Copyright © Bejjan888™

Okej, den här dagen var tänkt till topptur upp på Marsfjället. Men eftersom vädret är blåsigt och med risk för regnskurar på eftermiddagen, ställer jag inte den planen. Istället flyttar jag om i mitt körschema och planerar in besök i Fatmomakke, Trappstegsforsen och Stalon i stället, när vädret är fint fram till eftermiddagen.

Morgonen börjar helt igenmulen, men det lättar snart enligt väderapparna. Jag hinner ta en kortare promenad på morgonen innan frukosten öppnar. Jag kommer ner till Kultsjöns strand och solen lyckas skina igenom det tjocka molntäcket alltmer.

För att förstå Fatmomakkes uppkomst, behöver man grotta ner sig i Sveriges historia lite grann. Vilket jag tänker göra lite snabbt här och nu…

Under 1500-talets Sverige och Gustav Vasas tid var Sverige ett kristet land. Med hjälp av sina befallningshavare, började Vasa byta ut den katolska kyrkan mot den protestantiska i centralbygderna och längs kustlandet. Inåt landet, ibland annat Sápmi (Sameland), gick det trögt med den kristna missionen. Fram till 1600-talet var det bara samer som nyttjade markerna i här. Trots att staten redan beskattat samerna i århundraden och haft handelsförbindelse med dem, strävade staten fortfarande efter att kolonisera och sprida det kristna budskapet i Sápmi. För att göra och underlätta detta var att sprida kyrkobyggandet i inlandet. Under 1600- och 1700-talet uppförde staten dessa så kallade kyrkstäder, i ett försök att få samerna kristna. Som mest fanns det ett 70-tal kyrkstäder i norra Sverige. Kyrkstädernas kåtor och stugor byggdes runt kyrkor och kapell för att användas tillfälligt av avlägsna sockenbor vid kyrkobesöken. Resten av året skulle kyrkstaden stå tom.

År 1780 reste en präst från Åsele till fjälls och fick höra om samernas önskemål att uppföra ett kapell på en lämplig plats. Platsen var Fatmomakke vid Kultsjöns strand, dit de flesta sydsamer kunde ta sig utan större besvär. Året därpå, 1781, byggdes de första kyrkobyggnaderna. 1790 ersattes de av ett timrat kapell, som 1834 ersattes av ett större kapell. Under 1820-talet slog sig de första nybyggarna ned i Fatmomakke och fram till dess var det bara samer som deltog i kyrkhelgerna. Nybyggarna började bygga upp övernattningskåtor på kyrkplatsen och många år senare även timrade övernattningshus. Nuvarande kyrkan i Fatmomakke började byggas 1881 och blev klar 1884 och ligger högt belägen på en norrsluttning. Stadens kåtor, bodar och hus ligger således öster om kyrkan i sluttningen ner mot Kultsjöns strand. Här möttes och samlades samer och nybyggare, handelsmän och kunder, överhet och vanligt folk, ortsbor och turister samt kvinnor och män.

”Som medelpunkt och förnämsta plats där samerna kan motta den bästa näringen för sitt andliga liv” beskrivs Fatmomakke av O.P. Pettersson i sin bok ”Gamla byar i Vilhelmina”.

Fatmomakke Kyrkstad är sedan 2014 ett skyddat kulturreservat och de flesta kåtor och stugor är privata och används under helger och högtider. Förr firade man två kyrkhelger om året, vår- respektive hösthelgen, vilka inföll i samband med samernas flytt mellan vår- och höstvistet. I början av juni flyttade man från vårvistena vid trädgränsen upp till sommarvistena på kalfjället. I september flyttade man ner från kalfjället till höstvistet vid trädgränsen igen. Det var viktiga händelser under året då många träffade sin livskamrat. Kyrkhelgerna var stressiga. Dop, vigslar, begravningar mm, skulle ombesörjas på kort tid då prästen och länsman kom upp under en helg två gånger per år. Men innan de begav sig av ville samerna fira ännu en gudstjänst med lång predikan för att gudsordet skulle ”räcka för ett helt år”.

