Kapstaden anses, vid sidan av San Francisco, Rio de Janeiro, Hong Kong och Sydney, vara en av världens fem vackraste städer. Vi åkte dit för att kolla. Flygresan med planbytet i Amsterdam tog över 15 timmar. Fördelen med Kapstaden är att den ligger i samma tidszon som Stockholm. Vi flög på dagen och Maken ville till varje pris ha en fönsterplats vilket jag lyckades att boka. Väl på planet visade det sig att han mycket riktigt fick en fönsterplats men i den enda raden ombord som saknade fönster. Maken tillbringade större delen av resan stående vid fönstret i planets ände. Jag drog en fördel av situationen, kunde sträcka ut mig på två sitsar och anlända till Kapstaden utan svullna fötter. Vi nådde destinationsplatsen sent på kvällen. Tyvärr flög inte vår resväska med oss utan, av en outgrundlig anledning, blev den kvar i Stockholm. Den natten fick vi sova nakna och Maken som är frusen av sig fick be om en extra filt. Enligt reseförsäkringen hade vi rätt att efter 6 timmars försening inhandla de allra nödvändigaste förnödenheterna, men det fick vänta till nästa dag.

Vi vaknade till solsken och värme, men hur gärna vi än ville börja utforska staden, var vi
tvungna att först göra en shoppingrunda. Bagaget kunde anlända samma dag men det kunde också dröja längre och vi behövde ett klädombyte och lättare skor. Vi hann, i alla fall, från hotellfönstret, beundra det enorma molnbeklädda Tafelberget som, utan att skugga staden, majestätiskt tornade upp sig alldeles i närheten. Efter besök på ett par varuhus och lång väntetid till kassan – de har ett trögt system med många kassor och minst tre anställda vid varje samt avspärrningar som reglerar kön ungefär som på flygplatsen - satte vi oss på en uteservering på torget för en välbehövlig vila. Paret vid grannbordet åt en smaskig sallad med avokado och svarta oliver. Fortfarande mätta efter hotellets enorma frukostbuffé beställde vi bara var sin öl och lovade återkomma vid ett annat tillfälle. Sedan tog vi en promenad genom en centralt belägen park med skuttande ekorrar, ettriga gäss av en för oss okänd sort och människor som hade picknick på gräsmattan. Där fanns också en staty av Jan van Riebeeck, holländaren som grundade Kapstaden. Från parken bar vägen till Waterfront, en gammal hamn som byggts om till ett flott bostadsområde med stort shoppingcentrum, butiker, restauranger och diverse attraktioner för rekreation, en oregelbunden, bråkig och imponerande stadsdel med kanaler, broar och nivåskillnader, som myllrade av människor där turister utgjorde bara en mindre andel. Ett hotell, One&Only, med nästan lika många stjärnor som på EU symbol, förhöjde ytterligare områdets lyxkaraktär. Ett standard rum kostade 5000 kr och sviterna gick på 30 tusen per natt. Det var bara i Dubai som det fanns ännu dyrare hotell. I väntan på Maken, som försvann i hotellets innandöme för att, som arkitekter brukar göra, begrunda smarta lösningar och sobra inredningar, kände jag mig lite malplacerad i mina enkla jeans och gamla tröja. En medelålders, välvårdad och mycket elegant klädd dam dök upp ur intet.
- You look lost. Can I help you? – frågade hon vänligt.
Det var en hotellvärdinna, en som höll i alla trådar. Efter att ha hört om min nyfikne arkitekt-make gav hon oss en längre sightseeingtur på bottenplanet. Senare, på en inte lika flott italiensk restaurang, åt vi en fräsch sallad och en schnitzel med grillade grönsaker och drack det goda lokala Castel ölet. När vi vid skymningen återvände vi till hotellet väntade vår resväska på oss i receptionen. Lättade andades vi ut.

