Copyright © Bejjan888™

Tips! Se till att ha full tank i bilen. Det finns inga bensinmackar mellan Stora Blåsjön och Klimpfjäll!

Morgonen visar upp en vacker soluppgång över Kvarnbergsvattnet. Även om det ligger en camping precis intill hotellet har det varit väldigt lugnt utan stök och högljudd musik. Tack vare att jag hann med Hällingsåfallet redan igår, så hade jag mindre stressigt körschema idag.

Från Gädded, ta Jormvägen norrut mot Stora Blåsjön. Ju längre norrut, desto vackrare omgivningar och vyerna är magiska. Solen jobbar sig igenom molntäcket och hinner kika fram lagom till mitt första stopp för dagen. Har man en GPS eller kartor i bilen, är det bra att ha den igång. För att kunna vara beredd när man närmar sig sevärdheter längs vägen. För skyltningen till Brakkåfallet dök helt plötsligt upp och jag fick nästan tvärnita för att inte passera avfarten till den lilla parkeringen.

Ligger längs vägen till Stora Blåsjön. Man behöver inte gå många meter för att ta sig till Bakkåfallet Det finns en stig ner till det nedre fallet, som är känt från filmen Dunderklumpen (där Blomhåret sjöng med vattenfallet), där man även kan bada om andan faller på. Men vill och orkar man, kan man gå några hundra meter upp till det stora vattenfallet. Men den orken har jag inte och den nedre fallet med det kristallklara vattnet duger gott. Det är vackra stenformationer och ett dopp hade svalkat gott.

Efter drygt 20 minuters färd längs Stora Blåsjöns strandkant kan man svänga av mot Ankarede. Ankarede ligger längst norrut i Daimadalen, ett naturreservat med vildmark och orörda skogsområden och fritt strömmande vatten. Reservatet omfattar en cirka 3 mil lång skogsklädd dalgång och den största sjön Värjarens vatten som rinner ut i Stora Blåsjön.

Ankarede är Sveriges sydligaste levande kyrkstad samt Jämtlands enda samiska kyrkstad som är i bruk idag. Kyrkstaden ligger där Ankarälven och Lejarälven möts och här hålls fortfarande dop, bröllop och begravningar.

I kyrkstaden finns Ankarede kapell, runt 30 kåtor, museum och ett fik. Ankarede har i urminnes tider varit samernas samlingsplats och en passage för renar och renskötare på väg till sommar- och vinterbetesmarker. Den vackra säregna vita träkyrkan byggdes 1896. Fiket har öppet fem dagar i veckan, tyvärr var det stäng just denna dag.

Och planen att äta lunch på Restaurang Fjällripan, som för bara några veckor sedan öppnat igen, efter att ha varit stängd i 1 år, fick läggas ner. Jag var alldeles för tidig och restaurangen har inte ens öppnat upp för dagen. Så jag åkte vidare mot nästa stopp i mitt körschema.

Längs Vildmarksvägen, några kilometer norr om Ankarvattnet, ta avtagsvägen till Leipikkvattnet 3km samt Bjurälvens naturreservat på vänster sida. Precis som med de andra sevärdheterna under dagen, dök skylten upp väldigt snabbt, precis i en kurva. Jag hann inte bromsa och svänga av. Dessutom hade jag en bil bakom mig, så jag fick fortsätta köra och vända på lämplig plast och köra tillbaka till korsningen.

Den asfalterade vägen övergår till grusväg med en hel del potthål. Men tar man det lugnt så går det bra. Så man kör till dess att vägen tar slut, intill gården Leipikkvattnet. Här finns parkering, torrdass och rastplats. Det finns några bilar på parkeringen när jag kommer fram.

Härifrån startar de skyltade lederna in i naturreservatet. De första 3 km leder till Lillälvens Raststuga. Det börjar med några hundra meter längs en stig i ängslandskap. Sedan viker stigen av och går alltmer uppför och är delvis spångad. Det är ”bara” 3 km till raststugan, men det känns betydligt längre. Men väl framme vid stugan blir man framhejad med en stor banderoll ”Här börjar äventyret!”. Jo, jag tackar ja!

