Terrys blogg

Kapstaden anses, vid sidan av San Francisco, Rio de Janeiro, Hong Kong och Sydney, vara en av världens fem vackraste städer. Vi åkte dit för att kolla. Flygresan med planbytet i Amsterdam tog över 15 timmar. Fördelen med Kapstaden är att den ligger i samma tidszon som Stockholm. Vi flög på dagen och Maken ville till varje pris ha en fönsterplats vilket jag lyckades att boka. Väl på planet visade det sig att han mycket riktigt fick en fönsterplats men i den enda raden ombord som saknade fönster. Maken tillbringade större delen av resan stående vid fönstret i planets ände. Jag drog en fördel av situationen, kunde sträcka ut mig på två sitsar och anlända till Kapstaden utan svullna fötter. Vi nådde destinationsplatsen sent på kvällen. Tyvärr flög inte vår resväska med oss utan, av en outgrundlig anledning, blev den kvar i Stockholm. Den natten fick vi sova nakna och Maken som är frusen av sig fick be om en extra filt. Enligt reseförsäkringen hade vi rätt att efter 6 timmars försening inhandla de allra nödvändigaste förnödenheterna, men det fick vänta till nästa dag.

Vi vaknade till solsken och värme, men hur gärna vi än ville börja utforska staden, var vi
tvungna att först göra en shoppingrunda. Bagaget kunde anlända samma dag men det kunde också dröja längre och vi behövde ett klädombyte och lättare skor. Vi hann, i alla fall, från hotellfönstret, beundra det enorma molnbeklädda Tafelberget som, utan att skugga staden, majestätiskt tornade upp sig alldeles i närheten. Efter besök på ett par varuhus och lång väntetid till kassan – de har ett trögt system med många kassor och minst tre anställda vid varje samt avspärrningar som reglerar kön ungefär som på flygplatsen - satte vi oss på en uteservering på torget för en välbehövlig vila. Paret vid grannbordet åt en smaskig sallad med avokado och svarta oliver. Fortfarande mätta efter hotellets enorma frukostbuffé beställde vi bara var sin öl och lovade återkomma vid ett annat tillfälle. Sedan tog vi en promenad genom en centralt belägen park med skuttande ekorrar, ettriga gäss av en för oss okänd sort och människor som hade picknick på gräsmattan. Där fanns också en staty av Jan van Riebeeck, holländaren som grundade Kapstaden. Från parken bar vägen till Waterfront, en gammal hamn som byggts om till ett flott bostadsområde med stort shoppingcentrum, butiker, restauranger och diverse attraktioner för rekreation, en oregelbunden, bråkig och imponerande stadsdel med kanaler, broar och nivåskillnader, som myllrade av människor där turister utgjorde bara en mindre andel. Ett hotell, One&Only, med nästan lika många stjärnor som på EU symbol, förhöjde ytterligare områdets lyxkaraktär. Ett standard rum kostade 5000 kr och sviterna gick på 30 tusen per natt. Det var bara i Dubai som det fanns ännu dyrare hotell. I väntan på Maken, som försvann i hotellets innandöme för att, som arkitekter brukar göra, begrunda smarta lösningar och sobra inredningar, kände jag mig lite malplacerad i mina enkla jeans och gamla tröja. En medelålders, välvårdad och mycket elegant klädd dam dök upp ur intet.
- You look lost. Can I help you? – frågade hon vänligt.
Det var en hotellvärdinna, en som höll i alla trådar. Efter att ha hört om min nyfikne arkitekt-make gav hon oss en längre sightseeingtur på bottenplanet. Senare, på en inte lika flott italiensk restaurang, åt vi en fräsch sallad och en schnitzel med grillade grönsaker och drack det goda lokala Castel ölet. När vi vid skymningen återvände vi till hotellet väntade vår resväska på oss i receptionen. Lättade andades vi ut.

Påföljande dagen tog oss en av de billiga minibussarna, som frekvent trafikerade huvudgatan, till utkanten av staden. Därifrån skulle vi vandra tillbaka längs den flera kilometer långa strandpromenaden som följde en ojämn kustlinje med dramatiska klippor i olika färger och former. Stora sjok av tång som flöt omkring såg ut som flockar av mystiska sjövidunder. Här och där stack en brun rot ut, som en hand av en drunknande med fingret pekande ut i vädjan på hjälp. Mellan klipporna formades små med sandstränder fläckvis täckta av koboltfärgade snäckskal som förde tanken till porslinet från Delft. Var det därför holländarna trivdes så bra i staden? Enstaka solbadare vände ansiktena mot solen, som stod så högt upp att inga skuggor kastades. Snart skulle det firas midsommar här, vid Stenbockens vändkrets, på andra sidan av ekvatorn. Ingen badade i havet, Atlantvattnet var iskallt. På andra sidan den breda stensatta promenaden kantad av förkrympta, vindpinade träd med kronorna vända från havet sträckte sig välvårdade gräsmattor och en smal remsa bostadsbebyggelse. Ovanför allt detta tronade sig en bergskedja med en solitär topp, Lion’s Head, likt de klippformationer som kan skådas i Monument Valley i gränslandet mellan Utah och Arizona. Det började blåsa kraftigt. I de starka kastvindarna kändes inte solens hetta. Resultatet i form av solbrända nästippar, öronsnibbar, mitt dekolletage och Makens flint upptäckte vi först på kvällen. Promenadvägen var utsmyckad med glest placerade skulpturer föreställande en flicka i röd och vittrandig baddräkt med simglasögon i pannan och en trollslända. Skulpturerna berättade en historia. Den lilla simmerskan drömde om att kunna flyga. Sländan lockade flickan till flygning men utan framgång. Flickan blev otröstligt och sländan flög bort. Plötsligt närmade den sig flickan igen och på nästa skulptur fick flickan sländans vingar och sländan flickans händer. Två skilda väsen förenades i en ömsesidig förståelse. Sedan skildes de åt med spår av varandras kroppar, vingarnas ådernät och baddräktens ränder, till minnet av att de, trots olikheterna, tillhörde två skilda former av samma liv på jorden. Stärkta av berättelsens sensmoral traskade vi vidare mot stan. Vi började besväras av törst, men så långt ögat nådde, fanns det inga serveringar eller barer. Annat var det på Copa Cabana i Rio med tätt placerade kiosker där man kunde släcka törsten med syrlig kokosmjölk eller färskpressad juice för att inte tala om tropiska fruktdrinkar.

Uttorkade och hungriga återvände vi på eftermiddagen till den bekanta uteserveringen som höll just på att stängas. Det var en lördag, klockan var inte mer än sex men staden kändes kusligt avfolkad och de flesta restaurangerna var stängda. I stadens centrum blåste det ännu mer. Det bildades vindtunnlar på gatorna och enstaka plastpåsar och papper i den annars förvånansvärt renliga staden virvlade högt upp i luften. Hukande i blåsten hittade vi till slut ett kurdiskt matställe med lockande priser men en mindre lockande matsedel och en dyr italiensk restaurang med ett betydligt mer intressant utbud av rätter. Prismedvetna, valde vi att äta hos kurden. Stekta auberginer visade sig vara en kall oaptitlig röra men grillade tigerräkor smakade överraskande gott. Sedan gick vi till italienaren och avslutade kalaset med en härlig cheese cake.

Söndagen var vindstilla, solig och molnfri. Det magnifika Tafelberget avtecknade sig skarpt mot den blåa himmelen i hela sin prakt. Det var en perfekt dag att åka linbana till toppen av det 1000 m höga berget. Av köerna att döma måste halva stan ha kommit på samma ide. Först var det kö till biljettkassan och sedan till själva linbanan. En pergola som gav oss halvskugga hade ett inbyggt sprinklersystem som levererade små puffar av iskall ånga. Samma typ av luftkonditionering såg vi senare på vissa uteserveringar. Till slut befann vi oss i den runda linbanevagnen med roterande golv. Alla de hårt packade passagerarna fick chansen att beundra utsikten från samtliga håll. Den första enkla linbanan till Tafelberget togs i bruk på 1920-talet. Innan dess fick man bestiga berget till fots. Också nu, under vår färd, klättrade enstaka turister mödosamt upp längs en brant stig och på den sista lodrätta klippan tog vissa sig upp med hjälp av linor och klamrar. Utsikten från bergstoppen, som inte var någon topp utan en vidsträckt platå, tog andan ur oss: en klippig kuststräcka med bländvita bågar av sandstränder, mäktiga bergmassiv, blå hav med enstaka segelbåtar och en ö i fjärran. På den sydvästra sidan var utsikten mindre hänförande: bostadsområden, bangårdar och stadens stora hamn med höga lyftkranar. Den väldiga bergsplatån var inte alldeles platt, där fanns det klippor och stenar, klyftor och raviner. Stenarna var gråa och fläckvis täckta med en hård, vit beläggning, troligen skraplavar. Den oländiga terrängen var inte promenadvänlig; man vandrade längs anlagda stensatta stigar. Det ljusbeiga huvudstråket och de gråa sidostigarna smälte fint in i omgivningen. Växtligheten var överraskande frodig, stora grästuvor med styva, sylvassa strån, gulblommande buskar, dvärgtallar och mycket annat som såg obekant ut. Det lär finnas över 2000 olika växtarter på berget medan den bergbundna faunan är fattigare och begränsad till myror, fjärilar, ödlor och stora hamsterliknande dassies (lat. Cape Hyrax), som trots likheten med gnagare uppges var släktingar till… sjökor och elefanter. Dassies brukade uppehålla sig vid bergets enda restaurang och tigga mat, men vi hade inte turen att se någon. Tafelberget utgör en viktig vattenreservoar. De lågt hängande moln, som ofta täcker berget kondenserar och bildar talrika pölar, som inte bara bevattnar växterna utan även rinner ner och berikar stadens vattenbestånd. Efter några timmar på berget återvände vi hungriga till stan och upptäckte med stor besvikelse att vår uteservering i centrum hade stängt på söndagar. Vi gick till italienaren och åt en tre rätters meny med kudu-carpaccio till förrätt. Kudu är en afrikansk antilop med karakteristiska, korkskruvliknande horn. Till dessert valde vi ställets goda cheese cake.

På måndagen slog vädret om, det blev kyligare och blåsigare. Stora molntussar jagades av den kalla antarktiska vinden. Tafelberget var åter täckt med en vit, fluffig duk av moln. Den dagen ägnade vi oss åt inomhusaktiviteterna och bland annat besökte vi en utställning med gamla grottmålningar. I museets etnografiska avdelning visades buschmännens boningar och redskap. Museet hade också en avdelning om livet i havet med gigantiska valskelett, hajkäkar, uppstoppade fiskar, sälar och pingviner, havsfåglar, snäckor och mycket annat stort och smått. Den dagen hittade vi en ny och mycket prisvärd restaurang, Cubana, med karibisk framtoning. Dess enorma bar och djupa lädersoffor var kanske Kubainspirerade men så mycket mat som det fanns på Cubana skulle man aldrig kunna skrapa ihop i dagens vanstyrda kommunistiska Kuba. Vi kalasade på en seefood platter med tigerräkor, blekfisk, krabba och väl tilltagen portion av gudomligt smakande angel fish, allt detta på en bädd av välkryddat ris och serverat med en skål vitlöksdip och ett glas välkylt torrt vitt vin. I skymningen promenerade vi tillbaka till hotellet och bokade en utflykt till Godahoppsudden till nästa dag.

Vi varnades för att vistas ute efter mörkrets inbrott. Gatorna tömdes då på folk. Staden togs över av skaror av mörkhyade ungdomar, glada, högljudda och kanske helt ofarliga men vi ville vi inte riskera att behöva uppleva motsatsen. På ödsligare ställen kunde ur mörkret träda fram en mänsklig gestalt, vanligtvis manlig, som började tigga, först pengar och sedan mat. Empatin blandades med irritationen och fruktan. Jag försökte ignorera tiggandet och det gick lättare utan ögonkontakt. Det kan låta cyniskt, men medan jag fumlade efter småmynt i portmonnän kunde den ryckas ut ur min hand. Jag kände mig usel men samtidigt ville jag skrika ut att jag inte kan stå till svars för världens alla orättvisor, att det var varken jag eller mina förfäder som koloniserade det här landet och agerade utsugare gentemot den lokala befolkningen; kräv skadestånd från holländare och engelsmän men lämna mig i fred. En uniformerad vakt kom fram till oss och tog hand om tiggaren. En annan kväll på vägen från Waterfront fick vi korsa en livligt trafikerad kommunikationsknut. I väntan på grönt lyse kom en reslig, sjabbigt klädd man fram och handgripligt försökte hindra oss att gå över. Det skulle vara för farligt. Mannen hade håret dolt under en mössa - många färgade gömmer sina dreadlockar i enorma stickade mössor - och bara en arm, fast den andra kunde vara gömd under kavajen. Sedan började mannen tigga pengar till natthärbärget. Också den här gången blev vi befriade från hans sällskap av en säkerhetsvakt. Vid varje gathörn såg man sådana vakter i sina neongröna västar svagt lysande i mörkret. Det finns mycket elände i Sydafrika. Vid ett härbärge i stadens mindre förmögna kvarter sov människor på gatan mitt på dagen. Kåkstäderna som vi passerade på vägen vid våra utflykter var en sorglig samling av ihopträngda skjul i korrugerad plåt, omaka plankor, plastskynken, trasor och annat bråte. Vem vet i vilken riktning kommer den mångfärgade demokratin att utvecklas, om landet följer det exemplariska Botsvana eller det alltmer korrumperade och vanstyrda Zimbabwe.

