökarna. Men ibland sa hon mer på engelska än vad hon sa på svenska, och tvärt om. Tur man förstår både och ;)

Höjdpunkter på den guidade turen är såklart att få gå in i hägnet till en älg. Älgen vi besöker heter John. När han föddes var han alldeles för liten, hade för korta ben, för att kunna nå upp och dia sin mamma. Mamman brydde sig inte det minsta om sin lilla kalv, varför han föddes upp med hjälp av nappflaska. På så sätt blev han tam och vi besökare kan gå in i hägnet och klappa på honom.

Guiden tar fram hinkar med potatis som vi får ta av och mata honom med. Totalt 25 kg potatis får han att mumsa på. John har inget vidare bordsskick och slafsar runt bland potatisarna. Den som vill mata honom med en potatis får räkna med att bli slajmig på händerna. Men det finns tvål, vatten och sprit att tvätta händerna med utanför hägnet.
Sedan får de som vill följa med att spana på älg i ett annat hägn. Dessa älgar är mer skygga och guiden har med sig kikare som man får låna. Jag vänder dock tillbaka och köper en korv med bröd i caféet istället. Jag menar, älgar har man ju sett förut… höjdpunkten var ju att få träffa och klappa på en älg på nära håll.

Nu måste jag åka tillbaka lite från det håll jag kom ifrån för att besöka Hoverbergsgrottan. Detta då den guidade turen på Moose Garden var så tidigt på dagen. Hoverbergsgrottan upptäcktes år 1897 och ska enligt sägnen varit hem åt Hoverbergsgubben. Han ska ha varit väldigt lång då han gick in och ut ur grottan utan trappor. Men när människan började upptäcka grottan flyttade han till annan ort. Svenskamerikanen Jöns Väst var det första att fira sig ner i grottans okända mörker med hjälp av rep.
Grottan är och har varit i familjen Rödins ägor sedan dess upptäckt 1897. Grottan finns vid Storsjöns södra spets vid Hoverberget med tillhörande camping och kiosk.

Man är oense om hur grottan bildades. Men mest troligt är en förskjutning eller sättning i berget eftersom grottan vidgats nedtill och slutits samman upptill. Hoverbergsgrottan har länge varit 81 meter lång, men grottforskare har lyckats tränga sig ännu längre in i berget och sägs nu vara 170 meter lång.

Parkeringen är gratis, men 70 kr kostar inträdet till själva grottan. Ett lagom pris.

Varje steg fram och upp till grottans ingång går uppför, på slutet rejält brant uppför! Efter gårdagens topptur är benen inte riktigt pigga ännu, så det känns rejält. Dessutom ligger solen på och gassar. Den svala och fuktiga luften inifrån grottan möter mig när jag står i grottans öppning. Det svalkar skönt!

När man gått nerför första trappan kommer man till ett slags förrum med träd under bar himmel. Det var alltså genom denna öppning som Jöns Väst firades ner i slutet på 1800-talet. En ny öppning med trappor, ledstänger och fotogenlampor har installerats sedan dess. Men numera lyses grottan upp av elektrisk ljus och röd och grön ledbelysning lyser upp grottans höjd. Så den trolska stämningen med det dunkla fotogenljuset har således gått förlorad.

Genom den kilformade öppningen leder ytterligare en trappa nerför en ca 12 meter sluttning. Här är det riktigt trångt och man får inte vara rädd för trånga utrymmen. Det är dessutom brant. Bitvis dåligt upplyst, trots ledbelysning.

Gången blir nu bredare och leder fram till en stor sal med 20 till 30 meter höga valv. Genom en liten glugg i taken strålar dagsljuset igenom. När luften ute är varm, bildas fukt nere i grottan vilket orsakar isbildning när bergets temperatur fortfarande är under fryspunkten. Först i början av juni börjar isen tina bort.

Jag vet inte var dessa 170 meter (som grottforskare ska ha tagit sig in i grottan) är någonstans. Det kändes som om grottan knappt var de 81 meter som den påstås ska vara. Längst in i grottan finns delvis upplyst konst. Inte riktigt min smak. När man känner sig klar tar man sig upp för samma väg som man kom. Utanför grottan slår den kvalmiga varma luften emot. Tur det bara är nerför nu, till bilen på parkeringen.

Jag styr min kosa mot Östersund, passerar över den 1,3 km långa Sannsundsbron igen.

Precis efter bron, på vänster sida, dyker en gammal suptall upp. En suptall var ofta en äldre och grov stående tall (eller hade annat utmärkande och säreget utseende) som fungerade som ett vägmärke. Här stannade forbönderna till under sina långa resor och, precis som namnet antyder, rastade och tog sig en sup.
Jag tar sikte mot Orrviken, passerar Gärde och Sunne och stannar till vid Sunne Kyrkoruin och Skansholmen.

Man vet inte exakt hur gammal ruinen efter Sunne kyrka är, men sägs ha uppförts på order av den norska kungen Sverre Sigurdsson. Det var efter segern av den jämtländska bondehären på isen i Lillsundet mellan fastlandet och Andersön, vintern 1187, som den norska kungen beordrade jämtarna att bygga kyrkan och kastalen i Sunne, som tecken på deras underkastelse. Kyrkan och kastalen symboliserade segerherrens makt och Jämtlands tillhörighet till Norge de kommande 500 åren. Kyrkan byggdes av kalksten och granit. När en ny kyrka byggdes i Sunne under 1830-talet, använde man delar av den gamla medeltidskyrkan som förvandlades till ruinen vi ser idag. Kastalen skadades genom ett åsknedslag 1731, vilket lagades. Men genom åren förföll även kastalen.

Mitt emot kyrkoruinen, på höger sida, innan bron, finns en spaningsplats för Storsjöodjuret. Per Jönsson som bodde och levde på och nära denna plats, ska ha sett Storsjöodjuret tre gånger från denna plats.
Storsjöodjuret är Sveriges och Jämtlands motsvarighet till Loch Ness. Fenomenet Storsjöodjuret är en viktig del av den lokala kulturen kring Storsjön i centrala Jämtland och har ett stort värde för turismen. Både regionala myndigheter och näringsliv uppmuntrar fenomenet för att främja regionens turism. Är Storsjöodjuret fakta, fiktion eller något mittemellan.
Redan år 1635 omnämns odjuret i sägnen om trollen Jata och Kata, som kyrkoherde Mogens Pedersen nedtecknat. Trollen kokade fram odjuret ur en häxbrygd på Storsjöns strand. Med hjälp av en trollformel, band de det förrymda odjuret vars formel ristades i en sten som restes på Frösön. Stenen ska vara den runsten med drakslinga som finns rest på Frösön, den s.k. Frösöstenen.
Storsjöodjuret sägs vara ormliknande och mer än 10 meter långt. Fjällen är glänsande med gråsvart till grågrön färg med svarta fläckar. Benen är korta med längre bakben. Huvudet är hundliknande med väldefinierade öron och stora ögon och en kluven tunga.

