Det andra sommarbröllopet ägde rum på hemmaplan. Det var dottern till Makens gode vän som skulle gifta sig. Flickan hade satsats på en minst sagt ovanlig utbildning och läste till pilot, skaffade sig ett flygcertifikat för att sedan komplettera det hela med en kustbevakningskurs. Att hitta jobb var en annan femma och till slut fastnade hon på en hög administrativ befattning på IKEA. Fästmannen jobbade som fondförvaltare och rent ekonomiskt hade paret sitt på det torra. Till bröllopsplats valde de en elegant herrgård några mil söder om Stockholm och dit åkte vi på den andra bröllopsresan. Herrgården hade ett hotellannex där vi skulle övernatta. Vädret var fint och min lilla pärlgråa med tillhörande kappa skulle luftas igen. Gästerna var galaklädda, herrarna i smoking och damerna i aftonklänningar. Bara två damer bar hellångt. De unga tjejerna som tillsammans med sina partners dominerade sällskapet hade korta, ibland mycket korta, axelbandslösa blåsor i frasande tyger mest i cerise, som tydligen var årets färg. De avtecknade sig vackert mot den lilla pittoreska, vitkalkade kyrkan. Bruden bar en vacker hellång gräddvit, generöst urringad klänning inköpt i New York. Under en sightseeingtur pekade guiden ut en butik som reade bröllopsklänningar och nästa dag slog bruden till. Den utvalda modellen skulle ändras något och skickas med post till Sverige varvid bruden var tvungen att betala tull som fördyrade inköpet betydligt. Men klänningen var värd det, åtsittande upptill och över höfterna och med härlig vidd nertill. Skorna kom från Bali och var i mönstrat tyg som gick i gammelrosa och blekgrönt, färger som återkom i tärnornas klänningar, inbjudningskorten och andra bröllopsdetaljer. Brudgummen och marschalkerna bar frack. Den stiliga, resliga och mycket stolta fadern gick sakta tillsammans med dottern hela vägen fram till altaret. Här bjöd inte kyrkans män till motstånd så som det var fallet med kronprinsessan. Vigselceremonin ledd av en kvinnlig präst var kort och värdig. Små påsar i tyll med solrosfrön delades ut och fröna regnade över de nygifta. Råris lär vara svårsmält för småfåglarna. Därefter fotograferades hela sällskapet utanför kyrkan med en målerisk sjö i bakgrunden. Efter en kort bilfärd samlades gästerna åter på gräsmattan på baksidan av herrgården där det serverades champagne. Det unga paret anlände med fördröjning och då sprang alla till framsidans välkrattade grusuppfart och skålade för de nygifta under glada tillrop. Sedan var det dags för bröllopsmiddag, också den vid små runda bord. Placeringskorten var fästa vid små tyllpåsar, den här gången fyllda med godis, rosa för damer och gröna för herrar. Till min häpnad upptäckte jag vid mitt kuvert en lapp med skrivna förslag till konversationsämnen. Alla gäster hade fått sådana lappar. Jag uppfattar mig själv som en måttligt begåvad konversatör men trots det saknar jag sällan samtalsämnen även med obekanta. Det kan t o m vara lättare med obekanta, man vet ju ingenting om varandra och har därmed mycket att ta reda på. Och ett par glas bubbel innan gör inte saken sämre. Jag kom då att tänka på en present jag hade fått av mina arbetskamrater i samband med någon bemärkelsedag. Det var en glasskulptur föreställande en häst med vissa inslag av en tupp. Den märkliga figuren hade beskrivits som en konversationspjäs. Tydligen är tunghäftan en fruktad åkomma i sällskapslivet. På det här bröllopet hölls det tal, ganska korta och inte överdrivet många. Först talade brudens far åtföljd av en släkting till den för länge sedan avlidna modern. Släktingen var övertygad om att moderns ande var med dottern på hennes stora dag. Sedan talade brudgummens bror och till sist en god vän och en skolkamrat till brudens far och Maken. Vännen som rest långt, ändå från USA med flera stopp på vägen hade haft en strapatsfylld färd. Han skulle anlända till Stockholm på morgonen för att sedan i god tid samåka med brudens far till bröllopsplatsen. Men han tog fel på ett avresedatum, hans plan till Stockholm avgick dagen innan. I nöden fick han improvisera, tog ett plan via Frankfurt eller om det var London och landade på Arlanda sent på eftermiddagen. I en hyrd bil körde han de nästan tio milen och uppenbarade sig först vid middagen men missade själva vigseln. Det var en dyrbar bröllopsresa. Efter middagen var det dags för bröllopstårta och dans. Baren var öppen. Jag som inte är någon vidare entusiast av vilda discoskutt nöjde mig med att vara observatör och passade på att fundera över olika bröllopssedvänjor, till exempel bröllopspresenter. Numera väljer brudparen ofta kontanter. Inte särskilt romantiskt men praktiskt. Personligen anser jag att det är lättare att ge pengar till nära släktingar än till par som man inte känner så väl. Hur mycket ska man ge? Hur mycket är tillräckligt? Ingen svarar ärligt även om man frågar mycket diskret. Som tur var valde detta par att ha en presentlista med allehanda förslag, från bordssilver till sportartiklar, däribland simfötter som snabbt blev tingade. Vidare slog det mig också att numera reser nygifta sällan på bröllopsresa direkt efter vigseln. Om de nu reser överhuvudtaget. Oftast går de till jobbet nästa dag som om ingenting hade hänt. Vidare tänkte jag på en polsk sed att krossa glas, en handling som förekommer ibland efter vigseln och som anses bringa lycka. Det är vanligt att när nygifta för första gången skålar med champagne slänger de sedan glasen bakom sig. Som tur är sker det oftast utomhus. För mig är det snudd på barbari. Det är inte lätt att sopa bort alla glasskärvor från gruset. I Polens norra del lär det finnas en ännu värre sed, polteabend, som av namnet att döma kommer ursprungligen från Tyskland. Dagen före vigseln åker bröllopsgästerna till brudens hem för att på trappan krossa glasflaskor. Mängder av glasflaskor. Det kan tolkas som att man är mycket mån om de nygiftas lycka men att visa det på detta sätt är barbari. Även på judiska bröllop förekommer glaskrossning fast i en mycket civiliserad form. Ett glas inlindat i en servett läggs på golvet och de nygifta krossar det med foten. Alla dessa tankar i kombination med champagne och goda viner gjorde mig trött i huvudet så vi bröt upp strax efter midnatt och sov gott med öppet fönster och andades in den friska lantluften. Påföljande morgon träffades alla de övernattande gästerna vid en sen frukost. Bruden hade bundit håret i en anspråkslös hästsvans, så olik den konstnärliga uppsättningen från dagen innan och hennes ansikte var fräscht och barnsligt renskrubbat. Brudgummen såg något trött ut, vad det nu kunde bero på. Många gäster, så glamourösa på bröllopet, var svåra att känna igen i sina vardagskläder. Efter frukosten och en kort promenad i den omgivande parken tog vi farväl och körde hemåt.