Påföljande dagen tog oss en av de billiga minibussarna, som frekvent trafikerade huvudgatan, till utkanten av staden. Därifrån skulle vi vandra tillbaka längs den flera kilometer långa strandpromenaden som följde en ojämn kustlinje med dramatiska klippor i olika färger och former. Stora sjok av tång som flöt omkring såg ut som flockar av mystiska sjövidunder. Här och där stack en brun rot ut, som en hand av en drunknande med fingret pekande ut i vädjan på hjälp. Mellan klipporna formades små med sandstränder fläckvis täckta av koboltfärgade snäckskal som förde tanken till porslinet från Delft. Var det därför holländarna trivdes så bra i staden? Enstaka solbadare vände ansiktena mot solen, som stod så högt upp att inga skuggor kastades. Snart skulle det firas midsommar här, vid Stenbockens vändkrets, på andra sidan av ekvatorn. Ingen badade i havet, Atlantvattnet var iskallt. På andra sidan den breda stensatta promenaden kantad av förkrympta, vindpinade träd med kronorna vända från havet sträckte sig välvårdade gräsmattor och en smal remsa bostadsbebyggelse. Ovanför allt detta tronade sig en bergskedja med en solitär topp, Lion’s Head, likt de klippformationer som kan skådas i Monument Valley i gränslandet mellan Utah och Arizona. Det började blåsa kraftigt. I de starka kastvindarna kändes inte solens hetta. Resultatet i form av solbrända nästippar, öronsnibbar, mitt dekolletage och Makens flint upptäckte vi först på kvällen. Promenadvägen var utsmyckad med glest placerade skulpturer föreställande en flicka i röd och vittrandig baddräkt med simglasögon i pannan och en trollslända. Skulpturerna berättade en historia. Den lilla simmerskan drömde om att kunna flyga. Sländan lockade flickan till flygning men utan framgång. Flickan blev otröstligt och sländan flög bort. Plötsligt närmade den sig flickan igen och på nästa skulptur fick flickan sländans vingar och sländan flickans händer. Två skilda väsen förenades i en ömsesidig förståelse. Sedan skildes de åt med spår av varandras kroppar, vingarnas ådernät och baddräktens ränder, till minnet av att de, trots olikheterna, tillhörde två skilda former av samma liv på jorden. Stärkta av berättelsens sensmoral traskade vi vidare mot stan. Vi började besväras av törst, men så långt ögat nådde, fanns det inga serveringar eller barer. Annat var det på Copa Cabana i Rio med tätt placerade kiosker där man kunde släcka törsten med syrlig kokosmjölk eller färskpressad juice för att inte tala om tropiska fruktdrinkar.

Uttorkade och hungriga återvände vi på eftermiddagen till den bekanta uteserveringen som höll just på att stängas. Det var en lördag, klockan var inte mer än sex men staden kändes kusligt avfolkad och de flesta restaurangerna var stängda. I stadens centrum blåste det ännu mer. Det bildades vindtunnlar på gatorna och enstaka plastpåsar och papper i den annars förvånansvärt renliga staden virvlade högt upp i luften. Hukande i blåsten hittade vi till slut ett kurdiskt matställe med lockande priser men en mindre lockande matsedel och en dyr italiensk restaurang med ett betydligt mer intressant utbud av rätter. Prismedvetna, valde vi att äta hos kurden. Stekta auberginer visade sig vara en kall oaptitlig röra men grillade tigerräkor smakade överraskande gott. Sedan gick vi till italienaren och avslutade kalaset med en härlig cheese cake.

