Copyright © Bejjan888™

Dagen börjar med fortsatt Storsjöodjursspaning. Om nu observationerna är så många, måste det finnas spår och bevis på dess existens.

Jag behöver ta mig norrut längs Storsjön, förbi Åre Östersunds Flygplats och över till Rödön. Rödön är en halvö norr om Storsjö, i Krokoms kommun.

Den bördiga jorden ger rika jordbruksmarker och ett öppet landskap.

Precis efter brofästet, till höger, går en väg ner mot det gamla färjeläget vid Rödösundet. Jag parkerar bilen och går mot stranden för att spana efter Storsjöodjuret. Vattnet är lugnt, solen har inte orkat tränga igenom det tjocka gråa molntäcket än.

Från strandkanten följer jag de enorma fotspåren längs en liten stig och finner andra lämningar. Kanske en aktivitet för de mindre barnen, men lite kul att någon kommit på idén och genomfört den.

Jag fortsätter mot Ytterån och ta vänster på E14 och kör västerut mot Trångsviken. Trångviken ligger vid Storsjöns nordligaste spets. Här finns ytterligare spår och bevis på Storsjöodjurets vara eller icke vara. Trångviken är absolut ingen världsmetropol, men det finns en liten lanthandel (Handlar’n) med intilliggande busshållplats. Det känns lite som en central plats.

På taket till affären kan man skymta Trångla, Storsjöodjursbarnet, på dess tak som blickar ut över Trångsviken. Men nu är det inte den som lockat mig hit… Jag går ner mot Storsjön, passerar över järnvägen och följer vägen längs strandkanten.

Lite längre bort, nära järnvägsstationen vid ångbåtsbryggan, finns en fontän med tre Storsjöodjursägg. Lite besviken att fontänen inte var igång. Så fontänen var torrlagd. Men de tre äggen var där. Lite gulligt och fantasifullt ändå ;)

Jag kör österut och kommer snart ut på E45:an mot Strömsund. För de som väljer att köra Vildmarksvägen medsols (som jag tänker göra), är Strömsund den uppenbara startpunkten. Men först behöver jag stanna och äta något.

Strömsund möter mig med en fet bilkö med husbilar i massor. Vägverket håller på att förstärka och renovera Strömsundsbron. Arbetet planeras vara klart hösten 2025. Den här tiden (augusti) anses vara lite av en lågsäsong, så jag kan ju bara tänka mig hur det sett ut under högsäsong med bilkö och kaos. Men det tar drygt 5 minuter så har jag tagit mig över bron till centrala Strömsund.

Efter en del googlande om vilken restaurang som är bäst, verkade recensionerna ändå tala för Kafé Tomten. Kaféet ligger i en av byggnaderna på Strömsunds hembygdsgård, centralt och vacker beläget vid Vattudalen. Ett trettiotal historiska byggnader minner om historier från förr. Nära parkeringen står Jätten Jorm. Jorm är känd från Beppe Wolgers fantastiska saga om Dunderklumpen som blev film 1974 och spelades in i Strömsunds kommun. Statyn av Jätten Jorm avtäcktes den 26 september 1974. Statyn är 6 meter hög, tillverkad av cement och betong och väger 65 ton, vilket kostade på den tiden 1 krona per kilo att tillverka. Jorm är, enligt sagan, hög som ett fjäll med granskog som hår och en stuga på näsan och han älskar att bada.