Numera firas tre kyrkhelger här i Fatmomakke: Midsommarhelg, Mitthelgen och Hösthelgen. Midsommarhelgen förklarar sig själv nästan. När kåtor och stugor var iordninggjorda och veden huggen, blev det fisk, lekar och upptåg av olika slag. För ungdomarna var det bland annat friarlekar. Tredje helgen i juli infaller Mitthelgen var bland annat en stor konfirmationshelg och en helg som infördes för att den passade nybyggarnas livsrytm. Hösthelgen lever kvar sedan tidigare traditioner med flytt ner från kalfjället till höstvistelsen.

Sådär, nog med bakgrundshistoria…

Det är enkelt att ta sig till Fatmomakke med bil och tar drygt 20 minuter från Klimpfjäll. Tyvärr är den asfalterade vägen ganska dålig med skarpa gupp och den tillåtna hastigheten kanske skulle sänkas något. Det är skyltat från Vildmarksvägen och kommer du från Klimpfjäll är avtagsvägen till Fatmomakke på vänster sida.

Jag kommer in på en grusväg, men den sista kilometern är asfalterad innan man kommer fram till parkeringen. Här finns en liten kiosk sam souvenirbutik där man även säljer fiskekort och hyr ut båtar. Det är mycket dålig mobiltäckning här, så det kan vara bra med kontanter om du vill handla något såsom souvenirer eller något att äta!

Från parkeringen följer jag stigen som är några hundra meter lång, via en gångbro över vattendraget där Ransarån mynnar ut i Kultsjön, innan jag kommer till själva kyrkstaden. Mellan 6 juni och 30 september lever kyrkstaden upp och välkomnar turister.

Det första man ser är Fatmomakkes begravningsplats. Den skiljer sig inte nämnvärt från en ”vanligt” kyrkogård med gravar.

Den första byggnaden som dyker upp på vänster sidan längs Kultsjöns strandkant är Länsmansstugan. Den byggdes som prästbostad i samband med uppförandet av 1791 års kyrka, men var bara hälften så stor som den är idag. Under 1850-talet byggdes stugan ut med ett rum till så att länsman (dåtidens polis) kunde bo bredvid prästen för att kunna hålla ordningen och säkerheten på kyrkplatsen. Prästen och Länsman delade stugan fram till 1884 då prästen fick en ny bostad intill den nybyggda (dagens) kyrkan. Länsman bodde kvar i Länsmansstugan fram till 1927 då tjänstebostaden stod klar, som ligger en bit ovanför Länsmansstugan (närmare kyrkan).

I tjänstebostaden bodde, utöver länsman, även ämbetsmän, fogdar och doktorer under sina tjänsteresor till kyrkstaden. Men i takt med att kommunikationerna till Fatmomakke blev bättre, minskade behovet av en tjänstebostad.

Intill tjänstebostaden uppfördes dagens kyrka, vilken stod klart år 1884, precis som den nya tjänstebostaden. Kyrkan säg ha inspirerats av Dikanäs kyrka.

Omkring kyrkan finns många kåtor, bland annat en visningskåta som besökare är välkomna att gå in och titta i.

Bönekåtan ligger ganska centralt i Fatmomakke och sägs ha bekostats av Ana-Lisa Öst, mer känd som ”Lapp-Lisa”. Hon var Frälsningssoldat och turnerade och framförde andliga sånger och visor till gitarr.

1904 bildades Sveriges första sameförening här i Fatmomakke, vars mål var att bevara samernas sociala, ekonomiska och politiska intressen. Genom insamling kunde man bygga föreningshuset som stod klart 1927, vilket är ett av de modernare husen i kyrkstaden.

Fatmomakke har en lång tradition av midsommarfirande vid Stinnerbomsbacken. Namnet kommer från att det var just vid den här backen som klockaren Stinnerbom ropade ut att det var dags för gudstjänst. Midsommarhelgen är fortfarande en välbesökt helg i Fatmomakke och lockar människor både med och utan anknytning till platsen, för att se midsommarstången (en lång gran) resas.

Jag fortsätter österut mot Saxnäs. Återigen, den asfalterade vägen är bitvis riktigt dålig och det är svårt att hålla den tillåtna hastigheten.