Söndagen var vindstilla, solig och molnfri. Det magnifika Tafelberget avtecknade sig skarpt mot den blåa himmelen i hela sin prakt. Det var en perfekt dag att åka linbana till toppen av det 1000 m höga berget. Av köerna att döma måste halva stan ha kommit på samma ide. Först var det kö till biljettkassan och sedan till själva linbanan. En pergola som gav oss halvskugga hade ett inbyggt sprinklersystem som levererade små puffar av iskall ånga. Samma typ av luftkonditionering såg vi senare på vissa uteserveringar. Till slut befann vi oss i den runda linbanevagnen med roterande golv. Alla de hårt packade passagerarna fick chansen att beundra utsikten från samtliga håll. Den första enkla linbanan till Tafelberget togs i bruk på 1920-talet. Innan dess fick man bestiga berget till fots. Också nu, under vår färd, klättrade enstaka turister mödosamt upp längs en brant stig och på den sista lodrätta klippan tog vissa sig upp med hjälp av linor och klamrar. Utsikten från bergstoppen, som inte var någon topp utan en vidsträckt platå, tog andan ur oss: en klippig kuststräcka med bländvita bågar av sandstränder, mäktiga bergmassiv, blå hav med enstaka segelbåtar och en ö i fjärran. På den sydvästra sidan var utsikten mindre hänförande: bostadsområden, bangårdar och stadens stora hamn med höga lyftkranar. Den väldiga bergsplatån var inte alldeles platt, där fanns det klippor och stenar, klyftor och raviner. Stenarna var gråa och fläckvis täckta med en hård, vit beläggning, troligen skraplavar. Den oländiga terrängen var inte promenadvänlig; man vandrade längs anlagda stensatta stigar. Det ljusbeiga huvudstråket och de gråa sidostigarna smälte fint in i omgivningen. Växtligheten var överraskande frodig, stora grästuvor med styva, sylvassa strån, gulblommande buskar, dvärgtallar och mycket annat som såg obekant ut. Det lär finnas över 2000 olika växtarter på berget medan den bergbundna faunan är fattigare och begränsad till myror, fjärilar, ödlor och stora hamsterliknande dassies (lat. Cape Hyrax), som trots likheten med gnagare uppges var släktingar till… sjökor och elefanter. Dassies brukade uppehålla sig vid bergets enda restaurang och tigga mat, men vi hade inte turen att se någon. Tafelberget utgör en viktig vattenreservoar. De lågt hängande moln, som ofta täcker berget kondenserar och bildar talrika pölar, som inte bara bevattnar växterna utan även rinner ner och berikar stadens vattenbestånd. Efter några timmar på berget återvände vi hungriga till stan och upptäckte med stor besvikelse att vår uteservering i centrum hade stängt på söndagar. Vi gick till italienaren och åt en tre rätters meny med kudu-carpaccio till förrätt. Kudu är en afrikansk antilop med karakteristiska, korkskruvliknande horn. Till dessert valde vi ställets goda cheese cake.

På måndagen slog vädret om, det blev kyligare och blåsigare. Stora molntussar jagades av den kalla antarktiska vinden. Tafelberget var åter täckt med en vit, fluffig duk av moln. Den dagen ägnade vi oss åt inomhusaktiviteterna och bland annat besökte vi en utställning med gamla grottmålningar. I museets etnografiska avdelning visades buschmännens boningar och redskap. Museet hade också en avdelning om livet i havet med gigantiska valskelett, hajkäkar, uppstoppade fiskar, sälar och pingviner, havsfåglar, snäckor och mycket annat stort och smått. Den dagen hittade vi en ny och mycket prisvärd restaurang, Cubana, med karibisk framtoning. Dess enorma bar och djupa lädersoffor var kanske Kubainspirerade men så mycket mat som det fanns på Cubana skulle man aldrig kunna skrapa ihop i dagens vanstyrda kommunistiska Kuba. Vi kalasade på en seefood platter med tigerräkor, blekfisk, krabba och väl tilltagen portion av gudomligt smakande angel fish, allt detta på en bädd av välkryddat ris och serverat med en skål vitlöksdip och ett glas välkylt torrt vitt vin. I skymningen promenerade vi tillbaka till hotellet och bokade en utflykt till Godahoppsudden till nästa dag.

