Bröllopsresor (5)

Nästa vår var det dags för ett femte och sjätte bröllop, båda i hemlandet Polen. Inbjudan till det sjätte bröllopet fick vi i god tid och bokade genast flygresan. Tidpunkten kunde dock inte varit sämre, 19 juni. Och vi som såg fram emot att följa kronprinsessans bröllop. Men eftersom inbjudan från slottet uteblev fick familjen gå före. Det gamla kungliga valspråket Plikten framfört allt gäller inte bara för kungligheter. Den här gången var det Makens kusinbarn som skulle gifta sig. Som tonåring var killen allt annat än vacker men nu, i vuxen ålder, fick hans ansikte ett moget, nästan ädelt drag. Tidigare var han ovanligt tystlåten som i övrigt kännetecknar alla hans familjemedlemmar. Och nu fick vi veta att han hade läst juridik och förbereder sig för advokatyrket. Hans verbala förmåga måste ha mognat den med. Hans utvalda, en ljuvlig, mjuk och lite blyg blondin, hade läst litteraturvetenskap och jobbade redan på ett stort förlag. Paret var djupt förälskat och verkade vara samspelt på alla tänkbara sätt. Under det första året tillsammans sparade de till renovering av lägenhet, det andra året köpte de bil, och under det tredje året sparade de till bröllopet. Nu när de skulle gifta sig valde de en borgerlig vigsel. När tiden var kommen packade jag igen min lilla pärlgrå och vi flög iväg. Den här gången var vädret fint åtminstone fram till bröllopsdagen. Vigseln skulle äga rum i Vigselpalatset i Gamla Stan. Ceremonin var något enklare än i kyrkan men den kvinnliga vigselförrättaren höll ett varmt och känslomässigt tal som avslutades med en kärleksdikt. Bruden, finlemmad, gracil och vidjesmal, bar en lång gräddvit klänning och såg vacker och lycklig ut. Brudgummen kastade stolta, kärleksfulla blickar på sin fagra brud. Jag tittade efter Makens tvillingbröder och båda var där. Tvillingarna var sedan länge osams, umgicks inte med varandra och undvek att samtidigt vistas under samma tak. Båda var bjudna till bröllopet och dagen till ära var båda närvarande under vigseln men bara en skulle delta i bröllopsfestligheterna. Makens svägerska viskade till mig:
- Titta, alla är så fatalt klädda. Och bruden bär vitt trots att de inte gifter sig i kyrkan.
Svägerskan, som själv har svårt att hitta passande konfektionskläder, bar en elegant, skräddarsydd dräkt. Fatalt var hennes älsklingsord. Jag höll inte med. Bruden har sin fulla rätt att klä sig i vitt om hon så önskar och gästerna var klädda ungefär som man brukar vid en borgerlig vigsel, elegant men utan utmanande inslag för att inte överglänsa bruden. Med ett undantag, kvinnan som brudgummens lille bror hade som sällskap. Hennes uppsatta hår lyste onaturligt kopparrött och den mycket korta, urringade klänningen, som avslöjade damens kraftiga lår och bystens imponerande rondör, smaragdgrön. Killen, i motsats till sin äldre bror, såg redan som gosse mycket bra ut med sitt ljusa, lockiga hår, maskulina drag och kraftigt markerade käkparti. Glasögon, som han började mycket tidigt med, förstärkte hans intellektuella utseende. Inom familjen kallades han skämtsamt för docenten. Efter studenten bestämde han sig för att läsa japanska och blev antagen vid första försök vilket i sig var en stor bedrift. Alla gratulerade honom till ett så förnuftigt val. Japan hade då befunnit sig i en period av ekonomisk framgång. Affärskontakterna var eftertraktade och alla som behärskade japanska kunde räkna med mycket välbetalda jobb. Men efter fyra år tröttnade killen och fick aldrig något diplom. Han började ströjobba och läste media på kvällar och helger. Samtidigt träffade han en frisörska från Ukraina, flera år äldre än han och med en tonårig son. Kvinnan satte sina klor i killen så effektivt att paret snart flyttade ihop och han inte bara fann sig i det utan verkade vara mycket nöjd med arrangemanget. Hans föräldrar blev mindre förtjusta. Och nu i Vigselpalatset syntes kvinnans färger och former på långt hål i stark kontrast med andra gästers mer dämpade och stilfulla framtoning och med brudens sköra, förfinade silhuett.