Idag finns åtta observationsplatser för Storsjöodjuret, alla där tidigare vittnen sett odjuret passera.
1986 fridlystes Storsjöodjuret enligt beslut av länsstyrelsen i Jämtlands län. Förbudet lydde: ”döda, skada, fånga levande djur av arten Storsjöodjuret” samt ”att borttaga eller skada Storsjöodjurets ägg, rom eller bo”. Miljödomstolen började nysta i detta och fann att förbudet stred mot regeringsformen ”krav på saklighet”, och syftade på att en vetenskaplig icke verifierad djurart fridlysts. Efter att JO delade miljödomstolens bedömning, omprövade länsstyrelsen sitt egna beslut och efter 30 år upphävdes fridlysningen.

Härifrån tar jag sikte på Vallsundsbron och kör över denna till Frösön. Ganska direkt kommer en liten rastplats på höger sida av vägen med skulptur av Storsjöodjuret och en vidunderlig panoramautsikt över Östersund.

Passar på att stanna till vid Utkikstornet som är byggt på Frösöns högsta punkt Östberget, 468 m.ö.h. Vid klart väder kan man se Åreskutan och ända till de norska fjällen. Det första utkikstornet byggdes redan 1880, men dagens torn uppfördes 1982 och når 14 meter över marken. Frösötornet är öppet under sommaren med servering och kiosk. En hiss finns för besökarna att ta sig upp till utkiksplattformen.
Men återigen är jag lite skeptisk till denna turistfälla och det går att få en bra utsikt utan att betala och åka upp i tornet.

Innan jag kör över Frösöbron och in till centrala Östersund, stannar jag till vid Frösö runsten, precis vid brofästet till Frösöbron. Det är vår tids äldsta skriftliga dokument om Frösön och restes någon gång mellan 1050 och 1080. År 1819 forslade runstenen iväg till Östersund för att användas som byggnadsmaterial, men räddades i sista stund. Frösöstenen återbördades till sin ursprungliga plats, men flyttades till sin nuvarande plats vid Hornbergskyrkan när Frösöbron byggdes. Stenens text lyder: ”Östman Gudfast son lät resa denna sten och göra denna bro, och han lät kristna Jämtland. Åsbjörn gjorde bron. Tryn och Sten ristade dessa runor”.
Så att trollen Jata och Kata ristat in sin trollformel på Frösöstenen, som de använde att binda Storsjöodjuret med, är alltjämt en sägen.

När jag kör över Frösöbron passar jag på att göra ett stopp på en snabbmatsrestaurang innan jag börjar snurra runt för att hitta en parkering. Hotellet för natten ligger längs en gågata och jag fick snurra runt en stund för att hitta ett relativt nära parkeringshus. Med hjälp av en kod tog jag mig in på hotellet och rumsnyckeln låg i ett kuvert vid receptionen. Hotel Zäta Longstay är ett nyrenoverat hotell (2022) så både rum och badrum är fräscht. Som namnet antyder så är hotellet egentligen till för längre tids boende. Rummen blir billigare per natt ju längre man stannar. En natt kostar dock mindre än på andra hotell i närheten.
Det här var första rummet med TV för denna resa. Så det var nästan skönt att ha TV:n på i bakgrunden. En sak som var lite creepy, var att de lokala nyheterna var från Uppsala… kan man styra vilka lokala nyheter som ska visas? Tänker om hotellet kan ställa in sånt per rum beroende på varifrån gästen är? Men vill man inte ha lokala nyheter från trakten man är i, dvs Östersund? Ah, lite creepy måste jag säga.

Copyright © Bejjan888™

Idag är dagen med stort D. Bestigning av Helags.

Helags är Sveriges högsta bergstoppen söder om polcirkeln och ligger i nordvästra Härjedalen. 1796 meter över havet, stoltserar Helags vars kam omsluter en högplatå med en glaciär. Namnet Helags kommer från fornnordiskans helag som betyder helig. Helags bär också det sydsamiska namnet Maajåelkie som betyder ”den mittersta skuldran i Neans dal”. På medeltiden passerade pilgrimer på väg till St Olavs grav i Trondheim. På 1700-talet kom gruvexploatörerna medan 1800-talets besökare var kartritare, botanister och slutligen turister. År 1868 gjordes den första dokumenterade toppbestigningen av geologen Edvard Erdmann från Uppsala i sällskap med Jon Olofsson Back och ytterligare en person från trakten.

Turen upp till Helags topp har listats som världens tredje vackraste topptur av National Geographic. Vid klart väder, väntar en häpnadsväckande vandring längs Helagsstötens kam som omringar en 600 meter lång glaciär. Helagsglaciären ligger i en gryta och är alltså en s.k. nischglaciär, vilket är den vanligaste typen av glaciär i Sverige. Den omgivande bergskammen hindrar solen från att smälta glaciären som består av upp till 50 meter tjockt lager av snö och is året om, varför den fått namnet ”den eviga isen” Helags bjuder på milsvida vyer över majestätiska fjäll och Predikstolen (1681möh) strax sydväst om Helgas.

Efter mycket googling och planerande hade jag en ganska god uppfattning av vad som komma skulle och ungefär hur lång allt skulle ta… i teorin. Från parkeringen och upp till Helags Fjällstation är det 12 km enkel väg i varierande uppförsbackar och benen förtjänar lite vila. Härifrån är toppturen totalt 6 km och tar ca 4–6 timmar beroende på hur vältränad och fjällvan man är. Totalt avverkas alltså 30 km och höjdskillnaden mellan Kläppen parkering och Helagstoppen är 1046 meter.

Första ”stoppet” är Flatruet, eller snarare en passage av densamma, som är Sveriges högst belägna allmänna bilväg (den högsta enskilda vägen går över Nipfjället, nära Idre, och är 1003 meter över havet).

