Copyright © Bejjan888™

Frukosten serveras från kl. 08:00. Ett supertight körschema och en bokad aktivitet kl. 15:00 gör att jag måste packa bilen innan frukost. Jag behöver åka direkt efter frukosten. Mannen i familjen har varit uppe med tuppen och bakat bröd, kokat gröt och tagit fram frukosten. Med hårt bröd från Stora Skedvi såklart. Jag ”hänger på låset” och intar frukosten så snart klockan slagit åtta.

Checkar ut och ligger bra till i mitt körschema. Strax norr om Särna tar man vänster mot Mörkret, även skyltat Fulufjällets Nationalpark.

Under högsäsong (juli – augusti) kan det bildas kilometerlånga bilköer och man kan få parkera långt ifrån huvudentrén. Parkeringsvakter finns på plats och hjälper till att parkera. Mellan 11:00- 14:00 är det som mest besökare i parken. Vill man undvika största rusningen gäller det att vara morgonpigg och besöka parken för kl. 10:00, gärna ännu tidigare.
Även fast jag anser mig vara tidig (före 09:00) och får en hyfsad bra parkering, så är det ändå ett 20 tal bilar som redan finns på parkeringen när jag kommer fram.

Fulufjällets nationalpark ligger i västra Dalarna intill norska gränsen, cirka 25 km väster om Särna. Nationalparken invigdes 2002 i syfte att bevara speciell fjällvegetation och stora naturvärden i orört skick. Fulufjället består av sandsten och diabas som under årmiljonerna vittrats och skulpterats av bl.a. vatten och vind till nuvarande form.
Det är en sanning med modifikation att säga att Njupeskär är Sveriges högsta vattenfall. Även om Njupeskär är 93 meter högt och har ett 70 meter fritt fall, finns det tre andra vattenfall som påstås vara högre. I Stora Sjöfallets nationalpark i Gällivare kommun finns det två vattenfallen ”Tvillingfallen”, eller Greven och Grevinnan som de inofficiellt kallas. Enligt icke officiella uppgifter ska Grevens totala höjd vara cirka 300 meter, medan Grevinnans totala höjd sägs vara cirka 250 meter (den fritt fallande höjden för de båda fallen är lägre). Sveriges tredje högsta vattenfall finns periodvis vid Norra Storfjället i Hemavan. När glaciären Måskonåive kalvar i sjön, bildas svallvågor som mångdubblar vattenmängden i glaciärbäcken som leder utför stupet i dalgången Måskoesvaajja och vattnet faller handlöst 180 meter ner. Så med det sagt, Njupeskär anses ha Sveriges högsta fria fall.

Vid Njupeskärsentrén, tillika huvudentrén, finns parkering, information, naturum, servering och toaletter. Härifrån är det 2 kilometers vandring till vattenfallet Njupeskär, parkens mest populära attraktion.

Under barmarksperioden är det relativt lätt att gå till Njupeskär längs den grusade, delvis spångade slingan.

Under vandringen hinner man ändå passera hjortronmyrar, gammelskogar, sjöar och bäckar med fina vyer över Fulufjället. Även om det går sakta uppför, kommer man fram till branta trappor som leder ner till själva vattenfallet. Slingan slutar med en spång som slutar rätt nära vattenfallet, men man kan (om man vågar) klättra vidare på de hala, vassa stenblocken för att komma närmare.

Ljudet när vattenmassorna slungas ut över ravinens brant är öronbedövande. Det fallande vattnet slår våldsamt ner på stenblocken i ravinens botten, vilket skapar en tunn dimma som många ovanliga mossor och lavar tycker om. Eftersom jag är ganska tidig, så är det ingen trängsel och det är lätt att få bra foton utan en massa andra personer med på bilderna.

