Onsdag 22 Maj 2013 - Koh Phangan
Ja, vi hängde runt i Bangkok där ett tag efter att sista inlägget publicerades men fokus hade då skiftat lite till att ta oss till Koh Samui vilket är en större ö i Thailandsbukten, rakt nedanför BKK skulle man kunna säga.
Vi checkade ut ifrån Eastin Sathorn med en liten tår i ögonvrån då det var det första stället vi verkligen trivts på, varför dra?.... Tanken på att inte ha något annat ifrån semestern att berätta än att man förälskat sig i ett hotell och stannat där kändes väldigt lamt. Semester-CV't vad tvungen att fyllas på!
Vi tog en taxi ifrån hotellet ut till flygplatsen. Ständigt och alltid när man checkar ut är alla så förbannat trevliga och måna om att man ska ha en trevlig resa... hem. Nu var det inte så ifrån Eastin men min upplevelse ifrån de andra hotellen är att man förväntas åka hem. Även taxichaffisen vi åkte med förväntade sig att vi skulle lämna hans älskade modersland så han körde upp till terminalen för utlandsavgångar. Det kostade inte oss mycket mer än att vi förlorade några kalorier så allt var förlåtet.
Appropå kosta så åkte vi av misstag hela vägen upp till flygplatsen på taxameter, dvs så man ska göra. Det kostade strax under 300 bath. En viss skilnad från det fasta pris om 1200 bath de tar för att skjutsa en från flygplatsen till staden.... det var iof en skillnad på van och vanlig sedan (vanligast utforming på bil, till skillnad ifrån kombi) men inte en så stor skillnad känner jag. De skjortar turister.
Vi var ute i väldigt god tid och kom först till gaten. Väl där finner jag mig i samtal med en irländsk hönsfarmare som blivit kontrakterad för att driva upp enorma produktionsanläggningar ute i den Saudi-Arabiska öknen. Icke-hållbart så det visslar om det men det betalade väldigt bra vad jag förstod det som.
Camila var mindre förtjust i att jag hittade en kompis då hon inte fick möjlighet att besöka Dunkin Donuts.
På flygplanet somnar jag och Emilia nästan omgående. Jag hade tidigare skockat åt en thailändare som kinesat direkt när flygplanet slagit på motorerna när vi skulle åka ifrån Finland till Thailand. Jag gjorde exakt samma sak till Camilas stora förtjusning med skillnaden att jag inte ens behövde motorernas sövande brummande. Emilia gjorde mig sällskap strax efter så vår sömn finns väldokumenterad som familjeaktivitet.
Mellan BKK och Samui är det bara en timmes flygtur så det gick snabbt. Vi sparkades av planet, som i princip bara bestod av australiensare och oss, och fick åka motsvarigheten till buss i tuk-tukens förlovande land. Mycket spännande att åka transfer ute på landningsbanan med en sovande Emilia över axeln och hållandes i taket på denna "buss". Svårt att förklara.
Inflygningen var också mycket spännande då den i princip går över den mest bebyggda delen av ön och flygplatsen ligger i absolut närhet av samhället Chaeweng.
Det var absolut olidligt varmt. Hela flygplatsen såg ut som en samling större hyddor. Möjligheten att kyla ned alla passagerare var i paritet med vad man kunde förvänta sig med en hydda så vi stod desperata och försökte önska fram vårt bagage så att vi skulle kunna gömma oss i något luftkonditionerat fordon snarast. Våra små*ironi* och behändiga väskor kom äntligen och vi åkte iväg till Peace Resort i Bo Phut.
http://www.tripadvisor.co.uk/ShowUserReviews-g293918-d315643-r161082027-Peace_Re... review skriven i affekt.
Peace Resort var skit. Små dumma bungalows ute i en välskött djungel. Kass restaurang och sjukt tråkigt läge. Skittrist strand och idioter till personal. Själva rummet var rätt roligt med fönster mellan sovrum och duschrum, intressant!' Inte en chans att jag skulle lägga en spänn på att bo där igen.
Vi hyrde bil och åkte iväg till en liten park/akvarium och traskade runt för att kolla på lite fiskar innan de visade upp sjölejon och sedan tigrar. Showerna var roliga och väldigt uppskattade av barnen. Emilia iaf. Philip tyckte mest om att alla klappade händerna.
Parken låg på södra sidan av ön och vi bodde på den norra sidan. När vi ändå hyrt en bil vill jag utforska lite. Vi såg en skylt som utlovade elefant-trekking. Dvs en tur på en elefant och åkte dit. Sista biten var minst sagt intressant med backar på 35-40 graders lutning. Tur att vi hyrt en diesel pick-up. Vi insåg att både barnen och vi var lite för slutkörda för att hoppa upp på en elefant och knalla runt i en timme så vi lovade oss själva att göra det dagen efter.
Dagen efter blev istället inriktad på att ta sig över till Koh Phangan. Vi tänkte först besöka en ap-show och därefter besöka en elefant-trekking som låg i närheten av aporna. Bakgrunden till aporna och att de dreserar de är pga av historiken av odling av kokos-nötter. Aporna är brutalt mycket bättre än människor på att klättra och skörda nötter så det finns flera skolor för dressyr av apor. Vi åkte till Samui....nånting nånting monkey center och skulle köpa biljetter. Vi frågade en kille om biljetter och han gick iväg. Till oss kom en märkbart nyvaken och oengagerad yngre kille som hade problem att lägga ihop 300+300. Det blev till slut 600 och vi fick knalla in..... i något som såg ut som en trädgård. Lite förvirrade hoppades på att en turistbuss snart skulle komma och rädda oss från förödmjukelsen av att ha köpt biljetter till en apshow inne på någons trädgård.
Ingen turistbuss kom.
Vi blev guidade till en scen under tak. Tänk stor lada utan väggar och en sida med läktare. Det enda som saknads var publiken och aporna. Vi fick snart se en apa men någon mer publik kom inte. Väldigt udda.
Camila fick en ny kompis som direkt såg att det fanns moderskänslor i den arma kvinnan. Det var en lite maka-ungen. Gråsvart lite apa, ung liten sak. Philip gav ifrån sig en skrik och apan klamrade sig fast i Camila för glatta livet . Det var den stora behållningen tills aptränaren äntligen fått den stora tränade apan att sluta kasta baskedbollar och försöka få honom att hämta rätt siffror etc. Det blev sedan en uppvisning i hur de hämtar ner kokosnötter vilket var riktigt intressant.
Mitt i en fråga ifrån oss sade aptränaren "Monkey-show finished" och gick sedan helt sonika därifrån.
Däreften åkte vi till båten som skulle ta oss till den andra ön. Det var varmt och jag brände mig på axlarna när jag bar våra grejer till båten, Alla led och thailändaren får en västerlänning som finner trygghet i organisation och ordning att grina. Dock kom vi alla till ön tillsammans med vårt bagage konstigt nog,
Taxi till resorten som vi blev övertygade om var bra, Det var inte så. Det enda som var njutningsbart ifrån vår bungalow var utsikten. Resten var skit. Personalen var ett par lata stollar som störde Emilia hela tiden.
Två dagar gick och vi fann det inte njutningsbart. Jag gick iväg till grannstranden tills vi insåg att vi inte ville stanna. Vi ville till BKK snarast!
För att inte försöka svälja för mycket i ett stycke planerade vi in en vilodag på Koh samui och sedan flyg till BKK.
Vi hamnade på en väldigt trevlig resort kallad Burirasa/ Buri Rasa och förlängde vår bokning med en vecka efter att vi sett rummet och hela anläggningen. Liten, trevlig och personal som verkade vara riktigt bra. Tipp topp service och god mat. Dvs det vi ville ha, samt en riktigt sjyst strand. En rolig grej är att inflygningen till den lilla flygplatsen går längs med stranden så det kan bli lite spännande att se flygplanen riktigt, riktigt RIKTIGT nära!
Planen är att dra vidare den 28e och checka in på Eastin. Vi ska ta oss i kragen och turista i Bangkoks omnejd emellan dagar vi bara ska ha det bra. Först en förkortad vecka på en vacker strand i Samui!
Godnatt!
Vi checkade ut ifrån Eastin Sathorn med en liten tår i ögonvrån då det var det första stället vi verkligen trivts på, varför dra?.... Tanken på att inte ha något annat ifrån semestern att berätta än att man förälskat sig i ett hotell och stannat där kändes väldigt lamt. Semester-CV't vad tvungen att fyllas på!
Vi tog en taxi ifrån hotellet ut till flygplatsen. Ständigt och alltid när man checkar ut är alla så förbannat trevliga och måna om att man ska ha en trevlig resa... hem. Nu var det inte så ifrån Eastin men min upplevelse ifrån de andra hotellen är att man förväntas åka hem. Även taxichaffisen vi åkte med förväntade sig att vi skulle lämna hans älskade modersland så han körde upp till terminalen för utlandsavgångar. Det kostade inte oss mycket mer än att vi förlorade några kalorier så allt var förlåtet.
Appropå kosta så åkte vi av misstag hela vägen upp till flygplatsen på taxameter, dvs så man ska göra. Det kostade strax under 300 bath. En viss skilnad från det fasta pris om 1200 bath de tar för att skjutsa en från flygplatsen till staden.... det var iof en skillnad på van och vanlig sedan (vanligast utforming på bil, till skillnad ifrån kombi) men inte en så stor skillnad känner jag. De skjortar turister.
Vi var ute i väldigt god tid och kom först till gaten. Väl där finner jag mig i samtal med en irländsk hönsfarmare som blivit kontrakterad för att driva upp enorma produktionsanläggningar ute i den Saudi-Arabiska öknen. Icke-hållbart så det visslar om det men det betalade väldigt bra vad jag förstod det som.
Camila var mindre förtjust i att jag hittade en kompis då hon inte fick möjlighet att besöka Dunkin Donuts.
På flygplanet somnar jag och Emilia nästan omgående. Jag hade tidigare skockat åt en thailändare som kinesat direkt när flygplanet slagit på motorerna när vi skulle åka ifrån Finland till Thailand. Jag gjorde exakt samma sak till Camilas stora förtjusning med skillnaden att jag inte ens behövde motorernas sövande brummande. Emilia gjorde mig sällskap strax efter så vår sömn finns väldokumenterad som familjeaktivitet.
Mellan BKK och Samui är det bara en timmes flygtur så det gick snabbt. Vi sparkades av planet, som i princip bara bestod av australiensare och oss, och fick åka motsvarigheten till buss i tuk-tukens förlovande land. Mycket spännande att åka transfer ute på landningsbanan med en sovande Emilia över axeln och hållandes i taket på denna "buss". Svårt att förklara.
Inflygningen var också mycket spännande då den i princip går över den mest bebyggda delen av ön och flygplatsen ligger i absolut närhet av samhället Chaeweng.
Det var absolut olidligt varmt. Hela flygplatsen såg ut som en samling större hyddor. Möjligheten att kyla ned alla passagerare var i paritet med vad man kunde förvänta sig med en hydda så vi stod desperata och försökte önska fram vårt bagage så att vi skulle kunna gömma oss i något luftkonditionerat fordon snarast. Våra små*ironi* och behändiga väskor kom äntligen och vi åkte iväg till Peace Resort i Bo Phut.
http://www.tripadvisor.co.uk/ShowUserReviews-g293918-d315643-r161082027-Peace_Re... review skriven i affekt.
Peace Resort var skit. Små dumma bungalows ute i en välskött djungel. Kass restaurang och sjukt tråkigt läge. Skittrist strand och idioter till personal. Själva rummet var rätt roligt med fönster mellan sovrum och duschrum, intressant!' Inte en chans att jag skulle lägga en spänn på att bo där igen.
Vi hyrde bil och åkte iväg till en liten park/akvarium och traskade runt för att kolla på lite fiskar innan de visade upp sjölejon och sedan tigrar. Showerna var roliga och väldigt uppskattade av barnen. Emilia iaf. Philip tyckte mest om att alla klappade händerna.
Parken låg på södra sidan av ön och vi bodde på den norra sidan. När vi ändå hyrt en bil vill jag utforska lite. Vi såg en skylt som utlovade elefant-trekking. Dvs en tur på en elefant och åkte dit. Sista biten var minst sagt intressant med backar på 35-40 graders lutning. Tur att vi hyrt en diesel pick-up. Vi insåg att både barnen och vi var lite för slutkörda för att hoppa upp på en elefant och knalla runt i en timme så vi lovade oss själva att göra det dagen efter.
Dagen efter blev istället inriktad på att ta sig över till Koh Phangan. Vi tänkte först besöka en ap-show och därefter besöka en elefant-trekking som låg i närheten av aporna. Bakgrunden till aporna och att de dreserar de är pga av historiken av odling av kokos-nötter. Aporna är brutalt mycket bättre än människor på att klättra och skörda nötter så det finns flera skolor för dressyr av apor. Vi åkte till Samui....nånting nånting monkey center och skulle köpa biljetter. Vi frågade en kille om biljetter och han gick iväg. Till oss kom en märkbart nyvaken och oengagerad yngre kille som hade problem att lägga ihop 300+300. Det blev till slut 600 och vi fick knalla in..... i något som såg ut som en trädgård. Lite förvirrade hoppades på att en turistbuss snart skulle komma och rädda oss från förödmjukelsen av att ha köpt biljetter till en apshow inne på någons trädgård.