Godahoppsudden är en mot sydväst utskjutande udde, nära Afrikas sydspets. Dit går inga bussar och vi tordes inte hyra bil och köra i vänstertrafik. Den organiserade turen var ett säkrare val. En minibuss förde oss långt ut, bortom det vi kunnat beskåda från Tafelberget, till vidsträckta sandstränder med iskalla jättevågor, bergkantade bukter och Afrikas the big five, klippor formade som noshörningar eller elefanter En vägsträcka, uthuggen i berg, liknade en tunnel med ena sidoväggen öppen. Till slut körde vi genom porten till det naturreservat som Godahoppsudden utgör. Där var växtligheten karg men ändå riklig: låg undervegetation, sträva grästuvor, småväxta klungor av vita blomtussar, som på avstånd kunde tas för betande får samt manshöga buskar av Proteasläktet, som växer endast i Sydafrika, med läderaktiga blad och håriga blommor i olika nyanser av laxrosa och gult. Protea blev utnämnd till landskapsblomma för hela provinsen. Plötsligt dök det upp några babianer på körbanan och det rörde sig i undervegetationen. En babianflock gav sig ut på jakt efter röda bär som växte utmed vägen. Minibussen körde så långt det gick; den sista etappen skulle forceras med en markbunden linbana eller till fots. För motionens skull valde vi det sistnämnda. Vägen lutade svagt uppåt, och när vi svettiga och trötta nådde toppen, s.k. Cape Point, räckte varken krafterna eller tiden till för att klättra upp till en fyr som påstås vara den ljusstarkaste fyren i världen. Från en utsiktspunkt beundrade vi bara i tysthet den höga klippan som stupar 300 m ner i havet och de stora vågorna som outtröttligt rullar mot stenarna. Där möts den kalla Atlanten med den varmare Indiska oceanen, och där hade inträffat många skeppsbrott. Själva udden, markerad med platsens longitud och latitud inristad i en enkel skylt av trä, ligger längre ner, på havsnivå. Den portugisiske sjöfararen Diaz, den första europé som på 1400 talet rundade udden, gav den namnet ”Stormarnas udde” men det byttes senare ut till Cabo da Boa Esperanca (Godahoppsudde) eftersom den ingav hopp genom att öppna en åtråvärd havsrutt från Portugal till Indien. Det var Vasco da Gama som lyckades följa den vägen medan Diaz omkom senare i skeppsbrott just vid Godahoppsudden. På återresan mötte vi en struts, som lugnt betande, avtecknade sig mot det blåa havet.

Pingvinerna vid Balder Beach besökte vi på egen hand. Det lokala tåget tog oss på en timme till Simon Town eller Simonstad – både det engelska och det holländska namnet används – där spåret tog slut. Ändstationen låg vid stadens norra utkant och pingvinerna fanns på den södra sidan. Promenaden i en svag uppförsbacke tog ytterligare en timme. Staden bestod, praktiskt taget, av en enda långa huvudgata med färggranna hus i kolonialstil utsmyckade med järnsniderier. Balder Beach uppges härbärgera den till storleken tredje pingvinkolonin i världen. Inträdet kostade en slant men var värt vartenda öre. Pingvinbeskådarna vandrade mot stranden genom sanddynerna med snårig vegetation på anlagda träbryggor med ett lågt nät-stängsel längs sidorna. Det rådde apartheid där, pingvinerna och människorna hölls åtskilda. Redan bland buskarna kunde man se enstaka fåglar och på stranden och bland klipporna som omringade den, fanns hela skaror av pingviner. De flesta stod upprätta i sina svart-vita högtidsdräkter, somliga låg och sov, ett par ägnade sig energiskt åt kärleksövningar, andra grävde i sina bon och kastade sandmoln på sina kamrater. Vissa höll på att byta fjäderdräkt och med delvis plockade fjädrar såg de ut som gamla, ruggiga pälsbitar. Pingvinerna gick vaggande och klumpigt på marken men i vattnet förflyttade de sig som svarta pilar. I över en timme stod vi i stum beundran och kameran gick varm. De platta klipporna som stack ut i havet togs i besittning av skarvar. Här betraktas de inte som skadefåglar utan som en del av ekosystemet. Pingviner kan bygga bo i deras guano. De svarta skarvkolonierna tilldrog sig inte samma uppmärksamhet som pingvinerna. Längre bort syntes en badstrand med enstaka solbadare, vår enda chans att uppleva det lokala strandlivet och kanske ta sig ett dop. Med pingvinerna på näthinnan traskade vi mot stranden. Trots sin ringa storlek var det den vackraste stranden vi sett och vi hade hunnit se åtskilliga. Den skyddades mot vinden av en hög klippvägg och den smala sandremsan, omgiven av enorma stenbumlingar i olika ockra nyanser, övergick i en lugn smaragdgrön vik. De få besökarna solbadade på sanden eller utsträckta på de släta avrundade klipporna. Vi kände på vattnet, det var definitivt inte varmt, 16-17 grader kanske, men vi gick modigt i och tog t o m några simtag. Sedan bytte vi till torra baddräkter och Maken gav sig ut på jakt efter nya bildmotiv medan jag slappnade av med slutna ögon på sanden. Plötsligt ryckte jag till, något nafsade mig i foten. En flock gäss pickade lugnt på stranden och en gås nöp mig i stortån lockad av nagellacket röda färg. Jag reste mig, tittade ut mot vattnet och trodde att det var en synvilla. På en klippa, mitt bland en grupp av solande människor, rensade två pingviner i lugn och ro varandras fjädrar. Sedan dök en pingvin upp bland klipporna och gick i min riktning. Som tur var fanns Maken i närheten och blev till sig av upphetsning. Snart uppenbarade sig en pingvin till och båda gick nu mot vattenbrynet. Vi följde efter. Vi skulle bada med pingvinerna. Och det gjorde vi. En känsla av att vara i paradiset var överväldigande, människor och djur tillsammans i harmoni och utan rädsla. Det var inte bara dagens utan resans höjdpunkt, men inte dess slut. Vi skulle uppleva ytterligare ett möte. Den fina naturstranden hade ett spår av människohand. I den skyddande lödräta klippan fanns ett fönster med gröna fönsterluckor, en avlång minibalkong och ett smalt brutet tak ovanför. Det kunde vara en dekoration eller var det kanske en strandkiosk som för tillfället var stängd. På taknocken vilade sig ett djur som jag vid första ögonkastet tog för en pingvin. Men det var en dassie, det konstiga djuret, som vi inte lyckats se på Tafelberget. Det sägs att dassies är förtjusta i pingvinägg. Från sin höga utsiktspunkt iakttog djuret strandlivet och måste ha funnit det ointressant eftersom det reste sig, sträckte ut sig i hela sin längd, gäspade uttråkad och försvann i undervegetationen. På vägen från stranden passerade vi en parkeringsplats med en varningsskylt: Kolla om det inte ligger en pingvin under din bil.

Påföljande dag, mätta på upplevelser slappade vi i stan i lätt duggregn. I museet om hörnet beundrade vi guldet från Ghana och sedan besökte vi ett konstgalleri som hade vernissage just den dagen. Med ett glas vin i handen beundrade vi fotografier och målningar av de lokala konstnärerna. Bakom en glasvägg vid ett vitmålat bord med bakgrund av en vit skärm satt två vitklädda damer på vita stolar. Jag frågade en av damerna om det var en sorts konstnärlig installation. Hon skrattade, presenterade sig som frun till en av utställarna, pekade på sitt ben i ett vit gipspaket, förklarade att hon vilar och erbjöd mig att ingå i installationen. Vänligt avböjde jag med motiveringen att jag inte var vitklädd. Till lunch åt vi massvis med sushi till riktigt underpris.

Att shoppa är inte min favoritsysselsättning och att åka 10 000 km för att sedan gå i affärer gränsar för mig till vansinne. I butikerna fanns dock ett stort utbud av lyxiga artiklar, trendiga fritidskläder, vackra diamanter och afrikansk konst. Att titta på hantverk blev ett praktiskt undantag i det tilltagande regnet. Trämasker, vackra handgjorda skålar, hals- och armband i trä och horn trängdes tillsammans med skinnfällar och underbara handvävda tyger med påsydda mönster i varma, jordnära nyanser. På de lokala basarerna verkade en del föremål vara massproducerade men i de lyxiga inredningsbutikerna var allt handgjort av skickliga tillverkare och kostade därefter, mockakuddar med insydd skinnrand från strutsben prydda med strutsfjädrar, massiva trämöbler med metallinläggningar, vackra stiliserade djurskulpturer i trä och metall, dekorativa föremål av piggsvinstaggar. Väskor i strutsskinn såldes till astronomiska priser. Skinnet hade karakteristiska utbuktande prickar, minnet efter fjäderfästen. Varför en pytteliten portmonnä kunde kosta en tusenlapp medan man kunde få en strutsbiff för en billig penning, var för mig obegripligt.

På vägen hem till hotellet passerade vi en centralt beläggen byggnad, Christiaan Barnard Memorial Hospital som väckte gamla minen till liv. Barnard var den första kirurgen i världen som lyckades genomföra ett lyckat hjärtbyte. Den 3:e dec 1967 opererade han in ett hjärta från en kvinnlig donator, Denise Darvell, hjärndöd efter en trafikolycka, till en mycket sjuk, praktiskt taget döende man, Louis Washkansky. Patienten levde bara drygt två veckor efter transplantationen och avled av en pneumoni som han utvecklat eftersom hans immunförsvar var nedsatt av läkemedel. Men hans nya hjärta slog starkt ändå till slutet. Barnard, hyllad för sin bragd, blev världskändis över en natt. Han kallades för ”doctor of the heart” inte bara för transplantationens skull utan för sina kärleksaffärer. Han var gift tre gånger och hade en romans med Gina Lollobrigida, en av dåtidens stora italienska filmstjärna. Den historiska hjärttransplantationen genomfördes på ett annat, äldre sjukhus, Groote Schuur Hospital, i utkanten av Cape Town där operationssalen har omvandlats till museum och kan besökas vilket vi tyvärr inte hann göra.

Utflykten till vingårdar bokade vi på en resebyrå. Det var inte de i resan ingående vinprovningarna som lockade utan chansen att se lite mer av landskapet runt omkring. Vingårdar ser likadana ut världen över, har man sett en odling, har man sett alla och det finns sådana som ligger mycket närmare oss i Europa. En halvdagstur skulle räcka, tänkte vi. Dagen innan ringde researrangören och frågade om vi hade någonting emot att bli ombokade till en heldagstur för samma pris. Det hade vi inte. I minibussen satt utöver föraren bara en passagerare, en ung skotte. Det kändes lyxigt att åka på det sättet. Redan vid 10 tiden blev det dags för den första vinprovningen. Vi som är inte vana att dricka vin så pass tidigt på dagen tröstade oss med att någonstans österut, i Hong Kong eller Singapore, är det redan eftermiddag. Små skvättar lokalt producerade viner hälldes på glas, först de lätta vita, sedan de mer smakrika röda. Alla viner var av hög klass men det var svårt att uppfatta alla de hårfina nyanserna och smakskillnaderna. Landskapet varierade från kupigt till bergigt men växtligheten, bortsett från vinodlingarna, var sparsam. Skogen fick ge vika för vinrankorna som gav bättre avkastning. Den lilla universitetsstaden Stellenbosch hade många intressanta historiska byggnaden, Också på landsbygden fanns det vackra gamla hus i säregen Kapholländsk stil, med vita väggar, triangelformade barockgavlar ovanför huvudentrén och tak av tättpackat svart gräs. Utsikten från en del vingårdar var hänförande. Genom glasade väggar beundrade vi gröna rader av vinrankor med höga berg i bakgrunden. Här och där lyste jakaranda träden med sin karakteristiska lila färg. Nya vinprovningar väntade oss, ibland med lite ost, en oliv eller en halv jordgubbe som tilltugg, men vi oroade oss i onödan för att det skulle bli för mycket vin under utflykten. På sin höjd drack vi sammanlagt 2-3 glas vin fördelade på hela dagen.

Robben Island är en fängelseö där Nelson Mandela tillbringade 17 år av de totala 28 åren som fängslad till följd av hans, för dåvarande regim, farliga politiska verksamhet. Vi åkte till ön för att hedra denne modige, ädle man som med fredliga metoder lyckades införa demokrati i landet. Inget våld, ingen hämnd utan förlåtelse och försoning var Mandelas ledstjärnor. Hans andliga fäder lär vara två andra stora män med icke-våld filosofin, Martin Luther King och Mahatma Ghandi. Tillsammans med Mandela bildar de 3M på vilka den bräckliga demokratin vilar. Färjan avgick från en särskild terminal vid Waterfront. Först fick vi besked att biljetterna var utsålda och borde bokas i förväg men efter en stund hittade damen i kassan en avbokning. Överfarten tog nära en timme och den spektakulära vyn mot staden med Tafelberget i bakgrunden var en belöning i sig. Själva ön, platt som en pannkaka, såg på avstånd ganska ointressant ut, men visade sig på nära hål vara grön, ha en fin strand och klippor med vilande sälar. Vi fick inte ströva på ön på egen hand utan åkte buss på en guidad tur. Guiden var både beläst och berest. Han hade guidat många celebriteter däribland vår drottning Silvia och Hillary Clinton; som första lady besökte hon ön ensam medan maken var, enligt guiden, sysselsatt i Ovala Rummet. Utöver fängelset fanns det på ön ett sjukhus och en kyrka för spetälskepatienter. Under sina resor inom Skandinavien hade guiden snappat upp flera svenska ord, t ex smittkoppor och spetälska. Det, på sin tid, bäst bevakade fängelset har nu omvandlats till museum. Området var omgärdat av en hög mur och en spiral av taggtråd. Innegårdarna var steniga och utan växtlighet utom ett par träd som kallades Mandelas trädgård. Där brukade han gömma sina skrifter då hans cell bevakades noga. Dock fanns det en bollplan där fångarna fick lov att spela matcher, främst i propagandasyfte. Fängelsecellerna, de kollektiva och de enskilda var nu skinande rena med blankpolerade stengolv och väggar bestrukna med lysande, grön oljefärg. Mandela satt i en isoleringscell där möblemanget var spartanskt, en fransig flätad matta att sova på, ett par filtar, ett vingligt bord med en skål och mugg i bleck samt en toahink. På dagen arbetade fångarna i ett kalkstenbrott. Solljuset reflekterat av den vita stenen skadade ögonen på fångarna. Mandelas ögon tål numera inte fotoblixtar. Först under de senaste åren fick fångarna bära solglasögon under arbetet i stenbrottet och fick även våningssängar istället för sovmattor. I brottet fanns en grotta som omvandlats till skola. Många fångar kunde varken läsa eller skriva. Både fångarna och de vita vakterna undervisades av de intellektuella, politiska fångarna. De duktigaste eleverna kunde lämna fängelset med akademisk grad. Allt detta berättade en före detta fånge som numera arbetade som fängelseguide. I skrivandets stund var Mandela 93 år gammal. Hans livsverk förvaltas nu av en öppet polygam president, Jacob Zuma, som tyvärr inte har ett helt obefläckat förflutet vare sig sexuellt eller politiskt.

