Bröllposresor (3)

Nästa två bröllop skulle infalla i september med bara några dagar mellanrum vilket skapade ett olösligt logistiskt problem, desto större för att det ena skulle vara i Singapore och det andra i Polen. I Singapore bor sonen till Makens nära, numera bortgångna vän. I Polen skulle sonen till min barndomsväninna gifta sig. Valet var egentligen inte så svårt, vi tackade nej till Singapore och bokade resa till Polen. Det är långt och dyrt att flyga till Singapore och det heta och fuktiga klimatet är för mig näst intill outhärdligt. Dessutom var vi redan i mars samma år i Singapore där vår kryssning i Sydöstra Asien började. Då bodde vi faktiskt ett par dagar innan och efter kryssningen hos vännens son och hans vackra filippinska fästmö. Killen, trots avsaknad av en formell utbildning är en duktig programmerare, har egen firma med flera anställda och har hunnit jobba på flera kontinenter. Tjejen läser företagsekonomi och kommer även hon att arbeta i firman.

Här känner jag mig nödgad att göra en avstickare som dock ryms i ämnet bröllop, närmare bestämt vårt eget och sonens föräldrars bröllop. Starka band förenar dessa två händelser. Både vi och dom gifte oss på samma dag och till råga på allt tillbringade vi bröllopsnatten tillsammans vilket låter mer perverst än det verkligen var. Nu minns jag inte hur vi kom på denna idé. Alla fyra gick vi sedan länge i giftas tankar och till slut bestämde vi oss att göra det på en nyårsafton. Numera blir jag trött bara jag tänker på denna dag. Till saken hör att vi dagen innan, av orsaker som jag inte ska gå in här på, bytte bostad och flyttade från ett hyresrum i närheten av min arbetspalts till ett annat i stadens centrum. Det skulle kunna räcka som en bedrift två dagar innan årsskiftet. Men icke. Vi skulle gifta oss också. Nyårsaftonen var en strålande solig vinterdag med några minusgrader. Det första vi gjorde var att hämta brudbuketten hos en florist i stadens stora varuhus. Jag har inget minne av det men blommorna måsta ha packats in i flera lager omslagspapper för att inte förfrysas. Sedan åkte vi buss, två och ett halv mil till en avlägsen kyrka för att hämta vårt lysningsbevis. Därefter tog vi buss till en förort där Maken, dåvarande fästmannen, hade arbetat. Vi skulle vigas prick klockan 12 i ett litet katolskt kapell inrymt i en vanlig villa. Det är svårt att tänka sig ett enklare bröllop. Utöver prästen och de ovannämnda vännerna, som skulle vara våra vittnen, fanns bara två andra gäster, ett ungt par som vi under en kort tid var inhysta hos i deras uthyrningsrum. Inga familjemedlemmar fanns med. De skulle aldrig släppas ut från hemlandet medan vi var utomlands, och även om ett sådant mirakel skulle inträffa, ingen skulle ha råd att resa och ännu mindre bo på ett hotell, vilket var nödvändigt eftersom vi alla då bodde trångt i enkla hyresrum. Min bröllopsklänning påminde inte det minsta om de härliga hellånga vita sidentaftskapelserna. Den var kort, åtsittande, pastellfärgad i turkosgrönt och tyget var en sorts elastisk konstfiber kallat kremplin. Den var flickaktigt söt och klädsam men inte på långa vägar typisk för ett bröllop. Bara blommorna var som de skulle, ett stort fång rosa rosor arrangerat så att det fick, som en bebis, vila på den vänstra handen och hållas med den högra. Nu i efterhand tycker jag att en liten rund brudbukett skulle passat bättre. Prästen var amerikan och vigseln skulle hållas på engelska. Maken vars engelska på den tiden var mycket rudimentär övade länge på ordet yes. Vem kunde ana att det istället blev långa haranger av äktenskapslöften på utrikiska. Maken upprepade efter prästen så gott han kunde men jag fick bita mig i läppen för att inte brista i skratt. Tills idag påstår Maken att vårt äktenskap är ogiltigt eftersom han inte visste vad han hade lovat. Efter vigseln föreslog prästen att vi skulle ta nattvarden. Jag blev tveksam eftersom man måste bikta sig först och det hade vi inte gjort. Prästen viftade bort min protest.
- Alla era synder är förlåtna. – sa han, uttalade några latinska fraser och gjorde ett korstäcken.
Vi hade tur, alla våra ungdomssynder var nu glömda och förlåtna, vi var rena som två oskyldiga barn. Nattvarden kunde tas med gott samvete.
Efter vigseln åkte vi med vännerna buss och tunnelbana hem till dem för att fira. Vi måsta ha druckit och ätit men det har jag inga klara minnen av. Vid fyratiden var det dags för deras bröllop i en stor katolsk kyrka i stan. Bruden var klädd i en tvådelad benvit dräkt och höll en bukett vita tulpaner i handen. Ceremonin var kort, den hölls vid ett sidoaltare i eftermiddagens dunkla ljus. Eftersom det var nyårsafton skulle vi tillsammans vaka in det nya året med supé på en elegant restaurang. Vi måste under tiden ha bytt kläder till en mer passande aftonutstyrsel men inte heller det har jag något minne av. Hur som helst vid sjusnåret välkomnades vi av en vänlig vaktmästare vid restaurangingången och blev hänvisade till ett pampigt bord vid en vägg med mörk panel, under en jätte spegel. Stämningen var festlig, omgivningen mycket elegant, bordet gnistrade av silver och kristall. Det måste ha ingått ett glas champagne som fördrink till supen men till maten skulle det beställas mer vin. Vi bestämde oss för en halvflaska Chablis, som vi ansåg var höjden av lyx. Mer hade vi inte råd till. Det kändes pinsamt när kyparen frågade oroligt:
- Räcker det verkligen med en halvflaska till fyra?
Efter middagen var det artistuppträdande på stora scenen. Det gick rysningar genom salongen när den stora Sarah Leander med sin låga, kraftiga stämma sjöng paradnumret ”Vill ni se en stjärna se på mig”. Divan var då lite till åren och trots den kraftiga makeupen var ansiktet maskulint, plufsigt och allt annat än vackert. Jag blev förvånad när jag såg hennes bilder som ung, en riktig skönhet. Tiden är grym mot vackra kvinnor. Efter tolvslaget var det dans. På den tiden var det pardans. Vi stannade ändå till småtimmarna, inte var vi det minsta trötta, unga och starka som vi var då. Sedan vandrade vi hemåt genom stan till våra hyresrum. Till saken hör att 40 år senare bestämde vi oss att fira nyårsafton och den runda bröllopsdagen tillsammans på samma ställe. Tyvärr var vi bara tre. Huset bjöd på ett glas bubbel för att hedra vårt firande. Nostalgin blandades dock med en pur förvåning, stundvis t o m avsmak. Inredningen var visserligen lika elegant som för 40 år sedan, jättespegeln hängde på samma ställe men ingen vaktmästare välkomnade oss, istället fick vi stå i kö för att få vår bordbeställning bekräftad. Väl vid bordet matades våra öron med en högtalarmusik i diskostil, så ljudligt att all konversation var utesluten. Efter tolvslaget släpptes massvis med ungdomar in, de anrika salongerna förvandlades till ett diskotek och på en sidoscen skuttade ovårdade figurer och förde öronbedövande oväsen på sina vidunderliga instrument.