Jag går till Kafé Tomten och det sitter en lapp ”Stänger klockan 13:00 idag” på dörren. Det är om en timme ungefär, så jag hade tur och kom i rättans tid. En Caesarsallad lockar mest, vilket jag också beställer. Priserna är rimliga och personalen är trevlig. Rekommenderar varmt detta Kafé om ni är i Strömsund och tänker äta mat eller bara ta en fika. Förutom mat, lunchbuffé och sötsaker bjuds det på hembakat med råvaror från närområdet.
Bara några hundra meter från hembygdsgården ligger Vattudalstorget. Här finns världens högsta Jämtälg, Jämtlands kanske mest kända souvenir och landmärke. Allt började 1955. Östersunds-Posten anordnade en designtävling att tillverka en bra souvenir från Jämtland. Kalle Berglunds älgar gjorda i teak, vann tävlingen. Marianne Hising Kristiansson på Frösön köpte rättigheterna till älgen och tog över produktionen, som fortsättningsvis tillverkades i ek. Kanske den mest kända och kontroversiella Jämtälgen är den i Strömsund. Torbjörn Lindgren från Leksand skapade den 6 meter höga Jämtälgen i Strömsund med sin motorsåg. Lokalbefolkningen ville dock att Jämtälgen skulle stå på en mer betydelsefull plats än där den står idag, längs E45.

Mätt och belåten är det nu dags att påbörja färden på Vildmarksvägen mot Gäddede. Jag tar vägen öster om Vattudalen, då googling visat att det pågår vägarbete på vägen väster om Vattudalen. Den västra vägen, även kallad Björnvägen, går genom Sveriges björnrikaste trakt och chanserna är goda för att se björn. Så den östra vägen, för gemene man, är mest en transportsträcka. Det är dock en vacker sträcka med ett pärlband av små och stora vattendrag för den vana fiskaren. Vägen är fin att köra och hastigheten upp till 90 km/h.

Den 50 mil långa Vildmarksvägen börjar vid Strömsund i söder och slutar i Vilhelmina i norr. Eller tvärtom, om man vill starta i Vilhelmina och sluta i Strömsund. Men de flesta startar i Strömsund. Vildmarksvägen är Sveriges högst belägna asfalterade väg (876 möh), varav sträckan över Stekenjokk platån (ca 2 mil) är den mest kända. Kombinationen av den vackra fjällmiljön och lättillgängligheten för bil gör att många turister kör hela vägen varje år. Under 2017 passerade nästan 29 000 fordon på Vildmarksvägen vilket motsvarar drygt 70 000 turister. Under Coronapandemin och rådande reserestriktioner valde många att turista inom vårat avlånga land, och under 2021 ökade turismen med drygt 50 %; ungefär 44 000 fordon passerade på Vildmarksvägen vilket motsvarar drygt 100 000 turister.

Det finns utmärkta boendemöjligheter både för den som vill tälta och den som vill bo på hotell längs vägen. Vilken tid som är bäst att åka Vildmarksvägen styrs främst av snömängden längs sträckan över Stekenjokk. Men generellt sett så är vägen öppen mellan den 6:e juni och stängs den 15:e oktober varje år. Bilköerna brukar vara långa vid Stekenjokk-platån precis dagarna efter vägens öppnande, då många vill uppleva de flera meterhöga plogvallarna som kantar vägen (allt beroende på hur pass snörik vintern varit förstås). Under tidig sommar kan det även råda förbud mot att stanna och gå ur sitt fordon på Stekenjokk-platån pga rennäringen och fågelskyddet. För Lapplands och Jämtlands samebyar är Stekenjokk renbetesland och kalvningsområde. Mitt uppe på Stekenjokk-platån går gränsen mellan Jämtlands och Västerbottens län. Det kan råda olika restriktioner beroende på vilket län man befinner sig i, så kolla med respektive länsstyrelse vad som gäller när du planerar att åka.
Vill man göra det enkelt för sig och undvika restriktioner ska man välja att åka Vildmarksvägen från mitten av juli, då restriktionerna vanligen lyfts. Mellan Strömsund och Gäddede finns inte mycket sevärdheter. Det känns mer som en transportsträcka.