Vi varnades för att vistas ute efter mörkrets inbrott. Gatorna tömdes då på folk. Staden togs över av skaror av mörkhyade ungdomar, glada, högljudda och kanske helt ofarliga men vi ville vi inte riskera att behöva uppleva motsatsen. På ödsligare ställen kunde ur mörkret träda fram en mänsklig gestalt, vanligtvis manlig, som började tigga, först pengar och sedan mat. Empatin blandades med irritationen och fruktan. Jag försökte ignorera tiggandet och det gick lättare utan ögonkontakt. Det kan låta cyniskt, men medan jag fumlade efter småmynt i portmonnän kunde den ryckas ut ur min hand. Jag kände mig usel men samtidigt ville jag skrika ut att jag inte kan stå till svars för världens alla orättvisor, att det var varken jag eller mina förfäder som koloniserade det här landet och agerade utsugare gentemot den lokala befolkningen; kräv skadestånd från holländare och engelsmän men lämna mig i fred. En uniformerad vakt kom fram till oss och tog hand om tiggaren. En annan kväll på vägen från Waterfront fick vi korsa en livligt trafikerad kommunikationsknut. I väntan på grönt lyse kom en reslig, sjabbigt klädd man fram och handgripligt försökte hindra oss att gå över. Det skulle vara för farligt. Mannen hade håret dolt under en mössa - många färgade gömmer sina dreadlockar i enorma stickade mössor - och bara en arm, fast den andra kunde vara gömd under kavajen. Sedan började mannen tigga pengar till natthärbärget. Också den här gången blev vi befriade från hans sällskap av en säkerhetsvakt. Vid varje gathörn såg man sådana vakter i sina neongröna västar svagt lysande i mörkret. Det finns mycket elände i Sydafrika. Vid ett härbärge i stadens mindre förmögna kvarter sov människor på gatan mitt på dagen. Kåkstäderna som vi passerade på vägen vid våra utflykter var en sorglig samling av ihopträngda skjul i korrugerad plåt, omaka plankor, plastskynken, trasor och annat bråte. Vem vet i vilken riktning kommer den mångfärgade demokratin att utvecklas, om landet följer det exemplariska Botsvana eller det alltmer korrumperade och vanstyrda Zimbabwe.

Godahoppsudden är en mot sydväst utskjutande udde, nära Afrikas sydspets. Dit går inga bussar och vi tordes inte hyra bil och köra i vänstertrafik. Den organiserade turen var ett säkrare val. En minibuss förde oss långt ut, bortom det vi kunnat beskåda från Tafelberget, till vidsträckta sandstränder med iskalla jättevågor, bergkantade bukter och Afrikas the big five, klippor formade som noshörningar eller elefanter En vägsträcka, uthuggen i berg, liknade en tunnel med ena sidoväggen öppen. Till slut körde vi genom porten till det naturreservat som Godahoppsudden utgör. Där var växtligheten karg men ändå riklig: låg undervegetation, sträva grästuvor, småväxta klungor av vita blomtussar, som på avstånd kunde tas för betande får samt manshöga buskar av Proteasläktet, som växer endast i Sydafrika, med läderaktiga blad och håriga blommor i olika nyanser av laxrosa och gult. Protea blev utnämnd till landskapsblomma för hela provinsen. Plötsligt dök det upp några babianer på körbanan och det rörde sig i undervegetationen. En babianflock gav sig ut på jakt efter röda bär som växte utmed vägen. Minibussen körde så långt det gick; den sista etappen skulle forceras med en markbunden linbana eller till fots. För motionens skull valde vi det sistnämnda. Vägen lutade svagt uppåt, och när vi svettiga och trötta nådde toppen, s.k. Cape Point, räckte varken krafterna eller tiden till för att klättra upp till en fyr som påstås vara den ljusstarkaste fyren i världen. Från en utsiktspunkt beundrade vi bara i tysthet den höga klippan som stupar 300 m ner i havet och de stora vågorna som outtröttligt rullar mot stenarna. Där möts den kalla Atlanten med den varmare Indiska oceanen, och där hade inträffat många skeppsbrott. Själva udden, markerad med platsens longitud och latitud inristad i en enkel skylt av trä, ligger längre ner, på havsnivå. Den portugisiske sjöfararen Diaz, den första europé som på 1400 talet rundade udden, gav den namnet ”Stormarnas udde” men det byttes senare ut till Cabo da Boa Esperanca (Godahoppsudde) eftersom den ingav hopp genom att öppna en åtråvärd havsrutt från Portugal till Indien. Det var Vasco da Gama som lyckades följa den vägen medan Diaz omkom senare i skeppsbrott just vid Godahoppsudden. På återresan mötte vi en struts, som lugnt betande, avtecknade sig mot det blåa havet.