Avresedagen gav vi oss för sista gången ut på stan. Det var två veckor till Jul och skyltfönstren var pyntade med granar, tomtar och inslagna paket. På en gågata ställdes det ut flera långa bord; där det satt en bråkig skara av män, kvinnor och barn. Runt borden sprang funktionärer i gula jackor. Det var en välgörenhets fest för de obemedlade. 400 personer bjöds på en trerätters julmiddag och utöver det delades 100 portioner mat ut för avhämtning. Middagen höll på att avslutas. Gästerna skrapade rent glassrester ur plastkopparna. Flera sådana fester anordnas varje år i Kapstaden, en ljusglimt på den mörka himmelen för de fattigaste.

Resan hem var lång och saknade inte oväntade inslag. Vid incheckningen visade sig det att vår enda väska vägde för mycket. Den var tung redan vid utresan men nu tyngdes den ytterligare av två flaskor Dry Martini inköpta på Arlanda, där Martini har den rätta styrkan och ett mycket fördelaktigt pris. Dessutom, Maken, som är restokig, samlade på sig flera kilo turistbroschyrer, som nu fanns i väskan, och som han vägrade att skiljas ifrån. Vi kunde antingen betala övervikt eller packa om och valde det senare. Broschyrerna hamnade i mitt handbagage med alla de ömtåliga sakerna som jag inte ville ha i resväskan, tillsammans med en bortglömd påse färska aprikoser köpta samma dag på en bondmarknad. Aprikoserna skulle säkerligen bli till mos. Efter att ha passerat pass- och säkerhetskontrollen begav vi oss till en taxfree butik för att handla, en flaska av den berömda sydafrikanska likören Amarula till oss själva och en krämig likör i leopardmönstrad flaska som julklapp till våra vänner. Vi bad att få påsen förseglad för att kunna passera med den vid flygbyte i Paris.
- Ni kommer att få bekymmer. I Paris godkänner de inte våra påsar. – varnade oss damen vid disken.
- Varför det? Det är ju enligt EU-reglerna. Vi hade ju en förseglad påse med oss på resan till Kapstaden. – protesterade vi.
- Jag ville bara varna er, ni gör som ni vill. – sa damen bryskt.
Vi lät oss inte avskräckas och gjorde våra inköp. I Paris visade det sig att för att byta terminal var vi tvungna lämna transitområdet, passera gränskontrollen och praktiskt taget gå ut på gatan. Naturligtvis kunde flaskorna sedan inte tas med som handbagage.
- Ni kan ju checka in dem. – rådde oss en snäll kontrollant.
Men hur? Vi hade ju bara kvar Makens ryggsäck och utan skydd skulle flaskorna oundvikligt gå sönder under transporten.
- Ni kan köpa skyddsboxar, de säljs ju där borta. - Kontrollanten pekade mot ett försäljningskontor.
Boxarna kostade mer än våra flaskor. Maken tog av sig vinterjackan, lindade den kring flaskorna, bad en stilla bön och checkade in ryggsäcken. Med Maken huttrande i bara skjortan, utan handbagage men tunga i sinnet flög vi hem. Till vår stora lättnad uppenbarade sig vårt tredelade bagage på Arlandas transportband komplett och intakt. Flaskorna, t o m aprikoserna, klarade resan. Vi kände hur julefrid spred sig långsamt i våra själar.

December 2011

.

Hur man undviker köer i S:t Petersburg

Denna sommar har Maken och jag gjort en kortare båtresa från Stockholm till S:t Petersburg. Vi lockades av löftet att resan var visumfri under förutsättning att man köper en busstransfer från båten till hotellet där vi skulle stanna i tre nätter. Båten anlände till S:t Petersburg vid 9 tiden och sista bussen skulle gå kl 10. Passagerarna trängdes vid utgången och på kajen ringlade sig en lång kö som försvann i en dörr som ledde till båtterminalen. Jag insåg att det inte fanns en chans att hinna med den sista bussen. Det fanns ingen personal på kajen som man kunde fråga om råd. Kanske fanns någon i terminalbyggnaden? Jag bestämde mig för att undersöka den saken, lämnade Maken i kön och trängde mig fram till dörren. Den var smal med bara ena halvan öppen så att endast en person åt gången kunde gå igenom. Jag ursäktade mig för de köande, som utan protester vänligt lät mig passera. I byggnaden fanns inte heller någon personal att fråga, bara damen i kuren vid passkontrollen.
Jag gick fram och ursäktade mig igen. Ingen skällde ut mig. ”Fråga på” – sade de som stod närmast. Min femtio år gamla, nästan bortglömda skolryska vaknade plötsligt till liv. Jag konstruerade en invecklad, felfri mening och uttalade den som en infödd ryska:
”U nas poslednij transfer w gostinicu w desiat thasow. Shto nam delat? (Vår sista busstransfer till hotellet avgår klockan 10, vad göra?)”
- Reser du individuellt eller med en grupp? – undrade passkontrollanten.
- Individuellt, bara jag och Maken. – svarade jag.
- Kom tillsammans så låter jag er passera.
Lättad traskade jag tillbaka till Maken som under tiden inte rört sig inte ett steg framåt. Med mycket dåligt samvete började vi nu tillsammans tränga oss fram, förbi de tålmodigt väntande ryssarna. Inga protester den här gången heller. Berodde det på gästfrihet eller kanske en vana, efter att ha levt länge i ett kommunistiskt land, där det alltid fanns mäktigt folk med rätt att slippa köa?

Efter bara några minuter satt vi redan i minibussen. Det gjorde inget att vi blev snart ombedda att flytta till en annan buss som istället för att åka till vårt hotell tog oss till centrum. Vi fick ju en kort sightseeingtur på köpet. Efter ytterligare ett bussbyte nådde vi till slut hotellet. Vi brydde oss inte om att vänta tills rummet blev färdigt utan lämnade bara bagaget och gav oss sig ut på stan.

Efter en längre vandring längst Neva, med utsikt mot ståtliga palats som kantade flodpromenaden nådde vi en ö, Harön, med ett fort och en kyrka, Pietropavlowskij Sobor, båda byggda av Peter den Store. Vid en bro som ledde från ön kunde en hare i metall sittande på en påle i floden beskådas. Bredvid, på en liten plattform låg mängder av blänkande småmynt. Folk kastade nya mynt men de bara studsade iväg och hamnade i vattnet. Det måste ha funnits en fortuna på flodens botten. I kyrkan finns många av de ryska tsarerna begravda och det lockar turisterna. Här var det ingen kö till biljettkassan.
- Kan jag få några rubel?- frågade jag Maken.
Men Maken hade klantat sig ordentligt. I börsen som han förvarade hängande på ett snöre under skjortan fanns inga rubel, bara svenska kronor. Tydligen glömde han lägga även rubel i påsen och lämnade dem helt sonika på hotellet i sin väska. Och jag som under resans gång frågade otaliga gånger men uppenbarligen förgäves: ”Har du pengarna i säkert förvar?” Den snälla damen i kassan lät mig undantagsvis betala med VISA-kort. I den rikt utsirade kyrkan fanns ett antal sarkofager i vit marmor med ett enkelt guld kors på, lika åt alla, såväl kändisarna Peter den Store och Katarina den II:a som de mindre kända härskarna. Bara den sista tsaren Nikolai den II:e, hans närmaste familj och deras tre trotjänare låg i kryptan i ett separat kapell. Kropparna återfanns så sent som på 90-talet i Yekaterinburg där hela tsarfamiljen avrättades. Kroppen av ena dottern och den enda sonen hittades dock inte.
Efter rundvandringen var det dags att uppsöka en toalett. Den fanns i en speciell buss utanför kyrkområdet. Toaletten var avgiftsbelagd och inne i bussen satt en tant som tog emot pengarna. Vi hade dock inga rubel, inte ens några utländska slantar. Att betala tanten med en 500 kronors sedel tyckte vi var lite överdrivet. Så nödiga var vi inte. Tanten visade dock en stor dos av medmänsklighet och lätt mig nyttja damtoaletten gratis. Annorlunda var det med Maken. Jag hittade honom utanför klagande över den obeväckliga tanten i herrtoaletten som vägrade släppa in honom utan pengar. Den snälla tanten hörde klagomålet och skänkte barmhärtigt Maken några rubel. I Sverige skulle det aldrig kunnat inträffa. Det finns inga tanter på de offentliga toaletterna, bara automater, döva för de mänskliga behoven.

Nästa dag stod Eremitage på programmet. Efter en utsökt frukost avslutad med ett glas champagne begav vi oss mot Vinterpalatset, som en gång i tiden var tsarens residens och nu inrymde massvis med konstföremål, främst målerier av kända och mindre kända mästare. Vi korsade Neva floden och vid bromynningen sträckte sig det pampiga, trevåningshöga palatset, pietetsfullt målat i smaragdgrönt med senapsgula utsmyckningar. Vid huvudingången fanns inga kassor, bara en skylt som förkunnade att denna ingång är avsedd för guidade turer. Utan att läsa skylten, sprang Maken obehindrad uppför en ramp för de rullstolsbundna medan jag, som valde trappan, blev hindrad av en vakt.
- Vart tar du vägen? - frågade han.
- Min man väntar på mig där. - svarade jag sanningsenligt och pekade på Maken som stod vid dörren och viftade frenetiskt med handen.
- Låt gå. – sa vakten uppgivet.
Vid biljettkassan var kön relativt kort. Snart gick vi uppför trappan på den röda mattan i den pampiga, välupplysta vestibulen med ljusa väggar rikligt utsmyckade med bladguld. Man kunde lätt föreställa sig elegant klädda gäster gående samma väg, som togs emot av tsaren och hans familj. Interiörerna var lika intressanta som konstsamlingarna. Eftersom det inte gick att bese c:a tre millioner föremål bestämde vi oss för de franska impressionisterna, italienskt samt flamländskt måleri. Den franska avdelningen började med Picasso, hela tre salar fyllda med likartade kubistiska tavlor. Bara ”Två systrar” från den blå perioden fastnade i mitt minne.
Bland impressionisterna dominerade mindre kända namn. Men Gauguin och Matisse var rikt representerade, den senare tillhör dock inte mina favoriter. Det fanns några större verk av Renoir men inget av de mest kända, som tack och lov befinner sig i Paris. Bland italienarna fanns Leonardo da Vinci, Michelangelo och Rafael; deras små tavlor skulle vara lätta att missa om de inte hade varit placerade på separata stolpar. Flamländskt och holländskt måleri tycker jag mycket om men här drunknade Rubens och Rembrandt i mängden. En uppfriskade nyhet var en medeltida keramiksamling, tallrikar och fat, målade med en sådan precision att var och en kunde betraktas som en fulländad tavla. Picassos keramik såg i jämförelsen nästan naivistiskt ut. Det var trångt, varmt och fuktigt i museet, fönsterrutorna var täckta med imma och det var svårt att andas. Jag vilade mig en stund vid ett halvöppet fönster och då såg jag den, den nästan en kilometerlånga kön till kassan. Tack vare att vi slapp stå i den kunde vi efter museibesöket i lugn och ro sitta på en uteservering med var sitt glas kall öl och beundra damer och herrar klädda i dåtidsdräkter promenera sakta genom parken och som för en billig penning lätt sig fotograferas tillsammans med besökarna.

Att gå på en balettföreställning är ett måste i S:t Petersburg. Min dröm var att se den berömda Kirovbaletten dansa Svansjön i Marinski teatern. Tyvärr hade den sommaruppehåll och vi fick nöja oss med det näst bästa. Hotellet ordnade både biljetter och limousinservice så att vi slapp köer och annat besvär. Fram till pausen var jag betagen. Den vita svanen, smal och böjlig som en vidja, trippade elegant på tå, svävade fram över scenen och landade ljudlöst på fötterna. Duodansen med den förälskade prinsen var höjden av grace och subtila känslouttryck även om den kraftigt byggda prinsen inte tog många danssteg själv utan fungerade mest som stöd för prima ballerinan. Under pausen råkade jag i samspråk med programförsäljärskan som verkade vara väl insatt i balettens hemligheter. Den aktuella föreställningen var, enligt henne, helt acceptabelt men absolut inte på samma nivå som Kirovs. Omdömet resulterade i en mer kritisk inställning från min sida och efter pausen verkade dansösen något tyngre och stelare och som den svarta svanen lyckades hon inte förmedla tillräckligt med besatthet, aggressivitet och ondska. Dessutom fick historien om den förtrollade svanen, helt oväntat, ett lyckligt slut. Istället för en gripande och tekniskt mycket krävande dödskamp föll den vita svanen pladask på marken, inte bara en gång utan flera gången, men prinsen lyckades få liv i henne igen medan den onda trollkarlen istället sargas och dog. Men på det stora hela var föreställningen en minnesvärd och värdig avslutning på dagen och stadens frikostigt belysta, förtrollande vackra fasader och broar fullbordade intrycket.