Är man ändå vid Njupeskär, måste man ta stigen upp till Old Tjikko – världens äldsta träd (gran). Forskarna Leif och Lisa undersökte Fulufjällets trädgräns när de, 2008, analyserade träbitar som hittades under denna gran. Med hjälp av kol-14 metoden konstaterades att vissa träbitar var över 9500 år gamla, men gemensamt var att de alla kom från ett och samma träd. Genom åren har Old Tjikko haft många olika stammar genom åren (det som vi ser ovan marken som ett träd), men dessa lever endast i några hundra. Stammen som ses idag är omkring 400 år gammal. Lisas hund Tjikko som var med under turen fick ge namn åt Old Tjikko.

När man går tillbaka från Njupeskär och kommer upp för alla trapporna som går brant uppför kommer man till Njupeskärsstugan. I stället för att fortsätta tillbaka till Naturum, ta stigen märkt Jaktfalksleden till höger. Leden går mycket brant uppför och är grusad, bitvis med trappsteg. Ha inte bråttom, ta det lugnt. Den branta stigningen kan även få den bästa vandraren att bli trött. Det är varmt, solen ligger på och gassar. Jag passar på att vila där det finns skugga. När gruset och trappstegen tar slut, ta stigen till höger märkt Old Tjikko och följ den ett bra tag. Väl uppe på bergsplatån, njut av utsikten! Så även om man inte är superintresserad av Old Tjikko, är det mödan väl värd att ta sig upp bara för den makalösa utsikten. Vid fint väder (som jag hade) ser man milsvida omkring. Och tystnaden! Tystnaden är slående.

När du når en ”fyrvägskorsning” med ett litet stenröse, fortsätt rakt fram. Kort därpå tornar han upp sig, ”gammelgubben” Old Tjikko. För ja, den är verkligen tanig och speciellt efter att blixten slog ner för ett par år sedan och klöv tallen ytterligare.

Tallen är omringad av rep och man får respektfullt närma sig åldermannen med vördnad. Trädets rotsystem är ytligt och därmed känsligt, så gå inte för nära. Åter igen, tystnaden är total! Härifrån är det dock ingen vidare utsikt, utan den får man njuta av igen när man tar sig ner till Njupeskärsstugan igen.
När jag väl tagit mig ner för alla trappor igen och går mot Naturum och parkeringen möter jag horder av folk. Det stämmer verkligen att ”alla” kommer kring 11:00-tiden till parken. Likaså vid parkeringen, så har parkeringsvakterna börjat hänvisa folk att parkera längs vägen. Så jag känner mig riktigt nöjd när jag kör därifrån att jag lyckats undvika folkmängden.

På väg därifrån får jag stanna för en flock tjäderhönor som korsar vägen. Lyckades inte få jättebra bilder, men någorlunda bilder i alla fall.

Jag fortsätter norrut till Idre. Idre är väl inte en världsmetropol direkt och det första som möter en är ett stort grått padelcenter. Baam! Right in your face. Inte världens trevligaste mottagande kanske. Och bygdens alla (läs två) EPA-traktorer kände för att vara ute och köra på Idres gator just idag, så det bildades världens bilkö.

När jag äntligen kan svänga av vägen fortsätter jag mot Floskros. Planen var ju att besöka Eländesgraven, ett naturskyddat område och naturreservat i Älvdalens kommun i Dalarna, sedan 2013. Det är 100 hektar stort och omfattar en bäckdal med en huvudravin och en sidoravin i direkt anslutning till Långfjällets naturreservat.

Vägen dit från Floskros, var under all kritik. En grusväg med bitvis stora hål och ibland knappt körbar vilket gjorde att man definitivt inte kunde köra fort. Tur var väl det, för när man minst anade det, stod det en ren på vägen så man fick stanna i alla fall.
Avtagsvägen fram till reservatet var igenvuxen, det fanns ingen anvisad parkering och ett slitet stängsel omgav ravinerna. Så i ren besvikelse blev det inte ens något foto taget här. Men tur att den medelmåttiga vägen bjuder på makalösa vyer så bilfärden inte var förgäves.

Nu hade jag lite tid över, efter fiaskot med Eländesgraven. Så jag hann stanna till vid hängbron som går över Tännån.