Ingen turistbuss kom.
Vi blev guidade till en scen under tak. Tänk stor lada utan väggar och en sida med läktare. Det enda som saknads var publiken och aporna. Vi fick snart se en apa men någon mer publik kom inte. Väldigt udda.
Camila fick en ny kompis som direkt såg att det fanns moderskänslor i den arma kvinnan. Det var en lite maka-ungen. Gråsvart lite apa, ung liten sak. Philip gav ifrån sig en skrik och apan klamrade sig fast i Camila för glatta livet . Det var den stora behållningen tills aptränaren äntligen fått den stora tränade apan att sluta kasta baskedbollar och försöka få honom att hämta rätt siffror etc. Det blev sedan en uppvisning i hur de hämtar ner kokosnötter vilket var riktigt intressant.
Mitt i en fråga ifrån oss sade aptränaren "Monkey-show finished" och gick sedan helt sonika därifrån.
Däreften åkte vi till båten som skulle ta oss till den andra ön. Det var varmt och jag brände mig på axlarna när jag bar våra grejer till båten, Alla led och thailändaren får en västerlänning som finner trygghet i organisation och ordning att grina. Dock kom vi alla till ön tillsammans med vårt bagage konstigt nog,
Taxi till resorten som vi blev övertygade om var bra, Det var inte så. Det enda som var njutningsbart ifrån vår bungalow var utsikten. Resten var skit. Personalen var ett par lata stollar som störde Emilia hela tiden.
Två dagar gick och vi fann det inte njutningsbart. Jag gick iväg till grannstranden tills vi insåg att vi inte ville stanna. Vi ville till BKK snarast!
För att inte försöka svälja för mycket i ett stycke planerade vi in en vilodag på Koh samui och sedan flyg till BKK.
Vi hamnade på en väldigt trevlig resort kallad Burirasa/ Buri Rasa och förlängde vår bokning med en vecka efter att vi sett rummet och hela anläggningen. Liten, trevlig och personal som verkade vara riktigt bra. Tipp topp service och god mat. Dvs det vi ville ha, samt en riktigt sjyst strand. En rolig grej är att inflygningen till den lilla flygplatsen går längs med stranden så det kan bli lite spännande att se flygplanen riktigt, riktigt RIKTIGT nära!
Planen är att dra vidare den 28e och checka in på Eastin. Vi ska ta oss i kragen och turista i Bangkoks omnejd emellan dagar vi bara ska ha det bra. Först en förkortad vecka på en vacker strand i Samui!
Godnatt!
Fredag 10 Maj 2013 - Bangkok
http://bangkok.kidzania.com/en/
Vi kom, vi stod i kö.. och lät Emilia göra allt arbete!
Konceptet för lekparken vi åkte till var är att de byggt upp en liten stad och i den så ska barnen få prova på att hantera pengar, köpa saker men framförallt att arbeta och lyckas med uppgifter!
Tydligen har de thailändska barnen sommarlov nu och flödet in till lekparken var därefter. De hade 10 CHECK-IN kassor och kön för att komma och bli procceserad var rätt imponerande, vi stod i kö i ca 15-20 minuter så det var ändå görbart. Asiaterna är sjukt duktiga och disciplinerade på att stå i kö och väldigt effektiva att arbeta bort dem, hatten av för dem! Lite positiv rasism är väl aldrig fel...
Vi checkade in, kassorna är i flygtema och passar väldigt bra till flygplankroppen till ett riktigt flygplan som sticker fram ovanför dem, ett rätt stort plan som man sitter 6 man i bredd. Stort helt enkelt. Åter till kassorna, vi kommer fram och guidas av en kvinna som snällt förklarar priserna och att slutsumman hamnade på 1450bht (2 vuxna 400 bht var och 650 för Emilia) och blev sedan märkta med varsin klocka. Klockan gick inte att få av sig utan var till för att märka upp föräldrar och barn för att förhindra att man fick med sig fel barn hem eller få sitt barn nappat. Just det, minimi-åldern var egentligen 4 år men det var inget problem, det större hindret var språket.
Vi kliver in och det är såklart via en säkerhetskontroll a lá flygplats med röntgenapparat och allt. Inte helt fel på ett ställe mer packat än en dagis/skola med barn. Alla varuhus har för övrigt också röntgenmaskiner in till alla varuhus.
En korridor precis likadan som "röret" man kliver in för att ta sig till/från flygplanet transporterar oss in till det första torget. Vi möts av två gator som i vinkel möts på andra sidan kvarteret. En byggarbetsplats, fotbollsplan, och ett utbränt hotell går vi förbi. Restauranger och några igenbommade butiksytor finns lite överallt för att kunna erbjuda mat till gäster och viloplatser till personalen. Några butiksytor ska däremot öppnas då det stod ursäktande skyltar att någon stor sponsor inte hade lyckats få upp sin monter än. Det förekom en hel del produktplacering. T ex tror jag det var Honda som ställt dit en familjebuss i butiken där barnen skulle arbeta som bilförsäljare, man kunde även gå en kurs i att köra säkert med 5-6 körsimulatorer av model "über" ("skitbra" menar jag, inget specifikt märke...). Bredvid bilsalongen fanns en verkstad där man fick lära sig att skifta hjul, granne till en bensinstation där man fyllde på med bensin och torkade rutan som i sin tur var granne med en biltvätt.
Kom ihåg att det är sommarlov för dem, så det var kopiöst mycket folk och hela skolklasser som gick runt skoltröjor i skiftande färger.
Emilia hade vid incheckningen fått en check som skulle lösas in på banken. Som goda bananer gick vi raka vägen dit och växlade in checken till den lokala valutan "kidzos" med positiva budskap tryckta på dem. Bredvid banken låg ett växlingskontor med tillhörande värdebil och ett stängt 7/Eleven. När låg polisstationen som hade väldigt lite kö. Emilia ställde sig i kö, barnen är tvungna att stå i kö själva och man måste ha stått i kö för att få göra en aktivitet, dvs räkna med åthutning om man försöker smita in. Hon blev utrustad med en blå polisväst och en röd 40 cm ljusstav (som de här använder för att synas och dirigera trafik). Uppställning! Led linje! Marsch! Den sex man starka patrullen marscherade iväg med ljusstaven i handen och högerhanden fri, fri att göra en honnör innan de gav sig av..... Emilia tyckte dock att det där med att stampa lite medans man gick och att göra honnör passade som handen i handsken och som enda unge marscherade hon runt preussiskt och med handen i stram honnör. Mitt MÖP-hjärta bultade extra hårt för ungdjäveln och en (och en annan) tår kunde skymtas i den stolta faderns ögonvrår.
De fick fast en bandit i randig vit-svart tröja och kom precis i tid att göra en avspärrning kring de modiga brandmännen som arbetade med att spruta vatten på det utbrända hotellet som oväntat flammat upp igen. Poliserna arbetade upp en säkerhetszon kring brandmännen genom att ställa sig i en ring runt dem och utöka sin räckvidd genom att hålla i varandras ljusstavar. O ja, här lugnade sig den omåttligt stolta och blödiga raskt ner sig och ville inte alls springa och kyssa sin stora vackra dotter!
Det lite tråkiga var att besöket nästan fick sin höjdpunkt när polisäventyret tog slut. Köerna in till varje aktivitet var alltid närvarande pga alla lediga barn. In till varje aktivitet stod det också pedagogiska skyltar där barnen skulle kunna se om de skulle gå plus eller back på aktiviteten, hur gammal man borde vara för att vara med , hur många som kunde vara med och hur lång tid aktiviteten tog. Om man kom dit och åtta barn stod i kö och endast åtta barn fick vara med nästa runda och rundan skulle ta 25 minuter så var det hugget i sten att din kötid var nuvarande aktivitets kvarvarande tid + nästkommande 25 min dvs man sökte efter köer där man kunde haka på nästa runda. Tiden då gick rätt snabbt då de kunde på barnen som fick arbeta och kunde förstå vad som väntades av dem.
Pedagogiska skyltar i all ära men Emilia kan varken thailändska eller engelska. Tjejerna, det var överhängande tjejer som arbetade med barnkontakt, försökte så gott de kunde att hjälpa Emilia på engelska men det vara bara en gradskillnad mer förståeligt än thailändska. Via kroppsspråk och fast handledning kunde Emilia hänga med och var väldigt nöjd efter alla aktiviteter.
Emilia fick arbeta som bud och gick i sällskap med två större thailändska tjejer runt och levererade alternativt hämtade bud som andra bud lämnat eller hämtat tillbaka. Pga språkförbistring följde Emilia mest med som en glad maskot men de andra tjejerna var så glada att hon var det också. Därefter blev det en tripp till veterinären och därefter till McDonalds för att göra sin egen hamburgare!
Vi letade som sagt efter korta köer alternativt aktiviteter som gick snabbt. Kidzania är väldigt genomarbetad och genomtänkt så aktiviteterna är inte speciellt snabba. De ska lära barnen och ge en erfarenhet så det tar lite tid. Den trogna donken hade bara ett barn i kö till nästa runda och Emilia satte sig och väntade. Efter en stund var det deras tur och hon blev utrustad med ett förkläde. De fick gå in bakom vad som såg ut att vara bakom vanliga kassor på Mcds till ett uppställt bord med brickor. Föräldrarna fick stå bakom kassorna och titta. Barnen ställde upp sig på sin plats vid bordet och fick kolla på en film om Mcdonalds och hur man gör en hamburgare. Alla barnen blev instruerade i hur man noggrant ska tvätta händerna när man hanterar livsmedel och fick under inspekterande ögon noggrant tvätta händerna. Räkna till tjugo när man tvålar in var huvudläxan, och spola noggrant!
Fram åkte ett papper på brickan, några bröd och allt som skulle på burgaren minus själva köttet. Barnen pusslade ihop allt till burgare, först var Emilia som inte hade en aning om vad instruktionerna var, så klart :) Ett biträde fick gå och tvätta om Emilias händer som nu var fulla med ketchup och sedan göra en ny hamburgare som paketerades och fick behållas. Lunch! Glad i hågen svaldes den, med hår och allt! ;)
Nu hade ett par timmar gått och Emilia var duktigt trött. Philip hade på ett föredömligt sätt hållit humöret uppe och gett syrran en chans att leka/arbeta av sig men började krokna han också. Vi kände att det var dags att blåsa till reträtt. På vägen ut passerade vi Immigration Office som frågade om vi fått några lappar av fotograferna? De vuxna tittade frågande på varandra och gubben som frågade varpå vi försökte komma runt lapptvånget och pga den thailändska hjälpsamma och ödmjuka inställningen började han manuellt leta lite. Inget hittades. Hade Emilia inte fått några lappar? Vi hade sett att hon blivit fotad! Lapparna trollades fram senare på hotellet när vi skulle avrusta för dagen och vila, då tyckte Emilia att det var dags för pappa att vakta hennes lappar. Jag har hand om pengarna.... och se där, där var det fyra lappar märkta med "Digiphoto". Ungen hade på ett självklart plockat på sig lapparna själv och haft.
Stället vi lämnade var enormt. Några aktiviteter var inte färdiga och det var enormt mycket barn. 99 % var välartade och väldigt snälla så det var inte alls lika påträngande och skrikigt som jag skulle anta att det hade blivit i Sverige. Inne ska det finnas 80 yrken representerade när allt är färdigt, fyra aktiviteter känns rätt futtigt men vi ska komma tillbaka sista veckan på semestern som vi bestämt ska vara i Bangkok och på samma hotell som vi är på nu. Tydligen tar det thailändska sommarlovet slut 20 maj så vi kommer att få gott om armbågsrum om vi skulle komma då lovade personalen.
Pedagogi och att lära barnen samband med ansvar, arbete och pengar. Jag tyckte Kidzania var helt otroligt och bra. Välgjort då det inte bara var kulisser utan riktiga hus med fönster, väggar och tak, Det fanns trappor upp till andra delar av staden.... etc etc, det är jättestort! Tänk tre eller fyra fullstora gymnastikhallar. Vi ska som sagt hit igen i juni!
Vi tog en sväng förbi en glassbarn, Swensens och beställde upp de sista pengarna vi hade med oss i fickan på glass. Det blev en stor, stor skål med åtta kulor glass, chokladsås och grädde. Slukad rekordsnabbt av pappa-David och "jag vill ha glass nu"-Emilia.
Hem och sova i några timmar. Upp till loungen och avnjuta en fika/middag med sushi och lufttorkad skinka på bröd. Lite lax och något bakverk kanske slank ner också. Pappa drack en Tom Collins-cocktail men blev bara sur i magen så jag tror inte det blir någon uppföljning på det.