På tredje dagen åkte vi till staden Puskin, ett par mil från S:t Petersburg, där tsaren hade sitt sommarresidens Tsarskolje Sielo. Resan gick smidigt men tog sin tid, först tunnelbana med ett byte och sedan buss. Tunnelbanan i S:t Petersburg som inte är lika spektakulär som den i Moskva, överraskade oss dock med att spåret var inbyggt, skyddat av en vägg, och tågets dörrar öppnades exakt mittemot järndörrarna i väggen, visserligen tunga och slitna men effektivt skyddande passagerarna från att ramla på spåret. Liknande lösning fast i en elegant, modern tappning, som en glasvägg, finns i Singapore. Palatsen Tsarskolje Sielo ligger i en vacker park men eftersom vädret blev sämre var det ingen ide att promenera för länge i duggregnet. ”Vi har tur.” - tänkte jag. – ”Det blir nog inte så många palatsbesökare idag. Det var ju ingen kö till inträdesbiljetterna till parken.” Men icke!. Längs den långa sockersöta, krokanliknande palatsfasaden i blått och guld ringlade sig en jättekö med paraplyförsedda huvudsakligen ryska turister. Och till råga på allt läste jag på en skylt att kassorna i palatset stänger för lunch mellan 14 och 16. Klockan var 13:30. ”Det var kört, vi hinner aldrig i tid.” – tänkte jag bedrövad. - ”Och vi kan inte komma tillbaka en annan dag, vi åker ju hem i morgon.” Jag gav dock ännu inte upp utan bestämde mig för att undersöka saken närmare, lämnade Maken i kön och begav mig mot ingången som övervakades av en uniformerad vakt. Hans omfångsrika kroppshydda och uniformen ingav respekt. På ryska förklarade jag blygt för honom hela situationen och antydde i en ofullbordad mening:
- Kunde ni kanske…
- Ja vsio mogu (jag kan allt). – svarade vakten som inte led av falsk blygsamhet. – Ni får gå förbi kön.
Han behövde inte upprepa det två gånger. Jag hämtade Maken och efter en stund befann vi oss inne i palatsen. Framför biljettkassan väntade många människor och tiden gick. Vi fick dock veta att det fanns en kassa till. Jag sprang dit och där var kön minimal. Mannen som stod sist upplyste mig att kassan är stängd och kassörskan snart går på lunch.
- Jag chansar. – sade jag och till min häpnad lätt han mig gå före.
Inom loppet av en minut hade jag biljetterna i handen. Vi hade verkligen tur, så snälla människor träffar man inte varje dag. Palatsens interiörer bokstavligen droppade av bladguld. Det sägs att en utländsk besökare en gång frågade tsaren varför används det så mycket guld i palatsen. Och tsaren lär ha svarat att här saknas solen och han har skaffat sig ett substitut. Och det fungerade. Det glimmade och lyste om de utsmyckade salarna. Utom i bärnstenssalen som verkade något mörk i jämförelsen. Sex ton obearbetad Östersjöbärnsten lär ha gått åt och av dessa pryder en ton väggarna nu.

Den sista kön väntade oss på hemvägen, när fartyget gjorde hamnbesök i Helsingfors. Passagerarna trädde in i Schengen och alla de medföljande ryssarnas pass skulle kontrolleras noga. Vi med svenska pass ställde oss lydigt i samma kö. Min blick drogs obevekligt till passkontroll-kurar med skyltar ”All passports” men längst bort i skymundan såg jag en med den blå stjärnprydda EU skylten. På nolltid hade vi klarat gränsövergången och kunde beundra Helsingfors soldränkta hamn.

Tre dagar i S.t Petersburg var inte mycket men vi hann se allt det viktigaste för vi lyckades undvika köer. De som inte behärskar denna konst behöver nog en dag till.



Augusti 2011

Min väninna Anna, vår kvinnliga fd chef Connie och jag brukar träffas några gånger om året på stan för att äta och uppdatera varandra på de aktuella händelserna i våra liv. Onsdagen den 1:a november 2006 var en sådan dag. Jag var ledig den dagen och åkte kommunalt hemifrån, Connie tog tunnelbana till stan och Anna som jobbade på Söder skulle komma direkt från jobbet. Träffpunkten var stationen vid Mariatorget. Hem skulle jag få åka tillsammans med Anna, som inte bodde så långt från mig och som hade sin bil parkerad på arbetsplatsen. Ett tag funderade jag på ta egen bil till tunnelbanan i Mörby Centrum, men till slut bestämde mig för att åka kommunalt hela vägen. Det var en kyligt, kulen eftermiddag, det snöade lätt, marken var frusen och förrädiskt hal under snön.

Det måste ha varit lika halt på körbanan för bussen krängde obehagligt ett par gånger. Den hade också svårt att köra ut från hållplatserna, hjulen slirade en bra stund innan de fick grepp om underlaget. Jag var glad att jag låtit bilen stå. Tåget gick som det skulle och efter en dryg kvart steg jag av vid Mariatorget. Connie väntade redan vid utgången och Anna uppenbarade sig en stund senare. Tillsammans traskade vi iväg längs Swedenborgsgatan till en utvald italiensk restaurang. Vi gick försiktigt, trottoaren var täckt med en tunn isskorpa och Anna som hade skor med halvhöga klackar höll mig under armen för att inte tappa balansen. Det var rusningstid och många bilar på körbanan. De åkte långsamt och verkade då och då förflytta sig i sidled. Plötsligt hamnade en bil på trottoaren, bara någon decimeter från oss. ”Vilken dåre!” skrek vi. ”Ser han inte var han kör?” Med lättnad steg vi in i restaurangen som låg bara några meter därifrån. Genom de låga fönstren kunde vi se gatan, snöflingorna som föll allt tätare och alla bilar som tog sig mödosamt längst vägen. Snart glömde vi dock trafiken och halkan, pladdrade glatt om ditt och datt och hade så trevligt som bara väninnor som återförenas efter en längre skilsmässa kan ha.

När det var dags att bege sig hem tog vi farväl av Connie vid tunnelbanan och gick sedan vidare till garaget för att hämta bilen. Anna hade svårt att ta sig uppför den svagt lutande utfarten men efter en stund befann vi oss på huvudgatan. Trots den sena timmen var det fortfarande många bilar på gatorna och snart satt vi fast i en kö. Vägbeläggningen bestod ytterst av blank is, bilen dansade under oss och gick stundvis inte att styra. Inte handlade det så mycket om snö utan mer om isgata. Vi har kört i Storstockholm i över tre decennier men aldrig upplevt motsvarande trafikförhållanden. Anna, som väl kände till genvägarna på Söder, försökte sig på några undanmanövrar men alla utfartsvägarna var igenproppade av stillastående bilar och liknade långa parkeringsplatser. Vi befann oss nu på Södra Mälarstrand som, konstigt nog, var tom på bilar bortsett från dem som övergivits, slarvigt parkerade vid kanten. Snart begrep vi varför. Längre upp var gatan blockerad av en buss som inte kunde forcera uppförsbacken och hamnade på tvären. Fukten från Mälaren gjorde körbanan exceptionellt hal. Med största mödan lyckades Anna att backa. Det var på håret att vi inte körde in i ett fordon bakom oss vars förare inte uppfattade situationen och inte flyttade på sig. Den alltid sansade och behärskade Anna var skräckslagen. ”Vi måste ut ur bilen, jag kan inte styra, vi kommer att krocka” ropade hon med fasa gång på gång. Vi irrade i nästan två timmar på de ishala gatorna, bad en stilla bön vid varje uppförsbacke för att hjulen inte skulle tappa greppet och glida bakåt, men till slut lyckades vi ta oss tillbaka till garaget. Bilen fick stå där till nästa dag medan vi tog tunnelbana, som gick planenligt. Det var ovanligt mycket folk i vagnarna. Tåget passerade Gamla Stan och från bron såg vi att det var stillastående trafik i hela innerstaden, men vi var i alla fall på väg hem. Det värsta var över, trodde vi.


Vid slutstationen i Mörby var det kaos. Alla bussturer norr om stan var inställda på grund av trafiksvårigheter. Eftersom blixthalkan slog till mitt under värsta rusningstid kunde man varken ploga, salta eller sanda eftersom dessa fordon också hade fastnat i köer. Horder av strandsatta trafikanter sprang hit och dit med mobiler i händerna i fruktlösa försök att ringa hem eller efter en taxi. En enda taxibil som uppenbarade sig i närheten attackerades av tiotals potentiella kunder som lyckades armbåga sig fram och strax åkte fullastad därifrån. Anna försökte ringa efter taxi men alla centraler tutade upptagna. Hon var nog inte den enda som ville beställa en bil, 7000 personer kom samtidigt på samma ide. Hos Anna var det ingen hemma och jag ringde min man för att underrätta honom om vårt missöde men bad honom bestämt att inte ta bilen för att hämta oss. Jag ville inte att han skulle hamna i ett dike på vägen. Från Mörby till Täby där vi bor är ca 6 km och teoretiskt sett kunde vi ta oss dit till fots, men under rådande omständigheter med ishala och insnöade vägar och med Annas högklackade skor var det, minst sagt, inte tillrådligt. Det kom enstaka privata bilister till undsättning för sina anhöriga men ingen ville ge oss en skjuts. Till slut förbarmade sig en dansk bilist med två lediga platser i baksätet över oss och gick med på att skjutsa oss till en bensinmack vid motorvägen i Täby, som han skulle passera på vägen norrut. Vi kröp i snigelfart och det var mer tur än skicklighet att bilen inte åkte av vägen eller krockade med andra fordon. Vi tackade den danska samariten ur djupet av våra hjärtan. Från bensinmacken hade vi bara var sin kilometer att gå och här var gångvägarna ordentligt skottade. Min make mötte mig på halva vägen. Äventyret fick åtminstone för min del ett lyckligt slut.

Vid tiotiden ringde telefonen, det var Anna. Hon tog sig hem i sina tunna skor och genomfrusen som hon var tog hon ett hett bad. När hon tömde badkaret blev det stopp i avloppet och vattnet rann ut på badrumsgolvet. Hon var ensam hemma och totalt förtvivlad. Maken som jobbade inom kommunen gav henne ett journummer till VA-avdelning. Hon fick hjälp samma natt.

Så slutade den 1:a november 2006, som inom min bekantskapskrets gick till historien under benämningen den svarta onsdagen.

Oktober, 2011

Orizzonte Blu

Hotellet var lite sjabbigt och inrett med totalt brist på estetik. Gästerna välkomnades av en gipsstaty föreställande Elvis Presley i naturlig storlek. Tavlorna i gemensamma utrymmen hängde och trängdes utan hänsyn till deras storlek, färgsättning eller motiv. En vägg prydes av allehanda turistsouvenirer vars placering måste ha avgjorts av redan befintliga spikar. Ovanför den njurformade poolen fladdrade en solfjäder av färgglada band som om det kunde försköna omgivningen. På baktrappan stod Snövit i sällskap av fem dvärgar i gips, de två som saknades hamnade kanske hemma hos någon gäst för att tjänstgöra som trädgårdstomtar. Spaljén bredvid en präktig bougainnvillea var dekorerad med solrosor och bougainvilleakvistar i plast. Badrummet var stort och elegant kaklat men duschkabinen så liten att man fick dra in magen för att få plats. De fluffiga vita badlakanen såg nya ut men småhanddukarna var trådslitna och omaka. Allt det osköna kompenserades dock med råge av hotellets läge. Dess terrasserade byggnad fastklamrad vid en slutning och inklämd bland gröna kullar, erbjöd en hänförande havsutsikt, ett 260-gradig panorama av azurblått som gränslöst övergick i himlens blekblåa kupol med vulkanen Stromboli vid horisonten. Hotellet hette Orizzonte Blu och bättre namn går nog inte att hitta. När man lutade sig över terrassräcket och blickade mot havet kändes alla ens bekymmer futtiga och man själv betydelselös jämfört med det stora, eviga.

Vårt första uppvaknande skedde i gryningen och var inte ett dugg romantiskt. Av bullret att döma möblerades rummet ovanför om. Sängar flyttades över, bord och stolar drogs runt, allt detta till ackompanjemang av klapprandet från höga klackar. Ommöbleringen måste ha utförts av en kvinna. Män bär sällan högklackade skor. Oljuden upprepades sedan flera morgnar i rad fast med mindre intensitet. Fenomenet känner jag igen från mina tidigare hotellvistelser. Jag har en viss förståelse för att man den första dagen efter ankomsten vill göra vissa justeringar i hotellrummets möblemang men varför gör man det varje morgon och dessutom i ottan. Fast ”ombyte förnöjer” sägs det. Också nattetid brukar man ofta störas av glada röster från närliggande balkonger då grannarna festar på taxfri sprit. Som tur var hade gästerna här all inclusive och drinkar kunde värdigt avnjutas i baren. Konstigt nog brukar akustiken på hotellen vara mycket bättre än i många konsertsalar. Här från hotellets korridor hördes männens dova röster, kvinnornas pladder och barnens hjärtskärande skrik. Må hända att heltäckande mattor i allmänna utrymmen är ohygieniska men de har utmärkta ljuddämpande egenskaper och på det här hotellet lyste de med sin frånvaro.