Omgiven av den vidsträckta fjällplatån Flatruet och njutningsfull 360 graders vy mot bland annat fjällmassivet Helags, når man den högsta punkten när vägen passerar över Falkvålen, 975 meter över havet. Även om många väljer att ta kortare vandringar ut på platån (inga officiella leder finns här), så finns det flera andra fina stället att stanna bilen, kliva ut och bara njuta längs vägen. Vid Ruändan, i riktning mot Messlingen, finns flera utmärkta turer. Vid klart väder ser man Helags i väst, Lundörrsfjällen i norr, Vemdalen och Lofsdalen i öst samt Anå- och Ånnfjället i söder. Flatruetvägen är öppen dygnet runt under sommartid. Mellan 1 december och 15 april är vägen avstäng på nätterna (mellan 22.00 och 06.00). Vid hårt väder stängs vägen, vilket lampor vid vägens bägge ändar signalerar. Detta gäller även sommartid vid hårt väder.
Det skulle vara fint väder idag, så vägen var naturligtvis öppen. Landskapet är platt vilket i sig har sin charm.

Närmaste parkering till Helags Fjällstation finns vid Kläppen, ca 6 km från Ljungdalen, vilken sköts av Kesudalens samfällighet. Parkeringen är avgiftsbelagd för att underhålla parkeringen som har miljöstation, hjärtstartare, utedass och möjlighet att fylla på med vatten. Det finns en parkeringsautomat där man kan betala per timme, per dygn eller ännu längre. Camping är dock förbjuden.

Från Kläppens parkering är sommarleden väl utmärkt (fortsätt grusvägen fram till Kesudalen). Första delen av leden går genom ett praktfullt blomsterland med bland annat den vackra fjälltoltan, fjällgentiana, fjällglim och isranunkel.

En annan lite mer utmanande led finns skyltad från grusvägen till höger. Här krävs mer vadning samt att man följer en skoterled fram till fjällstationen. Oavsett vilken led man än tar, så bjuds man på vackra vyer (vid klart väder).

Upp till Helags Fjällstation tog jag den mer utmanande leden förbi Kesusjön och längs skoterleden. Stundtals fås de första vyerna av Helagsmassivet och dess nischglaciär.

Den hästskoformade bergskammen har skyddat den permanenta snölegan från solen i hundratals år och bildat en 600 meter lång och 50 meter djup glaciär, en s.k. nischglaciär. Precis som övriga svenska glaciärer, har Helagsglaciären minskat med drygt 30% de senaste 65 åren. Det kändes som om jag aldrig skulle komma fram till fjällstationen, så lyckan var totalt när jag skymtade den bakom ett krön.

Vid Helags fjällfot finns alltså Helags fjällstation på 1043 meter över havet, vars första hus byggdes redan år 1897. Nu finns ytterligare 4 stugor som hör till fjällstationen. Helags fjällstation, som drivs av Svenska Turistföreningen, ligger vid foten av berget och består av tre stugor med bäddar samt ett servicehus där man kan duscha, basta och koppla av på terrassen och köpa extra mat. Klockan 8 serveras frukost och klockan 18 är det middag. Under dagen finns våfflor och soppa att beställa. En topptur från fjällstation är 3 km enkel väg och man avverkar 755 höjdmeter. Under vandringen kan man, om man har tur, få se Sveriges enda arktiska rovdjur – fjällräven. De bor och lever i området kring Helags. Från fjällstationen ges guidade dagsturer för att spana efter fjällrävar. Naturbevakare har stakat ut deras lyor och fjällrävssafarin ger möjlighet att skåda dessa skygga varelser.

Från Helags Fjällstation går man sydväst. Härifrån går det bara uppför, om än bitvis marginellt. Men varje steg är ett steg uppför. Efter någon kilometer blir det tyngre och stenigare.

Längre upp följer man nischkanten på dess blockrika terräng runt glaciären. Precis innan man passerar ett renstängsel, kan man passa på att fylla på vattenflaskan från fjällbäcken. När man passerar renstängslet har man passerat 1600 meter över havet och det återstår drygt 1 km kvar till toppen av Helags. Nu blir det mer svårforcerad terräng, stenrösen, stora stenblock att hoppa mellan. Många korta stopp för andhämtning.

Men, ju tuffare vandring – desto mer storslagen utsikt. Stigen blir mer och mer otydlig och i slutet av vandringen har man bara de orangea markeringarna på stenarna att följa.

Jag möter flertalet vandrare på väg ner från toppen som pushar på och ger uppmuntrande ord. Bitvis går det riktigt brant uppför och det tar emot. Vädret är ombytligt och ena stunden är toppen helt omgärdad av tjocka mjölkvita moln för att i nästa stund vara molnfritt och soligt.

Väl uppe på toppen kan man skriva in sig i gästboken som finns i lådan vid stenröset – check på den! Bara minuter efter att jag nått toppen lättar molnen och utsikten över fjällmassiven i horisonten är magisk. Från Helags topp på 1796 meter över havet kan fjällmassiv som Sylarna och Predikstolen skådas. Från fjällstationen tog det drygt 3 timmar för mig att nå toppen, så logiskt sett borde det ta drygt 3 timmar ner igen. Medhavd matsäck förtärs bakom ett skyddande stenröse (från vinden) innan nedfärden påbörjas. Alla höjdmeter som man kämpat sig uppför, gör sig nu påminda på vägen ner. Trötta ben och muskler påfrestar på knäna, så det tar sin lilla tid att ta sig ner till fjällstationen igen. Men det är inget man tänker på där och nu, utan adrenalinet flödar och känslan av att ha bestigit Helags gör att man orkar lite extra.

Lite välförtjänt vila vid fjällstationen innan vandringen tillbaka till Kläppen inleds.

Från Helags Fjällstation tar jag sommarleden tillbaka. Den breda vandringsstigen från fjällstationen till Kläppen, är väl markerad med orange. Svårt att missa. Även i början över fjällplatån. Solen börjar gå ner på himlen och renarna samlas i mindre hjordar för natten. Vinden på kalfjället tilltar lite och jag får ta på mig varmare kläder.
Efter någon timme kommer man till trädgränsen igen och den breda stigen går genom fjällbjörkskog som skyddar från den svala vinden. Myggen är envisa och så fort man stannar till för att dricka vatten, så är myggen där direkt och biter en. Man passerar många små porlande fjällbäckar, vadar över större vattendrag och går läng spänger innan man når Kesudalen igen.

Stigen går längs Kesusjöns sandstrand och jag får fina bilder på kvällshimlen efter att solen gått ner. När jag når Kläppen och parkeringen igen har det blivit mörkt. Vandringen hade definitivt tagit längre tid än planerat. Så ett tips är ju att boka en eller två nätter på fjällstationen och inte ta allt under en och samma dag, såvida man inte är extremt vältränad.

Väl vid bilen byter jag lite kläder, strumpor och skor. Marabou chokladkakan som legat kvar i bilen smakade extra gott just nu. Precis när jag satt mig i bilen igen öppnar sig himlen och världens regnskur drar in över Kläppen. Det var en rejält kraftigt och lokal regnskur. Men det slutade snart att regna och bilfärden tillbaka till stugan i Messlingen löpte på utan bekymmer.