Lte modiga konstaterar vi att vi visst borde hinna förbi Asiatique ( http://www.thaiasiatique.com/index.php/th ) om vi snabbade oss på. Jag hade kvällen innan smitit förbi där och då tagit båten. Det hade gått skitsmidigt och var mysigt. Jag åkte då tåg en station och tog en gratis-båt. Fyra pers på båten. När vi alla ska ta båten höll jag på att smälla av. Kön ringlade runt hela kajen. Det skulle behövas minst två båtar för att ta med alla. Båten gick ju inte ens från samma kaj?.... Aja, vi ställde oss i alla fall i kön. Halvvägs ser jag samma snubbe som var frontfigur för båten igår komma gåendes mot oss nu med en kö bakom sig, efter en stund börjar folk vika av..... vi följer efter och inser att båten efter kl 2000 byter kaj och vi är nu på väg mot den kaj som jag åkte ifrån igår. Vi kom på båten som en av de sista. Vi blev manade att gå längre fram i båten då alla tryckte utmed båtens kanter för att få lite utsikt. Vi går längst fram och flera människor studsar upp när de ser att vi har barn (och är genomblöta turister, som antagligen kommer att svimma närsomhelst...) vi försöker få dem att sitta igen med de proppsar på att vi ska sitta. Vi sätter oss och ser att de hittar sittplatser invid kaptenen på båten. Vi gick på sist men fick de bästa platserna, ibland är det bra med barn!
Asiatique blev bara större nu på mitt andra besök. Hur många gångar som helst att besöka, ändlöst. Vi gick till deras pariserhjul, nytt fräscht och väldigt väldigt högt (om man frågar Camila iaf). Emilia tyckte det var kul och det var skönt att sätta sig i en luftkonditionerad hytt, Philip blir varm snabbt!
Den förbannade AC'n störde måste ha stört knapparna. Knapparna var tryckkänsliga och bytte färg från grönt till gult när man tryckte på dem. Man kunde stänga av eller öka volym och AC. Om de funkade. Musiken var som hämtad ur en skräckfilm och satte igång sig själv och alltid på högsta volym, det var ingen skräck inblandad men skiten styrde sig själv. Det var kanske lite skräck inblandat, Camila såg påtagligt spänd ut medans vi åkte för att bli kvittrande glad när vi fick kliva ur.
Ut i butikerna. Kvalitéen och utbudet var riktigt bra och jag såg ett par riktigt fräcka ihopfällbara cyklar. Såg ut som en triangel med små kick-bikehjul utfäld och som en portfölj när den var ihop. Riktigt, riktigt sugen......
Vi skrapade ihop några klänningar till Camila för att ge upp när Philip agerade mistlur.
Taxi hem och zzzzz
Vi kom, vi stod i kö.. och lät Emilia göra allt arbete!
Konceptet för lekparken vi åkte till var är att de byggt upp en liten stad och i den så ska barnen få prova på att hantera pengar, köpa saker men framförallt att arbeta och lyckas med uppgifter!
Tydligen har de thailändska barnen sommarlov nu och flödet in till lekparken var därefter. De hade 10 CHECK-IN kassor och kön för att komma och bli procceserad var rätt imponerande, vi stod i kö i ca 15-20 minuter så det var ändå görbart. Asiaterna är sjukt duktiga och disciplinerade på att stå i kö och väldigt effektiva att arbeta bort dem, hatten av för dem! Lite positiv rasism är väl aldrig fel...
Vi checkade in, kassorna är i flygtema och passar väldigt bra till flygplankroppen till ett riktigt flygplan som sticker fram ovanför dem, ett rätt stort plan som man sitter 6 man i bredd. Stort helt enkelt. Åter till kassorna, vi kommer fram och guidas av en kvinna som snällt förklarar priserna och att slutsumman hamnade på 1450bht (2 vuxna 400 bht var och 650 för Emilia) och blev sedan märkta med varsin klocka. Klockan gick inte att få av sig utan var till för att märka upp föräldrar och barn för att förhindra att man fick med sig fel barn hem eller få sitt barn nappat. Just det, minimi-åldern var egentligen 4 år men det var inget problem, det större hindret var språket.
Vi kliver in och det är såklart via en säkerhetskontroll a lá flygplats med röntgenapparat och allt. Inte helt fel på ett ställe mer packat än en dagis/skola med barn. Alla varuhus har för övrigt också röntgenmaskiner in till alla varuhus.
En korridor precis likadan som "röret" man kliver in för att ta sig till/från flygplanet transporterar oss in till det första torget. Vi möts av två gator som i vinkel möts på andra sidan kvarteret. En byggarbetsplats, fotbollsplan, och ett utbränt hotell går vi förbi. Restauranger och några igenbommade butiksytor finns lite överallt för att kunna erbjuda mat till gäster och viloplatser till personalen. Några butiksytor ska däremot öppnas då det stod ursäktande skyltar att någon stor sponsor inte hade lyckats få upp sin monter än. Det förekom en hel del produktplacering. T ex tror jag det var Honda som ställt dit en familjebuss i butiken där barnen skulle arbeta som bilförsäljare, man kunde även gå en kurs i att köra säkert med 5-6 körsimulatorer av model "über" ("skitbra" menar jag, inget specifikt märke...). Bredvid bilsalongen fanns en verkstad där man fick lära sig att skifta hjul, granne till en bensinstation där man fyllde på med bensin och torkade rutan som i sin tur var granne med en biltvätt.
Kom ihåg att det är sommarlov för dem, så det var kopiöst mycket folk och hela skolklasser som gick runt skoltröjor i skiftande färger.
Emilia hade vid incheckningen fått en check som skulle lösas in på banken. Som goda bananer gick vi raka vägen dit och växlade in checken till den lokala valutan "kidzos" med positiva budskap tryckta på dem. Bredvid banken låg ett växlingskontor med tillhörande värdebil och ett stängt 7/Eleven. När låg polisstationen som hade väldigt lite kö. Emilia ställde sig i kö, barnen är tvungna att stå i kö själva och man måste ha stått i kö för att få göra en aktivitet, dvs räkna med åthutning om man försöker smita in. Hon blev utrustad med en blå polisväst och en röd 40 cm ljusstav (som de här använder för att synas och dirigera trafik). Uppställning! Led linje! Marsch! Den sex man starka patrullen marscherade iväg med ljusstaven i handen och högerhanden fri, fri att göra en honnör innan de gav sig av..... Emilia tyckte dock att det där med att stampa lite medans man gick och att göra honnör passade som handen i handsken och som enda unge marscherade hon runt preussiskt och med handen i stram honnör. Mitt MÖP-hjärta bultade extra hårt för ungdjäveln och en (och en annan) tår kunde skymtas i den stolta faderns ögonvrår.
De fick fast en bandit i randig vit-svart tröja och kom precis i tid att göra en avspärrning kring de modiga brandmännen som arbetade med att spruta vatten på det utbrända hotellet som oväntat flammat upp igen. Poliserna arbetade upp en säkerhetszon kring brandmännen genom att ställa sig i en ring runt dem och utöka sin räckvidd genom att hålla i varandras ljusstavar. O ja, här lugnade sig den omåttligt stolta och blödiga raskt ner sig och ville inte alls springa och kyssa sin stora vackra dotter!
Det lite tråkiga var att besöket nästan fick sin höjdpunkt när polisäventyret tog slut. Köerna in till varje aktivitet var alltid närvarande pga alla lediga barn. In till varje aktivitet stod det också pedagogiska skyltar där barnen skulle kunna se om de skulle gå plus eller back på aktiviteten, hur gammal man borde vara för att vara med , hur många som kunde vara med och hur lång tid aktiviteten tog. Om man kom dit och åtta barn stod i kö och endast åtta barn fick vara med nästa runda och rundan skulle ta 25 minuter så var det hugget i sten att din kötid var nuvarande aktivitets kvarvarande tid + nästkommande 25 min dvs man sökte efter köer där man kunde haka på nästa runda. Tiden då gick rätt snabbt då de kunde på barnen som fick arbeta och kunde förstå vad som väntades av dem.
Pedagogiska skyltar i all ära men Emilia kan varken thailändska eller engelska. Tjejerna, det var överhängande tjejer som arbetade med barnkontakt, försökte så gott de kunde att hjälpa Emilia på engelska men det vara bara en gradskillnad mer förståeligt än thailändska. Via kroppsspråk och fast handledning kunde Emilia hänga med och var väldigt nöjd efter alla aktiviteter.
Emilia fick arbeta som bud och gick i sällskap med två större thailändska tjejer runt och levererade alternativt hämtade bud som andra bud lämnat eller hämtat tillbaka. Pga språkförbistring följde Emilia mest med som en glad maskot men de andra tjejerna var så glada att hon var det också. Därefter blev det en tripp till veterinären och därefter till McDonalds för att göra sin egen hamburgare!
Vi letade som sagt efter korta köer alternativt aktiviteter som gick snabbt. Kidzania är väldigt genomarbetad och genomtänkt så aktiviteterna är inte speciellt snabba. De ska lära barnen och ge en erfarenhet så det tar lite tid. Den trogna donken hade bara ett barn i kö till nästa runda och Emilia satte sig och väntade. Efter en stund var det deras tur och hon blev utrustad med ett förkläde. De fick gå in bakom vad som såg ut att vara bakom vanliga kassor på Mcds till ett uppställt bord med brickor. Föräldrarna fick stå bakom kassorna och titta. Barnen ställde upp sig på sin plats vid bordet och fick kolla på en film om Mcdonalds och hur man gör en hamburgare. Alla barnen blev instruerade i hur man noggrant ska tvätta händerna när man hanterar livsmedel och fick under inspekterande ögon noggrant tvätta händerna. Räkna till tjugo när man tvålar in var huvudläxan, och spola noggrant!
Fram åkte ett papper på brickan, några bröd och allt som skulle på burgaren minus själva köttet. Barnen pusslade ihop allt till burgare, först var Emilia som inte hade en aning om vad instruktionerna var, så klart :) Ett biträde fick gå och tvätta om Emilias händer som nu var fulla med ketchup och sedan göra en ny hamburgare som paketerades och fick behållas. Lunch! Glad i hågen svaldes den, med hår och allt! ;)
Nu hade ett par timmar gått och Emilia var duktigt trött. Philip hade på ett föredömligt sätt hållit humöret uppe och gett syrran en chans att leka/arbeta av sig men började krokna han också. Vi kände att det var dags att blåsa till reträtt. På vägen ut passerade vi Immigration Office som frågade om vi fått några lappar av fotograferna? De vuxna tittade frågande på varandra och gubben som frågade varpå vi försökte komma runt lapptvånget och pga den thailändska hjälpsamma och ödmjuka inställningen började han manuellt leta lite. Inget hittades. Hade Emilia inte fått några lappar? Vi hade sett att hon blivit fotad! Lapparna trollades fram senare på hotellet när vi skulle avrusta för dagen och vila, då tyckte Emilia att det var dags för pappa att vakta hennes lappar. Jag har hand om pengarna.... och se där, där var det fyra lappar märkta med "Digiphoto". Ungen hade på ett självklart plockat på sig lapparna själv och haft.
Stället vi lämnade var enormt. Några aktiviteter var inte färdiga och det var enormt mycket barn. 99 % var välartade och väldigt snälla så det var inte alls lika påträngande och skrikigt som jag skulle anta att det hade blivit i Sverige. Inne ska det finnas 80 yrken representerade när allt är färdigt, fyra aktiviteter känns rätt futtigt men vi ska komma tillbaka sista veckan på semestern som vi bestämt ska vara i Bangkok och på samma hotell som vi är på nu. Tydligen tar det thailändska sommarlovet slut 20 maj så vi kommer att få gott om armbågsrum om vi skulle komma då lovade personalen.
Pedagogi och att lära barnen samband med ansvar, arbete och pengar. Jag tyckte Kidzania var helt otroligt och bra. Välgjort då det inte bara var kulisser utan riktiga hus med fönster, väggar och tak, Det fanns trappor upp till andra delar av staden.... etc etc, det är jättestort! Tänk tre eller fyra fullstora gymnastikhallar. Vi ska som sagt hit igen i juni!
Vi tog en sväng förbi en glassbarn, Swensens och beställde upp de sista pengarna vi hade med oss i fickan på glass. Det blev en stor, stor skål med åtta kulor glass, chokladsås och grädde. Slukad rekordsnabbt av pappa-David och "jag vill ha glass nu"-Emilia.
Hem och sova i några timmar. Upp till loungen och avnjuta en fika/middag med sushi och lufttorkad skinka på bröd. Lite lax och något bakverk kanske slank ner också. Pappa drack en Tom Collins-cocktail men blev bara sur i magen så jag tror inte det blir någon uppföljning på det.