Den första frukosten var kaotisk. Osten, brödet och kaffekopparna tog slut och cappuccinomaskinen hade pajat. Men efter en stund var ordningen återställd. Vid bordet bredvid satt två unga tjejer med var sitt fat fyllt till brädden med nybakade croissanter i storlek extralarge, cornetti caldi, som de kallas på italienska. Flickorna hade olika sätt att angripa dem. Den ena bredde på tjocka lager av chokladkrämen Nutella och vid varje tugga lyste hennes ansikte med välbehag som om det var Njutella hon åt. Den andra tjejen skedade först allt mjölkskum från sin cappuccino till en sidokopp och sedan doppade hon stora croissantbitar i den minimala kaffekoppen. Flickorna var också i storlek extralarge. Det är ett sant nöje att se italienare äta. Djupa tallrikar fyllda med pasta till förrätt därtill flera skivor bröd åtföljs av kött- eller fiskrätt samt väl tilltagen dessert. Även om man själv har lovat att hålla måttet blir man plötsligt jättehungrig. Den glupska aptiten hos italienare kunde förstås orsakas av en krydda som flitigt används i Syditalien, en liten, stark pepparfrukt, peperoncino. Den säljs överallt färsk i stora girlander samt som pulver eller salsa som kallas för viagra calabrese. En knivsudd av kryddan får ens ögon att trängas ur sina hålor och håret resa sig. Kan hända att även andra kroppens organ reser sig villigare.

En gång bestämde vi oss för att hoppa över lunchen för att tillbringa en hel dag på stranden och beställde därför ett lunchpaket bestående av smörgåsar, frukt och vatten på flaska. Maken tyckte dock att det kunde vara trevligt att kunna dricka lite vin till smörgåsarna. På buffébordet fanns en stor tunna med två kranar, den vänstra för rött och den högra för vitt vin. Kvällen innan tappade jag en halv liter vin till en karaff från den vänstra kranen. Tyckte att det var ofint att tappa vinet direkt på flaska. Först vid bordet på terrassen hällde jag med stadig hand över det i plastflaskan. Efter flera års laboratoriearbete hade jag vanan inne att hälla över vätskor utan att spilla. Flaskan ställdes i kylskåp övernatten för att vinet skulle behålla sin fräschör. Påföljande dag när vi skulle avnjuta vår lunch på stranden tog jag fram flaskan som fortfarande var sval. När plastmuggen fylldes med den mörka vätskan slog det mig att den var snarare brunaktig än röd. Kunde vinet ha oxiderats i kylen under natten? Jag luktade på vinet och till min häpnad luktade det Coca Cola. Maken smakade av. Det var Coca Cola. Vilken besvikelse! Hur kunde detta hända? Har man av misstag kopplat tunnans kran till en läskbehållare? Vid middagen berättade vi för en kypare, som var vår landsman, om missödet. Han var lika häpen som vi. I tunnan fanns bara viner. Misstag var uteslutet. Kunde någon ha bytt ut karaffen på vårt bord? Ytterst osannolikt. Den enda förklaring var att det hade skett ett mirakel. Som i den bibliska staden Cana under bröllopet, då vatten förvandlades till vin fast här var det tvärtom och med en viss modifikation. Här hade vinet förvandlats till Coca Cola. Miraklens tid är inte förbi.

Kalabriens största sevärdhet är den eoliska arkipelagen dit vi åkte båt en vacker dag. Det var inte så mycket att se under den ett par timmars långa överfarten och därför började jag studera passagerare på båten. De flesta såg ut som turister brukar göra i sina shorts och T-skirts, med överviktiga kroppar, kvinnor jämntjocka och män med ölmagar. En karl fängslade mitt intresse. Reslig och välbyggd, klädd i bara badshorts exponerade han frikostigt sin solbrända överkropp vars under- och överarmar, bröst, axlar och rygg var helt täckta med tjockt hår. Inte
konstigt att han inte orkade ha på sig en skjorta i värmen då han redan var klädd i päls. Det var utan tvekan en utomordentligt behårig man. Bredvid honom satt en herre med degvit, fläskig bröstkorg utan ett enda hårstrå. Som kompensation hade mannen framodlat en imponerande, ett par decimeter lång mustasch, borstig över munnen, tvinnad och uppåtböjd i ändarna. En riktig ”Salvadore Dahli”mustasch. Hercule Poirots mustasch verkade löjligt liten i jämfö-relse. Plötsligt hördes en kraftig nysning åtföljd av en hel serie ännu ljudligare nysningar. Jag vände på huvudet och såg två flickor som satt för sig själva i bakre delen av båten. En av dem var förkyld. Jag iakttog flickan med fasa och vämjelse. Hon satt med knäna under hakan. Hennes muskulösa, vita vader var håriga och armhålorna fulla med svarta krulliga tofsar. Det är sällan man skådar orakade armhålor och ben hos kvinnor nuförtiden. Ena överarmen misspryddes av en tatuering föreställande ett hundliknande upprättstående monster med långa klor. På bröstet hade hunden en utdragen låda, som på en byrå, vars innehåll bestod av ett klotliknande föremål. En ytterst motbjudande men fantasifull tatuering som kunde ha en dold innebörd, okänd för de oinvigda. Som om det inte räckte var flickans rygg också tatuerad men urringningen avslöjade bara några jättestora, snirkliga bokstäver. Ansiktet var dock det värsta, rödflammigt och täckt med små spruckna varbölder. Näsan var rödast, troligen på grund av förkylningen, och genomborrad med en tjock ring med stora metallpärlor som täppte till näsborrarna. Flickan ömsom nös ömsom snörvlade eftersom pärlorna hindrade henne att torka sig om näsan. Hennes väninna var också piercad och tatuerad. På överarmen avbildades en stor drake med kvinnobröst och manligt ansikte medan hela dekolletage täcktes av en bevingad insekt med mänskliga drag. Men trots det var hon ganska söt med sin lätt solbrända hud och sina behagliga drag. Åtminstone i jämförelse med sin kompis. Tills man såg henne bakifrån. Det till synes mörka och friskt glansiga håret var tilltrasslat i dread lockar som bildade en fläta, tjock som en mans överarm. Flätan var tovig, matt, ruggig och urblekt som en gammal pälsbit från ett för länge sedan dött djur. Hur tvättar man ett sådant hår? Kan man tvätta det överhuvudtaget? Flätan såg äckligt ut. Det kanske kryllade massor av småkryp bland tovorna.

Som tur var uppenbarade sig framför oss den första ön Vulcano som snabbt förträngde alla de osköna synerna. Ön med sin skrovliga, fårade rygg lurade i havet som en jättereptil som vaktar själva kratern, brant vid basen men sedan lustigt avskuren till en platå. Ur kratern, på vulkanvis, kom små puffar av rök eller ånga. Öns lilla samhälle var byggt kring heta svavelkällor fulla med badande turister insmorda med den illaluktande gyttjan. Vi hoppade över detta tvivelaktiga nöje. På nästa ö, Lipari, fanns en hel liten stad med fästning och en domkyrka på höjden. Kyrkan bär namnet av S:t Bartolomeus, en kristen martyr som torterades till döds genom att flås levande. I konsten avporträtteras han ofta med sin avdragna hud i handen vilket, under medeltiden, ledde till att garvare, handskmakare, och andra yrkesgrupper som arbetade med skinn valde Bartolomeus till sitt skyddshelgon. Det berättade guiden för oss. En makaber historia som vi lyckades förtränga med hjälp av en pizza slice och kall öl. Den tredje stora vulkanön, Stromboli blev känd tack vare en film som utspelades där med Ingrid Bergman i huvudrollen. Det är en romantisk ö som var platsen för en verklig kärlekssaga mellan skådespelerskan och filmens regissör Roberto Rosselini. Det anspråkslösa terrakottafärgade huset där paret bodde är flitigt besökt av turister. Öns lilla by var byggd av grekiska bosättare och ser typiskt grekisk ut med sina vita hus och blåa fönsterluckor. Efter att ha sett filmen ”Stromboli” väntade jag mig en ö bestående av bara lava och svarta stenar, allt i svart-vitt som på filmen. Det var förvånande att samtliga öar hade en riklig växtlighet, åtminstone i de bebodda områdena. Jag var inte beredd på att se så mycket grönska. Bara stränderna var dystert svarta.

Vi skulle stanna i Kalabrien i två veckor. Om man tar en endast en veckas semester drivs man ofta av prestationsångest att se så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Nu hade vi all tid i världen att långsamt smutta på det kylda vita vinet som i värmen avgav små luftbubblor och smakade som den bästa champagne. Vi kunde låta den milda höstsolen smeka vår hud och i skymningen kunde vi utan brådska beundra solnedgången. Av de fjorton solnedgångarna vi hann se fanns inte två lika. De första dagarna, när solens bana var tillräckligt lång, gömde sig dess röda skiva bakom Strombolis branta slutning. Senare, vartefter dagarna blev kortare, nådde solen inte ändå dit utan fick doppa sig i havet. Det glödande klotet blev inte nedkylt av vattnet och havet kokade inte av solens värme. De två så skilda element förenades i absolut harmoni. Om det fanns molntussar på himlen kunde de belysas inifrån av de sista strålarna och få gyllene konturer. Oftast fanns det bara en smal molnremsa vid horisonten och då gick solen ner bakom molnen. Och vulkanen avtecknade sig som en svart kon mot den ibland brinnande, ibland bara rosafärgade himlen som när mörkret föll kunde ändra färgen till kusligt blekgrönt.

En dag slog vädret om. Det blev lite svalare, luften fick en frisk klarhet och sikten blev skarpare. Horisonten markerades med en skiljelinje och en tidigare osynlig bergskedja uppenbarade sig på andra sidan bukten. Vulkanen blev liksom större som om den förflyttat sig närmare oss och öns vita by blev synlig som en ljus ring. Denna dag kom två fotografer till hotellet för att ta reklambilder. Hotellet fick en ansiktslyftning. Borden på uteserveringen täcktes med vinröda linnedukar, överallt ställdes vaser med blommor och stora glasskålar där det flöt konstgjorda näckrosor. Bardisken dekorerades med tillbringare fyllda med röda och orange juicer samt rader med färgglada paraplydrinkar. T o m banden ovanför poolen klipptes bort. Fotograferna prövade olika infallsvinklar, ställde på prov ett par drinkar först på terrassräcket och sedan vid poolkanten och beordrade att solsängarna skulle grupperas på ett mer konstnärligt sätt. Vid skymningen tändes levande ljus längst hela poolkanten och fotograferna koncentrerade sig på att fånga Stromboli i solnedgången med en mörk bougainvilleakvist i förgrunden. På natten kom regnet och varade hela den påföljande förmiddagen. Allting blev grått, Stromboli försvann ur sikte. Men redan efter lunchen sprack molntäcken och mot kvällen var det igen molnfritt. Vulkanen kunde åter beundras i hela sin prakt då den vilade på det silvriga vattnet. Dagarna blev åter soliga och sedan var det dags att återvända hem till vårt vardagsliv med utsikt mot svartmålade garageplankor.

September 2010

Bröllopsresor (6)

Ungefär tre veckor före det femtie bröllopet kom ytterligare en inbjudan, från en son till vår gamla vän. Sonen flyttade som vuxen till Polen medan hans pappa bor kvar i Sverige. Med jämna mellanrum suckar pappan:
- Är det därför som jag offrade mig och emigrerade till Sverige för att den här drummel skulle återvända till hemlandet?
Vännen hade flyttat till Sverige ännu tidigare än vi. Han gifte sig med en holländska som redan hade en son från ett tidigare äktenskap. Något år senare fick de en son till som nu har uppnått en mogen ålder. Vännens äktenskap höll bara några år, paret skilde sig varvid vännen fick vårdnaden för deras gemensamme son. Sonen hade från början polskt medborgarskap men vid 18 årsålder visade sig detta vara ett förhinder för att göra värnplikt i Sverige. Han ville så gärna tjänstgöra vid ett jägarförband. Då bytte han frivilligt medborgarskapet till svenskt. Därefter bestämde sig sonen för studier vid ett konstfack i Warszawa. Han blev antagen men det visade sig att som utlänning måste han betala höga terminsavgifter. Då ville han återfå sitt gamla, polska medborgarskap men det blev blanka nej på konsulatet.
- Det här är inte någon klubb som man kan gå ut och in i som man behagar. - svarade konsuln.
Pappa fick punga ut flera tusen dollar under sonens hela studietid. Far-och-son relationerna var alltid ganska spända. Pappa var sträng och krävande och det kunde ha bidragit till att sonen hade valt att bosätta sig på avstånd, i Polen. Jag klandrar honom inte eftersom jag själv, kanske inte helt medvetet, flyttade till Sverige för att undgå mammas dominans. Det kändes betryggande att ha sina krävande föräldrar på andra sidan havet. Efter avslutade studier jobbade sonen upp sig inom reklambranschen och rönte stora framgångar. Och nu, vid fyllda 40, skulle han äntligen gifta sig. Vi ville hemskt gärna närvara vid bröllopet men inbjudan, som jag tog emot ensam, kom för sent. Maken var då i Warszawa på en skolträff, skulle återvända om någon vecka för att om 10 dagar, den här gången i mitt sällskap, flyga ditt igen till kusinbarnets bröllop. Det gick inte att klämma in ännu en bröllopsresa under denna korta tid. Hade vi vetat datumet tidigare kunde vi kanske planerat våra resor därefter. Med tungt hjärta blev vi tvungna att tacka nej till inbjudan.
Vår gamle vän, brudgummens pappa, underrättade oss detaljerat om förloppet så väl före som efter bröllopet. Flickan, som sonen hade fallit för redan efter en fyra månaders lång bekantskap, var mycket yngre än han, jurist till yrket, intellektuell och seriöst lagt. Pappa var, i motsats till sonen, inte lika förtjust.
- Ska de bilda en diskussionsklubb eller tänker de bli man och hustru?
Han träffade sin blivande sonhustru i sommarstugan där sonen och hans fästmö bodde under hennes första besök i Sverige. Pappa var fortfarande mycket kritisk, flickan hade gjort två grava fel. För det första anlände hon till stugan i eleganta högklackade stövlar. Till saken hör att stugans stora sjötomt är belamrad med enorma högar av byggmaterial och diverse annat bråte. Vännen brukade försäkra alla med jämna mellanrum att han ämnar bygga ett nytt hus på tomten. För 20 år sedan trodde vi honom men inte nu längre, när han nyligen passerat de 70. Alltså grova kängor eller gummistövlar skulle passa bättre i stugan än högklackade skor. Det andra felet flickan hade begått var att steka ägg på ett sätt som den blivande svärfadern hade anmärkningar på. Vari felet bestod av är inte riktigt klart men det måste ha varit mycket gravt.
Vidare hade det uppstått ett nytt problem som paret gemensamt var medskyldigt till. Efter en borgerlig vigsel ville de ha en motsvarande kyrklig ceremoni ute i det gröna, närmare bestämt i parken som omgav den restaurang där bröllopsfesten skulle äga rum. Det visade sig vara ogörligt. Ingen katolsk präst ville ställa upp på en sådan cirkus.
- Vigslar ska ske i Guds hus, inte på gräset, punkt och slut. – kyrkofäder hade bestämda åsikter i denna fråga.
- Varför kan han inte gifta sig normalt som alla andra? Måste han alltid vara originell? Han hittar ju jämt på konstigheter, den där konstnären på låtsas. - utropade pappa med blandning av förtvivlan och förakt.
Efter många försök hittade paret en protestantisk pastor som var villig att tillmötesgå deras önskan. Då protesterade familjer till brudparet, alla troende katoliker. Brudens mormor blev förtvivlad och brudgummens kusin hotade med att vägra närvara. Alkoholhaltiga drycker till festen, som den blivande svärfadern lovade att stå för, visade sig skapa nästa problem. Notan skulle vara skyhög. För att komma billigare undan är det brukligt att alkoholen anskaffas privat medan restaurangen tar bara en mindre korkavgift för varje öppnad flaska. Men detta visade sig vara omöjligt på den utvalda restaurangen. Eftersom den stora gästskaran skulle bjudas på champagne och tårta och bara ett mindre antal nära anhöriga skulle inta middagen tyckte restaurangchefen att de skulle gå med förlust om alkoholen uteblev. Det var för sent att byta restaurang och vännen fick acceptera de hårda villkoren. Trots alla stundande bekymmer blev bröllopet ovanligt lyckat. Bruden var visserligen inte klädd i vitt men hade en vacker skir klänning i grönt och gult, kort framtill och längre där bak. Den protestantiske pastorn välsignade bara de nygifta och familjemedlemmarna tyckte inte att det var så farligt. Välsignelsen kom ju från samma Gud. Alla njöt av tillställningen, inte minst vår vän som skröt med att han nästan lyckades förföra pastorns fru under själva ceremonin. Vännen har i alla år varit en riktig kvinnotjusare. Bara en miss hade inträffat och det under själva middagen. När det var dags att skåla för de nygifta visade det sig att det saknas vinglas vid gästernas kuvert. Hovmästaren beklagade djupt detta, skylde på stress och beordrade att genast duka fram glasen. Men man kan ju undra om det inte var restaurangens hämnd för strulet med alkoholbeställningen.

