Hur man undviker köer i S:t Petersburg

Denna sommar har Maken och jag gjort en kortare båtresa från Stockholm till S:t Petersburg. Vi lockades av löftet att resan var visumfri under förutsättning att man köper en busstransfer från båten till hotellet där vi skulle stanna i tre nätter. Båten anlände till S:t Petersburg vid 9 tiden och sista bussen skulle gå kl 10. Passagerarna trängdes vid utgången och på kajen ringlade sig en lång kö som försvann i en dörr som ledde till båtterminalen. Jag insåg att det inte fanns en chans att hinna med den sista bussen. Det fanns ingen personal på kajen som man kunde fråga om råd. Kanske fanns någon i terminalbyggnaden? Jag bestämde mig för att undersöka den saken, lämnade Maken i kön och trängde mig fram till dörren. Den var smal med bara ena halvan öppen så att endast en person åt gången kunde gå igenom. Jag ursäktade mig för de köande, som utan protester vänligt lät mig passera. I byggnaden fanns inte heller någon personal att fråga, bara damen i kuren vid passkontrollen.
Jag gick fram och ursäktade mig igen. Ingen skällde ut mig. ”Fråga på” – sade de som stod närmast. Min femtio år gamla, nästan bortglömda skolryska vaknade plötsligt till liv. Jag konstruerade en invecklad, felfri mening och uttalade den som en infödd ryska:
”U nas poslednij transfer w gostinicu w desiat thasow. Shto nam delat? (Vår sista busstransfer till hotellet avgår klockan 10, vad göra?)”
- Reser du individuellt eller med en grupp? – undrade passkontrollanten.
- Individuellt, bara jag och Maken. – svarade jag.
- Kom tillsammans så låter jag er passera.
Lättad traskade jag tillbaka till Maken som under tiden inte rört sig inte ett steg framåt. Med mycket dåligt samvete började vi nu tillsammans tränga oss fram, förbi de tålmodigt väntande ryssarna. Inga protester den här gången heller. Berodde det på gästfrihet eller kanske en vana, efter att ha levt länge i ett kommunistiskt land, där det alltid fanns mäktigt folk med rätt att slippa köa?

Efter bara några minuter satt vi redan i minibussen. Det gjorde inget att vi blev snart ombedda att flytta till en annan buss som istället för att åka till vårt hotell tog oss till centrum. Vi fick ju en kort sightseeingtur på köpet. Efter ytterligare ett bussbyte nådde vi till slut hotellet. Vi brydde oss inte om att vänta tills rummet blev färdigt utan lämnade bara bagaget och gav oss sig ut på stan.

Efter en längre vandring längst Neva, med utsikt mot ståtliga palats som kantade flodpromenaden nådde vi en ö, Harön, med ett fort och en kyrka, Pietropavlowskij Sobor, båda byggda av Peter den Store. Vid en bro som ledde från ön kunde en hare i metall sittande på en påle i floden beskådas. Bredvid, på en liten plattform låg mängder av blänkande småmynt. Folk kastade nya mynt men de bara studsade iväg och hamnade i vattnet. Det måste ha funnits en fortuna på flodens botten. I kyrkan finns många av de ryska tsarerna begravda och det lockar turisterna. Här var det ingen kö till biljettkassan.
- Kan jag få några rubel?- frågade jag Maken.
Men Maken hade klantat sig ordentligt. I börsen som han förvarade hängande på ett snöre under skjortan fanns inga rubel, bara svenska kronor. Tydligen glömde han lägga även rubel i påsen och lämnade dem helt sonika på hotellet i sin väska. Och jag som under resans gång frågade otaliga gånger men uppenbarligen förgäves: ”Har du pengarna i säkert förvar?” Den snälla damen i kassan lät mig undantagsvis betala med VISA-kort. I den rikt utsirade kyrkan fanns ett antal sarkofager i vit marmor med ett enkelt guld kors på, lika åt alla, såväl kändisarna Peter den Store och Katarina den II:a som de mindre kända härskarna. Bara den sista tsaren Nikolai den II:e, hans närmaste familj och deras tre trotjänare låg i kryptan i ett separat kapell. Kropparna återfanns så sent som på 90-talet i Yekaterinburg där hela tsarfamiljen avrättades. Kroppen av ena dottern och den enda sonen hittades dock inte.
Efter rundvandringen var det dags att uppsöka en toalett. Den fanns i en speciell buss utanför kyrkområdet. Toaletten var avgiftsbelagd och inne i bussen satt en tant som tog emot pengarna. Vi hade dock inga rubel, inte ens några utländska slantar. Att betala tanten med en 500 kronors sedel tyckte vi var lite överdrivet. Så nödiga var vi inte. Tanten visade dock en stor dos av medmänsklighet och lätt mig nyttja damtoaletten gratis. Annorlunda var det med Maken. Jag hittade honom utanför klagande över den obeväckliga tanten i herrtoaletten som vägrade släppa in honom utan pengar. Den snälla tanten hörde klagomålet och skänkte barmhärtigt Maken några rubel. I Sverige skulle det aldrig kunnat inträffa. Det finns inga tanter på de offentliga toaletterna, bara automater, döva för de mänskliga behoven.