Pingvinerna vid Balder Beach besökte vi på egen hand. Det lokala tåget tog oss på en timme till Simon Town eller Simonstad – både det engelska och det holländska namnet används – där spåret tog slut. Ändstationen låg vid stadens norra utkant och pingvinerna fanns på den södra sidan. Promenaden i en svag uppförsbacke tog ytterligare en timme. Staden bestod, praktiskt taget, av en enda långa huvudgata med färggranna hus i kolonialstil utsmyckade med järnsniderier. Balder Beach uppges härbärgera den till storleken tredje pingvinkolonin i världen. Inträdet kostade en slant men var värt vartenda öre. Pingvinbeskådarna vandrade mot stranden genom sanddynerna med snårig vegetation på anlagda träbryggor med ett lågt nät-stängsel längs sidorna. Det rådde apartheid där, pingvinerna och människorna hölls åtskilda. Redan bland buskarna kunde man se enstaka fåglar och på stranden och bland klipporna som omringade den, fanns hela skaror av pingviner. De flesta stod upprätta i sina svart-vita högtidsdräkter, somliga låg och sov, ett par ägnade sig energiskt åt kärleksövningar, andra grävde i sina bon och kastade sandmoln på sina kamrater. Vissa höll på att byta fjäderdräkt och med delvis plockade fjädrar såg de ut som gamla, ruggiga pälsbitar. Pingvinerna gick vaggande och klumpigt på marken men i vattnet förflyttade de sig som svarta pilar. I över en timme stod vi i stum beundran och kameran gick varm. De platta klipporna som stack ut i havet togs i besittning av skarvar. Här betraktas de inte som skadefåglar utan som en del av ekosystemet. Pingviner kan bygga bo i deras guano. De svarta skarvkolonierna tilldrog sig inte samma uppmärksamhet som pingvinerna. Längre bort syntes en badstrand med enstaka solbadare, vår enda chans att uppleva det lokala strandlivet och kanske ta sig ett dop. Med pingvinerna på näthinnan traskade vi mot stranden. Trots sin ringa storlek var det den vackraste stranden vi sett och vi hade hunnit se åtskilliga. Den skyddades mot vinden av en hög klippvägg och den smala sandremsan, omgiven av enorma stenbumlingar i olika ockra nyanser, övergick i en lugn smaragdgrön vik. De få besökarna solbadade på sanden eller utsträckta på de släta avrundade klipporna. Vi kände på vattnet, det var definitivt inte varmt, 16-17 grader kanske, men vi gick modigt i och tog t o m några simtag. Sedan bytte vi till torra baddräkter och Maken gav sig ut på jakt efter nya bildmotiv medan jag slappnade av med slutna ögon på sanden. Plötsligt ryckte jag till, något nafsade mig i foten. En flock gäss pickade lugnt på stranden och en gås nöp mig i stortån lockad av nagellacket röda färg. Jag reste mig, tittade ut mot vattnet och trodde att det var en synvilla. På en klippa, mitt bland en grupp av solande människor, rensade två pingviner i lugn och ro varandras fjädrar. Sedan dök en pingvin upp bland klipporna och gick i min riktning. Som tur var fanns Maken i närheten och blev till sig av upphetsning. Snart uppenbarade sig en pingvin till och båda gick nu mot vattenbrynet. Vi följde efter. Vi skulle bada med pingvinerna. Och det gjorde vi. En känsla av att vara i paradiset var överväldigande, människor och djur tillsammans i harmoni och utan rädsla. Det var inte bara dagens utan resans höjdpunkt, men inte dess slut. Vi skulle uppleva ytterligare ett möte. Den fina naturstranden hade ett spår av människohand. I den skyddande lödräta klippan fanns ett fönster med gröna fönsterluckor, en avlång minibalkong och ett smalt brutet tak ovanför. Det kunde vara en dekoration eller var det kanske en strandkiosk som för tillfället var stängd. På taknocken vilade sig ett djur som jag vid första ögonkastet tog för en pingvin. Men det var en dassie, det konstiga djuret, som vi inte lyckats se på Tafelberget. Det sägs att dassies är förtjusta i pingvinägg. Från sin höga utsiktspunkt iakttog djuret strandlivet och måste ha funnit det ointressant eftersom det reste sig, sträckte ut sig i hela sin längd, gäspade uttråkad och försvann i undervegetationen. På vägen från stranden passerade vi en parkeringsplats med en varningsskylt: Kolla om det inte ligger en pingvin under din bil.