Nu lever vi i ovisshet. När som helst kan en ny bröllopsinbjudan dimpa ner i brevlådan. För att vara beredda har vi inhandlat fyra askar The Wedding chocolate till extra pris.

Slut

Bröllopsresor (5)

Nästa vår var det dags för ett femte och sjätte bröllop, båda i hemlandet Polen. Inbjudan till det sjätte bröllopet fick vi i god tid och bokade genast flygresan. Tidpunkten kunde dock inte varit sämre, 19 juni. Och vi som såg fram emot att följa kronprinsessans bröllop. Men eftersom inbjudan från slottet uteblev fick familjen gå före. Det gamla kungliga valspråket Plikten framfört allt gäller inte bara för kungligheter. Den här gången var det Makens kusinbarn som skulle gifta sig. Som tonåring var killen allt annat än vacker men nu, i vuxen ålder, fick hans ansikte ett moget, nästan ädelt drag. Tidigare var han ovanligt tystlåten som i övrigt kännetecknar alla hans familjemedlemmar. Och nu fick vi veta att han hade läst juridik och förbereder sig för advokatyrket. Hans verbala förmåga måste ha mognat den med. Hans utvalda, en ljuvlig, mjuk och lite blyg blondin, hade läst litteraturvetenskap och jobbade redan på ett stort förlag. Paret var djupt förälskat och verkade vara samspelt på alla tänkbara sätt. Under det första året tillsammans sparade de till renovering av lägenhet, det andra året köpte de bil, och under det tredje året sparade de till bröllopet. Nu när de skulle gifta sig valde de en borgerlig vigsel. När tiden var kommen packade jag igen min lilla pärlgrå och vi flög iväg. Den här gången var vädret fint åtminstone fram till bröllopsdagen. Vigseln skulle äga rum i Vigselpalatset i Gamla Stan. Ceremonin var något enklare än i kyrkan men den kvinnliga vigselförrättaren höll ett varmt och känslomässigt tal som avslutades med en kärleksdikt. Bruden, finlemmad, gracil och vidjesmal, bar en lång gräddvit klänning och såg vacker och lycklig ut. Brudgummen kastade stolta, kärleksfulla blickar på sin fagra brud. Jag tittade efter Makens tvillingbröder och båda var där. Tvillingarna var sedan länge osams, umgicks inte med varandra och undvek att samtidigt vistas under samma tak. Båda var bjudna till bröllopet och dagen till ära var båda närvarande under vigseln men bara en skulle delta i bröllopsfestligheterna. Makens svägerska viskade till mig:
- Titta, alla är så fatalt klädda. Och bruden bär vitt trots att de inte gifter sig i kyrkan.
Svägerskan, som själv har svårt att hitta passande konfektionskläder, bar en elegant, skräddarsydd dräkt. Fatalt var hennes älsklingsord. Jag höll inte med. Bruden har sin fulla rätt att klä sig i vitt om hon så önskar och gästerna var klädda ungefär som man brukar vid en borgerlig vigsel, elegant men utan utmanande inslag för att inte överglänsa bruden. Med ett undantag, kvinnan som brudgummens lille bror hade som sällskap. Hennes uppsatta hår lyste onaturligt kopparrött och den mycket korta, urringade klänningen, som avslöjade damens kraftiga lår och bystens imponerande rondör, smaragdgrön. Killen, i motsats till sin äldre bror, såg redan som gosse mycket bra ut med sitt ljusa, lockiga hår, maskulina drag och kraftigt markerade käkparti. Glasögon, som han började mycket tidigt med, förstärkte hans intellektuella utseende. Inom familjen kallades han skämtsamt för docenten. Efter studenten bestämde han sig för att läsa japanska och blev antagen vid första försök vilket i sig var en stor bedrift. Alla gratulerade honom till ett så förnuftigt val. Japan hade då befunnit sig i en period av ekonomisk framgång. Affärskontakterna var eftertraktade och alla som behärskade japanska kunde räkna med mycket välbetalda jobb. Men efter fyra år tröttnade killen och fick aldrig något diplom. Han började ströjobba och läste media på kvällar och helger. Samtidigt träffade han en frisörska från Ukraina, flera år äldre än han och med en tonårig son. Kvinnan satte sina klor i killen så effektivt att paret snart flyttade ihop och han inte bara fann sig i det utan verkade vara mycket nöjd med arrangemanget. Hans föräldrar blev mindre förtjusta. Och nu i Vigselpalatset syntes kvinnans färger och former på långt hål i stark kontrast med andra gästers mer dämpade och stilfulla framtoning och med brudens sköra, förfinade silhuett.
Gästerna bildade en lång kö för att gratulera de nygifta. En kånkade på en stor resväska i present, den skulle komma väl till pass eftersom paret kort efter ämnade åka på en bröllopsresa till Grekland. De flesta gästerna passade på att överlämna tjocka kuvert fyllda med kontanter. Vittnet samlade dem vårdslöst under armen. Hoppas inget av dem gled obemärkligt ner för att försvinna. Det gavs inga blommor. Paret uttryckte önskan att få böcker i stället, med dedikation. Att på det sättet lägga grund till ett familjebibliotek var en tilltalande idé. Vi funderade länge över valet. Först lutade det åt någon av de senaste Nobelpristagarna men de visade sig svåra att anskaffa. Till slut fastnade vi för ett fint album, ”Europeiskt måleri genom tiderna”, med van Ghogs självporträtt på omslaget. Konstböcker bör finnas i varje hem. Jag minns när jag som barn under regniga dagar brukade bläddra genom ”Italiensk målerikonst” och trots att albumet var i svart-vitt fick jag ett starkt känslomässigt band till många kända konstverk. Sedan gällde det att komma på en passande dedikation. Jag funderade på ex libris och slutligen fastnade för ad libris åtföljt av familiaris eller matrimonialis. Latinet är inte min starka sida och därför ville jag konsultera saken med en kunnig person, t ex med en präst. En tillfrågad präst i en närliggande kyrka var inte mycket till hjälp. Jag skämtade:
- Ni måste ha skolkat från latinlektionerna under era år på seminariet.
Prästen skrattade och lovade att tillfråga en överordnad och ringa upp mig påföljande dag vilket han mycket riktigt gjorde. Det blev ad libris matrimonialis men det måste erkännas att jag inte är helt säkert om det är rätt. Man får bara hoppas att de som läser dedikationen kan ännu mindre latin än jag och prästerna. Albumet kompletterades med en ask godis The Wedding chocolate med Viktoria och Daniels bild.
Från Vigselpalatset gick vi genom Gamla Stan till en närbeläggen restaurang. Kvällen var ljus och ljum. De nygifta passade på att fotografera sig i den vackra miljön och utbytte ömma blickar emellanåt. I restaurangen väntade långa bord dukade med en mängd kalla förrätter. Det vattnades i munnen vid åsynen av dessa läckerheter. Men till vår besvikelse serverades nästan genast en soppa åtföljd av en varmrätt. Efteråt fick vi veta att förrätterna var avsedda som tilltugg till drinkarna som skulle serveras hela kvällen och natten. Som mikrobiolog var jag tveksam om maten behöll sin fräschör så länge. Före desserten, i en angränsande sal, började en orkester spela till dans. Det hördes smäktande toner av valsen Fascination och de nygifta började dansa ensamma. Killen lär ha tagit danslektioner innan för att klara de komplicerade stegen. Under de första taktera gick det strålande om än med en viss ansträngning men efter en stund övergick paret med en synbar lättnad till ett rytmiskt vaggande. Alla applåderade och mellan danserna fortsatte vi att äta och dricka med god aptit och konverserade med bordsgrannarna. Atmosfären var avslappnad, vi ingick inte i den närmaste familjekretsen och kände därför inga förpliktelser eller krav. Väl efterhand ångrade vi oss men då var det för sent. Vi borde åtminstone ha skålat för de nygifta, likaså borde vi ha bekantat oss med brudens föräldrar som inte hade presenterats för gästerna och som verkade lite skygga och vilsekomna där de satt vid andra ändan av vårt bord. Vår sociala kompetens hade visat stora brister.

Fortsättning följer

Bröllopsresor (4)

Det fjärde, polska bröllopet, då min bästis son skulle gifta sig, blev, till allas häpnad och bedrövelse, i sista minuten inställt på obestämt tid. Ingen var beredd på en så dramatisk vändning men det måste medges i ärlighetens namn att det redan tidigare hade funnits vissa varningstecken. En helhetsbild, även om den blir partisk eftersom jag inte känner till flickans version av händelsen, kräver vissa bakgrundfakta. Killen är en stilig ung man lite över 30, med ljust hår och mörkblå ögon, sympatisk, intelligent, högskoleutbildad med hyfsat betalt jobb och egen nyrenoverad lägenhet på två-och-ett-halvt-rum Vad mer kan man begära? Han är, som det brukar heta, varje svärmors dröm. Alla hans flickvänner var snygga och hittills hann han med tre fasta relationer. Den första kärleken blev inte den sista. Den andra tjejen var ett par år äldre än han och hade redan ett trasigt äktenskap bakom sig som varade bara något år. Killens mamma var inte så förtjust. Hon ville att sonen skulle ha ett kyrkligt bröllop vilket är omöjligt för en katolik efter skilsmässa. Dessutom var hon orolig om flickan klarar av det andra äktenskapet. Mödrar är ju alltid oroliga för sina söner, ingen kvinna kan ju ta hand om deras pojke lika bra som hans mamma. Killen var dock djupt förälskad, paret bodde ihop ett tag men flickan tillbringade mer tid med sina vänner och bekanta än med sin pojkvän, t o m på semestern och råkade lämna pojkvännen ensam när han vid nåt tillfälle blev sjuk. Killens mamma misstänkte att flickan klamrade sig vid sonen för att bli mantalsskriven i stan. Hon hade ju ingen egen bostad. Hur som helst sprack relationen efter ett tag när killen till slut insåg att han alltid kommer i andra hand. Den tredje tjejen lovade gott. Hon var 6 år yngre än killen, läste medicin, var vacker som en fotomodell och extraknäckade som sådan ibland, bodde med sin frånskilda mor och hade en syster i London. Killen blev till den milda grad hänförd att äktenskap ganska snart kom på tal. Tredje gången gillt, tänkte vi. Flickans mor hade dess värre egna äktenskapliga erfarenheter vilka gick ut på alla män är till för att vara kvinnors slavar medan kvinnorna bara har rättigheter och inga förpliktelser vilket hon lyckades inpränta hos dottern. Paret förlovade sig dock och flickan fick en diamantring som kostade pojken en månadslön. Flickan var mycket krävande som fästmö. Övertalade killen att inhandla en rad dyrbara antikmöbler till den redan möblerade lägenheten och tyckte om lyxresor till utlandet. Killen tog henne till Frankrike och där bodde de på ett slott. Det var mer än hans ekonomi klarade av, han hade det gott ställt men var ingen miljonär. De hade inte flyttat ihop eftersom flickan hävdade att det är bekvämare att läsa till tentor hemma hos mamma. Vardagar efter jobbet träffades de dagligen, killen bjöd på restaurangbesök eller hemlagade middagar för att sedan följa flickan med taxi hem till dörren. Veckosluten föredrog fästmön att tillbringa med sin mamma på deras sommarställe. Killen hade en stående inbjudan men kommunikationerna var usla och dessutom hade han en del hushållsgöra hemma. Vad gäller bröllopsceremonin hade flickan bestämda önskemål, de skulle färdas till och från kyrkan i en vagn dragen av vita hästar. Killen gick med på det. Vidare förkunnade tjejen att hon efter bröllopet inte kommer befatta sig med matlagning utan fortsätta äta middagar hos mamma. Likaså kommer hon att läsa där till tentor trots att killen gjorde i ordning ett litet rum med en säng, ett skrivbord och en bokhylla där hon kunde läsa ifred. Allt detta fick jag veta från min väninna, killens mamma, två månader före bröllopet. Hon var inte emot bröllopet men bekymrad och full av tvivel trots att sonen försäkrade henne att han har situationen under kontroll. Droppen som fick bägaren att rinna över var en händelse som inträffade en månad innan den planerade vigseln. Flickan berättade att hon skulle resa till England för att hennes syster hade ordnat en praktikplats åt henne på ett stort undervisningssjukhus. Killen var mycket bekymrad. Faktum att de skulle vigas i en församling som de inte hörde till skapade många administrativa problem som behövde lösas omgående och som krävde bådas närvaro. Motvilligt accepterade han resan, yrkespraktik var ju en viktig del av läkarutbildningen. Men när han i efterhand fick veta att praktiken inte blev av, utan att fästmön tillsammans med hennes mamma och syster åkte till Kanarieöarna istället, brast det för honom och han ställde in bröllopet. Det var en tragedi för dem båda fast för flickan verkade det mest som om hon skämdes inför sina väninnor att bli övergiven nästan vid altaret och att hon går miste om bröllopsceremonin. Den föreföll mer lockande än själva äktenskapet. Inbjudningskorten var utskickade, bröllopsklänningen inköpt och middagen bokad och delvis betald. Den ekonomiska förlusten var dock försumbar i jämförelse med den känslomässiga smällen. Det blev många samtal, besök hos en äktenskapsrådgivare som konstaterade att paret redan före bröllopet hade mer problem än många äkta par som vill skiljas. Relationen sprack oåterkalleligt och ämnet är fortfarande en tabu inom familjen. Flickan behöll förlovningsringen troligen som kompensation för brutna äktenskapslöften. Trots att bröllopet uteblev åkte vi som det var planerat till Polen eftersom våra flygbiljetter inte var ombokningsbara. Nu hoppas vi bara att detta traumatiska avslut inte gav killen bestående känslomässiga men och att han till slut hittar en tjej som är honom värdig.

