Här kommer den första avsnittet av berättelsen om mina bröllopsresor .

Bröllopsresor (1)

Mellan somrarna 2009 och 2010 fick vi fått inbjudan till inte mindre är sex bröllop inom vår närmaste bekantskapskrets vilket var glädjande eftersom det nu för tiden verkar det vara inne att inte gifta sig såvida man inte är homosexuell. Efter vad jag har hört så är det killar som inte har bråttom till altaret. Oftast lever de i fasta relationer och får alla sina behov tillfredställda. Varför ska de binda sig genom ett giftermål? Alldeles onödigt. Det är tjejer, särskilt de som har passerat 30-års sträcket, hör sin biologiska klocka pingla och vill bilda familj, som pressar på, dock inte alltid med ett önskat resultat. Jag hörde en flickvän till våra goda vänners son säga med en suck, när hon såg en bild på en vitklädd brud i en veckotidning:
- En sådan bröllopsklänning skulle jag vilja ha.
- Vem tänker du gifta dig med? – frågade pojkvännen. De har sällskapat i nio år.
Det var kanske kronprinsessan Viktoria som inspirerade så många till giftermål.

Alla bröllop var för vår del förenade med resor. Den första bröllopsresan gick till hemlandet Polen. Det var Makes brorson som skulle gifta sig. Killen hade hunnit bli några år och trettio och som det enda bortskämda barnet skaffat sig ovanor som anstår en äkta playboy. Hans fästmö däremot var en förståndig tjej med utbildning från Handelhögskola, välbetalt jobb, egen bil och lägenhet. Allas förhoppning var att hon kommer att ha ett positivt inflyttande på killen vilket faktiskt har besannats. Det var juli och vädret i huvudstaden hade varit instabilt, varmt och kvavt, åskan gick nästan varenda dag. Regnkappa är inte det bästa alternativet att klä sig i till bröllop. Därför bestämde jag mig för en klädsam ensemble bestående av en snäv, knälång klänning och en tillhörande, lite längre tunn kappa. Klänningen var av ett skrynkligt pärlgrått tyg, mycket praktiskt på resan och matchade den lite mörkare kappan som hade ett diskret mönster och var fodrad med samma tyg som klänningen. Tillsammans med ett pärlhalsband var det en perfekt utstyrsel för ett sommarbröllop. Bröllopet var planerat till en söndag vilket är lite ovanligt. Det skapade ett problem för mig att hitta en söndagsöppen frisörsalong. Jag råkar känna en ung frisör som lyckas trolla fram ett ungdomligt rufs ur mitt tunna, ostyriga hår men oturligt nog var han tjänstledig denna sommar. Jag tipsades till en av de få salonger som hade öppet denna söndag. Frissan var ung och självsäker men inte på långa vägar så duktig som min frisör. När jag oroade mig över frisyrens hållfasthet i regnet försäkrade hon mig att den kommer att hålla.
- Jag ska cementera fast den..
Och det gjorde hon med besked och massor med hårspray. Håret såg ut som en mössa och hur mycket jag än rörde och skakade på huvudet kom inte ett hårstrå i oordning. På vägen hem hörde jag den första åskvarningen och hemma, när vi började klä om oss, föll de första tunga regndropparna ner. När det var dags att bege sig till kyrkan öppnade sig himmelen och regnet forsade som Niagara fallet. Vi hade bara ett ynklig paraply. I sista minuten bytte jag till oömma skor och sedan var det att gå raka vägen till en taxistation som vi faktisk hade under våra fönster. Problemet var dock att porten låg i en gård där taxibilar inte hade tillträde eftersom gården hade en låst grind och vi hade ingen nyckel. Vi sprang de 50 metrarna och hann bli totalt genomblöta. Enligt en överenskommelse skulle vi hämta dottern till goda vänner som också var bjuden till bröllopet. Hon väntade vid en tunnelbanestation, hade inget paraply och vågade sig inte ut i regnet. Taxichauffören körde på trottoaren ändå fram till ingången och flickan hoppade in, också hon genomblöt in på bara skinnet.

