Copyright © Bejjan888™

I och med vädret och omplanering i mitt körschema, så blev den här dagen den mest drabbade. Lite udda dag utan egentliga mål, annat än att ta mig till Vilhelmina. Morgonen startar helt gråmulen, men med ganska höga moln ändå. Jag packar väskorna och checkar ut från Klimpfjällsgården och kör österut.

Jag är tvungen att färdas på den bitvis dåliga asfaltvägen igen, för att ta mig till Vilhelmina.

Det blir lite av en uppredning från gårdagen med att passera avfarten till Fatmomakke, Saxnäs och Trappstegsforsen. Även avtagsvägen till Stalon utkiksplats flashar förbi.

Nu färdas jag på en del av Sagavägen, som är en ca 57 mil lång turistväg som går från Höga Kusten vid Bottenhavet till Helgelandskusten i Norge vid Atlanten. Vägen går alltså från kust till kust, från världsarv till världsarv. Från Örnsköldsvik i öst, genom trolska skogar och över höga fjäll, till Vega i väst. Sagavägen bjuder på historia, sagor och sägner blandat med naturupplevelser, kultur och äventyr. Längs Sagavägen finns ett stort antal sevärdheter, vissa mer obskyra än andra, utmed sagostigar som berättar om de gamla traditionella sägnerna.

Ett sista stopp innan Vilhelmina. Drygt 1 km efter Rönnäs, på höger sida om vägen, finns det skyltat om Rönnäs Sagostig. På andra sidan vägen finns en större parkeringsplats, om den lilla på höger sida är full.

Sagostigen är, trots sitt namn, kanske inte lämplig för de små barnen (och definitivt inga barnvagnar) då stigen är delvis överväxt av rötter.
Vid googling inför denna roadtrip fick jag uppfattningen om att det skulle finnas figurer (alltså som statyer) längs stigen, men icke. Vilken flopp!

Den enda figuren som finns är Näcken som kan skådas från parkeringen. Längs stigen finns tavlor med text samt bild med väsen på. Det var allt. Jag blir nästat lite besviken när jag vandrar runt där. Myggen anfaller från höger och vänster och torrdasset är permanent stängt… inte undra på att det låg en massa papper i skogen då besökare känt nöden tränga på. Nej, om du frågar mig är det inte värt att stanna till här.

Men stigen är ca 80 meter långa och går längs den porlande Kvarnbäcken. Längs stigen presenteras olika väsen som Näcken och andra figurer från folktrons olika sagor. De otrevliga vittrorna kunde ställa till med ofog och problem om de inte var nöjda med vad man gjorde. Vitterfolket är mystiska väsen i den nordiska folktron sedan länge, särskilt i fjällen. De kunde möblera om i ladugårdar, fläta hästars manar, sätta fast redskap i taket och stjäla kvinnornas huvudbonader. Om man förbannade deras illdåd kunde man råka ut för deras omedelbara bestraffning.

Inte långt kvar till Vilhelmina nu. Kommer i kapp en EPA-traktor som inte verkar ha bråttom eller någon som helst tanke på att släppa förbi den bilkö som bildas bakom hen. Men jag har inte bråttom, så jag kan ligga här och puttra i kön. Jag har ju sedan tidigare meddelat Lilla hotellet att jag checkar in mellan fem och sex på eftermiddagen… klockan är nu strax 12:00. Så jag är definitivt tidig.

Vilhelmina ligger vackert och naturskönt intill Volgsjöns strandkant. Samhället hette också Volgsjö fram till 1804 då orten bytte namn till Vilhelmina efter dåvarande drottning Fredrika Dorotea Vilhelmina av Baden, gift med kung Gustav IV Adolf. Det är E45:an som är huvudleden genom centrum och det är liv och rörelse om jag inte sett på flera dagar.

Jag parkerar bilen och passar på att besöka Risfjells Sameslöjd, en butik med souvenirer och hantverk gjorda av Sven-Åke och Doris. Sven-Åke har arbetat i över 40 år inom sameslöjd och tillverkar föremål som säljs i butiken.