Fortsättning följer

Bröllposresor (3)

Nästa två bröllop skulle infalla i september med bara några dagar mellanrum vilket skapade ett olösligt logistiskt problem, desto större för att det ena skulle vara i Singapore och det andra i Polen. I Singapore bor sonen till Makens nära, numera bortgångna vän. I Polen skulle sonen till min barndomsväninna gifta sig. Valet var egentligen inte så svårt, vi tackade nej till Singapore och bokade resa till Polen. Det är långt och dyrt att flyga till Singapore och det heta och fuktiga klimatet är för mig näst intill outhärdligt. Dessutom var vi redan i mars samma år i Singapore där vår kryssning i Sydöstra Asien började. Då bodde vi faktiskt ett par dagar innan och efter kryssningen hos vännens son och hans vackra filippinska fästmö. Killen, trots avsaknad av en formell utbildning är en duktig programmerare, har egen firma med flera anställda och har hunnit jobba på flera kontinenter. Tjejen läser företagsekonomi och kommer även hon att arbeta i firman.

Här känner jag mig nödgad att göra en avstickare som dock ryms i ämnet bröllop, närmare bestämt vårt eget och sonens föräldrars bröllop. Starka band förenar dessa två händelser. Både vi och dom gifte oss på samma dag och till råga på allt tillbringade vi bröllopsnatten tillsammans vilket låter mer perverst än det verkligen var. Nu minns jag inte hur vi kom på denna idé. Alla fyra gick vi sedan länge i giftas tankar och till slut bestämde vi oss att göra det på en nyårsafton. Numera blir jag trött bara jag tänker på denna dag. Till saken hör att vi dagen innan, av orsaker som jag inte ska gå in här på, bytte bostad och flyttade från ett hyresrum i närheten av min arbetspalts till ett annat i stadens centrum. Det skulle kunna räcka som en bedrift två dagar innan årsskiftet. Men icke. Vi skulle gifta oss också. Nyårsaftonen var en strålande solig vinterdag med några minusgrader. Det första vi gjorde var att hämta brudbuketten hos en florist i stadens stora varuhus. Jag har inget minne av det men blommorna måsta ha packats in i flera lager omslagspapper för att inte förfrysas. Sedan åkte vi buss, två och ett halv mil till en avlägsen kyrka för att hämta vårt lysningsbevis. Därefter tog vi buss till en förort där Maken, dåvarande fästmannen, hade arbetat. Vi skulle vigas prick klockan 12 i ett litet katolskt kapell inrymt i en vanlig villa. Det är svårt att tänka sig ett enklare bröllop. Utöver prästen och de ovannämnda vännerna, som skulle vara våra vittnen, fanns bara två andra gäster, ett ungt par som vi under en kort tid var inhysta hos i deras uthyrningsrum. Inga familjemedlemmar fanns med. De skulle aldrig släppas ut från hemlandet medan vi var utomlands, och även om ett sådant mirakel skulle inträffa, ingen skulle ha råd att resa och ännu mindre bo på ett hotell, vilket var nödvändigt eftersom vi alla då bodde trångt i enkla hyresrum. Min bröllopsklänning påminde inte det minsta om de härliga hellånga vita sidentaftskapelserna. Den var kort, åtsittande, pastellfärgad i turkosgrönt och tyget var en sorts elastisk konstfiber kallat kremplin. Den var flickaktigt söt och klädsam men inte på långa vägar typisk för ett bröllop. Bara blommorna var som de skulle, ett stort fång rosa rosor arrangerat så att det fick, som en bebis, vila på den vänstra handen och hållas med den högra. Nu i efterhand tycker jag att en liten rund brudbukett skulle passat bättre. Prästen var amerikan och vigseln skulle hållas på engelska. Maken vars engelska på den tiden var mycket rudimentär övade länge på ordet yes. Vem kunde ana att det istället blev långa haranger av äktenskapslöften på utrikiska. Maken upprepade efter prästen så gott han kunde men jag fick bita mig i läppen för att inte brista i skratt. Tills idag påstår Maken att vårt äktenskap är ogiltigt eftersom han inte visste vad han hade lovat. Efter vigseln föreslog prästen att vi skulle ta nattvarden. Jag blev tveksam eftersom man måste bikta sig först och det hade vi inte gjort. Prästen viftade bort min protest.
- Alla era synder är förlåtna. – sa han, uttalade några latinska fraser och gjorde ett korstäcken.
Vi hade tur, alla våra ungdomssynder var nu glömda och förlåtna, vi var rena som två oskyldiga barn. Nattvarden kunde tas med gott samvete.
Efter vigseln åkte vi med vännerna buss och tunnelbana hem till dem för att fira. Vi måsta ha druckit och ätit men det har jag inga klara minnen av. Vid fyratiden var det dags för deras bröllop i en stor katolsk kyrka i stan. Bruden var klädd i en tvådelad benvit dräkt och höll en bukett vita tulpaner i handen. Ceremonin var kort, den hölls vid ett sidoaltare i eftermiddagens dunkla ljus. Eftersom det var nyårsafton skulle vi tillsammans vaka in det nya året med supé på en elegant restaurang. Vi måste under tiden ha bytt kläder till en mer passande aftonutstyrsel men inte heller det har jag något minne av. Hur som helst vid sjusnåret välkomnades vi av en vänlig vaktmästare vid restaurangingången och blev hänvisade till ett pampigt bord vid en vägg med mörk panel, under en jätte spegel. Stämningen var festlig, omgivningen mycket elegant, bordet gnistrade av silver och kristall. Det måste ha ingått ett glas champagne som fördrink till supen men till maten skulle det beställas mer vin. Vi bestämde oss för en halvflaska Chablis, som vi ansåg var höjden av lyx. Mer hade vi inte råd till. Det kändes pinsamt när kyparen frågade oroligt:
- Räcker det verkligen med en halvflaska till fyra?
Efter middagen var det artistuppträdande på stora scenen. Det gick rysningar genom salongen när den stora Sarah Leander med sin låga, kraftiga stämma sjöng paradnumret ”Vill ni se en stjärna se på mig”. Divan var då lite till åren och trots den kraftiga makeupen var ansiktet maskulint, plufsigt och allt annat än vackert. Jag blev förvånad när jag såg hennes bilder som ung, en riktig skönhet. Tiden är grym mot vackra kvinnor. Efter tolvslaget var det dans. På den tiden var det pardans. Vi stannade ändå till småtimmarna, inte var vi det minsta trötta, unga och starka som vi var då. Sedan vandrade vi hemåt genom stan till våra hyresrum. Till saken hör att 40 år senare bestämde vi oss att fira nyårsafton och den runda bröllopsdagen tillsammans på samma ställe. Tyvärr var vi bara tre. Huset bjöd på ett glas bubbel för att hedra vårt firande. Nostalgin blandades dock med en pur förvåning, stundvis t o m avsmak. Inredningen var visserligen lika elegant som för 40 år sedan, jättespegeln hängde på samma ställe men ingen vaktmästare välkomnade oss, istället fick vi stå i kö för att få vår bordbeställning bekräftad. Väl vid bordet matades våra öron med en högtalarmusik i diskostil, så ljudligt att all konversation var utesluten. Efter tolvslaget släpptes massvis med ungdomar in, de anrika salongerna förvandlades till ett diskotek och på en sidoscen skuttade ovårdade figurer och förde öronbedövande oväsen på sina vidunderliga instrument.

Och nu var det dags för sonen till våra bröllopsvänner att gifta sig. Hur det gick till vet vi bara från bilderna och det som hans mamma och sedan de nygifta har berättat. Bilderna togs också före bröllopet. Inhyrda fotografer följde efter brudparet i flera dagar och tog massvis med konstnärliga foton i olika situationer. Killen är nästan två meter lång och under sina bästa dagar vägde han facila 120 kg. Till bröllopet har han bantat till 100. Flickan, liten och späd, väger kanske 45 kg. På inbjudningskorten fanns det en passande teckning av en jättenalle och en pytteliten docka. Datum för bröllopet var 9 september 2009. Nian anses vara ett lyckotal i Singapore. Den vita klänningen, uppsydd i Manilla var broderad med pärlor som matchade brudens pärlhalsband. Klänningens långa släp bars upp av brudnäbbar och tärnor. På några kort täckte en genomskinlig slöja brudens ansikte. Den runda buketten bestod av vita rosor och ett slags brudslöja, om de nu har brudslöja i Singapore. Vita rosor prydde också flickans konstnärligt uppsatta hår. Brudgummen uppträder ömsom i mörk kostym med väst ömsom i vita byxor och tun vit skjorta vilket verkar förståndigare i det fuktiga, tropiska klimatet. Bröllopet var borgerligt. Klockan nio på bröllopsdagen åkte brudparet iväg för att formellt registrera vigseln och därefter följde en informell ceremoni i en glaspaviljong belägen i en tropisk park. Brudgummens familj representerades av mamman och storasystern, båda bosatta i Sverige. Med oss skulle vi vara fyra stycken. Från brudens sida kom från Filipinerna modern och några syskon från en större syskonskara. Glaspaviljongen förevisades för oss under vår vistelse i Singapore och vi blev även bjudna på middag till samma restaurang som bröllopsmiddagen skulle serveras ett halvt år senare. På så sätt kände vi oss delaktiga i festligheterna. I bröl-lopspresent önskade sig paret bidrag till en fond vars grund lades av de unga tu till förmån för brudens lillebror. Pojken har inlärningssvårigheter och går i en särskola som tyvärr kostar en hel del. Tills vidare bekostas skolgången generöst av brudparet. En vacker och rörande gest.
Vi träffade brudparet i Sverige under deras julbesök nästföljande vinter, den snöigaste vintern i mannaminne, i varje fall under vår livstid. Den unga filippinskan som aldrig hade sett snö tidigare blev som hänryckt vid åsynen av de för henne exotiska vita drivorna och sprang skrattande ute i sin nyanskaffade dunjacka.