Copyright © Bejjan888™

Frukosten serveras från kl. 08:00. Ett supertight körschema och en bokad aktivitet kl. 15:00 gör att jag måste packa bilen innan frukost. Jag behöver åka direkt efter frukosten. Mannen i familjen har varit uppe med tuppen och bakat bröd, kokat gröt och tagit fram frukosten. Med hårt bröd från Stora Skedvi såklart. Jag ”hänger på låset” och intar frukosten så snart klockan slagit åtta.

Checkar ut och ligger bra till i mitt körschema. Strax norr om Särna tar man vänster mot Mörkret, även skyltat Fulufjällets Nationalpark.

Under högsäsong (juli – augusti) kan det bildas kilometerlånga bilköer och man kan få parkera långt ifrån huvudentrén. Parkeringsvakter finns på plats och hjälper till att parkera. Mellan 11:00- 14:00 är det som mest besökare i parken. Vill man undvika största rusningen gäller det att vara morgonpigg och besöka parken för kl. 10:00, gärna ännu tidigare.
Även fast jag anser mig vara tidig (före 09:00) och får en hyfsad bra parkering, så är det ändå ett 20 tal bilar som redan finns på parkeringen när jag kommer fram.

Fulufjällets nationalpark ligger i västra Dalarna intill norska gränsen, cirka 25 km väster om Särna. Nationalparken invigdes 2002 i syfte att bevara speciell fjällvegetation och stora naturvärden i orört skick. Fulufjället består av sandsten och diabas som under årmiljonerna vittrats och skulpterats av bl.a. vatten och vind till nuvarande form.
Det är en sanning med modifikation att säga att Njupeskär är Sveriges högsta vattenfall. Även om Njupeskär är 93 meter högt och har ett 70 meter fritt fall, finns det tre andra vattenfall som påstås vara högre. I Stora Sjöfallets nationalpark i Gällivare kommun finns det två vattenfallen ”Tvillingfallen”, eller Greven och Grevinnan som de inofficiellt kallas. Enligt icke officiella uppgifter ska Grevens totala höjd vara cirka 300 meter, medan Grevinnans totala höjd sägs vara cirka 250 meter (den fritt fallande höjden för de båda fallen är lägre). Sveriges tredje högsta vattenfall finns periodvis vid Norra Storfjället i Hemavan. När glaciären Måskonåive kalvar i sjön, bildas svallvågor som mångdubblar vattenmängden i glaciärbäcken som leder utför stupet i dalgången Måskoesvaajja och vattnet faller handlöst 180 meter ner. Så med det sagt, Njupeskär anses ha Sveriges högsta fria fall.

Vid Njupeskärsentrén, tillika huvudentrén, finns parkering, information, naturum, servering och toaletter. Härifrån är det 2 kilometers vandring till vattenfallet Njupeskär, parkens mest populära attraktion.

Under barmarksperioden är det relativt lätt att gå till Njupeskär längs den grusade, delvis spångade slingan.

Under vandringen hinner man ändå passera hjortronmyrar, gammelskogar, sjöar och bäckar med fina vyer över Fulufjället. Även om det går sakta uppför, kommer man fram till branta trappor som leder ner till själva vattenfallet. Slingan slutar med en spång som slutar rätt nära vattenfallet, men man kan (om man vågar) klättra vidare på de hala, vassa stenblocken för att komma närmare.

Ljudet när vattenmassorna slungas ut över ravinens brant är öronbedövande. Det fallande vattnet slår våldsamt ner på stenblocken i ravinens botten, vilket skapar en tunn dimma som många ovanliga mossor och lavar tycker om. Eftersom jag är ganska tidig, så är det ingen trängsel och det är lätt att få bra foton utan en massa andra personer med på bilderna.

Är man ändå vid Njupeskär, måste man ta stigen upp till Old Tjikko – världens äldsta träd (gran). Forskarna Leif och Lisa undersökte Fulufjällets trädgräns när de, 2008, analyserade träbitar som hittades under denna gran. Med hjälp av kol-14 metoden konstaterades att vissa träbitar var över 9500 år gamla, men gemensamt var att de alla kom från ett och samma träd. Genom åren har Old Tjikko haft många olika stammar genom åren (det som vi ser ovan marken som ett träd), men dessa lever endast i några hundra. Stammen som ses idag är omkring 400 år gammal. Lisas hund Tjikko som var med under turen fick ge namn åt Old Tjikko.

När man går tillbaka från Njupeskär och kommer upp för alla trapporna som går brant uppför kommer man till Njupeskärsstugan. I stället för att fortsätta tillbaka till Naturum, ta stigen märkt Jaktfalksleden till höger. Leden går mycket brant uppför och är grusad, bitvis med trappsteg. Ha inte bråttom, ta det lugnt. Den branta stigningen kan även få den bästa vandraren att bli trött. Det är varmt, solen ligger på och gassar. Jag passar på att vila där det finns skugga. När gruset och trappstegen tar slut, ta stigen till höger märkt Old Tjikko och följ den ett bra tag. Väl uppe på bergsplatån, njut av utsikten! Så även om man inte är superintresserad av Old Tjikko, är det mödan väl värd att ta sig upp bara för den makalösa utsikten. Vid fint väder (som jag hade) ser man milsvida omkring. Och tystnaden! Tystnaden är slående.

När du når en ”fyrvägskorsning” med ett litet stenröse, fortsätt rakt fram. Kort därpå tornar han upp sig, ”gammelgubben” Old Tjikko. För ja, den är verkligen tanig och speciellt efter att blixten slog ner för ett par år sedan och klöv tallen ytterligare.

Tallen är omringad av rep och man får respektfullt närma sig åldermannen med vördnad. Trädets rotsystem är ytligt och därmed känsligt, så gå inte för nära. Åter igen, tystnaden är total! Härifrån är det dock ingen vidare utsikt, utan den får man njuta av igen när man tar sig ner till Njupeskärsstugan igen.
När jag väl tagit mig ner för alla trappor igen och går mot Naturum och parkeringen möter jag horder av folk. Det stämmer verkligen att ”alla” kommer kring 11:00-tiden till parken. Likaså vid parkeringen, så har parkeringsvakterna börjat hänvisa folk att parkera längs vägen. Så jag känner mig riktigt nöjd när jag kör därifrån att jag lyckats undvika folkmängden.

På väg därifrån får jag stanna för en flock tjäderhönor som korsar vägen. Lyckades inte få jättebra bilder, men någorlunda bilder i alla fall.