Påföljande dag, mätta på upplevelser slappade vi i stan i lätt duggregn. I museet om hörnet beundrade vi guldet från Ghana och sedan besökte vi ett konstgalleri som hade vernissage just den dagen. Med ett glas vin i handen beundrade vi fotografier och målningar av de lokala konstnärerna. Bakom en glasvägg vid ett vitmålat bord med bakgrund av en vit skärm satt två vitklädda damer på vita stolar. Jag frågade en av damerna om det var en sorts konstnärlig installation. Hon skrattade, presenterade sig som frun till en av utställarna, pekade på sitt ben i ett vit gipspaket, förklarade att hon vilar och erbjöd mig att ingå i installationen. Vänligt avböjde jag med motiveringen att jag inte var vitklädd. Till lunch åt vi massvis med sushi till riktigt underpris.

Att shoppa är inte min favoritsysselsättning och att åka 10 000 km för att sedan gå i affärer gränsar för mig till vansinne. I butikerna fanns dock ett stort utbud av lyxiga artiklar, trendiga fritidskläder, vackra diamanter och afrikansk konst. Att titta på hantverk blev ett praktiskt undantag i det tilltagande regnet. Trämasker, vackra handgjorda skålar, hals- och armband i trä och horn trängdes tillsammans med skinnfällar och underbara handvävda tyger med påsydda mönster i varma, jordnära nyanser. På de lokala basarerna verkade en del föremål vara massproducerade men i de lyxiga inredningsbutikerna var allt handgjort av skickliga tillverkare och kostade därefter, mockakuddar med insydd skinnrand från strutsben prydda med strutsfjädrar, massiva trämöbler med metallinläggningar, vackra stiliserade djurskulpturer i trä och metall, dekorativa föremål av piggsvinstaggar. Väskor i strutsskinn såldes till astronomiska priser. Skinnet hade karakteristiska utbuktande prickar, minnet efter fjäderfästen. Varför en pytteliten portmonnä kunde kosta en tusenlapp medan man kunde få en strutsbiff för en billig penning, var för mig obegripligt.

På vägen hem till hotellet passerade vi en centralt beläggen byggnad, Christiaan Barnard Memorial Hospital som väckte gamla minen till liv. Barnard var den första kirurgen i världen som lyckades genomföra ett lyckat hjärtbyte. Den 3:e dec 1967 opererade han in ett hjärta från en kvinnlig donator, Denise Darvell, hjärndöd efter en trafikolycka, till en mycket sjuk, praktiskt taget döende man, Louis Washkansky. Patienten levde bara drygt två veckor efter transplantationen och avled av en pneumoni som han utvecklat eftersom hans immunförsvar var nedsatt av läkemedel. Men hans nya hjärta slog starkt ändå till slutet. Barnard, hyllad för sin bragd, blev världskändis över en natt. Han kallades för ”doctor of the heart” inte bara för transplantationens skull utan för sina kärleksaffärer. Han var gift tre gånger och hade en romans med Gina Lollobrigida, en av dåtidens stora italienska filmstjärna. Den historiska hjärttransplantationen genomfördes på ett annat, äldre sjukhus, Groote Schuur Hospital, i utkanten av Cape Town där operationssalen har omvandlats till museum och kan besökas vilket vi tyvärr inte hann göra.