Turen startar egentligen inne i Tännäs, men man kan ta bilen och köra ”bakvägen” och parkera knappt 100 meter från bron. Ett väldigt fint ställe att stanna till och äta medhavd mat eller matsäck. Från det hållet jag kom från (med bil) så var jag tvungen att gå över hängbron för att komma till sittplatserna. Den svajade rejält men jag överlevde både tur och retur.

Så till dagens höjdpunkt – myskoxar! Min förbokade guidade tur börjar vid 15:00. Vi samlas vid Härjebrygg i Tännäs.

Myskoxcentrum i Tännäs Härjedalen, är en ideell förening som jobbar för att bevara myskoxen i Sverige. Tack vare att föreningen sprider kunskap, ger lugn på fjället och har en levande genbank, har flocken ökat under åren. Trots en etablerad stam så anses inte myskoxen vara en svensk art och kan inte få det skydd som den skulle behöva, då de idag är nära utrotning. Myskoxen är däremot fridlyst.
Genom en guidad tur får besökarna möta myskoxar i deras naturliga habitat i den Härjedalska vildmarken. Vid köp av guidad tur, hjälper besökarna till att finansiera hägnets betydelsefulla arbete med forskning, avel och att sprida kunskap om myskoxen.

Guiden kör en minibuss och om plats finns, kan man få åka med i minibussen. övriga får köra egen bil. Förutom guidens minibuss, är vi sex personbilar. Vi kör på led efter guiden och under färden kliver renar ut på vägen och de två sista bilarna lyckas komma efter och kör fel. Så det tog en stund innan alla bilar kommit tillrätta och hittat till parkeringen vid hägnet.

En guidad tur börjar med en kort promenad där guiden berättar om myskoxens historia.
Allting började år 1971, när fem vilda myskoxar vandrade över den norska gränsen till Sverige. Den vilda flocken trivdes i Härjedalen och ökade i antal. Myskoxarna vandrar nere i dalgångarna på sommaren och äter upp sig. Under vintern lever de uppe på kalfjället eftersom det är för djup snö i dalgångarna (myskoxarna har dels korta ben och kan inte ta sig fram i snön, men också för att de inte kan gräva fram mat i snön). Uppe på kalfjället där snön blåser och snölagret är tunt kan de lyckas skrapa fram lite mat. Men maten är långt från tillräcklig och de lever således på svältgränsen och rör sig så lite som möjligt under vintermånaderna.

Under 1980-talet var de uppe i 34 vilda djur, men har stadigt minskat i antal sedan dess. Kanske kan det bero på den ökande turismen där man under vintern tog en helikoptertur för att se på myskoxarna, som var enkla att se uppe på kalfjället. Myskoxarna blev stressade och försökte fly undan men på grund av lågt matintag och nära svältgränsleverne, stressades djuren ihjäl istället.

Myskoxar lever i karga miljöer, såsom fjäll och tundra. Studier visar att myskoxarna har en viktig roll för biologisk mångfald då den äter i princip allt som växer och fröer sprids sedan till nya platser via bajset. Bajset funderar också som gödningsmedel på fjället.
I Projekt Myskoxe 2030, undersöks den svenska populationens framtid och deras roll för biologisk mångfald i fjällens ekosystem. Bland annat samlas myskoxebajs in för odling med syfte att ta reda på vilka växter som de spider här i Sverige. Projektet drivs av Myskoxcentrum tillsammans med bl.a. SLU, Skånes Djurpark och Naturskyddsföreningen.

Kul fakta om myskoxar:
En myskoxkalv väger bara 6 – 8 kilo när den föds. Kalvarna diar kon i 1 till 1,5 år, men börjar smaka på gräs och grönt som kon äter nästan direkt efter födseln. Kalvarna blir fullvuxna efter 5 år och en fullvuxen myskoxtjur väger upp till 450 kilo med en mankhöjd på 165 cm. Så för en tjurkalv innebär det en viktökning på 440 kilo på 5 år. En fullvuxen myskoxko väger ofta drygt hälften så mycket, runt 200 kilo. Korna har även smalare ansikte, lägre mankhöjd och lite mindre horn.