Jag fortsätter norrut till Idre. Idre är väl inte en världsmetropol direkt och det första som möter en är ett stort grått padelcenter. Baam! Right in your face. Inte världens trevligaste mottagande kanske. Och bygdens alla (läs två) EPA-traktorer kände för att vara ute och köra på Idres gator just idag, så det bildades världens bilkö.

När jag äntligen kan svänga av vägen fortsätter jag mot Floskros. Planen var ju att besöka Eländesgraven, ett naturskyddat område och naturreservat i Älvdalens kommun i Dalarna, sedan 2013. Det är 100 hektar stort och omfattar en bäckdal med en huvudravin och en sidoravin i direkt anslutning till Långfjällets naturreservat.

Vägen dit från Floskros, var under all kritik. En grusväg med bitvis stora hål och ibland knappt körbar vilket gjorde att man definitivt inte kunde köra fort. Tur var väl det, för när man minst anade det, stod det en ren på vägen så man fick stanna i alla fall.
Avtagsvägen fram till reservatet var igenvuxen, det fanns ingen anvisad parkering och ett slitet stängsel omgav ravinerna. Så i ren besvikelse blev det inte ens något foto taget här. Men tur att den medelmåttiga vägen bjuder på makalösa vyer så bilfärden inte var förgäves.

Nu hade jag lite tid över, efter fiaskot med Eländesgraven. Så jag hann stanna till vid hängbron som går över Tännån.

Turen startar egentligen inne i Tännäs, men man kan ta bilen och köra ”bakvägen” och parkera knappt 100 meter från bron. Ett väldigt fint ställe att stanna till och äta medhavd mat eller matsäck. Från det hållet jag kom från (med bil) så var jag tvungen att gå över hängbron för att komma till sittplatserna. Den svajade rejält men jag överlevde både tur och retur.

Så till dagens höjdpunkt – myskoxar! Min förbokade guidade tur börjar vid 15:00. Vi samlas vid Härjebrygg i Tännäs.

Myskoxcentrum i Tännäs Härjedalen, är en ideell förening som jobbar för att bevara myskoxen i Sverige. Tack vare att föreningen sprider kunskap, ger lugn på fjället och har en levande genbank, har flocken ökat under åren. Trots en etablerad stam så anses inte myskoxen vara en svensk art och kan inte få det skydd som den skulle behöva, då de idag är nära utrotning. Myskoxen är däremot fridlyst.
Genom en guidad tur får besökarna möta myskoxar i deras naturliga habitat i den Härjedalska vildmarken. Vid köp av guidad tur, hjälper besökarna till att finansiera hägnets betydelsefulla arbete med forskning, avel och att sprida kunskap om myskoxen.

Guiden kör en minibuss och om plats finns, kan man få åka med i minibussen. övriga får köra egen bil. Förutom guidens minibuss, är vi sex personbilar. Vi kör på led efter guiden och under färden kliver renar ut på vägen och de två sista bilarna lyckas komma efter och kör fel. Så det tog en stund innan alla bilar kommit tillrätta och hittat till parkeringen vid hägnet.

En guidad tur börjar med en kort promenad där guiden berättar om myskoxens historia.
Allting började år 1971, när fem vilda myskoxar vandrade över den norska gränsen till Sverige. Den vilda flocken trivdes i Härjedalen och ökade i antal. Myskoxarna vandrar nere i dalgångarna på sommaren och äter upp sig. Under vintern lever de uppe på kalfjället eftersom det är för djup snö i dalgångarna (myskoxarna har dels korta ben och kan inte ta sig fram i snön, men också för att de inte kan gräva fram mat i snön). Uppe på kalfjället där snön blåser och snölagret är tunt kan de lyckas skrapa fram lite mat. Men maten är långt från tillräcklig och de lever således på svältgränsen och rör sig så lite som möjligt under vintermånaderna.

Under 1980-talet var de uppe i 34 vilda djur, men har stadigt minskat i antal sedan dess. Kanske kan det bero på den ökande turismen där man under vintern tog en helikoptertur för att se på myskoxarna, som var enkla att se uppe på kalfjället. Myskoxarna blev stressade och försökte fly undan men på grund av lågt matintag och nära svältgränsleverne, stressades djuren ihjäl istället.

Myskoxar lever i karga miljöer, såsom fjäll och tundra. Studier visar att myskoxarna har en viktig roll för biologisk mångfald då den äter i princip allt som växer och fröer sprids sedan till nya platser via bajset. Bajset funderar också som gödningsmedel på fjället.
I Projekt Myskoxe 2030, undersöks den svenska populationens framtid och deras roll för biologisk mångfald i fjällens ekosystem. Bland annat samlas myskoxebajs in för odling med syfte att ta reda på vilka växter som de spider här i Sverige. Projektet drivs av Myskoxcentrum tillsammans med bl.a. SLU, Skånes Djurpark och Naturskyddsföreningen.

Kul fakta om myskoxar:
En myskoxkalv väger bara 6 – 8 kilo när den föds. Kalvarna diar kon i 1 till 1,5 år, men börjar smaka på gräs och grönt som kon äter nästan direkt efter födseln. Kalvarna blir fullvuxna efter 5 år och en fullvuxen myskoxtjur väger upp till 450 kilo med en mankhöjd på 165 cm. Så för en tjurkalv innebär det en viktökning på 440 kilo på 5 år. En fullvuxen myskoxko väger ofta drygt hälften så mycket, runt 200 kilo. Korna har även smalare ansikte, lägre mankhöjd och lite mindre horn.

Höjdpunkten är att får kliva in i hägnet och på relativt nära håll möta myskoxarna tillika urtidsdjuren, som de ju är! Guiden går ner och ger dem mat för att locka fram de annars skygga djuren. Vi besökare får stå på ett upphöjt trädäck med bra möjlighet att se myskoxarna. Guiden pratar och berättar en massa fakta om de olika myskoxarna i hägnet och svarar på olika frågor från oss som är på besök.

Innan man vet ordat av det så har 1,5 timmar sprungit förbi, medan man hänförts av dessa ståtliga urtidsdjur.

Turen avslutas med en utställning (för de som vill) innan turen är över.

Även ett utkikstorn utanför hägnet finns att gå upp i. Det fina vädret bjöd på fin utsikt därifrån.