Utflykten till vingårdar bokade vi på en resebyrå. Det var inte de i resan ingående vinprovningarna som lockade utan chansen att se lite mer av landskapet runt omkring. Vingårdar ser likadana ut världen över, har man sett en odling, har man sett alla och det finns sådana som ligger mycket närmare oss i Europa. En halvdagstur skulle räcka, tänkte vi. Dagen innan ringde researrangören och frågade om vi hade någonting emot att bli ombokade till en heldagstur för samma pris. Det hade vi inte. I minibussen satt utöver föraren bara en passagerare, en ung skotte. Det kändes lyxigt att åka på det sättet. Redan vid 10 tiden blev det dags för den första vinprovningen. Vi som är inte vana att dricka vin så pass tidigt på dagen tröstade oss med att någonstans österut, i Hong Kong eller Singapore, är det redan eftermiddag. Små skvättar lokalt producerade viner hälldes på glas, först de lätta vita, sedan de mer smakrika röda. Alla viner var av hög klass men det var svårt att uppfatta alla de hårfina nyanserna och smakskillnaderna. Landskapet varierade från kupigt till bergigt men växtligheten, bortsett från vinodlingarna, var sparsam. Skogen fick ge vika för vinrankorna som gav bättre avkastning. Den lilla universitetsstaden Stellenbosch hade många intressanta historiska byggnaden, Också på landsbygden fanns det vackra gamla hus i säregen Kapholländsk stil, med vita väggar, triangelformade barockgavlar ovanför huvudentrén och tak av tättpackat svart gräs. Utsikten från en del vingårdar var hänförande. Genom glasade väggar beundrade vi gröna rader av vinrankor med höga berg i bakgrunden. Här och där lyste jakaranda träden med sin karakteristiska lila färg. Nya vinprovningar väntade oss, ibland med lite ost, en oliv eller en halv jordgubbe som tilltugg, men vi oroade oss i onödan för att det skulle bli för mycket vin under utflykten. På sin höjd drack vi sammanlagt 2-3 glas vin fördelade på hela dagen.

Robben Island är en fängelseö där Nelson Mandela tillbringade 17 år av de totala 28 åren som fängslad till följd av hans, för dåvarande regim, farliga politiska verksamhet. Vi åkte till ön för att hedra denne modige, ädle man som med fredliga metoder lyckades införa demokrati i landet. Inget våld, ingen hämnd utan förlåtelse och försoning var Mandelas ledstjärnor. Hans andliga fäder lär vara två andra stora män med icke-våld filosofin, Martin Luther King och Mahatma Ghandi. Tillsammans med Mandela bildar de 3M på vilka den bräckliga demokratin vilar. Färjan avgick från en särskild terminal vid Waterfront. Först fick vi besked att biljetterna var utsålda och borde bokas i förväg men efter en stund hittade damen i kassan en avbokning. Överfarten tog nära en timme och den spektakulära vyn mot staden med Tafelberget i bakgrunden var en belöning i sig. Själva ön, platt som en pannkaka, såg på avstånd ganska ointressant ut, men visade sig på nära hål vara grön, ha en fin strand och klippor med vilande sälar. Vi fick inte ströva på ön på egen hand utan åkte buss på en guidad tur. Guiden var både beläst och berest. Han hade guidat många celebriteter däribland vår drottning Silvia och Hillary Clinton; som första lady besökte hon ön ensam medan maken var, enligt guiden, sysselsatt i Ovala Rummet. Utöver fängelset fanns det på ön ett sjukhus och en kyrka för spetälskepatienter. Under sina resor inom Skandinavien hade guiden snappat upp flera svenska ord, t ex smittkoppor och spetälska. Det, på sin tid, bäst bevakade fängelset har nu omvandlats till museum. Området var omgärdat av en hög mur och en spiral av taggtråd. Innegårdarna var steniga och utan växtlighet utom ett par träd som kallades Mandelas trädgård. Där brukade han gömma sina skrifter då hans cell bevakades noga. Dock fanns det en bollplan där fångarna fick lov att spela matcher, främst i propagandasyfte. Fängelsecellerna, de kollektiva och de enskilda var nu skinande rena med blankpolerade stengolv och väggar bestrukna med lysande, grön oljefärg. Mandela satt i en isoleringscell där möblemanget var spartanskt, en fransig flätad matta att sova på, ett par filtar, ett vingligt bord med en skål och mugg i bleck samt en toahink. På dagen arbetade fångarna i ett kalkstenbrott. Solljuset reflekterat av den vita stenen skadade ögonen på fångarna. Mandelas ögon tål numera inte fotoblixtar. Först under de senaste åren fick fångarna bära solglasögon under arbetet i stenbrottet och fick även våningssängar istället för sovmattor. I brottet fanns en grotta som omvandlats till skola. Många fångar kunde varken läsa eller skriva. Både fångarna och de vita vakterna undervisades av de intellektuella, politiska fångarna. De duktigaste eleverna kunde lämna fängelset med akademisk grad. Allt detta berättade en före detta fånge som numera arbetade som fängelseguide. I skrivandets stund var Mandela 93 år gammal. Hans livsverk förvaltas nu av en öppet polygam president, Jacob Zuma, som tyvärr inte har ett helt obefläckat förflutet vare sig sexuellt eller politiskt.