Och nu var det dags för sonen till våra bröllopsvänner att gifta sig. Hur det gick till vet vi bara från bilderna och det som hans mamma och sedan de nygifta har berättat. Bilderna togs också före bröllopet. Inhyrda fotografer följde efter brudparet i flera dagar och tog massvis med konstnärliga foton i olika situationer. Killen är nästan två meter lång och under sina bästa dagar vägde han facila 120 kg. Till bröllopet har han bantat till 100. Flickan, liten och späd, väger kanske 45 kg. På inbjudningskorten fanns det en passande teckning av en jättenalle och en pytteliten docka. Datum för bröllopet var 9 september 2009. Nian anses vara ett lyckotal i Singapore. Den vita klänningen, uppsydd i Manilla var broderad med pärlor som matchade brudens pärlhalsband. Klänningens långa släp bars upp av brudnäbbar och tärnor. På några kort täckte en genomskinlig slöja brudens ansikte. Den runda buketten bestod av vita rosor och ett slags brudslöja, om de nu har brudslöja i Singapore. Vita rosor prydde också flickans konstnärligt uppsatta hår. Brudgummen uppträder ömsom i mörk kostym med väst ömsom i vita byxor och tun vit skjorta vilket verkar förståndigare i det fuktiga, tropiska klimatet. Bröllopet var borgerligt. Klockan nio på bröllopsdagen åkte brudparet iväg för att formellt registrera vigseln och därefter följde en informell ceremoni i en glaspaviljong belägen i en tropisk park. Brudgummens familj representerades av mamman och storasystern, båda bosatta i Sverige. Med oss skulle vi vara fyra stycken. Från brudens sida kom från Filipinerna modern och några syskon från en större syskonskara. Glaspaviljongen förevisades för oss under vår vistelse i Singapore och vi blev även bjudna på middag till samma restaurang som bröllopsmiddagen skulle serveras ett halvt år senare. På så sätt kände vi oss delaktiga i festligheterna. I bröl-lopspresent önskade sig paret bidrag till en fond vars grund lades av de unga tu till förmån för brudens lillebror. Pojken har inlärningssvårigheter och går i en särskola som tyvärr kostar en hel del. Tills vidare bekostas skolgången generöst av brudparet. En vacker och rörande gest.
Vi träffade brudparet i Sverige under deras julbesök nästföljande vinter, den snöigaste vintern i mannaminne, i varje fall under vår livstid. Den unga filippinskan som aldrig hade sett snö tidigare blev som hänryckt vid åsynen av de för henne exotiska vita drivorna och sprang skrattande ute i sin nyanskaffade dunjacka.



Fortsättning följer