Saxnäs ligger längs med Vildmarksvägen omgivet av storslagen natur, rik på historiskt och kulturellt arv. Dalgången har präglats av samernas sedvänjor, språk, näring och levnadssätt. Först när nybyggarna kom till Saxnäs under 1820-talet tog nybygget fart. Först under 1920-talet fick byn en väg till Vilhelmina. Därefter växte turistnäringen snabbt. Emma Ricklund med familj öppnade gästgiveriet Saxnäsgården vilket bidrog till att fler fick ta del av det naturnära området. Gårdens läge är perfekt, mellan vatten, skog och fjäll. Besöksnäringen är fortfarande viktig än idag. Sommartid finns utmärkta möjligheter till jakt och fiske samt vandring.

Tyvärr inget speciellt att se i Saxnäs, dock finns några riktigt fina plaster för fototillfälle om man är intresserad av den omgivande naturen. Så det känns som om orten är något överreklamerad, eller?

Från Saxnäs tar det inte ens fem minuter att komma till Trappstegsforsen. Den är helt synlig från Vildmarksvägen. Det är en populär sevärdhet längs Vildmarksvägen i södra Lappland som är synlig från vägen med stor lättillgänglig parkering. Trappstegsforsens Grillkoja är öppen sommartid med snabbmat som hamburgare, våfflor och renklämma.

Det är enkelt kan stanna till på denna natursköna plats för att lyssna och känn in det forsande vattnet. Här kastas Kultsjöns vatten utför i kaskader i trappstegsliknande formation i hundratals meter, men med en total höjdskillnad på endast 10 meters. Trappstegen har formats helt på naturlig väg. Om man går förbi grillstugan kan man gå väldigt nära det forsande vattnet och få bättre foton, om man vill. Jag passar på att köpa en hamburgare från grillstugan innan jag fortsätter min resa österut.

Från Vildmarksvägen, precis innan man når Stalon by, sväng vänster mot Stalons kraftstation (det är även skyltat utkiksplats). Men som med många andra skyltningar längs Vildmarksvägen kommer skyltningen hastigt och i en kurva, så man måste ta det lugnt så man inte missar avfarten. En 2 km lång smal, kurvig och brant väg leder upp till Stalon utkiksplats. Det går uppför eftersom man ska upp på ett berg helt enkelt.

Den ena tvära kurvan efter den andra, riktiga hårnålskurvor. En relativt stor parkeringsplats finns där uppe, en ännu större parkering en liten bit längre bort.

Härifrån bjuds på vidunderlig utsikt mot Marsfjället och Ångermanälven. Även ut över Malgomaj och Kultsjöån.

Jag styr återigen min kosa mot Klimpfjäll. Ju närmre byn jag kommer, desto sämre blir den asfalterade vägen igen. Det är verkligen en sträcka som Vägverket borde åtgärda inom snar framtid, eller åtminstone sänka hastigheten på de värsta sträckorna. När jag ankommer Klimpfjäll mulnar det på, precis enligt väderapparnas prognoser. Klockan är strax efter två på eftermiddagen så Norgefarargården har ju faktiskt öppet! Jag kör försiktigt upp) eftersom det är extremt dålig väg upp dit) och parkerar vid Norgefarargården. På avstånd ser jag att en rejäl lokal regnskur är på väg över Klimpfjäll och jag hinner knappt in i stugan förrän regnet öser ner.

Norgefarargården, ett kulturmärkt timmerhus byggt 1832 samt tillbyggnad 1860, var en naturlig anhalt med logi för fjällbönder och hästar som skulle till handelsplatser i Norge. Idag är Norgefarargården en sommarservering med råvaror från lokala lanthandlare och gårdar i gränslandet. Det finns även ett stall och gårdsbutik med både ditt och datt. Bl.a. serveras våfflor med sylt och grädde, kaffe och tunnbröd. Det säljs hantverk, presenter, souvenirer, naturprodukter, torkade Angelika-frön (fjällets vitaminört).

I flera av rummen är väggarna tapetserade med gamla tidningspapper. En del rum är iordningställda som de var för nästan 200 år sedan. Jag kikar runt i stallet där en loppis håller till. I huvudbyggnaden finns caféet och jag hittar en liten påse med Angelika-frön som jag bara ”måste” köpa. De ska ju vara fulla med vitaminer, så de ska vara nyttiga i alla fall :)

Eftermiddagen fortlöper med vila på hotellet. Middag från kl. 18:00 och jag beställer nuggets med strips. Det är ingen risk att man behöver vara hungrig här i Klimpfjäll i alla fall.