Fortsättning följer

Det andra sommarbröllopet ägde rum på hemmaplan. Det var dottern till Makens gode vän som skulle gifta sig. Flickan hade satsats på en minst sagt ovanlig utbildning och läste till pilot, skaffade sig ett flygcertifikat för att sedan komplettera det hela med en kustbevakningskurs. Att hitta jobb var en annan femma och till slut fastnade hon på en hög administrativ befattning på IKEA. Fästmannen jobbade som fondförvaltare och rent ekonomiskt hade paret sitt på det torra. Till bröllopsplats valde de en elegant herrgård några mil söder om Stockholm och dit åkte vi på den andra bröllopsresan. Herrgården hade ett hotellannex där vi skulle övernatta. Vädret var fint och min lilla pärlgråa med tillhörande kappa skulle luftas igen. Gästerna var galaklädda, herrarna i smoking och damerna i aftonklänningar. Bara två damer bar hellångt. De unga tjejerna som tillsammans med sina partners dominerade sällskapet hade korta, ibland mycket korta, axelbandslösa blåsor i frasande tyger mest i cerise, som tydligen var årets färg. De avtecknade sig vackert mot den lilla pittoreska, vitkalkade kyrkan. Bruden bar en vacker hellång gräddvit, generöst urringad klänning inköpt i New York. Under en sightseeingtur pekade guiden ut en butik som reade bröllopsklänningar och nästa dag slog bruden till. Den utvalda modellen skulle ändras något och skickas med post till Sverige varvid bruden var tvungen att betala tull som fördyrade inköpet betydligt. Men klänningen var värd det, åtsittande upptill och över höfterna och med härlig vidd nertill. Skorna kom från Bali och var i mönstrat tyg som gick i gammelrosa och blekgrönt, färger som återkom i tärnornas klänningar, inbjudningskorten och andra bröllopsdetaljer. Brudgummen och marschalkerna bar frack. Den stiliga, resliga och mycket stolta fadern gick sakta tillsammans med dottern hela vägen fram till altaret. Här bjöd inte kyrkans män till motstånd så som det var fallet med kronprinsessan. Vigselceremonin ledd av en kvinnlig präst var kort och värdig. Små påsar i tyll med solrosfrön delades ut och fröna regnade över de nygifta. Råris lär vara svårsmält för småfåglarna. Därefter fotograferades hela sällskapet utanför kyrkan med en målerisk sjö i bakgrunden. Efter en kort bilfärd samlades gästerna åter på gräsmattan på baksidan av herrgården där det serverades champagne. Det unga paret anlände med fördröjning och då sprang alla till framsidans välkrattade grusuppfart och skålade för de nygifta under glada tillrop. Sedan var det dags för bröllopsmiddag, också den vid små runda bord. Placeringskorten var fästa vid små tyllpåsar, den här gången fyllda med godis, rosa för damer och gröna för herrar. Till min häpnad upptäckte jag vid mitt kuvert en lapp med skrivna förslag till konversationsämnen. Alla gäster hade fått sådana lappar. Jag uppfattar mig själv som en måttligt begåvad konversatör men trots det saknar jag sällan samtalsämnen även med obekanta. Det kan t o m vara lättare med obekanta, man vet ju ingenting om varandra och har därmed mycket att ta reda på. Och ett par glas bubbel innan gör inte saken sämre. Jag kom då att tänka på en present jag hade fått av mina arbetskamrater i samband med någon bemärkelsedag. Det var en glasskulptur föreställande en häst med vissa inslag av en tupp. Den märkliga figuren hade beskrivits som en konversationspjäs. Tydligen är tunghäftan en fruktad åkomma i sällskapslivet. På det här bröllopet hölls det tal, ganska korta och inte överdrivet många. Först talade brudens far åtföljd av en släkting till den för länge sedan avlidna modern. Släktingen var övertygad om att moderns ande var med dottern på hennes stora dag. Sedan talade brudgummens bror och till sist en god vän och en skolkamrat till brudens far och Maken. Vännen som rest långt, ändå från USA med flera stopp på vägen hade haft en strapatsfylld färd. Han skulle anlända till Stockholm på morgonen för att sedan i god tid samåka med brudens far till bröllopsplatsen. Men han tog fel på ett avresedatum, hans plan till Stockholm avgick dagen innan. I nöden fick han improvisera, tog ett plan via Frankfurt eller om det var London och landade på Arlanda sent på eftermiddagen. I en hyrd bil körde han de nästan tio milen och uppenbarade sig först vid middagen men missade själva vigseln. Det var en dyrbar bröllopsresa. Efter middagen var det dags för bröllopstårta och dans. Baren var öppen. Jag som inte är någon vidare entusiast av vilda discoskutt nöjde mig med att vara observatör och passade på att fundera över olika bröllopssedvänjor, till exempel bröllopspresenter. Numera väljer brudparen ofta kontanter. Inte särskilt romantiskt men praktiskt. Personligen anser jag att det är lättare att ge pengar till nära släktingar än till par som man inte känner så väl. Hur mycket ska man ge? Hur mycket är tillräckligt? Ingen svarar ärligt även om man frågar mycket diskret. Som tur var valde detta par att ha en presentlista med allehanda förslag, från bordssilver till sportartiklar, däribland simfötter som snabbt blev tingade. Vidare slog det mig också att numera reser nygifta sällan på bröllopsresa direkt efter vigseln. Om de nu reser överhuvudtaget. Oftast går de till jobbet nästa dag som om ingenting hade hänt. Vidare tänkte jag på en polsk sed att krossa glas, en handling som förekommer ibland efter vigseln och som anses bringa lycka. Det är vanligt att när nygifta för första gången skålar med champagne slänger de sedan glasen bakom sig. Som tur är sker det oftast utomhus. För mig är det snudd på barbari. Det är inte lätt att sopa bort alla glasskärvor från gruset. I Polens norra del lär det finnas en ännu värre sed, polteabend, som av namnet att döma kommer ursprungligen från Tyskland. Dagen före vigseln åker bröllopsgästerna till brudens hem för att på trappan krossa glasflaskor. Mängder av glasflaskor. Det kan tolkas som att man är mycket mån om de nygiftas lycka men att visa det på detta sätt är barbari. Även på judiska bröllop förekommer glaskrossning fast i en mycket civiliserad form. Ett glas inlindat i en servett läggs på golvet och de nygifta krossar det med foten. Alla dessa tankar i kombination med champagne och goda viner gjorde mig trött i huvudet så vi bröt upp strax efter midnatt och sov gott med öppet fönster och andades in den friska lantluften. Påföljande morgon träffades alla de övernattande gästerna vid en sen frukost. Bruden hade bundit håret i en anspråkslös hästsvans, så olik den konstnärliga uppsättningen från dagen innan och hennes ansikte var fräscht och barnsligt renskrubbat. Brudgummen såg något trött ut, vad det nu kunde bero på. Många gäster, så glamourösa på bröllopet, var svåra att känna igen i sina vardagskläder. Efter frukosten och en kort promenad i den omgivande parken tog vi farväl och körde hemåt.

Här kommer den första avsnittet av berättelsen om mina bröllopsresor .

Bröllopsresor (1)

Mellan somrarna 2009 och 2010 fick vi fått inbjudan till inte mindre är sex bröllop inom vår närmaste bekantskapskrets vilket var glädjande eftersom det nu för tiden verkar det vara inne att inte gifta sig såvida man inte är homosexuell. Efter vad jag har hört så är det killar som inte har bråttom till altaret. Oftast lever de i fasta relationer och får alla sina behov tillfredställda. Varför ska de binda sig genom ett giftermål? Alldeles onödigt. Det är tjejer, särskilt de som har passerat 30-års sträcket, hör sin biologiska klocka pingla och vill bilda familj, som pressar på, dock inte alltid med ett önskat resultat. Jag hörde en flickvän till våra goda vänners son säga med en suck, när hon såg en bild på en vitklädd brud i en veckotidning:
- En sådan bröllopsklänning skulle jag vilja ha.
- Vem tänker du gifta dig med? – frågade pojkvännen. De har sällskapat i nio år.
Det var kanske kronprinsessan Viktoria som inspirerade så många till giftermål.

Alla bröllop var för vår del förenade med resor. Den första bröllopsresan gick till hemlandet Polen. Det var Makes brorson som skulle gifta sig. Killen hade hunnit bli några år och trettio och som det enda bortskämda barnet skaffat sig ovanor som anstår en äkta playboy. Hans fästmö däremot var en förståndig tjej med utbildning från Handelhögskola, välbetalt jobb, egen bil och lägenhet. Allas förhoppning var att hon kommer att ha ett positivt inflyttande på killen vilket faktiskt har besannats. Det var juli och vädret i huvudstaden hade varit instabilt, varmt och kvavt, åskan gick nästan varenda dag. Regnkappa är inte det bästa alternativet att klä sig i till bröllop. Därför bestämde jag mig för en klädsam ensemble bestående av en snäv, knälång klänning och en tillhörande, lite längre tunn kappa. Klänningen var av ett skrynkligt pärlgrått tyg, mycket praktiskt på resan och matchade den lite mörkare kappan som hade ett diskret mönster och var fodrad med samma tyg som klänningen. Tillsammans med ett pärlhalsband var det en perfekt utstyrsel för ett sommarbröllop. Bröllopet var planerat till en söndag vilket är lite ovanligt. Det skapade ett problem för mig att hitta en söndagsöppen frisörsalong. Jag råkar känna en ung frisör som lyckas trolla fram ett ungdomligt rufs ur mitt tunna, ostyriga hår men oturligt nog var han tjänstledig denna sommar. Jag tipsades till en av de få salonger som hade öppet denna söndag. Frissan var ung och självsäker men inte på långa vägar så duktig som min frisör. När jag oroade mig över frisyrens hållfasthet i regnet försäkrade hon mig att den kommer att hålla.
- Jag ska cementera fast den..
Och det gjorde hon med besked och massor med hårspray. Håret såg ut som en mössa och hur mycket jag än rörde och skakade på huvudet kom inte ett hårstrå i oordning. På vägen hem hörde jag den första åskvarningen och hemma, när vi började klä om oss, föll de första tunga regndropparna ner. När det var dags att bege sig till kyrkan öppnade sig himmelen och regnet forsade som Niagara fallet. Vi hade bara ett ynklig paraply. I sista minuten bytte jag till oömma skor och sedan var det att gå raka vägen till en taxistation som vi faktisk hade under våra fönster. Problemet var dock att porten låg i en gård där taxibilar inte hade tillträde eftersom gården hade en låst grind och vi hade ingen nyckel. Vi sprang de 50 metrarna och hann bli totalt genomblöta. Enligt en överenskommelse skulle vi hämta dottern till goda vänner som också var bjuden till bröllopet. Hon väntade vid en tunnelbanestation, hade inget paraply och vågade sig inte ut i regnet. Taxichauffören körde på trottoaren ändå fram till ingången och flickan hoppade in, också hon genomblöt in på bara skinnet.

Kyrkan låg i utkanten av staden och när vi kom fram höll regnet på att upphöra. Andra gäster såg fräscha och torra ut vilket var ett mysterium. Jag bytte diskret ut de grova skorna till eleganta högklackade pumps och gick i sällskap med Maken in i kyrkan. Det steg ånga ur våra kläder men frisyren höll. Brudgummens mor vinkade till oss. Hon var den enda damen i hatt, en skir klädsam skapelse som matchade hennes dräkt, händerna doldes i vita spetshandskar. Det hördes första toner av bröllopsmarschen, brudparet började långsamt gå mot altaret. Brudgummen såg spänd ut i sin mörka kostym och grön slips, hoppets färg, och bruden strålade det om i hennes vita skrud. Den helplisserade klänningen satt åt upptill för att sedan breda ut sig som en solfjäder. Hon såg bedårande ut. Alla lyckliga brudar är bedårande också om de bara skulle drapera ett lakan över sig. Klänningen lämnade axlarna bara men det djärva dekolletaget skyldes av en skir sjal som hölls ihop av en antik brosch, Makens arvegods efter hans föräldrar. Broschen matchade manschettknapparna i brudgummens skjorta. Strax innan vigselceremonin, när brudparet gick in i sakristian för att slutföra några formaliteter, suckade prästen bekymrad vid åsynen av den axelbandslösa klänningen:
- Oj, oj, oj, de små axlarna är så nakna.
Bruden tröstade honom att axlarna kommer att skylas av en sjal. Det som verkligen saknades var något slags hårprydnad, en slöja eller åtminstone en blomma som skulle matcha blomman i brudgummens knapphål. Väl vi altaret tog prästen över. Efter utbytet av de äktenskapliga löftena och ringarna började mässan. En på tok för lång mässa. I predikan, eller kanske var det talet till brudparet, visade prästen sin dystra sida.
- Alla är vi syndare. Låt oss knäböja och be till Gud att förbarma sig över oss. – mässade han
Inte ett ord om den äktenskapliga glädjen att vara tillsammans, inga lyckoönskningar till brudparet. En dysterkvist, en riktig gnällspik till präst. Och himlen svarade med dova mullranden och åska. Brudparet tycktes inte ta till sig allt det dystra utan log vackert och förnöjt. Men de uttråkade gästerna började skruva på sig. Till slut blev det äntligen dags att gå över till ett angränsande rum för att gratulera brudparet. I Polen är det brukligt att gästerna har med sig blommor till de nygifta. Brukligt men opraktiskt. Varken de unga tu eller vittnena har möjlighet att ta hand om alla dessa buketter och på bröllopsfesten saknas det oftast vaser för att arrangera dessa. De halvvissna blommorna brukar till slut hamna hemma i badkaret. Numera uppmanar ofta brudparen att skänka blompeng till välgörande ändamål. Så var det i det här fallet. Pengarna skulle gå till en liten tjej som behövde genomgå en dyrbar operation utomlands. Mycket ädelt! Efteråt satte vi oss i en abonnerad buss som skulle föra gästerna till ett slottsliknande residens ett par mil utanför staden för bröllopsfesten. Slottet hade dock ett föga romantisk namn ”Ladugårdarna” (Obory). Där mottogs gästerna med champagne och annat allehanda dryckjom samt små eleganta kanapéer och frukt. Vid ingången väntade brudparets föräldrar för att, enligt en gammal polsk sed, välkomna de nygifta med bröd och salt. Middagen serverades vid små runda bord. Äldre familjemedlemmar dominerade sällskapet, bara ett bord upptogs av ungdomarna, vännerna till brudparet. Man brukar inte hålla tal vid polska bröllop vilket är synd eftersom det ger middagen en högtidligare prägel. Här reste sig dock en dam och skålade för brudparet. Då passade jag på och höll ett kort och, enligt min mening, spirituellt, smått humoristiskt och personligt tal. Det fick ljumma applåder inte så mycket i uppskattning utan mer som en lättnad att det var över. Fram mot middagens slut släcktes ljuset och en eldsprutande bröllopstårta rullades in. Det var ingen dans efter middagen. Vid midnatt tog bussen oss tillbaka till stan.

Fortsättning följer