Lte modiga konstaterar vi att vi visst borde hinna förbi Asiatique ( http://www.thaiasiatique.com/index.php/th ) om vi snabbade oss på. Jag hade kvällen innan smitit förbi där och då tagit båten. Det hade gått skitsmidigt och var mysigt. Jag åkte då tåg en station och tog en gratis-båt. Fyra pers på båten. När vi alla ska ta båten höll jag på att smälla av. Kön ringlade runt hela kajen. Det skulle behövas minst två båtar för att ta med alla. Båten gick ju inte ens från samma kaj?.... Aja, vi ställde oss i alla fall i kön. Halvvägs ser jag samma snubbe som var frontfigur för båten igår komma gåendes mot oss nu med en kö bakom sig, efter en stund börjar folk vika av..... vi följer efter och inser att båten efter kl 2000 byter kaj och vi är nu på väg mot den kaj som jag åkte ifrån igår. Vi kom på båten som en av de sista. Vi blev manade att gå längre fram i båten då alla tryckte utmed båtens kanter för att få lite utsikt. Vi går längst fram och flera människor studsar upp när de ser att vi har barn (och är genomblöta turister, som antagligen kommer att svimma närsomhelst...) vi försöker få dem att sitta igen med de proppsar på att vi ska sitta. Vi sätter oss och ser att de hittar sittplatser invid kaptenen på båten. Vi gick på sist men fick de bästa platserna, ibland är det bra med barn!
Asiatique blev bara större nu på mitt andra besök. Hur många gångar som helst att besöka, ändlöst. Vi gick till deras pariserhjul, nytt fräscht och väldigt väldigt högt (om man frågar Camila iaf). Emilia tyckte det var kul och det var skönt att sätta sig i en luftkonditionerad hytt, Philip blir varm snabbt!
Den förbannade AC'n störde måste ha stört knapparna. Knapparna var tryckkänsliga och bytte färg från grönt till gult när man tryckte på dem. Man kunde stänga av eller öka volym och AC. Om de funkade. Musiken var som hämtad ur en skräckfilm och satte igång sig själv och alltid på högsta volym, det var ingen skräck inblandad men skiten styrde sig själv. Det var kanske lite skräck inblandat, Camila såg påtagligt spänd ut medans vi åkte för att bli kvittrande glad när vi fick kliva ur.
Ut i butikerna. Kvalitéen och utbudet var riktigt bra och jag såg ett par riktigt fräcka ihopfällbara cyklar. Såg ut som en triangel med små kick-bikehjul utfäld och som en portfölj när den var ihop. Riktigt, riktigt sugen......
Vi skrapade ihop några klänningar till Camila för att ge upp när Philip agerade mistlur.
Taxi hem och zzzzz
Torsdag 9 Maj 2013 - Bangkok
Efter första natten på 28e våningen och ett lite större rum får jag för mig att vi ska irra upp till Executive Lounge för att se vart den ligger, vad den erbjuder och om det är någon bra utsikt därifrån. Det är på 32 våingen så utsikten var rätt trevligt.
Klientelet var än mer sofistikerat så vi kände oss ännu mer off. En grin-rumpa som tycker att hon får för lite uppmärksamhet och därför skapar sig, negativ, uppmärksamhet samt en tokig liten gris som inte ser sina egna, andra eller sakernas begränsningar. Dvs vi sitter med Emilia som gnäller, Philip som ska rycka/dra/välta/kasta kaster alternativt kasta sig ur famnen och två föräldrar som försöker komma på anledningar till varför just den inte ska behöva ha grisen i knät just då. Fult spel och slag under bältet, tur att de flesta inte kan svenska.
Vån 32 serverade frukost när vi behagade äntra egendomen. Frukostbuffén var än mer uppassad och alla hälsade oss välkomna med överdådiga leenden, efter att de subtilt kontrollerat att vi nu betalat oss upp ifrån pöbeln och fick hänga med det fina folket, Det fina folket behöver inte hämta äggröran eller omeletten ifrån buffén utan beställer den ifrån en meny så att någon stackare får göra skäl för sin lön. Ta hissen ner till plan 5, hämta beställningen och åka upp 27 våningar. När man beställer ifrån den menyn kände åtminstone jag att jag gärna beställde något extra som man kanske skulle bli sugen på senare så att dem slapp 50 våningar hiss för min skull två gånger.
Philip fick sin egna beundrarskara och det kändes som om hela personalen pillade på honom alternativt lekte titt-ut. Han är rätt kylig och brukar inte ge med sig speciellt mycket. Tittar mest lite på den som gör sig till eller vänder sig disträ. Butiksbiträden eller andra som erbjuder sig att hålla honom brukar inte känna sig så kärleksfullt bemötta av honom, skönt det för jag hade ändå inte släppt honom.
Loungen. Mycket personal, god mat och fin utsikt. Lite posh och en annan kände sig lite på fel ställe, men jag betalar som alla andra så jag sitter kvar även fast jag känner mig högljudd, stor och på fel ställe.
Camila trånade efter poolen och fick som hon ville. En stor rund divanliknande möbel var ledig och blev ockuperad av våra handdukar för senare användning. Bägge barnen tycker om att plaska i en liten damm med några jetstrålar och små trappsteg. Dvs lätt att gå i, grunt och lite underhållning i form av sprutande vatten. Inte inbjudande till spring och lek utan plask och bus. Väggen där jetstrålarna kommer ut ifrån är uppbyggd så att väggen också skänker skugga när solen kl 3 rundat huset och bombarderar den stora poolen med fotoner, ett väldigt barnvänligt litet häng som de våra små tycker om. Efter en stund brukar stormuftin, jag, skuva på mig och ge en halvlam ursäkt till varför jag ska simma i stora poolen. Ofelbart så hinner jag alltid simma 75% av ett varv så har Camila tröttnat och barnen står redo att möta mig vid fullgörande av varvet.
Ofelbart är också att mina fegisgener slår bakåt nu när även Emilia delar dem och vi simmar. Simma själv med puffar som gör dig till en boj och inget sänke? Knappast. Hoppa/rutscha ned i poolen och förnimma känslan av att vara utan kontroll och sedan bli uppfångad av pappa? Aldrig.
Poolen blev mindre attraktiv med en trött Philip och en David som kontinuerligt efterfrågade (tjatade) om att det var dags att sova. En fin sovstund blev det!
Vi slog upp våra blå/bruna/mellerade ögon och tog oss in till Paragon som blivit något av en favorit. Åt på ett fiskställe och lyckades hitta en barnhörna som var riktigt bra. Vi hittade även en hel liten stad med aktiviteter för barn. Bokstavligt, en stad med alla dess roller som barn genom rollspel skulle få uppleva. kidzmania.co.th för mer läsning.....
Vi söker igenom skoavdelningen en gång till och Camila hittade ett par skor som kan bli kandidater till bröllpet i juni.
Hem, Skytrain är alltid en upplevelse. Välbemannat, rent och bara bra. Folk som alltid reser sig för att vi har barn och vi som alltid måste få dem att sätta sig igen för vi vill stå med bärsjalar och selar på oss.
Vä hemma smyger vi upp till vån 32 igen då jag har något flyende minne om att de serverade lite dricka där på kvällen. Tydligen har de en liten gratisbuffé med fika och förtäring och även öl, vin och cocktails mellan halv sex till halv åtta. Vi missade det med en kvart och tog istället en kaffe och åt några munkar som vi hittat på Paragon. Fikabuffén blir nog ett fint substitut till kvällsmål då ingen är speciellt hungrig efter våra sena luncher.
Ungarna nattas och jag smiter ut på äventyr, denna gång med Camilas välsignelse. Jag ska rekognosera Asiotiquoe..... typ, en gammal handelsplats som agerat lager för ankommande fartyg och nu blivit posh och ombyggt. Lite som Barkarby Outlet fast mindre butiker, piratprylar, latscho grejer och krims krams. Denna gång var det dock bra grejer. En helt annan kvalité gällande utbud och själva varor men även miljön.
Jag tryckte ner fötterna i en fisktank igen för fiskpedikyr och trodde för ett ögonblick att jag skulle skrika som en liten flicka, miljontals fiskar höll på att äta upp mina fötter och det kittlades något överdjävligt. Men det gick bra. Jag gick hem för egen maskin. Ända till taxin som körde mig resten av biten.....
Fyra skjortor och ett bälte. Blev mindre blåst denna gång! (kanske köpte lite saker på den andra midnattsmarknaden som redan fallit sönder......).
Lite vuxensnack, mannekängande, film och gymmande så ska jag nu lägga mig någon timme innan vi ska ta Emilia till Kidzmannia, det kommer att bli grymt!
David
Klientelet var än mer sofistikerat så vi kände oss ännu mer off. En grin-rumpa som tycker att hon får för lite uppmärksamhet och därför skapar sig, negativ, uppmärksamhet samt en tokig liten gris som inte ser sina egna, andra eller sakernas begränsningar. Dvs vi sitter med Emilia som gnäller, Philip som ska rycka/dra/välta/kasta kaster alternativt kasta sig ur famnen och två föräldrar som försöker komma på anledningar till varför just den inte ska behöva ha grisen i knät just då. Fult spel och slag under bältet, tur att de flesta inte kan svenska.
Vån 32 serverade frukost när vi behagade äntra egendomen. Frukostbuffén var än mer uppassad och alla hälsade oss välkomna med överdådiga leenden, efter att de subtilt kontrollerat att vi nu betalat oss upp ifrån pöbeln och fick hänga med det fina folket, Det fina folket behöver inte hämta äggröran eller omeletten ifrån buffén utan beställer den ifrån en meny så att någon stackare får göra skäl för sin lön. Ta hissen ner till plan 5, hämta beställningen och åka upp 27 våningar. När man beställer ifrån den menyn kände åtminstone jag att jag gärna beställde något extra som man kanske skulle bli sugen på senare så att dem slapp 50 våningar hiss för min skull två gånger.
Philip fick sin egna beundrarskara och det kändes som om hela personalen pillade på honom alternativt lekte titt-ut. Han är rätt kylig och brukar inte ge med sig speciellt mycket. Tittar mest lite på den som gör sig till eller vänder sig disträ. Butiksbiträden eller andra som erbjuder sig att hålla honom brukar inte känna sig så kärleksfullt bemötta av honom, skönt det för jag hade ändå inte släppt honom.
Loungen. Mycket personal, god mat och fin utsikt. Lite posh och en annan kände sig lite på fel ställe, men jag betalar som alla andra så jag sitter kvar även fast jag känner mig högljudd, stor och på fel ställe.
Camila trånade efter poolen och fick som hon ville. En stor rund divanliknande möbel var ledig och blev ockuperad av våra handdukar för senare användning. Bägge barnen tycker om att plaska i en liten damm med några jetstrålar och små trappsteg. Dvs lätt att gå i, grunt och lite underhållning i form av sprutande vatten. Inte inbjudande till spring och lek utan plask och bus. Väggen där jetstrålarna kommer ut ifrån är uppbyggd så att väggen också skänker skugga när solen kl 3 rundat huset och bombarderar den stora poolen med fotoner, ett väldigt barnvänligt litet häng som de våra små tycker om. Efter en stund brukar stormuftin, jag, skuva på mig och ge en halvlam ursäkt till varför jag ska simma i stora poolen. Ofelbart så hinner jag alltid simma 75% av ett varv så har Camila tröttnat och barnen står redo att möta mig vid fullgörande av varvet.
Ofelbart är också att mina fegisgener slår bakåt nu när även Emilia delar dem och vi simmar. Simma själv med puffar som gör dig till en boj och inget sänke? Knappast. Hoppa/rutscha ned i poolen och förnimma känslan av att vara utan kontroll och sedan bli uppfångad av pappa? Aldrig.
Poolen blev mindre attraktiv med en trött Philip och en David som kontinuerligt efterfrågade (tjatade) om att det var dags att sova. En fin sovstund blev det!
Vi slog upp våra blå/bruna/mellerade ögon och tog oss in till Paragon som blivit något av en favorit. Åt på ett fiskställe och lyckades hitta en barnhörna som var riktigt bra. Vi hittade även en hel liten stad med aktiviteter för barn. Bokstavligt, en stad med alla dess roller som barn genom rollspel skulle få uppleva. kidzmania.co.th för mer läsning.....
Vi söker igenom skoavdelningen en gång till och Camila hittade ett par skor som kan bli kandidater till bröllpet i juni.
Hem, Skytrain är alltid en upplevelse. Välbemannat, rent och bara bra. Folk som alltid reser sig för att vi har barn och vi som alltid måste få dem att sätta sig igen för vi vill stå med bärsjalar och selar på oss.
Vä hemma smyger vi upp till vån 32 igen då jag har något flyende minne om att de serverade lite dricka där på kvällen. Tydligen har de en liten gratisbuffé med fika och förtäring och även öl, vin och cocktails mellan halv sex till halv åtta. Vi missade det med en kvart och tog istället en kaffe och åt några munkar som vi hittat på Paragon. Fikabuffén blir nog ett fint substitut till kvällsmål då ingen är speciellt hungrig efter våra sena luncher.
Ungarna nattas och jag smiter ut på äventyr, denna gång med Camilas välsignelse. Jag ska rekognosera Asiotiquoe..... typ, en gammal handelsplats som agerat lager för ankommande fartyg och nu blivit posh och ombyggt. Lite som Barkarby Outlet fast mindre butiker, piratprylar, latscho grejer och krims krams. Denna gång var det dock bra grejer. En helt annan kvalité gällande utbud och själva varor men även miljön.