Bjurälvens dramatiska säregna landskap med trattar och slukar, sifoner och doliner (slukhål) är inte bara Sveriges, utan också Skandinaviens, största karstlandskap. Reservatets unika miljö med underjordiska kanaler, grottor och ovanliga stenformationer har skapats genom att vattnets kolsyra reagerat med den kalkrika berggrunden. Bjurälven kallas även för ”den osynliga älven” då den bitvis rinner i underjorden. Till idag, har 2,43 km av den underjordiska grottan kartlagts av dykare.

Härifrån går en 6 km markerad slinga i naturreservatet. Terrängen är kuperad med många trappor. Var beredd att gå mycket uppför och nedför. Det är augusti, så faunan är inte direkt rik, men under juni och juli finns många blommor som trivs bra här i den kalkrika miljön längs stigen. Några ”must-see” inom reservatet är Dolinsjön, Blinda Dalen och Colosseum. Vandringen är 12 km lång och medhavd matsäck kan ätas på rastplatser längs leden. 3 km in på leden, vid Lillälven Raststuga, börjar den spektakulära delen.

Mitt största och främsta mål är att ta mig till Blinda Dalen, som ska vara något alldeles särskilt. Blinda Dalen är fascinerande med sin breda trädlösa dal med en inbjudande stig omgiven av höga örter. Efter mycket om och men kommer jag fram till den klassiska utkiksplatsen över Blinda Dalen. Så vackert! Fram till nu har jag inte träffat på en enda människa. Vilket är skönt! Bara vara ett med naturen.

Men är jag vänder åter mot Lillälvens Raststuga hör jag röster en bit framför mig. Men jag kommer aldrig närmre så att jag kan se dem. En hund skäller en bit längre bort. Om det är jag eller de andra före mig som blir ”utskällda” går inte att avgöra.

Vandringen tillbaka till parkeringen känns betydligt snabbare. Jag möter flera vandrare längs stigen. Utan att jag vet ordet av det så är jag tillbaka till bilen igen, vilket känns skönt. Men tiden har runnit iväg ändå. Från parkeringen till Blinda Dalen tog det ändå 1 timme och 45 minuter att gå, och lika lång tid tillbaka till parkeringen.

Nästa stopp ligger knappt tio minuter från Leipikkvattnet, precis innan Stekenjokk på Jämtlandssidan. På vänster sida dyker skylten upp till Gaustafallet och det finns egentligen ingen direkt parkeringsficka att nyttja. Det är fullt av bilar längs vägrenen, men tre motorcyklister åker iväg precis när jag kommer och en parkeringsficka öppnar upp för mig. Tur ska man ha!

Redan från vägen hör man det dånande vattenfallet, där det vilda vattnet från Gaustejokk forsar ner i en kanjon av skifferberggrund. Astrid Lindgren valde att spela in en av scenerna i Ronja Rövardotter just här i Gaustafallet. Mer specifikt scenen där Ronja och Birk dyker ner i vattnet för att undvika vildvittrorna.

Det är ett ganska imponerande fall och många hade klättrat ner närmare vattnet och låg på klipporna mitt i forsen. Jag vet inte om det är så himla smart eller bara dumdristigt?

Från Gaustafallet är det inte långt till Stekenjokk. Ytterligare en höjdpunkt på denna resa. Solen står högt på himlen och vidderna ligger framför mig. Länsväg 824 som går över Stekenjokk, är den högsta asfalterade vägen i Sverige med sina 876 meter över havet. Det är trollbindande och nästa lite magiskt kittlande att fara fram i bilen på Stekenjokk. Det går liksom inte att beskriva med ord. Inte heller gör sig bilderna rättvisa. Men Stekenjokk ska inte förväxlas med själva Stekenjokk-platån som ligger mer norrut än vad de flesta turister åker.