Nu får vi, var och en, köra vidare åt våra egna håll. Själv kör jag till Funäsdalen och handlar lite mat som ska räcka under helgen, då jag bokat en liten stuga de kommande två nätterna. På vägen mot stugan passerar jag Mittådalen. Mittådalen är en av Sveriges 51 samebyar baserad på samisk kultur och renskötsel. Här finns en butik och vandrarhem Fjällgården. Den sydsamiska befolkningen inom Mittådalens sameby finns främst i Mittådalen och Funäsdalen. En sameby är inte en by i ordets vanliga betydelse, utan ett större geografiskt område som renskötarna nyttjar under olika årstider. Som besökare i regionen kan man ta del av både samiska smak- och kulturupplevelser och i Mittådalen producerar och säljer samiska delikatesser från ren och samiska hantverk.
Det uppskattas finnas 80 000–100 000 samer i Sápmi. Samerna är ett av världens ursprungsfolk och det enda i Europa. Urfolk lever och har levt på samma plats genom historien innan länderna invaderats eller kolonialiserats. Samerna levde således i Skandinavien långt innan nationsgränserna drogs upp. De har en egen kultur, språk och sedvänjor som skiljer sig från samhället runtomkring. Samernas traditionella dräkt kallas kolt. Kolten är en viktig sammanhållande identitetssymbol och är viktig i festliga sammanhang såsom dop, bröllop, konfirmation men även begravningar. Kött och fisk är traditionell samisk mat.

När man närmar sig Messlingen övergår den asfalterade vägen till grusväg. Men det är en ganska bra grusväg så det går att hålla hastigheten. Fjällriket Baggården är beläget på Flatruets södra sluttning intill sjön Messlingen med panoramavy mot Anå-fjällen. Det är en unik fjällanläggning med välbevarade Härjedalsstugor, en del nyrenoverade, och härbren, en del byggda redan på 1700-talet. Det finns över 40 stugor till uthyrning, från 2- till 9-bäddar, samt ställplats för husbil. Väl framme vid Fjällriket Baggården har man servicehuset till höger och de flesta stugorna på vänster sida. Nyckelutlämningen sker via en automat med en kod som man fått via mejl. Det går smidigt att hämta ut nyckeln, men det kräver en stunds letande innan jag hittar stugan. Jämthärbret är en loftsstuga, 2 bäddar, byggt på slutet av 1700-talet. Det är lågt i tak men jag kan ändå stå upprätt utan problem. Dock är ytterdörren väldigt låg, så jag får huka mig rejält varje gång jag bär in en väska från bilen.

Här på Baggården är tempot lågt och man är ett med naturen på dess villkor. Här finns inga lyxkrogar, shoppingscenter eller lekland, utan här finns orörda vidder och milsvid vildmark med eget skafferi och fjällbäckarnas kristallklara vatten. På Baggården finns dock det omtalade Wärdshuset med lång historia som blivit en livfull och gemytlig samlingspunkt. Den rustika atmosfären omfamnar dig när du kliver in genom dörren och du kan slappna av framför öppna spisen eller avnjuta en härlig middag gjord på lokala råvaror.

Copyright © Bejjan888™

Upp tidigt på morgonen för att packa de sista sakerna. Har många stopp på körschemat idag, så det gäller att starta i tid. Efter att ha packat in både väskor, kassar, skor och kylväska i bilen, gav jag mig av mot resans första stopp – Upplandsberget. Så för att ta sig till denna plats tar man väg 272 från Uppsala, passerar Siggefora med ett par kilometer innan man svänger av mot Asplund.

Kör in på grusvägen och efter en kilometer ankommer man en fyrvägskorsning. Här parkerar man lämpligtvis bilen, då vägen man nu ska följa ofta är spärrad med vägbom.

Det är en småkylig morgon, solen har inte riktigt hunnit värma ännu. Gå ungefär 1 km längs Norra Sörviksvägen, fram till en trevägskorsning. Här tar man vänster och går ett par hundra meter till innan man ser en skylt till höger mot Upplandsberget.

Skylten är delvis dolt bakom växtlighet, så man behöver vara lite uppmärksam så man inte missar stigen. Nu, följ stigen genom skogen och gå ca 300 m tills man når toppen. Det är en relativt tydligt markerad stig med bitvis knähögt blåbärsris. Morgondaggen har inte hunnit dunsta så det blev ganska blött på både skor och byxor. Den blåbärsristäckta stigen passerar sedan över stenhällar och stigen är nu lite svårare att följa. Men leta efter den högsta punkten så kommer man rätt. Punkten är markerad med en stolpe med en liten skylt.

Upplandsberget är Upplands högsta punkt med 117, 5 meter över havet. Lantmäteriet lägesbestämde denna punkt så sent som i oktober 1999. Punkten ligger söder om sjön Tarmlången i Heby kommun, strax intill en mosse kallad Tallmossen. Upplands högsta punkt (som under många år felaktigt kallats för Tallmossen) har sedan mars 2024 nu officiellt fått namnet Upplandsberget. Sedan 2007 är Upplandsberget även Uppsala läns högsta punkt då Heby kommun bytte från Västmanlands län till Uppsala län. Före 2007 var det istället Hjortmossberget som var Uppsala läns högsta punkt, då Heby kommun fortfarande tillhörde Västmanlands län. Dock är Hjortmossberget Uppsala kommuns högsta punkt med sina 111 möh.

Det gäller ju att börja lagom liksom, med 117,5 möh. Resans första högsta punkt – check!
På promenaden tillbaka till bilen börjar solen värma upp luften och det kommer bli en fin dag. Jag fortsätter min resa i bilen mot Dalarna.

Det är svårt att missa den stora kända dalaikonen med sina 66,7 ton. I ensamt majestätiskt manér har den 13 meter höga Dalahästen stått här sedan 1989 och välkomnat resande vid knutpunkten riksväg 68 och riksväg 70.
Men sedan februari 2020 har den fått sällskap av en stavhoppsribba som dags dato ligger på 6,24 m vilket symboliserar Armand Duplantis världsrekord som slogs tidigare i år (Bara några dagar efter att jag passerade Dalahästen, slog Armand sitt eget världsrekord under OS i Paris den 5 augusti med 1 cm, så ribban har nu höjts). Att det blev just här, i Avesta, som hyllningen till världsrekordhållaren skulle ställas i ordning var inget snack med tanke på hans rötter till Avesta.
Intill den magnifika Dalahästen finns restaurang och café för den hungrige. Men här blir det endast ett pittstopp för mig, tar ett foto och beger mig vidare längs RV70 mot Borlänge och därefter via E16 till Falun.

Den gamla suptallen hälsar en välkommen till Falun längs E16 innan vägen dramatiskt sluttar brant nerför medan man får en fin första vy över Falun. På vänster sida tornar slagghögarna upp sig intill Falu Koppargruvan vilka minner om gruvbrytningen som ägde rum här.