Avresedagen gav vi oss för sista gången ut på stan. Det var två veckor till Jul och skyltfönstren var pyntade med granar, tomtar och inslagna paket. På en gågata ställdes det ut flera långa bord; där det satt en bråkig skara av män, kvinnor och barn. Runt borden sprang funktionärer i gula jackor. Det var en välgörenhets fest för de obemedlade. 400 personer bjöds på en trerätters julmiddag och utöver det delades 100 portioner mat ut för avhämtning. Middagen höll på att avslutas. Gästerna skrapade rent glassrester ur plastkopparna. Flera sådana fester anordnas varje år i Kapstaden, en ljusglimt på den mörka himmelen för de fattigaste.

Resan hem var lång och saknade inte oväntade inslag. Vid incheckningen visade sig det att vår enda väska vägde för mycket. Den var tung redan vid utresan men nu tyngdes den ytterligare av två flaskor Dry Martini inköpta på Arlanda, där Martini har den rätta styrkan och ett mycket fördelaktigt pris. Dessutom, Maken, som är restokig, samlade på sig flera kilo turistbroschyrer, som nu fanns i väskan, och som han vägrade att skiljas ifrån. Vi kunde antingen betala övervikt eller packa om och valde det senare. Broschyrerna hamnade i mitt handbagage med alla de ömtåliga sakerna som jag inte ville ha i resväskan, tillsammans med en bortglömd påse färska aprikoser köpta samma dag på en bondmarknad. Aprikoserna skulle säkerligen bli till mos. Efter att ha passerat pass- och säkerhetskontrollen begav vi oss till en taxfree butik för att handla, en flaska av den berömda sydafrikanska likören Amarula till oss själva och en krämig likör i leopardmönstrad flaska som julklapp till våra vänner. Vi bad att få påsen förseglad för att kunna passera med den vid flygbyte i Paris.
- Ni kommer att få bekymmer. I Paris godkänner de inte våra påsar. – varnade oss damen vid disken.
- Varför det? Det är ju enligt EU-reglerna. Vi hade ju en förseglad påse med oss på resan till Kapstaden. – protesterade vi.
- Jag ville bara varna er, ni gör som ni vill. – sa damen bryskt.
Vi lät oss inte avskräckas och gjorde våra inköp. I Paris visade det sig att för att byta terminal var vi tvungna lämna transitområdet, passera gränskontrollen och praktiskt taget gå ut på gatan. Naturligtvis kunde flaskorna sedan inte tas med som handbagage.
- Ni kan ju checka in dem. – rådde oss en snäll kontrollant.
Men hur? Vi hade ju bara kvar Makens ryggsäck och utan skydd skulle flaskorna oundvikligt gå sönder under transporten.
- Ni kan köpa skyddsboxar, de säljs ju där borta. - Kontrollanten pekade mot ett försäljningskontor.
Boxarna kostade mer än våra flaskor. Maken tog av sig vinterjackan, lindade den kring flaskorna, bad en stilla bön och checkade in ryggsäcken. Med Maken huttrande i bara skjortan, utan handbagage men tunga i sinnet flög vi hem. Till vår stora lättnad uppenbarade sig vårt tredelade bagage på Arlandas transportband komplett och intakt. Flaskorna, t o m aprikoserna, klarade resan. Vi kände hur julefrid spred sig långsamt i våra själar.

December 2011

.