Nästa dag stod Eremitage på programmet. Efter en utsökt frukost avslutad med ett glas champagne begav vi oss mot Vinterpalatset, som en gång i tiden var tsarens residens och nu inrymde massvis med konstföremål, främst målerier av kända och mindre kända mästare. Vi korsade Neva floden och vid bromynningen sträckte sig det pampiga, trevåningshöga palatset, pietetsfullt målat i smaragdgrönt med senapsgula utsmyckningar. Vid huvudingången fanns inga kassor, bara en skylt som förkunnade att denna ingång är avsedd för guidade turer. Utan att läsa skylten, sprang Maken obehindrad uppför en ramp för de rullstolsbundna medan jag, som valde trappan, blev hindrad av en vakt.
- Vart tar du vägen? - frågade han.
- Min man väntar på mig där. - svarade jag sanningsenligt och pekade på Maken som stod vid dörren och viftade frenetiskt med handen.
- Låt gå. – sa vakten uppgivet.
Vid biljettkassan var kön relativt kort. Snart gick vi uppför trappan på den röda mattan i den pampiga, välupplysta vestibulen med ljusa väggar rikligt utsmyckade med bladguld. Man kunde lätt föreställa sig elegant klädda gäster gående samma väg, som togs emot av tsaren och hans familj. Interiörerna var lika intressanta som konstsamlingarna. Eftersom det inte gick att bese c:a tre millioner föremål bestämde vi oss för de franska impressionisterna, italienskt samt flamländskt måleri. Den franska avdelningen började med Picasso, hela tre salar fyllda med likartade kubistiska tavlor. Bara ”Två systrar” från den blå perioden fastnade i mitt minne.
Bland impressionisterna dominerade mindre kända namn. Men Gauguin och Matisse var rikt representerade, den senare tillhör dock inte mina favoriter. Det fanns några större verk av Renoir men inget av de mest kända, som tack och lov befinner sig i Paris. Bland italienarna fanns Leonardo da Vinci, Michelangelo och Rafael; deras små tavlor skulle vara lätta att missa om de inte hade varit placerade på separata stolpar. Flamländskt och holländskt måleri tycker jag mycket om men här drunknade Rubens och Rembrandt i mängden. En uppfriskade nyhet var en medeltida keramiksamling, tallrikar och fat, målade med en sådan precision att var och en kunde betraktas som en fulländad tavla. Picassos keramik såg i jämförelsen nästan naivistiskt ut. Det var trångt, varmt och fuktigt i museet, fönsterrutorna var täckta med imma och det var svårt att andas. Jag vilade mig en stund vid ett halvöppet fönster och då såg jag den, den nästan en kilometerlånga kön till kassan. Tack vare att vi slapp stå i den kunde vi efter museibesöket i lugn och ro sitta på en uteservering med var sitt glas kall öl och beundra damer och herrar klädda i dåtidsdräkter promenera sakta genom parken och som för en billig penning lätt sig fotograferas tillsammans med besökarna.

Att gå på en balettföreställning är ett måste i S:t Petersburg. Min dröm var att se den berömda Kirovbaletten dansa Svansjön i Marinski teatern. Tyvärr hade den sommaruppehåll och vi fick nöja oss med det näst bästa. Hotellet ordnade både biljetter och limousinservice så att vi slapp köer och annat besvär. Fram till pausen var jag betagen. Den vita svanen, smal och böjlig som en vidja, trippade elegant på tå, svävade fram över scenen och landade ljudlöst på fötterna. Duodansen med den förälskade prinsen var höjden av grace och subtila känslouttryck även om den kraftigt byggda prinsen inte tog många danssteg själv utan fungerade mest som stöd för prima ballerinan. Under pausen råkade jag i samspråk med programförsäljärskan som verkade vara väl insatt i balettens hemligheter. Den aktuella föreställningen var, enligt henne, helt acceptabelt men absolut inte på samma nivå som Kirovs. Omdömet resulterade i en mer kritisk inställning från min sida och efter pausen verkade dansösen något tyngre och stelare och som den svarta svanen lyckades hon inte förmedla tillräckligt med besatthet, aggressivitet och ondska. Dessutom fick historien om den förtrollade svanen, helt oväntat, ett lyckligt slut. Istället för en gripande och tekniskt mycket krävande dödskamp föll den vita svanen pladask på marken, inte bara en gång utan flera gången, men prinsen lyckades få liv i henne igen medan den onda trollkarlen istället sargas och dog. Men på det stora hela var föreställningen en minnesvärd och värdig avslutning på dagen och stadens frikostigt belysta, förtrollande vackra fasader och broar fullbordade intrycket.