Jag tryckte ner fötterna i en fisktank igen för fiskpedikyr och trodde för ett ögonblick att jag skulle skrika som en liten flicka, miljontals fiskar höll på att äta upp mina fötter och det kittlades något överdjävligt. Men det gick bra. Jag gick hem för egen maskin. Ända till taxin som körde mig resten av biten.....
Fyra skjortor och ett bälte. Blev mindre blåst denna gång! (kanske köpte lite saker på den andra midnattsmarknaden som redan fallit sönder......).
Lite vuxensnack, mannekängande, film och gymmande så ska jag nu lägga mig någon timme innan vi ska ta Emilia till Kidzmannia, det kommer att bli grymt!
David
Onsdag 8 Maj 2013 - Bangkok
Temperatur kring 35-37 grader, kring 50% luftfuktighet. Varmt och skönt! Ingen klagade över att dem frös!
Jag vaknade till inatt och skrev av mig de tidigare inläggen samt gick och nötte lite på gymmets maskiner. Trevligt att kunna leka ung och singel. Hemma igen ifrån gymmet kom jag kl 0515 och passade på att sluta ögonen i fyra timmar tills först att Camila vaknade och sedan barnen.
Frukostbuffén är så bra att vi fortfarande sitter och ojjar oss över hur bra vi har det. Kanske var den första hotellupplevelsen menad att göra oss ödmjuka och uppskatta resterande tiden av resan? Jag intalar mig det medans de dåliga minnena ifrån Grand President tynar bort. Kvar är snart bara tacksamheten för allt det fina vi har på Eastin. Grymt, bra, bättre, bäst!
Idag tog vi Skytrain till Siam-station för att titta en gång till titta till de andra shoppincentrumen vid sidan av MBK. Det var en mycket roligare upplevelse med inköp av kännbar kvalite istället för ruttna piratkopior. Nu är jag närmast en vän av piratkopior men när man gjort dem så löjligt dåliga, har de ansträngt sig? Sitter kanske Ralph Lauren med en sidofabrik och prånglar ut den sämsta skiten med deras eget märke för att folk till slut tröttnar på piratkopiorna och köper äkta? Jag hade en naiv tro att fabrikerna kanske sålde lite vid sidan av som till slut hamnade på marknaderna men det verkar inte vara så, en helt annan kvalite och felsydd skit.
JA, jag kanske gick förbi en marknad och köpte ett par pikétröjor och shorts..... shortsen bokstavligen föll sönder medans pikéerna var helt ok men inte mycket mer. Camila fick något linne som också verkar hyffsat men vi får se efter första tvätten.
Med gårdagen färskt i minnet och realisationen om att endast de tvångsmässigt modemedvetna och klädintresserade kan ha tålamodet det krävs för att gå igenom en marknad som MBK med alla dess sunkiga stånd som säljer exakt samma junk som den andre bredvid varandra så gick vi till märkesbutiker på Siam Paragom. I en vettig värld borde jag kunnat hitta sjysta kläder utanför Timberlandbutiken till lägre priser men så verkar inte vara fallet.
Ett par short för en lax och två pikétröjor inhandlades samtidigt som ett gäng kalsonger. Därav min tes att folk till slut bara tröttnar och betalar för den förmodade kvalitén. Vi får tacka H&M och Timberland för att de hade saker man kunde köpa.... väldigt genuint :)
Camila sprang igenom en enorm skoavdelning men lyckades ha en kravspecifikation som de inte kunde möta. Barnen var uppslängda i sjal och bärsele så att vi kunde marschera på utan hot om att missta något barn.
Telenor, eller dem som använder samma logga här nere, Dtac, var väldigt hjälpsamma med att sparka igång internet på min telefon och man kan nu anta att inloggningar på diverse exotiska shoppingcentrum och andra ställen kommer att öka i antal. Nu är familjen inte speciellt aktiv då kombinationen av viljestarka småbarn och relativt hög temperatur gör att de timmar vi är aktiva blir starkt begränsade. Ska det inte ätas (läs maten ska också IN i munnen och inte bara lekas med PHILIP!!!!!) så ska det sovas (PHILIP!!!!!)!. Om vi känner oss modiga sticker vi iväg efter frukosten kl 1000 och räknar kallt med att Philip somnar i bärsjalen. Gör han inte det är det ett rent helvete att gå runt med en röststark gallskrikande bleck tjockis bland välartade asiater och kunna förutse fyra stationer när nu tåget kommit och man stått på stationen i 37+. Nu har han lugnat sig de gånger han gått igång pga Camilas eminenta hanteringar och det är vi alla, jag och thailändarna oändligt tacksamma för.
Dagen avslutades med att jag och Emilia ensamma gick till middagen för att Philip just fick en räkattack. Skrik, skrik, skrik och ryggen böjd bakåt med huvudet kastandes rakt bakåt i rent dödsförakt. Det är ju inte fara så länge någon tar emot och är beredd eller hur?
Emilia var konsekvent avvisande till alla mat, mycket beroende på att hon var väldigt medveten att det fanns glas och melon där. Bufféns storhet visade sig igen då det trollades fram små pasta makaroner med korv så att även Emilia kunde acceptera något innan huvudmålet: melonbitar!
Jag avsmakade diverse mer eller mindre avancerade asiatiska rätter och de smakade bra. Inget kan däremot riktigt tävla mot den mastiga chockladkakan med tillhörande kaffe, men det övriga, dvs den mat som andra skulle kalla för "riktig", utgjorde en bra bas där chockladen kunde lägga sig och jäsa.......
Vi rullade förnöjt upp till Camila som fått Phiip att sova och erbjöd henne att springa ner matsalen. Hon beskrev då en känsla jag upplevde strax innan jag gick ner med Emilia för att äta: "jag är inte så hungrig, det räcker med något litet".
Två tallrikar, lite chockladkaka och kaffe senare så var jag rätt belåten med andra ord.
Imorgon så ska vi flytta upp ifrån våning 20 till våning 27+. Någonstans mellan 27 och 32 hamnar vi då jag var "tvungen" att uppgradera oss för att kunna stanna kvar på hotellet till på måndag. Det ska bli trevligt att få tillgång till Loungen uppe på plan 32 och dess utsikt, samt det nya rummet med utsikt åt två håll och badkar med utsikt över BKK.
Sweet!
Jag vaknade till inatt och skrev av mig de tidigare inläggen samt gick och nötte lite på gymmets maskiner. Trevligt att kunna leka ung och singel. Hemma igen ifrån gymmet kom jag kl 0515 och passade på att sluta ögonen i fyra timmar tills först att Camila vaknade och sedan barnen.
Frukostbuffén är så bra att vi fortfarande sitter och ojjar oss över hur bra vi har det. Kanske var den första hotellupplevelsen menad att göra oss ödmjuka och uppskatta resterande tiden av resan? Jag intalar mig det medans de dåliga minnena ifrån Grand President tynar bort. Kvar är snart bara tacksamheten för allt det fina vi har på Eastin. Grymt, bra, bättre, bäst!
Idag tog vi Skytrain till Siam-station för att titta en gång till titta till de andra shoppincentrumen vid sidan av MBK. Det var en mycket roligare upplevelse med inköp av kännbar kvalite istället för ruttna piratkopior. Nu är jag närmast en vän av piratkopior men när man gjort dem så löjligt dåliga, har de ansträngt sig? Sitter kanske Ralph Lauren med en sidofabrik och prånglar ut den sämsta skiten med deras eget märke för att folk till slut tröttnar på piratkopiorna och köper äkta? Jag hade en naiv tro att fabrikerna kanske sålde lite vid sidan av som till slut hamnade på marknaderna men det verkar inte vara så, en helt annan kvalite och felsydd skit.
JA, jag kanske gick förbi en marknad och köpte ett par pikétröjor och shorts..... shortsen bokstavligen föll sönder medans pikéerna var helt ok men inte mycket mer. Camila fick något linne som också verkar hyffsat men vi får se efter första tvätten.
Med gårdagen färskt i minnet och realisationen om att endast de tvångsmässigt modemedvetna och klädintresserade kan ha tålamodet det krävs för att gå igenom en marknad som MBK med alla dess sunkiga stånd som säljer exakt samma junk som den andre bredvid varandra så gick vi till märkesbutiker på Siam Paragom. I en vettig värld borde jag kunnat hitta sjysta kläder utanför Timberlandbutiken till lägre priser men så verkar inte vara fallet.
Ett par short för en lax och två pikétröjor inhandlades samtidigt som ett gäng kalsonger. Därav min tes att folk till slut bara tröttnar och betalar för den förmodade kvalitén. Vi får tacka H&M och Timberland för att de hade saker man kunde köpa.... väldigt genuint :)
Camila sprang igenom en enorm skoavdelning men lyckades ha en kravspecifikation som de inte kunde möta. Barnen var uppslängda i sjal och bärsele så att vi kunde marschera på utan hot om att missta något barn.
Telenor, eller dem som använder samma logga här nere, Dtac, var väldigt hjälpsamma med att sparka igång internet på min telefon och man kan nu anta att inloggningar på diverse exotiska shoppingcentrum och andra ställen kommer att öka i antal. Nu är familjen inte speciellt aktiv då kombinationen av viljestarka småbarn och relativt hög temperatur gör att de timmar vi är aktiva blir starkt begränsade. Ska det inte ätas (läs maten ska också IN i munnen och inte bara lekas med PHILIP!!!!!) så ska det sovas (PHILIP!!!!!)!. Om vi känner oss modiga sticker vi iväg efter frukosten kl 1000 och räknar kallt med att Philip somnar i bärsjalen. Gör han inte det är det ett rent helvete att gå runt med en röststark gallskrikande bleck tjockis bland välartade asiater och kunna förutse fyra stationer när nu tåget kommit och man stått på stationen i 37+. Nu har han lugnat sig de gånger han gått igång pga Camilas eminenta hanteringar och det är vi alla, jag och thailändarna oändligt tacksamma för.
Dagen avslutades med att jag och Emilia ensamma gick till middagen för att Philip just fick en räkattack. Skrik, skrik, skrik och ryggen böjd bakåt med huvudet kastandes rakt bakåt i rent dödsförakt. Det är ju inte fara så länge någon tar emot och är beredd eller hur?
Emilia var konsekvent avvisande till alla mat, mycket beroende på att hon var väldigt medveten att det fanns glas och melon där. Bufféns storhet visade sig igen då det trollades fram små pasta makaroner med korv så att även Emilia kunde acceptera något innan huvudmålet: melonbitar!
Jag avsmakade diverse mer eller mindre avancerade asiatiska rätter och de smakade bra. Inget kan däremot riktigt tävla mot den mastiga chockladkakan med tillhörande kaffe, men det övriga, dvs den mat som andra skulle kalla för "riktig", utgjorde en bra bas där chockladen kunde lägga sig och jäsa.......
Vi rullade förnöjt upp till Camila som fått Phiip att sova och erbjöd henne att springa ner matsalen. Hon beskrev då en känsla jag upplevde strax innan jag gick ner med Emilia för att äta: "jag är inte så hungrig, det räcker med något litet".
Två tallrikar, lite chockladkaka och kaffe senare så var jag rätt belåten med andra ord.
Imorgon så ska vi flytta upp ifrån våning 20 till våning 27+. Någonstans mellan 27 och 32 hamnar vi då jag var "tvungen" att uppgradera oss för att kunna stanna kvar på hotellet till på måndag. Det ska bli trevligt att få tillgång till Loungen uppe på plan 32 och dess utsikt, samt det nya rummet med utsikt åt två håll och badkar med utsikt över BKK.
Sweet!
Tisdag 7 Maj 2013 - Bangkok
Middagen satte tonen för våra förväntningar för "våran" matsal på plan 5. Hotellet har 32 våningar och vi bor på våning 20. Jag tror att det finns någon lite exklusivare lounge längre upp som också serverar frukost för de som betalar lite mer för rummen,
Hursom, med middagen färskt i minnet kom vi till frukosten och kunde konstatera att det här hotellet var konsekventa och väldigt duktiga. Allt var klockrent. Superbt.
Direkt efter frukost gick vi till plan 14 för att bada lite. Nästan så att man undvek att plaska för mycket pga omgivningen och att alla vara rätt sofistikerad... alla utom oss då :). Trötta, mätta och glada beställde vi in några smoothies precis till att Philip gick in i väggen och ställde till med spektakel. När han är trött ska han få en tutte i mun och ligga i sängen. Allt annat undanbedes med fasthet och får han inte som han vill blir han precis som sin mamma, högljudd och oresonlig ;) Eller om det var lik sin far, jag väljer att inte svara på det.
Emilia och jag suger i oss våra smoothies och vandrar ner till mamma Camila. Väl där sovs det och vi engagerar oss i den aktiviteten.
Efter luren tar vi tåget till Siam och alla shoppingcentrum. Det ligger fyra st fyra till sex våningar höga shoppingparadis på linje. Vi når MBK men Philip börjar rätt snabbt att krokna och vi går lite pliktskyldigt igenom delar av varuhuset. Mitt omdöme av det hela är att det är krimskrams och skit. Jag hade önskat att något sålt bra kopior men alla verkar sälja samma dåliga kopior, dem som säljer kopior menar jag då.