Under vägen till Gäddede bryter solen fram mellan molnen och det blir en fin dag. I Gäddede stannar jag till vid bensinstationen och tankar. En utländsk turist står vid pumpen mittemot och försöker tanka diesel. Pumpen vill inte starta, så jag tipsar honom om att prova pumpen på min sida när jag är klar. Men i efterhand har jag förstått att dieseln tagit slut och varit slut längs Vildmarksvägen under minst en veckas tid. Så då kan man förstå att turismen varit ovanlig intensiv om dieseln tagit slut.

Jag kommer fram till Pilgrimshotellet, mitt boende för natten. Det ligger vackert beläget vid Kvarnbergsvattnets strand. Jag hade begärt att få ett rum med sjöutsikt, vilket jag också fick. Gäddede ligger i Frostvikens socken, endast 5 km från den norska gränsen. Omgivet av ett vackert vidsträckt fjällandskap med storslagna naturformationer, prunkande växtlighet och ett rikt djurliv. Här har människor, samer och fjällbönder, levt och färdats sedan urminnes tider i samförstånd med naturen. I Gäddede bor drygt 300 invånare, medan världens största population av brunbjörnar finns här. Lite är känt eller nedskrivet om Gäddedes historia och kyrka.

Eftersom jag är relativt tidig till hotellet, planerar jag in turen till Hällingsåfallet redan idag under eftermiddagen, istället för i morgon bitti. Dels för att vädret är så fint, men också för att jag måste checka in på nästa hotell före klockan 18:00.

Kör länsväg 243 söderut mot Norge, passera Framnäs. Sväng vänster mot Häggnästet sen är det skyltat mot Hällingsåfallet. Den asfalterade vägen blir smalare ju närmare vattenfallet man kommer. Och sista avtagsvägen dyker hastigt upp med knappt synlig skyltning, så det var nästan så man körde förbi. För den som vill finns en parkering ca 1,5 km före själva vattenfallet. Härifrån finns en 2 km lång välpreparerad, delvis spångad, stig som går längs Hällingsån och dess ravin fram till Hällingsåfallet. För den mer bekväme, kan man ta bilen upp till parkeringen precis intill vattenfallet. Eftersom mina ben ännu inte återhämtat sig från Helagsturen, är det bil ända upp som gäller. Redan från parkeringen hör man det brusande vattnet. En kortare stig leder fram till vattenfallet.

Här forsar vattnet 43 meter ner i en djup ravin och strömmar vidare ut i Sveriges längsta kanjon - Hällingsåkanjonen. På grund av den höga luftfuktigheten och dess vattenkaskader bildas det ofta en regnbåge i vattenfallet när solen skiner. Här trivs sällsynta och hotade lavar, mossor och svampar på ravinens sluttningar. Men det är inte bara sommartid som folk lockas hit. Under vintertid fryser vattenfallet till en gigantisk isskulptur. Men tillgängligheten är inte densamma under vintern och man kan behöva köra skoter, åka skidor eller gå med snöskor för att ta sig ända fram. Hällingsåfallet ligger i ett av Sveriges minsta naturreservat på endast ca 0,1 km2. Reservatet bildades 1971 för att skydda de hotade lavar och mossor som växer och trivs här i vattenfallets forsdimma.

Efter att ha lyckats få se en skymt av regnbågen återvänder jag till parkeringen och tar bilen till hotellet igen. Mot en mindre kostnad, erbjuder hotellet en middagsbuffé som jag med stor aptit hugger in på. Lasagnen smakade riktigt gott. Under middagen kommer hotellpersonalen och informerar om att kommunvattnet i Gäddede är otjänligt. Man ska alltså inte dricka det och efter lite googling ser jag att det rör sig om koliforma bakterier i dricksvattnet. Genast börjar man tänka på om och hur mycket vatten man har hunnit dricka på hotellet. Men jag inser snart att jag inte hunnit dricka något hotellvatten och jag har kvar vatten i mina vattenflaskor från förra hotellet i Östersund.

Kvällen bjuder på en riktigt magnifik solnedgång.