På tredje dagen åkte vi till staden Puskin, ett par mil från S:t Petersburg, där tsaren hade sitt sommarresidens Tsarskolje Sielo. Resan gick smidigt men tog sin tid, först tunnelbana med ett byte och sedan buss. Tunnelbanan i S:t Petersburg som inte är lika spektakulär som den i Moskva, överraskade oss dock med att spåret var inbyggt, skyddat av en vägg, och tågets dörrar öppnades exakt mittemot järndörrarna i väggen, visserligen tunga och slitna men effektivt skyddande passagerarna från att ramla på spåret. Liknande lösning fast i en elegant, modern tappning, som en glasvägg, finns i Singapore. Palatsen Tsarskolje Sielo ligger i en vacker park men eftersom vädret blev sämre var det ingen ide att promenera för länge i duggregnet. ”Vi har tur.” - tänkte jag. – ”Det blir nog inte så många palatsbesökare idag. Det var ju ingen kö till inträdesbiljetterna till parken.” Men icke!. Längs den långa sockersöta, krokanliknande palatsfasaden i blått och guld ringlade sig en jättekö med paraplyförsedda huvudsakligen ryska turister. Och till råga på allt läste jag på en skylt att kassorna i palatset stänger för lunch mellan 14 och 16. Klockan var 13:30. ”Det var kört, vi hinner aldrig i tid.” – tänkte jag bedrövad. - ”Och vi kan inte komma tillbaka en annan dag, vi åker ju hem i morgon.” Jag gav dock ännu inte upp utan bestämde mig för att undersöka saken närmare, lämnade Maken i kön och begav mig mot ingången som övervakades av en uniformerad vakt. Hans omfångsrika kroppshydda och uniformen ingav respekt. På ryska förklarade jag blygt för honom hela situationen och antydde i en ofullbordad mening:
- Kunde ni kanske…
- Ja vsio mogu (jag kan allt). – svarade vakten som inte led av falsk blygsamhet. – Ni får gå förbi kön.
Han behövde inte upprepa det två gånger. Jag hämtade Maken och efter en stund befann vi oss inne i palatsen. Framför biljettkassan väntade många människor och tiden gick. Vi fick dock veta att det fanns en kassa till. Jag sprang dit och där var kön minimal. Mannen som stod sist upplyste mig att kassan är stängd och kassörskan snart går på lunch.
- Jag chansar. – sade jag och till min häpnad lätt han mig gå före.
Inom loppet av en minut hade jag biljetterna i handen. Vi hade verkligen tur, så snälla människor träffar man inte varje dag. Palatsens interiörer bokstavligen droppade av bladguld. Det sägs att en utländsk besökare en gång frågade tsaren varför används det så mycket guld i palatsen. Och tsaren lär ha svarat att här saknas solen och han har skaffat sig ett substitut. Och det fungerade. Det glimmade och lyste om de utsmyckade salarna. Utom i bärnstenssalen som verkade något mörk i jämförelsen. Sex ton obearbetad Östersjöbärnsten lär ha gått åt och av dessa pryder en ton väggarna nu.

Den sista kön väntade oss på hemvägen, när fartyget gjorde hamnbesök i Helsingfors. Passagerarna trädde in i Schengen och alla de medföljande ryssarnas pass skulle kontrolleras noga. Vi med svenska pass ställde oss lydigt i samma kö. Min blick drogs obevekligt till passkontroll-kurar med skyltar ”All passports” men längst bort i skymundan såg jag en med den blå stjärnprydda EU skylten. På nolltid hade vi klarat gränsövergången och kunde beundra Helsingfors soldränkta hamn.

Tre dagar i S.t Petersburg var inte mycket men vi hann se allt det viktigaste för vi lyckades undvika köer. De som inte behärskar denna konst behöver nog en dag till.



Augusti 2011