Vi konstaterar att vi tycker det är lite tungrott att springa runt med bägge barnen och försöka shoppa, vi får se hur vi löser det, om vi ens ska försöka lösa det. Eventuellt får vi vid tillfälle sticka iväg en och en är tanken.
Väl "hemma" så har klockan börjat bli mycket och vi beställer, otippat, upp den godaste och mest välgjorda hamburgaren hittills. Ja, jag kanske har ätit ett par nu men till mitt försvar så har det inte precis dignat av möjligheter att äta genuin mat.
Det är nu tisdag natt mot onsdag morgon och familjen sover. Jag ska mina vana trogen försöka smita iväg lite. Denna gång till gymmet.
Morgondagen ska förhoppningsvis startas tidigt då barnen lade sig hyffsat tidigt, innan kl 23. Antagligen därför jag vaknade vid ett och inte kunde somna. Nu gym och sedan lura lite i väntan på den de övriga.
Hursom, med middagen färskt i minnet kom vi till frukosten och kunde konstatera att det här hotellet var konsekventa och väldigt duktiga. Allt var klockrent. Superbt.
Direkt efter frukost gick vi till plan 14 för att bada lite. Nästan så att man undvek att plaska för mycket pga omgivningen och att alla vara rätt sofistikerad... alla utom oss då :). Trötta, mätta och glada beställde vi in några smoothies precis till att Philip gick in i väggen och ställde till med spektakel. När han är trött ska han få en tutte i mun och ligga i sängen. Allt annat undanbedes med fasthet och får han inte som han vill blir han precis som sin mamma, högljudd och oresonlig ;) Eller om det var lik sin far, jag väljer att inte svara på det.
Emilia och jag suger i oss våra smoothies och vandrar ner till mamma Camila. Väl där sovs det och vi engagerar oss i den aktiviteten.
Efter luren tar vi tåget till Siam och alla shoppingcentrum. Det ligger fyra st fyra till sex våningar höga shoppingparadis på linje. Vi når MBK men Philip börjar rätt snabbt att krokna och vi går lite pliktskyldigt igenom delar av varuhuset. Mitt omdöme av det hela är att det är krimskrams och skit. Jag hade önskat att något sålt bra kopior men alla verkar sälja samma dåliga kopior, dem som säljer kopior menar jag då.
Vi konstaterar att vi tycker det är lite tungrott att springa runt med bägge barnen och försöka shoppa, vi får se hur vi löser det, om vi ens ska försöka lösa det. Eventuellt får vi vid tillfälle sticka iväg en och en är tanken.
Väl "hemma" så har klockan börjat bli mycket och vi beställer, otippat, upp den godaste och mest välgjorda hamburgaren hittills. Ja, jag kanske har ätit ett par nu men till mitt försvar så har det inte precis dignat av möjligheter att äta genuin mat.
Det är nu tisdag natt mot onsdag morgon och familjen sover. Jag ska mina vana trogen försöka smita iväg lite. Denna gång till gymmet.
Morgondagen ska förhoppningsvis startas tidigt då barnen lade sig hyffsat tidigt, innan kl 23. Antagligen därför jag vaknade vid ett och inte kunde somna. Nu gym och sedan lura lite i väntan på den de övriga.
Måndag 6 Maj 2013 - Bangkok
Frukosten blev avklarad snabbt denna morgon och målmedvetet försvann alla grejer ner i sina respektive väskgömmor, tack Camila.....
Vi checkade ut och satte oss väldigt belåtna i taxin. Otroligt skönt att lämna hotellet och åka iväg till något annat. Taxin krigade sig igenom den vansinniga trafiken och släppte av oss på den nya hotellet Eastin Sathorn som jag i minnet höll väldigt högt. Förväntningarna var att det skulle vara bättre och det skulle inte bli svårt....
Väl uppe på rummet möttes vi av ett litet mysigt rum som var väldigt fräscht! Enorma fönster, ett badrum man skulle vila ta hem rakt av och en stor skön säng. Wifi'n funkade, ett stort plus! På det förra stället var det en tålamodsprövning att försöka kolla av facebook eller söka något på nätet. Gud förbjude att man behövde uppdatera något på paddan. Självklart i-landsproblem men likväl irritationsmoment.
Vi bytte horgatan LTE till Bizniz deluxe. Allt var tipp topp och vi svävade likt på moln fram igenom dagen. Poolområdet inspekterades och det var drömmen. En ball infinity-pool (simmar man i den ser det ut om att poolen inte har någon kant, horisonten och vattnet går ihop) och underbara soffgrupper, rottingmöbler formade likt urgröpta ägg välkomnade en att glömma allt och bara ta det lungt. Underbart! Är det såhär det ska kännas när man har semester?
Gymmet, öppet 24/7, var hypermodernt. Inget för den överseriösa kroppsbyggaren men allt fanns och allt som fanns var tipp-topp. Motionsmaskiner uppkopplade till Google, FB, Twitter, Tv etc etc. Rent och fräscht med peppig musik.
Vi var lite lätt lyriska över sakernas tillstånd och sov middag med ett leende på läpparna. Vi vaknade och gjorde oss i ordning för att gå ut men hamnade efter att ha rannsakat magsäcken på restaurangen på plan 5. De höll på att förbereda buffén...... gah! Och vilken buffé! Bara lasagnen hade räckt men nu var det en stor bunt med asiatiska och europeiska rätter som stod till buds. Sushi och någon vidrig anrättning med kinesisk röd fisksoppa. Kul för kineserna men jag avbröt intaget efter ett par munnfullar....uuuhhh.
Snuskigt nöjd med maten inser vi att de dukat upp en efterrättsbuffé med kanske 15 småbakelser och 5 tårtor och med frukt till det. Jag var nära nog tårögd över kvalitén som genomsyrat vår vistelse redan, allt vara så j*vla bra!
Philip hade typ hållit sig lugn men släppte all form finess och började skrika och bråka så att man spontant undrade när föräldrarna skulle komma och hämta monstret? Mitt var det inte, nej, nej. Camila tog på sig ledartröjan och försann med Philip. Att umgås med pappa som ju är dum och dålig gick inte för Emilia så hon försvann med dem. För stunden väldigt skönt att vara ensam. En liten rest av en grym chockladtårta tillsammans med en kaffe på maten gjorde att jag glad och belåten satt och tänkte över hur skönt det var att semestern äntligen börjat. Servitrisen kom med kvittot och jag insåg att lycka går att köpa för pengar. Hon fick en hyffsad dricks och sammantaget hade vi inte ens betalat 450 kr för en fantastisk måltid.
Jag tror att jag även provade på gymmet för att göra dagen komplett.
Vi checkade ut och satte oss väldigt belåtna i taxin. Otroligt skönt att lämna hotellet och åka iväg till något annat. Taxin krigade sig igenom den vansinniga trafiken och släppte av oss på den nya hotellet Eastin Sathorn som jag i minnet höll väldigt högt. Förväntningarna var att det skulle vara bättre och det skulle inte bli svårt....
Väl uppe på rummet möttes vi av ett litet mysigt rum som var väldigt fräscht! Enorma fönster, ett badrum man skulle vila ta hem rakt av och en stor skön säng. Wifi'n funkade, ett stort plus! På det förra stället var det en tålamodsprövning att försöka kolla av facebook eller söka något på nätet. Gud förbjude att man behövde uppdatera något på paddan. Självklart i-landsproblem men likväl irritationsmoment.
Vi bytte horgatan LTE till Bizniz deluxe. Allt var tipp topp och vi svävade likt på moln fram igenom dagen. Poolområdet inspekterades och det var drömmen. En ball infinity-pool (simmar man i den ser det ut om att poolen inte har någon kant, horisonten och vattnet går ihop) och underbara soffgrupper, rottingmöbler formade likt urgröpta ägg välkomnade en att glömma allt och bara ta det lungt. Underbart! Är det såhär det ska kännas när man har semester?
Gymmet, öppet 24/7, var hypermodernt. Inget för den överseriösa kroppsbyggaren men allt fanns och allt som fanns var tipp-topp. Motionsmaskiner uppkopplade till Google, FB, Twitter, Tv etc etc. Rent och fräscht med peppig musik.
Vi var lite lätt lyriska över sakernas tillstånd och sov middag med ett leende på läpparna. Vi vaknade och gjorde oss i ordning för att gå ut men hamnade efter att ha rannsakat magsäcken på restaurangen på plan 5. De höll på att förbereda buffén...... gah! Och vilken buffé! Bara lasagnen hade räckt men nu var det en stor bunt med asiatiska och europeiska rätter som stod till buds. Sushi och någon vidrig anrättning med kinesisk röd fisksoppa. Kul för kineserna men jag avbröt intaget efter ett par munnfullar....uuuhhh.
Snuskigt nöjd med maten inser vi att de dukat upp en efterrättsbuffé med kanske 15 småbakelser och 5 tårtor och med frukt till det. Jag var nära nog tårögd över kvalitén som genomsyrat vår vistelse redan, allt vara så j*vla bra!
Philip hade typ hållit sig lugn men släppte all form finess och började skrika och bråka så att man spontant undrade när föräldrarna skulle komma och hämta monstret? Mitt var det inte, nej, nej. Camila tog på sig ledartröjan och försann med Philip. Att umgås med pappa som ju är dum och dålig gick inte för Emilia så hon försvann med dem. För stunden väldigt skönt att vara ensam. En liten rest av en grym chockladtårta tillsammans med en kaffe på maten gjorde att jag glad och belåten satt och tänkte över hur skönt det var att semestern äntligen börjat. Servitrisen kom med kvittot och jag insåg att lycka går att köpa för pengar. Hon fick en hyffsad dricks och sammantaget hade vi inte ens betalat 450 kr för en fantastisk måltid.
Jag tror att jag även provade på gymmet för att göra dagen komplett.
Söndag 5 Maj 2013
Hehe, hur låter det? Vänta och se.
En liten oro börjar gnaga inom mig. Visserligen så är hotellet vi har nu skit men det är åtminstone tak över huvudet. Vart ska vi efter det?
Ekvationen med en konstant förbannad Philip, en understimulerad Emilia och en lite frustrerad Camila i ett sådär hotellrum var inte helt rolig att mentalt hantera. Detta kryddat med insikten att jag ej ville förlänga vistelsen där men samtidigt inte hade några vettiga alternativ, jag bokade detta hotell med andras omdömen som bas och se vart det tog oss? Hur ska jag kunna välja något bättre?
Dagen som sådan förflöt med att sova och hitta någonstans att äta. Philips sovschema var mer eller mindre fullt, han sov eller var trött hela tiden. Slem i halsen gjorde att han sov dåligt antar jag och inte var utvilad.
När dagen tagit slut och alla somnat slog jag mig ned vid datorn och gjorde en sökning på svenska för bra hotell i BKK. Förvånansvärt många verkade tycka att området vi var i också var helt ok? Jag blev förvånad och tog med mig den ungefärliga placeringen över ett par hotell men speciellt Stable Lodges som verkade ha en stabil nordisk kundkrets.
Jag begav mig ut i natten, försökte undvika alla menyer av alla dess slag och vandrade till Stable Lodges bland annat. Ett råtthål med mina mått mätt, billigt, men likväl ett råtthål. Och jag vet inte riktigt varför man vill ha synliga elkablar i duschutrymmet? Öka på spänningen? (ofrivilligt skämt där).
Jag inser att själv är bästa dräng men att jag behövde någon lokal förmåga så jag bad en ung taxichaufför att köra runt mig till ett par hotell han trodde var bra. Det första som händer är att han plockar upp en ung tjej som tydligen är hans fru. Jag inser att jag eventuellt gjort ett kardinalfel och just bett en thai om en tjänst och han valt att göra mig den tjänsten trots att det eventuellt går ut över honom själv.... med det i bakhuvudet inser jag att jag kommer att behöva betala honom bra för att döva samvetet.
Hursom, vi åker runt och han verkar förstå hur jag tänker tills slut. På slutet hittade vi tre riktigt sjysta hotell varpå det sista ligger precis vid en Skytrain-station med en egen ingång t o m! Smidigt!
På vägen tillbaka blir han invinkad i en poliskontroll. Jag kan tänka mig att polisen visste precis vilka som satt i bilen. Taxichaufför, vit snubbe i framsätet och en ung tjej i baksätet. Jorå, här var en festprisse på väg hem med dagens sängvärmare. Jag blev genomsökt efter vad jag antar var narkotika och som tur var hade inte chaffisens fru något skit på sig heller. Vi fick åka och jag kom äntligen hem. Tong fick jävligt bra betalt för en timmes arbete kan jag säga. Det dåliga samvetet försvann.
Camila och jag bestämde oss för Eastin Grand Hotel Sathorn. Bokade och gick och lade oss.
En liten oro börjar gnaga inom mig. Visserligen så är hotellet vi har nu skit men det är åtminstone tak över huvudet. Vart ska vi efter det?