Tyvärr gäller fotoförbud i butiken, men här inne finns världens (?) största kniv… den måste vara minst 1,8 meter hög, eftersom jag är drygt 1,7 meter och den var högre än mig. Doris sysslar med tenntråd, smycken, kläder och tavlor. Och ja, hantverken är DYRA. Men de var väldigt vackra.

Jag ser på google maps att Lilla hotellet ligger i samma kvarter så jag chansar och går dit för att checka in (jag har angett i bokningen att jag beräknar checka in först vid 17:00-tiden) … så jag är alldeles för tidig egentligen. Men en trevlig kvinna möter mig i receptionen och kollar snabbt med städerskan om mitt rum är klart – vilket det är! Så jag kan checka in. Najs! Jag får ett av hotellets två rum med balkong.

Hotellet är slitet men mysigt. Det är byggt på 1930-talet och drivit hotellverksamhet sedan dess. Det vore på plats med en renovering och kuddarna har definitivt gjort sitt.

Solen kämpar på bakom molnen för att skina igenom, men det är tungrodda moln idag. Men jag passar på att besöka Vilhelminas kyrkstad. Det går inte att undvika en del av den svenska historien när man besöker en kyrkstad, så let’s go!

De tidigaste fynden som gjorts i Vilhelmina-trakten är 10 000 år gamla, d.v.s. sedan inlandsisen lämnade området. Människan levde då i huvudsak av jakt på älg, vildren, småvilt och fiske. I och med årstidernas växlingar och tillgång på föda, flyttade människorna omkring mellan olika boplatser. Ur dessa äldre jägar- och fiskekulturer som fanns under stenåldern, utvecklades samekulturen. De tidigaste fynden om att samerna började hålla tamrenar och flyttat mellan renbetena, är från ett par hundra år efter Kristi födelse. Under 1600-talet blev renskötseln mer omfattande och med allt större renhjordar, samtidigt som staten började visa intresse för lappmarken. Staten hade problem med skatteindrivningen och kontrollen över handeln bland samerna samtidigt som det fanns rika malmtillgångar att utvinna i fjällen, men det saknades villig arbetskraft i området. Så genom att locka svenska bönder att bosätta sig i lappmarkerna såg staten en möjlighet att få till stånd nya skattehemman. I ett skattehemman ägde bonden jorden medan kronan hade rätt till räntan. Skattegårdarna beboddes alltså av självägande bönder och om bonden inte kunde betala räntan tillföll gården kronan och blev ett s.k. skattevrak.
I och med detta, hoppades staten att jordbrukare och renskötare skulle kunna leva sida vid sida. Nybyggarna lockades med löften om skattefrihet i 15–30 år, gratis tillgång till mark för hus, foderinsamling och åker, med mera. Fritt fiske och till viss del även jakt. Nybyggarens skyldighet var bland annat att odla och bygga hus. När den skattefria perioden var över, bedömdes nybyggets bärighet och en skatt fastställdes.

Det första nybygget upptogs 1776, men redan dessförinnan bodde det skogssamer vid sjön och det fanns en kyrklada, där präster från hemförsamlingen i Åsele, ca 7 mil söderut, stannade till och predikade i vid sina resor till fjällsamernas land längre upp i fjällen. För att främja kolonisationen och bättre tillgodose själavården i dessa avlägsna trakter bildades ett kapellag i Volgsjö 1783 och det första kapellet stod klart 1794.
Grundförhållandena på den platsen var dock besvärliga och kapellet blev också snart för litet. Vilhelmina bildade eget pastorat 1812 och den nuvarande kyrkan uppfördes 1835–40, ca en kilometer längre upp på Kyrkberget, högst upp i samhället.

Både svenskar och samer kom till Vilhelmina med drömmen om att skapa ett eget hem i den norrländska vildmarken. Människor ända från Dalarna i söder och Norrbotten i norr sökte sig till trakterna kring Vilhelmina. Det kan tänkas att även drängar och bondsöner upptog nybyggen då ett löfte var att slippa tjänstgöring som soldat i något av alla de krig som Sverige var involverade i under 1700-talet, vilka skördade många liv.
Det första nybygget startades av samen Sven Jakobsson i Råsele år 1726, men övergavs på 1740 talet. Inte långt från detta nybygge slog sig nybyggaren Erik Pålsson från Åsele ner som fick de utlovade skattefria åren beviljat år 1752. I och med detta, anses detta nybygge som det äldsta i Vilhelmina. De kommande 140 åren insynades över 100 nybyggen i Vilhelmina. Dock utebliv statens malmbrytning i dessa trakter. Det var troligen inte något bärkraftigt jordbruk som höll nybyggarna vid liv utan snarare boskapsskötsel, jakt och fiske.