Gästerna bildade en lång kö för att gratulera de nygifta. En kånkade på en stor resväska i present, den skulle komma väl till pass eftersom paret kort efter ämnade åka på en bröllopsresa till Grekland. De flesta gästerna passade på att överlämna tjocka kuvert fyllda med kontanter. Vittnet samlade dem vårdslöst under armen. Hoppas inget av dem gled obemärkligt ner för att försvinna. Det gavs inga blommor. Paret uttryckte önskan att få böcker i stället, med dedikation. Att på det sättet lägga grund till ett familjebibliotek var en tilltalande idé. Vi funderade länge över valet. Först lutade det åt någon av de senaste Nobelpristagarna men de visade sig svåra att anskaffa. Till slut fastnade vi för ett fint album, ”Europeiskt måleri genom tiderna”, med van Ghogs självporträtt på omslaget. Konstböcker bör finnas i varje hem. Jag minns när jag som barn under regniga dagar brukade bläddra genom ”Italiensk målerikonst” och trots att albumet var i svart-vitt fick jag ett starkt känslomässigt band till många kända konstverk. Sedan gällde det att komma på en passande dedikation. Jag funderade på ex libris och slutligen fastnade för ad libris åtföljt av familiaris eller matrimonialis. Latinet är inte min starka sida och därför ville jag konsultera saken med en kunnig person, t ex med en präst. En tillfrågad präst i en närliggande kyrka var inte mycket till hjälp. Jag skämtade:
- Ni måste ha skolkat från latinlektionerna under era år på seminariet.
Prästen skrattade och lovade att tillfråga en överordnad och ringa upp mig påföljande dag vilket han mycket riktigt gjorde. Det blev ad libris matrimonialis men det måste erkännas att jag inte är helt säkert om det är rätt. Man får bara hoppas att de som läser dedikationen kan ännu mindre latin än jag och prästerna. Albumet kompletterades med en ask godis The Wedding chocolate med Viktoria och Daniels bild.
Från Vigselpalatset gick vi genom Gamla Stan till en närbeläggen restaurang. Kvällen var ljus och ljum. De nygifta passade på att fotografera sig i den vackra miljön och utbytte ömma blickar emellanåt. I restaurangen väntade långa bord dukade med en mängd kalla förrätter. Det vattnades i munnen vid åsynen av dessa läckerheter. Men till vår besvikelse serverades nästan genast en soppa åtföljd av en varmrätt. Efteråt fick vi veta att förrätterna var avsedda som tilltugg till drinkarna som skulle serveras hela kvällen och natten. Som mikrobiolog var jag tveksam om maten behöll sin fräschör så länge. Före desserten, i en angränsande sal, började en orkester spela till dans. Det hördes smäktande toner av valsen Fascination och de nygifta började dansa ensamma. Killen lär ha tagit danslektioner innan för att klara de komplicerade stegen. Under de första taktera gick det strålande om än med en viss ansträngning men efter en stund övergick paret med en synbar lättnad till ett rytmiskt vaggande. Alla applåderade och mellan danserna fortsatte vi att äta och dricka med god aptit och konverserade med bordsgrannarna. Atmosfären var avslappnad, vi ingick inte i den närmaste familjekretsen och kände därför inga förpliktelser eller krav. Väl efterhand ångrade vi oss men då var det för sent. Vi borde åtminstone ha skålat för de nygifta, likaså borde vi ha bekantat oss med brudens föräldrar som inte hade presenterats för gästerna och som verkade lite skygga och vilsekomna där de satt vid andra ändan av vårt bord. Vår sociala kompetens hade visat stora brister.

Fortsättning följer