Stekenjokk Koppargruva öppnade 1978 och som mest jobbade 178 personer här. De flesta bodde i Klimpfjäll, inte långt ifrån. Vägverket ansvarade för att hålla vägen mellan Klimpfjäll och Stekenjokk snöfri under vintermånaderna och hade till sin hjälp Europas största snöslunga. Totalt bröts lite över 7 miljoner ton malm i gruvan som stängdes 1988 pga dålig lönsamhet. Från malmen utvanns både koppar, zink, silver och guld. Efter stängningen restaurerades området och idag ses väldigt få spår av gruvan. De senaste åren drivs en process av Vilhelmina Mineral att få börja gruvbrytning igen. Strömsunds kommun, Vilhelmina kommun samt Länsstyrelsen i Jämtland har alla sagt ja i ärendet och menar att det skapar jobb och starkare näringsliv. De två berörda samebyarna har redan sagt nej till gruvbrytning då Stekenjokk är ett av de absolut viktigaste områdena för rennäringen i länet. Mineral menar att om vi ska leva i en fossilsnålare framtid, behöver Stekenjokkgruvan öppnas igen och planerar att brytning och transport av malmen ska ske under vintertid för att inte störa rennäringen. Ärendet om att få återöppna gruvbrytningen har ännu inte avgjorts.

Från Stekenjokk börjar en 9 km vandringslång led till Tjåkkelestugan. Det är en lätt vandring mestadels uppe på högfjället. Platsen för Tjåkkelestugan har genom historien varit en viktig plats då den ligger längs handelsleden (Norgefararleden) som går mellan Klimpfjäll och Mosjoen (Norge). Mellan 1867 och 1915 togs sig runt 1000 Vilhelminabor längs Norgefararleden till hamnarna i Trondheim för att emigrera till Amerika. På den tiden motsvarade det en tredjedel av Vilhelminas befolkning. Platsen har också haft betydelse för rennäringen och övernattningsstugor har byggts till.

Efter en stunds filosoferande och begrundande av omgivningen far jag vidare mot Klimpfjäll.

Checkar in på Klimpfjällsgråden. Tar en välbehövlig dusch innan jag tar bilen och ser mig om i byn. Vägarna är otroligt dåligt underhållna med stora hål och gupp som, trots låg hastighet, nästan skulle kunna ge whiplash-skador. En del hus har övergivits och persiennerna hänger på trekvart. Gårdarna till de övergivna husen börjar växa igen och känslan av spökstad kryper på. Men däremellan bor det barnfamiljer och nybyggda hus tornar upp sig. Högre upp mot skidbackarna byggs det hus med panoramautsikt över Kultsjön.

Parkerar vid Norgefarargården, som tyvärr hunnit stänga för dagen (öppet 12:00 – 15:00). Men hinner ta några bilder i det fina vädret. Kör sakta vidare på de undermåligt skötta vägarna genom Klimpfjäll, upp till Norrliften. Parkerar bilen och går till elljusspåret närmast Durronbäcken.

Jag följer stigen uppströms längs bäcken tills jag kommer till skylten Trollstigen.

Trollmor-statyn står i början av stigen och vakar över besökarna. Längs den korta stigen finns många troll och väsen målade av både barn och vuxna.

Man får hålla ögonen öppna så man inte missar några. När inga mer väsen finns, får man vända tillbaka mot Trollmor. Här kan man välja att följa Durronbäcken uppströms längs leden 7 Forsar för att komma till Kullafallet. Eller vända tillbaka till parkeringen, vilket jag väljer att göra. Myggen är otroligt envisa och det är varmt. Dessutom serveras snart middag på hotellet, som jag ser fram emot.

Vägen ner till hotellet är som att köra i en puckelpist. Det är ett under att man inte behöver få till en kiropraktor och justera rygg och nacke efter att ha färdats på Klimpfjälls dåliga vägar. På hotellet serveras en a la cartemeny till middag och det får bli en pizza ikväll.