Här finns också Kårebocken, en viktig symbol och landmärke för Falun och välkomnar besökare till världsarvet Falun. Den gamla Kårebocken som var gjord i trä, brann ner 2020. Då hade den stått på sin plats vid Falu gruva intill nuvarande E16 i drygt 20 år. Polisen utreder branden som skadegörelse då ingen naturlig orsak till branden hittats. I december 2021 invigdes den nya Kårebocken som är en viktig symbol och landmärke för Falun. Den brandfasta bocken är 7 meter hög, gjord av cortenplåt.

En liten Kårebock står numera i centrum också.

Den gamla trästaden Falun och området kring Stora Kopparberget upptogs år 2001 på UNESCO:s världsarvslista. I Världsarvet Falun ingår det industrihistoriska landskapet, gruvan och bergsmansbygden. Kopparmalmen bröts i Falu Gruva och bearbetades i hyttor i stadens gränder och längs vattendrag. Under 1600-talet var Falu Gruva Sveriges största arbetsplats och 70 procent av Europas koppar kom härifrån. Faluns inflytande inom den svenska och den europeiska utvecklingen inom teknik och politik har genom historien varit stark och har bidragit till utformningen av dagens industrisamhälle.

Elsborg ligger strax intill gruvan och är en av de äldsta stadsdelarna i Falun. Stadsdelen kännetecknas av de vackra gamla låga faluröda trähusen som var gruvarbetarnas bostäder. Området uppfördes för att lösa bostadsbristen bland gruvarbetarna, så trähusen ligget tätt med smala slingrande gränder.

En byggnad står klart ut med annan stil och blickar högt ut över de trätimrade stugorna, nämligen Elsborgs slott. Slottet har anor sedan tidigt 1400-tal och fanns alltså långt innan de enkla gruvarbetarbostäderna uppfördes i Elsborg. Den gedigna kulturhistoriska byggnaden med sin välvda källare renoverades varsamt under början av 1980 talet och en bostadsrättsförening bildades för att utforma 11 moderna bostadslägenheter men med bevarad kulturhistorisk atmosfär.

Många gruvarbetarstugor finns bevarade än idag.

I ett av de små välbevarade trähusen föddes Ernst Rolf, en av Sveriges revy- och kabaré-kung. Kvartersgården är idag ett café och museum och benämns Ernst Rolf-gården.

Ernst Rolf har även fått en gata namngiven efter sig.

Faluns äldsta stadsområden med de medeltida gatorna och husen, såsom Gamla Herrgården, är väl värda ett besök.

Bergsmansgränd, speciellt. I närheten finns också Vass Britas Gård som är Faluns enda bevarade loftbyggnad, tillika gruv- och hyttarbetargård, från tidigt 1600-tal. Gården är byggd av timmer som roströksfärgats efter hundratals år av gruvbrytning, precis som alla andra byggnader i gruvans närhet. Gården består av två bostadshus, en iskällare, en mat- och klädbod i timmer samt två brädklädda uthuslängor. De flesta som bott här har varit hytt- eller gruvarbetare.

Gården har fått sitt namn efter Vass Brita Ersdotter, som 1880 flyttade till gården för att bli gruvarbetarhustru. Gården gick sedan i arv fram till 1971 då Falu kommun köpte densamma och restaurerade gården under 1973–1974. Idag finns det 3 lägenheter på gården och sommartid bedrivs ett café där. Caféet var öppet när jag kikade in på gården, men tid fanns icke för en fika.

Vid Siljans sydöstra strand ligger natursköna Tällberg med sina vackert faluröda trä- och timmerhus. Trots enbart 300 bofasta personer i byn, så hittar man inte mindre än 8 hotell och en camping här, men också hantverk, butiker och gallerier.

Denna pärla i hjärtat av Dalarna är omtalat för sina milsvida vyer över Siljan, kulinariska mat och avkoppling.
Tällberg är en gammal bondby som omnämns i skrifter redan från 1320-talet. Namnet härstammar från ”Thaelleberghe”, som betyder ”tallbevuxna berget”. Byn var fattig och marken var torr med dålig avkastning, så bisysslor var ofta nödvändigt för överlevnad. Under slutet av 1800-talet lockade den magnifika utsikten de första turisterna till Tällberg, vilket blev startskottet för förvandlingen ”från bondby till turistby”. 1914 kom järnvägen till byn vilket ökade turismen ytterligare. Fram till 1960 startades åtta hotell/pensionat som finns kvar än i dag. Tällbergs förvandling till turistby kom därför att bli ”Sveriges hotell-tätaste by”. Här finns fler hotellbäddar än invånare.

Den kurbitmålade telefonkiosken står högt upp på Tällbergs sluttningar som ett konstverk, utkiksplats över Siljan och minimuseum över telefonins historia. Kiosken är lätt att hitta vid sidan av vägen som går genom byn och parkering finns i direkt anslutning.

Just denna helg (fredag – söndag, 1–3 augusti) var det hantverksdagar på Hotell klockargården. Det märktes då det var mer folk än vanligt i rörelse här och parkeringarna var ganska fulla. Men jag lyckades sno åt mig en parkeringsplats och vandrade runt i byn en stund. Jag tar en snabb lunch innan jag fortsätter köra mot Vidablick utkikstorn.

Man får köra en bra bit i brant uppförsbacke innan man når själva utkikstornet. Utkikstornet Vidablick finns på Hedsåsberget, 352 möh. Tornet i sin tur är 28 meter högt och ger panoramautsikt över Siljan och Siljansbygden. Tornet invigdes 1898 och ett besök kostade då 25 öre, vilket stod sig i flera decennier. Vidablick är öppet sommartid mellan 10.00 – 19.00 och då finns servering och café, minigolfbana och hantverk. Man får en bra utsikt utan att gå upp i tornet. Jag är lite skeptiskt mot sådana här ”turistfällor”. Vet ej hur mycket det kostar att få gå upp i tornet, men det kändes inte värt att betala, oavsett.

För att ta sig till nästa stopp, är man tvungen att passera Rättvik. Tyvärr hade jag planerat in denna resa under Classic Car Week, som förlamar hela Rättvik. I alla fall om man pratar om biltrafiken. Jag hade dock läst på och cruisingen skulle börja först vid kl. 17:00. Och det var nu alltså ett par timmar kvar till dess. Men det var korvstoppning ändå. Blev fast i bilkö i drygt en kvart innan jag kom förbi själva centrum och kunde fortsätta norrut mot Persborgs Brygga.