Ekvationen med en konstant förbannad Philip, en understimulerad Emilia och en lite frustrerad Camila i ett sådär hotellrum var inte helt rolig att mentalt hantera. Detta kryddat med insikten att jag ej ville förlänga vistelsen där men samtidigt inte hade några vettiga alternativ, jag bokade detta hotell med andras omdömen som bas och se vart det tog oss? Hur ska jag kunna välja något bättre?
Dagen som sådan förflöt med att sova och hitta någonstans att äta. Philips sovschema var mer eller mindre fullt, han sov eller var trött hela tiden. Slem i halsen gjorde att han sov dåligt antar jag och inte var utvilad.
När dagen tagit slut och alla somnat slog jag mig ned vid datorn och gjorde en sökning på svenska för bra hotell i BKK. Förvånansvärt många verkade tycka att området vi var i också var helt ok? Jag blev förvånad och tog med mig den ungefärliga placeringen över ett par hotell men speciellt Stable Lodges som verkade ha en stabil nordisk kundkrets.
Jag begav mig ut i natten, försökte undvika alla menyer av alla dess slag och vandrade till Stable Lodges bland annat. Ett råtthål med mina mått mätt, billigt, men likväl ett råtthål. Och jag vet inte riktigt varför man vill ha synliga elkablar i duschutrymmet? Öka på spänningen? (ofrivilligt skämt där).
Jag inser att själv är bästa dräng men att jag behövde någon lokal förmåga så jag bad en ung taxichaufför att köra runt mig till ett par hotell han trodde var bra. Det första som händer är att han plockar upp en ung tjej som tydligen är hans fru. Jag inser att jag eventuellt gjort ett kardinalfel och just bett en thai om en tjänst och han valt att göra mig den tjänsten trots att det eventuellt går ut över honom själv.... med det i bakhuvudet inser jag att jag kommer att behöva betala honom bra för att döva samvetet.
Hursom, vi åker runt och han verkar förstå hur jag tänker tills slut. På slutet hittade vi tre riktigt sjysta hotell varpå det sista ligger precis vid en Skytrain-station med en egen ingång t o m! Smidigt!
På vägen tillbaka blir han invinkad i en poliskontroll. Jag kan tänka mig att polisen visste precis vilka som satt i bilen. Taxichaufför, vit snubbe i framsätet och en ung tjej i baksätet. Jorå, här var en festprisse på väg hem med dagens sängvärmare. Jag blev genomsökt efter vad jag antar var narkotika och som tur var hade inte chaffisens fru något skit på sig heller. Vi fick åka och jag kom äntligen hem. Tong fick jävligt bra betalt för en timmes arbete kan jag säga. Det dåliga samvetet försvann.
Camila och jag bestämde oss för Eastin Grand Hotel Sathorn. Bokade och gick och lade oss.
Lördag 4 Maj 2013
Våra barn började stabilisera sig på att lägga sig kl 2330. Därefter kunde Camila och jag försöka planera nästa dag. Planerna gick för det mesta om intet då barnen hårdnackat försökte sova sina 12 timmar medans vi försökte styra dem till att vakna tidigare för att sedan lägga sig tidigare. Vi misslyckades då Philip framförallt protesterade högljutt.
Jag har aldrig upplevt Philip som högljudd men pga värmen och den dumma tanden som kom tillsammans med feber har gnället ökat något enormt. Antagligen är det en brist på rutiner, ny miljö och värmen som påverkar honom. Det blir bättre och bättre men de här första dagarna gick med eller mindre ut på att försöka få honom att vara glad/inte ledsen. Camila fick vara mycket på rummet med honom pga det.
Jag och Emilia stack ut för att göra lite äventyr. Vi åkte Skytrain vilket är ett spårbundet komplement de har till sin tunnelbana. Skytrain är likt namnet antyder en spårbana i luften. Det ser underifrån ut som en motorväg eller lång bro men är iaf egentligen en vanlig spårbana uppe i luften byggd på brofundament så att de slapp gräva upp vägarna när de byggde åbäket, antar jag. Vagnarna är hypermoderna och väldigt svala och sköna.
Jag och Emilia åkte iaf iväg och rekognoserade MBK som är ett omtalat shoppingcenter. Plottrigt och jobbigt var mitt omdöme. En annan dag åkte jag och E iväg och utforskade Siam Paragon och Asiens största saltvattenakvarium. Emilia tycktes tycka det var helt ok men var nog liten för att kunna uppskatta allt. Hela äventyret började med att hon blev rädd för jättekrabbor som var det första man såg när man kom in. Jag fick prata snällt med inpasseringspersonalen som gav oss 30 min att lugna ner henne på.
Vi hittade ett ställe "Swensen'" som uteslutande serverar glass till hela familjen, och då menar jag i samma skål. Enorma portioner som asiaterna sväljer familjevis eller som kompisgäng. Jag fegade så klart lite och beställde två mindre saker ifrån menyn, trodde jag. Tills oss kom två stora skålar vilket vi fick kämpa med för att hinna tillbaka till Ocean World på de utsatta 30 minuterna. Jättegott! Emilia var i himmelriket.......
Ocean world var inte så mycket att orda om. Stort, fiskar och barn som gick omkring med stora ögon. Emilia var helt slut när vi gått klart därinne så åkte tillbaka till hotellet via Skytrain. På vägen hem snubblar hon och slår sig lite på knäet. Självklart är det knäet som mamma Camila får höra om när vi kommer hem och inte fiskarna eller den enorma glassen........
Nu till rubkriken. När barnen gått och lagt sig blir Camila sugen på Fanta. Som god man går jag ut och ska göra en räd på det närmsta 7Eleven. Innan jag kommer dit börjar jag prata med en kille som visar sig vara serb och heta Alec/Alex. Jag förstår att han mer eller mindre bor i BKK så jag försöker pumpa honom på information om möjliga bättre hotel etc. Jag har lite svårt att hitta bättre hotell dagtid då jag självklart försöker vara med min familj, och via internet så verkar alla omdömen vara sådär att lita på så att få prata med någon som varit i BKK länge var guld. Tydligen är stationerna Nana (där vi bodde) och den efter det (ifrån National Stadium) räknat väldigt turistiga och priserna justerade efter det, dvs uppåt.
Jag bjuder Alec på en obskyr Thailändsk öl och vi fortsätter prata. Det omedelbara man kan prata om är alla lättklädda tjänstvilliga tjejer som balanserar runt på högklackat. Något för varje smak fanns ute på gatorna. En lätt filosofisk diskussion började om hur thailändarnas annars rätt pragmatiska syn på livet gör att prostitution inte ses som lika föraktfullt eller syndigt som vi mer moraliska och duktiga västeränningar tenderar att se det. Hans huvudtes, efter att ha umgåts med ett par vanliga thailändska tjejer stadigt, är att då även kvinnor också är sexuella varelser och de inte är dummare än att förstå att västerlänningarna/utbölingarna både är roliga att vara med och är beredda att betala så kan de få både äta kakan och få betalt medans man äter....jag har självklart ingen möjlighet att faktagranska det han sa så det var mer en intressant diskussion än något annat.
Efter ölen ville han ta mig lite längre nedför huvudgatan. Väl där var det bara att tappa hakan och så snyggt som möjligt stoppa tillbaka den. Soi 4 var, i brist på bättre beskrivingar, en riktig horgata. Inget Malmskillnadsgatan med något utkastad luder i något hörn, nej, nej, nej, här var det parad! Katei/Ladyboys med de kanske största tuttarna och välsvarvade figurerna och bäst sminkade. Skitsnygga! Sedan alla evigt leende och insinuerande betydligt kortare kvinnor som ville välkomna. Ej att förglömma alla herrar om sprang omkring med menyer på vad man kunde beställa..... en upplevelse!
Vi slog oss ner längs Soi 4 för att betrakta alla över en Coca-Cola (jag vill i främmande land i sällskap med främlingar inte döva mig med mer än en öl) och kom i samtal med en australiensare. Intressant och roligt men lite overkligt. Sippa på en cola, samtala och ha en trubadur som sjunger någon thailändsk typ schlager samtidigt som den eviga paraden med kvinnor och västerläningar/araber/indier springar runt med kvinnor hängandes på sig.
Jag tackade för mig, gick till 7 Eleven tre timmar försent och gick hem till Camila som inte helt oväntat var lite ljum i välkomnandet med en Fanta.
Jag har aldrig upplevt Philip som högljudd men pga värmen och den dumma tanden som kom tillsammans med feber har gnället ökat något enormt. Antagligen är det en brist på rutiner, ny miljö och värmen som påverkar honom. Det blir bättre och bättre men de här första dagarna gick med eller mindre ut på att försöka få honom att vara glad/inte ledsen. Camila fick vara mycket på rummet med honom pga det.
Jag och Emilia stack ut för att göra lite äventyr. Vi åkte Skytrain vilket är ett spårbundet komplement de har till sin tunnelbana. Skytrain är likt namnet antyder en spårbana i luften. Det ser underifrån ut som en motorväg eller lång bro men är iaf egentligen en vanlig spårbana uppe i luften byggd på brofundament så att de slapp gräva upp vägarna när de byggde åbäket, antar jag. Vagnarna är hypermoderna och väldigt svala och sköna.
Jag och Emilia åkte iaf iväg och rekognoserade MBK som är ett omtalat shoppingcenter. Plottrigt och jobbigt var mitt omdöme. En annan dag åkte jag och E iväg och utforskade Siam Paragon och Asiens största saltvattenakvarium. Emilia tycktes tycka det var helt ok men var nog liten för att kunna uppskatta allt. Hela äventyret började med att hon blev rädd för jättekrabbor som var det första man såg när man kom in. Jag fick prata snällt med inpasseringspersonalen som gav oss 30 min att lugna ner henne på.
Vi hittade ett ställe "Swensen'" som uteslutande serverar glass till hela familjen, och då menar jag i samma skål. Enorma portioner som asiaterna sväljer familjevis eller som kompisgäng. Jag fegade så klart lite och beställde två mindre saker ifrån menyn, trodde jag. Tills oss kom två stora skålar vilket vi fick kämpa med för att hinna tillbaka till Ocean World på de utsatta 30 minuterna. Jättegott! Emilia var i himmelriket.......
Ocean world var inte så mycket att orda om. Stort, fiskar och barn som gick omkring med stora ögon. Emilia var helt slut när vi gått klart därinne så åkte tillbaka till hotellet via Skytrain. På vägen hem snubblar hon och slår sig lite på knäet. Självklart är det knäet som mamma Camila får höra om när vi kommer hem och inte fiskarna eller den enorma glassen........
Nu till rubkriken. När barnen gått och lagt sig blir Camila sugen på Fanta. Som god man går jag ut och ska göra en räd på det närmsta 7Eleven. Innan jag kommer dit börjar jag prata med en kille som visar sig vara serb och heta Alec/Alex. Jag förstår att han mer eller mindre bor i BKK så jag försöker pumpa honom på information om möjliga bättre hotel etc. Jag har lite svårt att hitta bättre hotell dagtid då jag självklart försöker vara med min familj, och via internet så verkar alla omdömen vara sådär att lita på så att få prata med någon som varit i BKK länge var guld. Tydligen är stationerna Nana (där vi bodde) och den efter det (ifrån National Stadium) räknat väldigt turistiga och priserna justerade efter det, dvs uppåt.
Jag bjuder Alec på en obskyr Thailändsk öl och vi fortsätter prata. Det omedelbara man kan prata om är alla lättklädda tjänstvilliga tjejer som balanserar runt på högklackat. Något för varje smak fanns ute på gatorna. En lätt filosofisk diskussion började om hur thailändarnas annars rätt pragmatiska syn på livet gör att prostitution inte ses som lika föraktfullt eller syndigt som vi mer moraliska och duktiga västeränningar tenderar att se det. Hans huvudtes, efter att ha umgåts med ett par vanliga thailändska tjejer stadigt, är att då även kvinnor också är sexuella varelser och de inte är dummare än att förstå att västerlänningarna/utbölingarna både är roliga att vara med och är beredda att betala så kan de få både äta kakan och få betalt medans man äter....jag har självklart ingen möjlighet att faktagranska det han sa så det var mer en intressant diskussion än något annat.
Efter ölen ville han ta mig lite längre nedför huvudgatan. Väl där var det bara att tappa hakan och så snyggt som möjligt stoppa tillbaka den. Soi 4 var, i brist på bättre beskrivingar, en riktig horgata. Inget Malmskillnadsgatan med något utkastad luder i något hörn, nej, nej, nej, här var det parad! Katei/Ladyboys med de kanske största tuttarna och välsvarvade figurerna och bäst sminkade. Skitsnygga! Sedan alla evigt leende och insinuerande betydligt kortare kvinnor som ville välkomna. Ej att förglömma alla herrar om sprang omkring med menyer på vad man kunde beställa..... en upplevelse!
Vi slog oss ner längs Soi 4 för att betrakta alla över en Coca-Cola (jag vill i främmande land i sällskap med främlingar inte döva mig med mer än en öl) och kom i samtal med en australiensare. Intressant och roligt men lite overkligt. Sippa på en cola, samtala och ha en trubadur som sjunger någon thailändsk typ schlager samtidigt som den eviga paraden med kvinnor och västerläningar/araber/indier springar runt med kvinnor hängandes på sig.
