Copyright © Bejjan888™

Dagen börjar gråmulet. Men det är okej, så länge det inte regnar.

Vilhelmina håller på att vakna upp denna fredagsmorgon. Så, idag ska jag fullborda Vildmarksvägen genom att åka tillbaka till Strömsund. För att åka de 50 milen ska man ta sig runt och börja och sluta i samma stad, i mitt fall Strömsund.

Dorotea kommun, även kallat Lapplands Sydport, ligger allra sydligast i Lappland och kännetecknas av vänlig vildmark. Kommunen sträcker sig från Borgafjälls höga toppar i nordväst, ner mot djupa skogar och vidsträckta myrmarker i sydöst kring orten Dorotea. Från början hette byn Bergvattnet men bytte namn 1799 efter Gustav IV Adolfs hustru, drottning Fredrika Dorotea Vilhelmina av Baden.
Planen är att stanna till i Dorotea och köpa något gott på Konditori Dorotea. Konditoriet har utsetts till ett av Sveriges hundra bästa konditorier. Men, det gick inte att fara igenom centrala Dorotea då det pågick ett stort vägarbete. De orangea hänvisningarna man ska följa guidar runt mig i tätorten på gator jag aldrig skulle åkt på annars. Det här gjorde att jag missade konditoriet. Nåja. Kanske inte hela världen?

Cirka 6 km söder om Dorotea längs E45:an, ligger Fågelsta. Här bor Kenneth Nielsen som är motorsågskonstnär som skapar spännande figurer av trä och stubbar. Han välkomnar besökare till sin gård som är full av skulpturer och har en ca 500 meter lång naturstig - ”Hjortron & Troll”. Jag parkerar vid huset och börjar gå genom trädgården. Den är full med blommor och både stora och små skulpturer. Det är ett fascinerande hantverk. Jag möter Kenneth och hans vallhund Milla längs stigen som precis varit ute på promenad.
Jag blir hälsad som om vi känt varandra i tio år. Engagerat följer han mig längs stigen och berättar om sin gård och historien bakom. Han får ofta skolklasser på besök och har en liten tipspromenad längs stigen. Jag känner mig inte direkt ”smartare än en femteklassare”… herregud, det är många år sedan man gick i låg- och mellanstadiet.

Milla, Kenneths vallhund, har med sig en tennisboll som han kastar lite sporadiskt åt henne. Ibland när vi står still och pratar kommer Milla och lägger den slemmiga tennisbollen vid mina fötter och tycker att jag ska kasta den. Hon lägger sig strategiskt några decimeter ifrån bollen och tittar på bollen till dess att man kastar den. LITE besatt av bollen kanske, men vallhundar har lite det beteendet. Till Millas glädje så är jag snäll och kastar bollen några gånger.
Men åter till naturstigen. Kenneth berättar att det ska finnas runt 70 träskulpturer längs stigen och att man kanske inte alltid ser dem, men att de finns där.

Jag tror jag lyckas hitta de flesta i alla fall. Sista biten på stigen får jag vandra själv och leta skulpturer. Det är ganska mycket mygg som envist anfaller från alla håll. När jag kommer tillbaka till huset, tackar jag för mig och åker vidare mot Strömsund.

Längs vägen passerar jag Hoting, ett gammalt stationssamhälle och industriort. Orten ligger längs Inlandsbanan och kung Gustav VI Adolf pausade med sitt tåg just här när han var på väg mot sin fiskestuga i Forsavan.

Ett av Europas största bilmuseum ligger här, Ivars Bilmuseum. Men då bilar inte intresserar mig så är det inte värt att stanna här. Hoting ser slitet och nästan nergånget ut, så jag passerar förbi utan att stanna till.

Väl i Strömsund har jag alltså fullgjort hela varvet, dvs 50 mil, på Vildmarksvägen. Många menar att man ska åka motsols då de anser att fjällen tornar upp sig mer från det hållet. Jag vet inte om jag kan hålla med riktigt. Spelar det någon roll från vilket håll man kommer? Det är ju samma fjäll oavsett med- eller motsols, eller? Jag tycker det fungerade fint att ta vägen medsols. De flesta sevärdheterna ligger mellan Gäddede och Vilhemina, om du frågar mig. Det är längs den sträckan som alla vattenfall finns, du har Stekenjokk och flera kyrkstäder bl.a. Fatmomakke.
Men nu när jag åter kommer till Strömsund åker jag till hembygdsgården och Kafé Tomten. Jag gillar stället och de har bra mat till helt okej priser. Rekommenderas varmt!

Från Strömsund tar jag E45:an söderut till Hammerdal. Tar sedan höger in på länsväg 344. Nu färdas jag längs Ammeråstigen, en turistväg i Jämtland med orörda vattendrag och fina fiskevatten.

Så småningom kommer jag in på Indalsleden som följder Indalsälven mot Timrå och Sundsvall. Trots parollen ”Sveriges vackraste turistled” är den för mig ganska okänd.

Men vackert är det, många fina gamla historiska hus och mängder av vackra utkiksplatser över Indalsälven. Helt klart värt att köra denna väg istället för någon tråkig europaväg, bara för att komma fram 10 minuter snabbare.

Stopp 5: Kvissleby
Drygt 15 km söder om Sundsvall ligger Kvissleby. Förr på platsen för dagens tätort Kvissleby, rann en förgrening av älven Ljungan kallade Kvisslet. Förgreningen grundades upp och byn Kvissle bildades. När byn övergick till tätort fick den namnet Kvissleby. E4:an underlättar pendlandet till och från arbete i Sundsvall med omnejd.
Här ligger Hotell Aina, mitt boende för natten. Hotellet präglas av historia och inrett i stil därefter. Varje hotellrum är individuellt inredda. Jag har i förväg bett att få rummet med marint tema, vilket jag också får när jag kommer fram och checkar in.

Precis intill Kvissleby ligger Svartvik, ett industrisamhälle där Träpatroner, med statens hjälp, utvann Norrlands rikedomar. Svartvik låg strategiskt till längs Ljungan för att flotta och lasta ut virke från inlandets vattensågat till båtvarvet för export. Snart utökades verksamheten med skeppsvarv vilket krävde mer arbetskraft och samhället växte. Under 1850 talet byggdes kyrkan, prästgården och fler arbetarbostäder. I slutet av 1800-talet gick Svartvik in i en Sågverksepok, med två ångsågar, varav den ena vari bruk fram till 1942. Huset som idag är Hotell Aina, byggdes 1909 och var kontor till sågverket. 1905 byggdes Svartviks Sulfitfabrik, som blev Europas största producent av sulfitmassa. Fabriken var i drift fram till 1974.
Efter tio års förfall började Svartviks resa mot att bli ett besöksmål med hantverk, kultur och evenemang där historia samsas med konst.

Jag hinner kika förbi lite snabbt på ångloket och dressinen som står uppställda för beskådning på området, innan jag åker för att äta middag inne i centrum.