Min väninna Anna, vår kvinnliga fd chef Connie och jag brukar träffas några gånger om året på stan för att äta och uppdatera varandra på de aktuella händelserna i våra liv. Onsdagen den 1:a november 2006 var en sådan dag. Jag var ledig den dagen och åkte kommunalt hemifrån, Connie tog tunnelbana till stan och Anna som jobbade på Söder skulle komma direkt från jobbet. Träffpunkten var stationen vid Mariatorget. Hem skulle jag få åka tillsammans med Anna, som inte bodde så långt från mig och som hade sin bil parkerad på arbetsplatsen. Ett tag funderade jag på ta egen bil till tunnelbanan i Mörby Centrum, men till slut bestämde mig för att åka kommunalt hela vägen. Det var en kyligt, kulen eftermiddag, det snöade lätt, marken var frusen och förrädiskt hal under snön.

Det måste ha varit lika halt på körbanan för bussen krängde obehagligt ett par gånger. Den hade också svårt att köra ut från hållplatserna, hjulen slirade en bra stund innan de fick grepp om underlaget. Jag var glad att jag låtit bilen stå. Tåget gick som det skulle och efter en dryg kvart steg jag av vid Mariatorget. Connie väntade redan vid utgången och Anna uppenbarade sig en stund senare. Tillsammans traskade vi iväg längs Swedenborgsgatan till en utvald italiensk restaurang. Vi gick försiktigt, trottoaren var täckt med en tunn isskorpa och Anna som hade skor med halvhöga klackar höll mig under armen för att inte tappa balansen. Det var rusningstid och många bilar på körbanan. De åkte långsamt och verkade då och då förflytta sig i sidled. Plötsligt hamnade en bil på trottoaren, bara någon decimeter från oss. ”Vilken dåre!” skrek vi. ”Ser han inte var han kör?” Med lättnad steg vi in i restaurangen som låg bara några meter därifrån. Genom de låga fönstren kunde vi se gatan, snöflingorna som föll allt tätare och alla bilar som tog sig mödosamt längst vägen. Snart glömde vi dock trafiken och halkan, pladdrade glatt om ditt och datt och hade så trevligt som bara väninnor som återförenas efter en längre skilsmässa kan ha.

När det var dags att bege sig hem tog vi farväl av Connie vid tunnelbanan och gick sedan vidare till garaget för att hämta bilen. Anna hade svårt att ta sig uppför den svagt lutande utfarten men efter en stund befann vi oss på huvudgatan. Trots den sena timmen var det fortfarande många bilar på gatorna och snart satt vi fast i en kö. Vägbeläggningen bestod ytterst av blank is, bilen dansade under oss och gick stundvis inte att styra. Inte handlade det så mycket om snö utan mer om isgata. Vi har kört i Storstockholm i över tre decennier men aldrig upplevt motsvarande trafikförhållanden. Anna, som väl kände till genvägarna på Söder, försökte sig på några undanmanövrar men alla utfartsvägarna var igenproppade av stillastående bilar och liknade långa parkeringsplatser. Vi befann oss nu på Södra Mälarstrand som, konstigt nog, var tom på bilar bortsett från dem som övergivits, slarvigt parkerade vid kanten. Snart begrep vi varför. Längre upp var gatan blockerad av en buss som inte kunde forcera uppförsbacken och hamnade på tvären. Fukten från Mälaren gjorde körbanan exceptionellt hal. Med största mödan lyckades Anna att backa. Det var på håret att vi inte körde in i ett fordon bakom oss vars förare inte uppfattade situationen och inte flyttade på sig. Den alltid sansade och behärskade Anna var skräckslagen. ”Vi måste ut ur bilen, jag kan inte styra, vi kommer att krocka” ropade hon med fasa gång på gång. Vi irrade i nästan två timmar på de ishala gatorna, bad en stilla bön vid varje uppförsbacke för att hjulen inte skulle tappa greppet och glida bakåt, men till slut lyckades vi ta oss tillbaka till garaget. Bilen fick stå där till nästa dag medan vi tog tunnelbana, som gick planenligt. Det var ovanligt mycket folk i vagnarna. Tåget passerade Gamla Stan och från bron såg vi att det var stillastående trafik i hela innerstaden, men vi var i alla fall på väg hem. Det värsta var över, trodde vi.


Vid slutstationen i Mörby var det kaos. Alla bussturer norr om stan var inställda på grund av trafiksvårigheter. Eftersom blixthalkan slog till mitt under värsta rusningstid kunde man varken ploga, salta eller sanda eftersom dessa fordon också hade fastnat i köer. Horder av strandsatta trafikanter sprang hit och dit med mobiler i händerna i fruktlösa försök att ringa hem eller efter en taxi. En enda taxibil som uppenbarade sig i närheten attackerades av tiotals potentiella kunder som lyckades armbåga sig fram och strax åkte fullastad därifrån. Anna försökte ringa efter taxi men alla centraler tutade upptagna. Hon var nog inte den enda som ville beställa en bil, 7000 personer kom samtidigt på samma ide. Hos Anna var det ingen hemma och jag ringde min man för att underrätta honom om vårt missöde men bad honom bestämt att inte ta bilen för att hämta oss. Jag ville inte att han skulle hamna i ett dike på vägen. Från Mörby till Täby där vi bor är ca 6 km och teoretiskt sett kunde vi ta oss dit till fots, men under rådande omständigheter med ishala och insnöade vägar och med Annas högklackade skor var det, minst sagt, inte tillrådligt. Det kom enstaka privata bilister till undsättning för sina anhöriga men ingen ville ge oss en skjuts. Till slut förbarmade sig en dansk bilist med två lediga platser i baksätet över oss och gick med på att skjutsa oss till en bensinmack vid motorvägen i Täby, som han skulle passera på vägen norrut. Vi kröp i snigelfart och det var mer tur än skicklighet att bilen inte åkte av vägen eller krockade med andra fordon. Vi tackade den danska samariten ur djupet av våra hjärtan. Från bensinmacken hade vi bara var sin kilometer att gå och här var gångvägarna ordentligt skottade. Min make mötte mig på halva vägen. Äventyret fick åtminstone för min del ett lyckligt slut.

Vid tiotiden ringde telefonen, det var Anna. Hon tog sig hem i sina tunna skor och genomfrusen som hon var tog hon ett hett bad. När hon tömde badkaret blev det stopp i avloppet och vattnet rann ut på badrumsgolvet. Hon var ensam hemma och totalt förtvivlad. Maken som jobbade inom kommunen gav henne ett journummer till VA-avdelning. Hon fick hjälp samma natt.

Så slutade den 1:a november 2006, som inom min bekantskapskrets gick till historien under benämningen den svarta onsdagen.

Oktober, 2011