Jag tackade för mig, gick till 7 Eleven tre timmar försent och gick hem till Camila som inte helt oväntat var lite ljum i välkomnandet med en Fanta.
Torsdag 2 Maj 2013 - Bangkok
Så, vi har landat kroppsligt men vi har inte landat tidsmässigt och ungarna är så brutalt trötta att första dagen mer eller mindre tillbringas i sängen. Jag försöker gå ut och utforska åtminstone gatan men pga värmen går jag inte mer än 400m åt bägge hållen. Tre 7eleven, ett gäng exotiska massageinstitut och en bunt restauranger dvs vi har landat i en turistfälla. Dagtid var det minst sagt varmt och gatan var rätt lugn. Nattetid svidade gatan om och uppställda VW-bussar förvandlades till mobila barer och matstånden längs gatan multiplicerades med tre.
Pga platsbrist blev trottoaren där de mobila barerna och matstånden ställde upp sina serveringar. Ville man gå fick man sick-sacka mellan rosa taxibilar, tuk-tuks, matstånd, upp och ner på trottoaren tills man slutade titta bakåt och bara antog att bilarna var sjysta nog att inte köra över en.
Hotellet, Grand President som var tre torn på ca 25 våningar var var säkert helt ok för 10 år sedan. När man började laga vattenskador ifrån AC'n med spakel och färg då är man ute lite på hal is. Men utrymmesmäsigt var generöst, vi fick ett vardagsrum och ett sovrum. AC'n var tudelad i två zoner, grymt om någon av dem hade fungerat. Lägen som i praktien fanns var "svettigt"/"isbit".
Det var ett par trista dagar där vi försökte komma in i den nya dygnsrytmen och aktivera oss då barnen faktiskt var vakna, Vi utforskade de lokala restaurangerna med de genuina namnen "Australia" och "Old German Beerhouse". Ungarna charmade personalen på dessa ställen medan ställena inte charmade oss speciellt mycket.
Gatan var minst sagt speciell och det var lite roligt att gå runt lite senare på kvällen för att Bangkok på natten.
Pga platsbrist blev trottoaren där de mobila barerna och matstånden ställde upp sina serveringar. Ville man gå fick man sick-sacka mellan rosa taxibilar, tuk-tuks, matstånd, upp och ner på trottoaren tills man slutade titta bakåt och bara antog att bilarna var sjysta nog att inte köra över en.
Hotellet, Grand President som var tre torn på ca 25 våningar var var säkert helt ok för 10 år sedan. När man började laga vattenskador ifrån AC'n med spakel och färg då är man ute lite på hal is. Men utrymmesmäsigt var generöst, vi fick ett vardagsrum och ett sovrum. AC'n var tudelad i två zoner, grymt om någon av dem hade fungerat. Lägen som i praktien fanns var "svettigt"/"isbit".
Det var ett par trista dagar där vi försökte komma in i den nya dygnsrytmen och aktivera oss då barnen faktiskt var vakna, Vi utforskade de lokala restaurangerna med de genuina namnen "Australia" och "Old German Beerhouse". Ungarna charmade personalen på dessa ställen medan ställena inte charmade oss speciellt mycket.
Gatan var minst sagt speciell och det var lite roligt att gå runt lite senare på kvällen för att Bangkok på natten.
Torsdag 2 Maj 2013 - Suvarnabhumi Airport
Vi startade resan kl 14-nånting ifrån Arlanda med Finnair och fick då byta i Vantaa-Helsinki för att kunna ta oss vidare till Bangkok. Flygresan gick klockrent och vi fick upp ett visst hopp om att detta skulle gå galant!
På Vantaa fick vi gå igenom hela flygplatsen för att nå rätt gate. Som tur var slapp man kånka på bagaget. Det kändes med varsitt barn på höften och handbagaget som att det var en väldigt lång väg. Camila hade på något sätt trollat fram ett till kolli genom att köpa en påse och fylla den med jackor. Mer att bära, jippie....
Vi hann svälja en varm macka tills att flygplanet fått ombord merparten av resenärerna och vi kändes oss piskade att gå till gaten.
Philip hade timmarna innan vi börjat bli nervösa på riktigt inför resan visat tecken på att han höll på att få en ny tand. Feber, trött och däst. Detta går väl över? Optimistisk pappa hoppas på att det går över på ett dygn som brukligt är, facit visade på att det skulle ta längre än så men han var iaf över flygningarna väldigt hängig. Vill mest bokstavligen hänga på mig i sjalen (knuten sjal över min bröstkorg som han kan krypa ner i och mysa i)
Well, vi bordade och intog våra platser. Platserna har inte vuxit sedan sist jag flög långt... ett par tankar flög igenom huvudet om det inte skulle vara värt de extra pengarna att flyga buisness? Tills jag kom ihåg prisskillnaden, Economy är helt ok :). Så länge ingen fäller sätet för då blir det nära nog omöjligt att kravla sig in i sitt säte. Vi satt i mittenraden och upptog 3 av 4 platser pga att jag var för snål när jag bokade. I samma rad satt en japan eller thailändare, frågade aldrig om hans namn. Hann bara be om ursäkt för att Philip gick igång och började skrika i hans öra. Framför oss fick vi en amerikan med thailändsk hustru och deras tre döttrar..... mer om dem senare.
Vad fan tänker jag på när jag flyger över familjen till andra sidan jordklotet? Flygplanskrasch, miljöpåverkan, ekonomi etc. Det verkade väldigt vettigt att istället be att få gå av men självklart så skedde det ej. Ett par snabba böner och lite ångest senare så är vi i luften.
Emilia trollbinds av underhållssystemet och ipaden. Philip är inte speciellt nöjd och kräver att bli jonglerad mellan Camila och mig. Tutte-sjal-tutte-sjal-Ipad-tutte-sjal- osv.....
Amerikanen och en dansk irriterar sig på varandra märker jag. Smågnabb om att hur man fäller säte och har sina fötter bla bla. Amerikanen är som seden kräven inte speciellt ödmjuk och trevlig. Dansken är antagligen inte så kvick på det amerikanjska språket och ett skönt missförstånd hängde i luften. När vi väl skulle landa i Bangkok smäller det dem emellan. Besättningen tänder skylten som ber alla att gå till sätena och bälta sig. Amerikanen fräser till den danska gubben att "Put your seat up!" som viftar bort detta. Amerikanen går bananas, slår i danskens säte och upprepas sin önskan kryddad med ett par "fuck, fucking etc" varpå dansken styrkt av tiotalet öl kommer på fötter och ska börja veva. David, arbetsskadad vakt, försöker så myndigt jag kan med Philip på bröstet, bryta emellan verbalt och vädjar till dansken att bara göra som amerikanen säger så att de slipper slåss. Det fungerar och de sätter sig. Amerikanen förtjänade dock ett kok stryk. Dryg jävla dåre.
Landningen. Efter lite ångest och ett par välriktade böner landar planet. Nog om det.
Flygplatsen är stor och välorganiserad. Jag tycker att allt går väldigt smidigt tills dess att vi anländer dit där de proccesserar utlänningar som vill in i landet. Köernas kö uppenbarar sig för oss. Vi försöker ställa oss rätt men en funktionär hänvisar oss längre in i massan, eller åt sidan kanske. Hon ser sedan att vi bär på Philip som gör att vi kvalificerar oss för snabb handläggning tillsammans med handikappade och pensionärer......jag vet inte om det gick så snabbt men vi kom iaf igenom.
Vi hämtade vårt bagage och gick mot Exit......väl utanpå beställer jag transport till vårt hotell ifrån första bästa desk. Under bilfärden visar Philip ingen förbättring utan går fortfarande mellan att sitta i mitt knä och att få tuttis. Bilfärden i sig var väldigt intressant då trafiken är väldigt intensiv. Mycket vans och pickuper som är helt nedtonade. Det är förståeligt att de använder sig av mer toning än i Sverige men jag fick först intrycket att det snurrade runt väldigt många med maffiaaspirationer. Pickuper används både som transport av material och människor på flaket. De flesta har någon form av högt galler som jag aldrig sett i Sverige.
Väl i Bangkok blev vans en mindre andel av trafiken och tuk-tuks och rosa taxis en större del.
Hotellet såg sjyst ut när vi anlände, mer om det i nästa inlägg.
På Vantaa fick vi gå igenom hela flygplatsen för att nå rätt gate. Som tur var slapp man kånka på bagaget. Det kändes med varsitt barn på höften och handbagaget som att det var en väldigt lång väg. Camila hade på något sätt trollat fram ett till kolli genom att köpa en påse och fylla den med jackor. Mer att bära, jippie....
Vi hann svälja en varm macka tills att flygplanet fått ombord merparten av resenärerna och vi kändes oss piskade att gå till gaten.
Philip hade timmarna innan vi börjat bli nervösa på riktigt inför resan visat tecken på att han höll på att få en ny tand. Feber, trött och däst. Detta går väl över? Optimistisk pappa hoppas på att det går över på ett dygn som brukligt är, facit visade på att det skulle ta längre än så men han var iaf över flygningarna väldigt hängig. Vill mest bokstavligen hänga på mig i sjalen (knuten sjal över min bröstkorg som han kan krypa ner i och mysa i)
Well, vi bordade och intog våra platser. Platserna har inte vuxit sedan sist jag flög långt... ett par tankar flög igenom huvudet om det inte skulle vara värt de extra pengarna att flyga buisness? Tills jag kom ihåg prisskillnaden, Economy är helt ok :). Så länge ingen fäller sätet för då blir det nära nog omöjligt att kravla sig in i sitt säte. Vi satt i mittenraden och upptog 3 av 4 platser pga att jag var för snål när jag bokade. I samma rad satt en japan eller thailändare, frågade aldrig om hans namn. Hann bara be om ursäkt för att Philip gick igång och började skrika i hans öra. Framför oss fick vi en amerikan med thailändsk hustru och deras tre döttrar..... mer om dem senare.
Vad fan tänker jag på när jag flyger över familjen till andra sidan jordklotet? Flygplanskrasch, miljöpåverkan, ekonomi etc. Det verkade väldigt vettigt att istället be att få gå av men självklart så skedde det ej. Ett par snabba böner och lite ångest senare så är vi i luften.
Emilia trollbinds av underhållssystemet och ipaden. Philip är inte speciellt nöjd och kräver att bli jonglerad mellan Camila och mig. Tutte-sjal-tutte-sjal-Ipad-tutte-sjal- osv.....
Amerikanen och en dansk irriterar sig på varandra märker jag. Smågnabb om att hur man fäller säte och har sina fötter bla bla. Amerikanen är som seden kräven inte speciellt ödmjuk och trevlig. Dansken är antagligen inte så kvick på det amerikanjska språket och ett skönt missförstånd hängde i luften. När vi väl skulle landa i Bangkok smäller det dem emellan. Besättningen tänder skylten som ber alla att gå till sätena och bälta sig. Amerikanen fräser till den danska gubben att "Put your seat up!" som viftar bort detta. Amerikanen går bananas, slår i danskens säte och upprepas sin önskan kryddad med ett par "fuck, fucking etc" varpå dansken styrkt av tiotalet öl kommer på fötter och ska börja veva. David, arbetsskadad vakt, försöker så myndigt jag kan med Philip på bröstet, bryta emellan verbalt och vädjar till dansken att bara göra som amerikanen säger så att de slipper slåss. Det fungerar och de sätter sig. Amerikanen förtjänade dock ett kok stryk. Dryg jävla dåre.
Landningen. Efter lite ångest och ett par välriktade böner landar planet. Nog om det.
Flygplatsen är stor och välorganiserad. Jag tycker att allt går väldigt smidigt tills dess att vi anländer dit där de proccesserar utlänningar som vill in i landet. Köernas kö uppenbarar sig för oss. Vi försöker ställa oss rätt men en funktionär hänvisar oss längre in i massan, eller åt sidan kanske. Hon ser sedan att vi bär på Philip som gör att vi kvalificerar oss för snabb handläggning tillsammans med handikappade och pensionärer......jag vet inte om det gick så snabbt men vi kom iaf igenom.
Vi hämtade vårt bagage och gick mot Exit......väl utanpå beställer jag transport till vårt hotell ifrån första bästa desk. Under bilfärden visar Philip ingen förbättring utan går fortfarande mellan att sitta i mitt knä och att få tuttis. Bilfärden i sig var väldigt intressant då trafiken är väldigt intensiv. Mycket vans och pickuper som är helt nedtonade. Det är förståeligt att de använder sig av mer toning än i Sverige men jag fick först intrycket att det snurrade runt väldigt många med maffiaaspirationer. Pickuper används både som transport av material och människor på flaket. De flesta har någon form av högt galler som jag aldrig sett i Sverige.
Väl i Bangkok blev vans en mindre andel av trafiken och tuk-tuks och rosa taxis en större del.
Hotellet såg sjyst ut när vi anlände, mer om det i nästa inlägg.