Kyrkan låg i utkanten av staden och när vi kom fram höll regnet på att upphöra. Andra gäster såg fräscha och torra ut vilket var ett mysterium. Jag bytte diskret ut de grova skorna till eleganta högklackade pumps och gick i sällskap med Maken in i kyrkan. Det steg ånga ur våra kläder men frisyren höll. Brudgummens mor vinkade till oss. Hon var den enda damen i hatt, en skir klädsam skapelse som matchade hennes dräkt, händerna doldes i vita spetshandskar. Det hördes första toner av bröllopsmarschen, brudparet började långsamt gå mot altaret. Brudgummen såg spänd ut i sin mörka kostym och grön slips, hoppets färg, och bruden strålade det om i hennes vita skrud. Den helplisserade klänningen satt åt upptill för att sedan breda ut sig som en solfjäder. Hon såg bedårande ut. Alla lyckliga brudar är bedårande också om de bara skulle drapera ett lakan över sig. Klänningen lämnade axlarna bara men det djärva dekolletaget skyldes av en skir sjal som hölls ihop av en antik brosch, Makens arvegods efter hans föräldrar. Broschen matchade manschettknapparna i brudgummens skjorta. Strax innan vigselceremonin, när brudparet gick in i sakristian för att slutföra några formaliteter, suckade prästen bekymrad vid åsynen av den axelbandslösa klänningen:
- Oj, oj, oj, de små axlarna är så nakna.
Bruden tröstade honom att axlarna kommer att skylas av en sjal. Det som verkligen saknades var något slags hårprydnad, en slöja eller åtminstone en blomma som skulle matcha blomman i brudgummens knapphål. Väl vi altaret tog prästen över. Efter utbytet av de äktenskapliga löftena och ringarna började mässan. En på tok för lång mässa. I predikan, eller kanske var det talet till brudparet, visade prästen sin dystra sida.
- Alla är vi syndare. Låt oss knäböja och be till Gud att förbarma sig över oss. – mässade han
Inte ett ord om den äktenskapliga glädjen att vara tillsammans, inga lyckoönskningar till brudparet. En dysterkvist, en riktig gnällspik till präst. Och himlen svarade med dova mullranden och åska. Brudparet tycktes inte ta till sig allt det dystra utan log vackert och förnöjt. Men de uttråkade gästerna började skruva på sig. Till slut blev det äntligen dags att gå över till ett angränsande rum för att gratulera brudparet. I Polen är det brukligt att gästerna har med sig blommor till de nygifta. Brukligt men opraktiskt. Varken de unga tu eller vittnena har möjlighet att ta hand om alla dessa buketter och på bröllopsfesten saknas det oftast vaser för att arrangera dessa. De halvvissna blommorna brukar till slut hamna hemma i badkaret. Numera uppmanar ofta brudparen att skänka blompeng till välgörande ändamål. Så var det i det här fallet. Pengarna skulle gå till en liten tjej som behövde genomgå en dyrbar operation utomlands. Mycket ädelt! Efteråt satte vi oss i en abonnerad buss som skulle föra gästerna till ett slottsliknande residens ett par mil utanför staden för bröllopsfesten. Slottet hade dock ett föga romantisk namn ”Ladugårdarna” (Obory). Där mottogs gästerna med champagne och annat allehanda dryckjom samt små eleganta kanapéer och frukt. Vid ingången väntade brudparets föräldrar för att, enligt en gammal polsk sed, välkomna de nygifta med bröd och salt. Middagen serverades vid små runda bord. Äldre familjemedlemmar dominerade sällskapet, bara ett bord upptogs av ungdomarna, vännerna till brudparet. Man brukar inte hålla tal vid polska bröllop vilket är synd eftersom det ger middagen en högtidligare prägel. Här reste sig dock en dam och skålade för brudparet. Då passade jag på och höll ett kort och, enligt min mening, spirituellt, smått humoristiskt och personligt tal. Det fick ljumma applåder inte så mycket i uppskattning utan mer som en lättnad att det var över. Fram mot middagens slut släcktes ljuset och en eldsprutande bröllopstårta rullades in. Det var ingen dans efter middagen. Vid midnatt tog bussen oss tillbaka till stan.

Fortsättning följer