Höjdpunkten är att får kliva in i hägnet och på relativt nära håll möta myskoxarna tillika urtidsdjuren, som de ju är! Guiden går ner och ger dem mat för att locka fram de annars skygga djuren. Vi besökare får stå på ett upphöjt trädäck med bra möjlighet att se myskoxarna. Guiden pratar och berättar en massa fakta om de olika myskoxarna i hägnet och svarar på olika frågor från oss som är på besök.

Innan man vet ordat av det så har 1,5 timmar sprungit förbi, medan man hänförts av dessa ståtliga urtidsdjur.

Turen avslutas med en utställning (för de som vill) innan turen är över.

Även ett utkikstorn utanför hägnet finns att gå upp i. Det fina vädret bjöd på fin utsikt därifrån.

Nu får vi, var och en, köra vidare åt våra egna håll. Själv kör jag till Funäsdalen och handlar lite mat som ska räcka under helgen, då jag bokat en liten stuga de kommande två nätterna. På vägen mot stugan passerar jag Mittådalen. Mittådalen är en av Sveriges 51 samebyar baserad på samisk kultur och renskötsel. Här finns en butik och vandrarhem Fjällgården. Den sydsamiska befolkningen inom Mittådalens sameby finns främst i Mittådalen och Funäsdalen. En sameby är inte en by i ordets vanliga betydelse, utan ett större geografiskt område som renskötarna nyttjar under olika årstider. Som besökare i regionen kan man ta del av både samiska smak- och kulturupplevelser och i Mittådalen producerar och säljer samiska delikatesser från ren och samiska hantverk.
Det uppskattas finnas 80 000–100 000 samer i Sápmi. Samerna är ett av världens ursprungsfolk och det enda i Europa. Urfolk lever och har levt på samma plats genom historien innan länderna invaderats eller kolonialiserats. Samerna levde således i Skandinavien långt innan nationsgränserna drogs upp. De har en egen kultur, språk och sedvänjor som skiljer sig från samhället runtomkring. Samernas traditionella dräkt kallas kolt. Kolten är en viktig sammanhållande identitetssymbol och är viktig i festliga sammanhang såsom dop, bröllop, konfirmation men även begravningar. Kött och fisk är traditionell samisk mat.

När man närmar sig Messlingen övergår den asfalterade vägen till grusväg. Men det är en ganska bra grusväg så det går att hålla hastigheten. Fjällriket Baggården är beläget på Flatruets södra sluttning intill sjön Messlingen med panoramavy mot Anå-fjällen. Det är en unik fjällanläggning med välbevarade Härjedalsstugor, en del nyrenoverade, och härbren, en del byggda redan på 1700-talet. Det finns över 40 stugor till uthyrning, från 2- till 9-bäddar, samt ställplats för husbil. Väl framme vid Fjällriket Baggården har man servicehuset till höger och de flesta stugorna på vänster sida. Nyckelutlämningen sker via en automat med en kod som man fått via mejl. Det går smidigt att hämta ut nyckeln, men det kräver en stunds letande innan jag hittar stugan. Jämthärbret är en loftsstuga, 2 bäddar, byggt på slutet av 1700-talet. Det är lågt i tak men jag kan ändå stå upprätt utan problem. Dock är ytterdörren väldigt låg, så jag får huka mig rejält varje gång jag bär in en väska från bilen.

Här på Baggården är tempot lågt och man är ett med naturen på dess villkor. Här finns inga lyxkrogar, shoppingscenter eller lekland, utan här finns orörda vidder och milsvid vildmark med eget skafferi och fjällbäckarnas kristallklara vatten. På Baggården finns dock det omtalade Wärdshuset med lång historia som blivit en livfull och gemytlig samlingspunkt. Den rustika atmosfären omfamnar dig när du kliver in genom dörren och du kan slappna av framför öppna spisen eller avnjuta en härlig middag gjord på lokala råvaror.