Under 1840-talet avsattes mark för kyrkstadsbebyggelse i ett område på prästbordets mark nedanför Kyrkberget i Vilhelmina. Flera bönder gick ofta samman och byggde en gemensam stuga där varje hushåll fick rätt till en eller flera kammare. Stugorna och kamrarna namngavs oftast varifrån ägarna kom, t.ex. Råselestugan, Hacksjökammaren. Den sista stugan tros ha byggts under 1890-talet. Kyrkstallarna byggdes nordost om kyrkstaden.

Fram till mitten av 1800-talet var man tvungen att närvara vid vissa gudstjänster. Men de flesta upplevde nog kyrkhelgerna som ett välbehövligt avbrott från den annars så enahanda och arbetstyngda vardagen. Förutom gudstjänsterna uppstod många tillfällen att träffa vänner och bekanta för att få nyheter och skvaller från andra byar och socknar. Man hade ju inte telefon och framför allt inget internet som spred nyheter snabbt på den här tiden. Tillfälliga handelsbodar, marknadsstånd och kaffestugor öppnade upp under kyrkhelgerna där man bland annat kunde köpa smycken, hantverk och starka drycker.

Mellan kyrkhelgerna var stugorna låsta och tillbommade. Men i slutet av 1800-talet frångick man allt mer från denna princip. Tillresta och bostadslösa bosatte sig i kyrkstugorna vilket gav näringsidkare möjlighet till fast affärsverksamhet i Vilhelmina kyrkstad som började förvandlas till ett samhälle.
En bristfällig skorstensmur ska ha orsakat den ödesdigra branden när mer än halva Vilhelmina Kyrkstad brann ner till grunden. På morgonen den 5 september 1921 började det brinna i en av stugorna söder om Storgatan. Timmerväggarna och utkastade möbler spred elden snabbt från hus till hus och de tre mindre brandsprutorna som fanns att tillgå hjälpte föga. På eftermiddagen samma dag, var ödeläggelsen ett faktum och drygt 50 byggnader hade brunnit ner till marken.

Kyrkstugorna norr om Storgatan var de som överlevde branden. Med tiden började de förfalla och för att rädda den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen köpte Vilhelmina kommun de gamla husen för att kunna restaurera dem. 1975 var restaureringen klar och många av de 21 kvarvarande husen fungerar nu som vandrarhem.

Mycket historia, för ett relativt litet område av centrum. Men det hör liksom till. Tyvärr verkar det som om högsäsongen är over lite grann. Blomlådorna är inplockade, en av de gamla stugorna genomgår ett takbyte. Men historiens vingslag vibrerar i väggarna och en av stugorna är fortfarande öppen för besök. Inredningen är precis som för över hundra år sedan och tapeterna är tidsenliga.

Härifrån åker jag till TJ’s restaurang som bland annat serverar thai-mat, för att äta lunch. Det är ett litet ställe, men maten är god.

Under eftermiddagen tar jag mig ner till Strandpromenaden som går längs Volgsjöns strandkant. Men för att komma dit behöver jag ta mig över järnvägsspåren.

Det är inga vanliga tåg som går här eftersom det saknas elledningar. Tågstationen ser nästan lite övergiven ut, men ändå är det flertalet personer som sitter och väntar på ett tåg. Efter snabb googling ser jag att det är Inlandsbanan som går förbi här.

På vägen tillbaka kommer turligt nog ett tåg på Inlandsbanan och personerna som tålmodigt väntar på perrongen stiger ombord. Någon gång borde man åka längs Inlandsbanan. Men det får bli en helt annan resa.

Kvällen avnjuts med hotellets middagsbuffé.