För drygt 100 år sedan byggdes hotell och pensionat Persborg här invid Siljan. Nere vid Siljans strand anlades en ångbåtsbrygga med vänthall och två omklädningsrum för badsugna. 1928 översvämmades bryggan och fick ersättas med en enklare byggnad som till slut revs år 2002. Hotellet brann ner 1979 och en enklare byggnad uppfördes på samma plats. Men denna byggnad brändes ner av räddningstjänsten i en övning 2013.
Byalaget i Sjurberg har sedan dess byggt upp bryggan som den såg ut före 1928, på ideell basis. Den ”nya” bryggan invigdes i juni 2009. Återuppbyggnaden har finansierats genom bidrag, ”försäljning” av plankor på bryggdäcket samt materialsponsring från flera företag. Bryggan kan hyras för olika arrangemang, men då byggnaden är oisolerad sker uthyrning mellan maj och september.

Från parkeringen får man gå en kortare bit samt passera järnvägsspåret innan man når själva bryggan. Det var en hel del folk på gräsmattan utanför, men jag hade tur och bryggan var inte hyrd för något arrangemang.

Jag fortsätter ännu mer norrut längs RV70 för att ta mig till Nusnäs. Att besöka Dalarna utan att svänga förbi Nusnäs är otänkbart. Dalahästen är ett av de största landmärkena för just Dalarna.

Dalahästen, eller hästar överhuvudtaget, har alltid haft ett starkt fäste i norra Dalarna. I asatron var hästen upphöjt till heligt djur och hästkött åts till asagudarnas ära. Under Sveriges stegvisa övergång till kristendomen, från 1000-talet och framåt, ville man bryta asatrons makt över människorna genom att angripa heliga attribut såsom hästen, hästslakten och hästköttet. Dokument från mitten av 1600-talet beskriver en häxprocess i Mora där församlingens präst, Elavus Andre Skragge, vittnade om att häxorna använde magiska djurformade träföremål, s.k. ”bäror”, bland annat trähästar, för att utföra djävulens handlingar. Detta späddes dessutom på när Länsmannen i Mora påstod att det var Satan själv som delade ut ”bäror”, små hästar, till barnen. En regelrätt förföljelse av människor av kyrkans och maktens män var ett faktum.

Men i mellersta och norra Dalarna hade man svårt att acceptera kyrkans nyordning och var en av få platser i Sverige där kyrkans syn på hästen som ett ”orent” djur inte var utbredd. Från 1830-talet och framåt anses detta område som en ”vit fläck” på fördomskartan. En förklaring kan vara att bondesamhället i Dalarna var i stort sett lika fattiga och med samma levnadsvillkor. Man behandlade hästen, levande som död, som man alltid gjort. Hästens viktigaste uppgift var att hjälpa till i jord- och skogsbruket samt transportera varor och människor. I mitten på 1850-talet fick skogsbruket ett stort uppsving och de arbetsintensiva dagarna ledde till att männen ofta periodvis fick bo i skogskojor. I det slitsamma arbetet hade de arbetshästar till sin hjälp. Vid lediga stunder täljde männen figurer i trä till barnen där hemma. För det mesta var det vännen och arbetskamraten hästen som avbildades, en trähäst som några hundra år senare blivit en symbol för Sverige.

Förr tillverkades Dalahästen från spillvirke. Men i takt med att försäljningen ökade började man ta virke ur skogen. Vanligtvis användes furu men gran förekom också. Virket skulle vara kvistfritt och formen sågades och yxades fram. Nuförtiden tillverkas Dalahästen enbart av furu som ska ha växt långsamt och ha tätt mellan årsringarna. Kvistfrihet är fortfarande ett krav för de mindre hästarna, dock har man frångått detta när det kommer till de större hästarna av praktiska skäl. Serietillverkningen sker i 17 storlekar från 10 mm till 50 cm. Höjden mäts från foten till örats spets. Från och med storlek 25 cm börjar hästarna limmas sektionsvis.

Dalahästtillverkningen finns skyltat från RV 70 och är enkel att hitta. Sommartid har butiken öppet till 18.00 på vardagarna, själva tillverkningen och måleriet till kl. 17.00. Det är full aktivitet när jag kommer fram. Tyska, engelska och holländska turister är också här på besök. En del mer högljudda än andra. I butiken finns allt från små Dalahästar och träskor, till handdukar och julgranskulor. Alla med kurbitsmotiv eller Dalahästar på. Så det finns något för alla, stora som små. Men bli inte chockad över priserna, hantverk är dyrt!
Unika Dalahästar med den text som du önskar kan specialbeställas till t.ex. dop, bröllop och födelsedagar. Ibland kan kundunik design beställas, t.ex. för företag som vill profilera sig eller ge bort högklassig reklamgåva. Då kan emblem med ditt ishockeylag, motorcykellogo, musikband eller förening beställas.

Det går inte att passera Mora utan att stanna till vid Vasaloppsmålet, som ligger strategiskt till, precis intill E45:an. Portalen ”I fäders spår för framtidens segrar” tillverkades av Gustaf Ankarcrona till det andra Vasaloppet år 1923. Den välkända portalen på Vasagatan 36, permanentades att stå året om först 1986. Men den 6:e juni 2023 lånades portalen ut till motionsloppet Hemmavasan i Strängnäs som anordnades till minne av Gustav Vasa som valdes till kung där för mer än 500 år sedan.

På en kulle, precis intill Vasaloppsmålet, står en 3 meter hög bronsstaty av självaste Gustav Vasa och blickar ut över Siljan. Kullen är placerad exakt där Vasa ska ha hållit ett tal för dalkarlarna, julen 1520. Bronsstatyn, skapad av Anders Zorn, invigdes 1903 med kronprins Gustav närvarande.

Det finns ytterligare en bronsskulptur nära Vasaloppsmålet – ”Vasalöparen”. Det var en gåva av Mora kommun inför det 50:e Vasaloppet som arrangerades år 1973, men själva statyn restes och avtäcktes året därpå, 1974.

Nu kändes det verkligen som att jag lämnade civilisationen bakom mig när jag färdades norrut mot Särna. I drygt 1 ½ timme färdades jag nästan helt ensam längs RV 70 innan jag kom fram till sista anhalten på dagens körschema, Turistgården i Särna. Här hade jag förbokat ett rum för natten. Turistgården ägs och drivs av en holländsk familj som först flyttade till Stockholm och bodde där under några år innan de hittade den pittoreska lilla byn Särna och beslutade sig för att flytta hit till Särna. De lagar nästan all mat själva från grunden. De bakar bröd varje morgon på lokala råvaror, men har också bröd från Stora Skedvi (vilket mannen stolt berättade vid frukosten). Man kan, om man vill, äta middag på gården. Även den med lokala råvaror såsom svamp och renbog.