Nikhogs blogg

Det har gått drygt tre veckor sedan vi landade fysiskt, men själsligt har det tagit betydligt längre tid att komma hem och integrera alla upplevelser. Det gäller både att följa upp resan samtidigt som den ”vanliga” världen tränger sig på med alla projekt som ska startas upp inför hösten. Att landa i Sverige med upplevelsen hos regnskogs- och bergsfolken i ryggen blev speciellt… Två kontrasterande bilder mötte oss: Å ena sidan byggandet av en ny galleria i vår stadsdel Hornstull i Stockholm – en galleria som ingen bland lokalbefolkningen har bett om, som riskerar att konkurrera ut de lokala näringsidkarna till förmån för kedjorna, som under en kort period ger jobb och inkomster åt konstruktionsfirmorna och som framför allt kommer att generera åratal av räntevinster till bankerna pga de gigantiska lån som har utfärdats. Å andra sidan Pridefestivalen som på något sätt påminner mig om -68 fast med bredare förankring genom sin förmåga att öppna hjärtat på hela det etablerade samhället. Två kontrasterande bilder där den första är en fortsättning på drömmen om den moderna världens likriktning medan den andra symboliserar mångfald, tolerans och öppenhet. Det kanske inte är någon slump att både gayrörelsen och de andinska ursprungsfolken har valt regnbågsfärgade flaggor som symboler: Båda grupperna har upplevt förtryck och förföljelse men vänt såren till en styrka och leder nu vägen för en mer kärleksfull värld. Jag ber en stilla bön att gayrörelsen aldrig låter sig reduceras till en välartad del av konsumtionssamhället…

(bild: Ursprungsfolk anländer till Quito på sin "Marsch för livet", från Pachamamas hemsida).

Mitt i alltihop har jag försökt ta mig iväg till vår kolonilott på Långholmen vid tre tillfällen, men samtliga gånger har det börjat ösregna just innan jag stuckit ut näsan genom dörren. En fjärde gång kom jag iväg och kunde i alla fall klippa gräset och de mest överblommade växterna innan regnhotet blev överhängande. Jag ska tydligen hålla mig lugn och inte försöka dra i alla trådar samtidigt… Ecuador gör sig påmint i världsnyheterna genom processen med Assanges asylansökan. Jag läser en intressant analys av Erik de la Regueras, DN:s duktige Latinamerika-korrespondent, som påpekar att president Correa och Assange delar en oro för den amerikanska underrättelsetjänsten. Jag vet att han har blivit informerad om den saken, då jag för några år sedan sammanförde honom med den fd NSA-medarbetaren John Perkins vars böcker om livet som ”Economic Hit Man” också har lästs av Correa. Den kontakten resulterade i en intervju som inte blev publicerad – det fanns antagligen ingen passande vinkel just då. Däremot tipsade jag honom när Naturens rättigheter hade införts i landets konstitution, vilket blev en fin liten artikel. Det är inte helt lätt för journalister att få igenom nyheter från Latinamerika i den stenhårda konkurrensen. Och på min och Conchitas nyhetsfront har det sedan hemkomsten mest varit intensivt fokus på familjesidorna med toppnyheten att det första brorsbarnet har gift sig. Också där fick ursprungsfolken vara med på ett hörn… Vi såg i själva verket en tydlig koppling mellan bröllopet och våra möten i Anderna och regnskogen. I det ljuset framstod bröllopsparet som kärlekens krigare, inte bara för personlig kärlek utan för allmänmänsklig. Den känslan bara förstärktes när dagen välsignades med en av sommarens vackraste dagar och vi promenerade till kyrkan bland blommande vallmofält.

Det var den 11 augusti som min brorson Elias fick sin Sara, vilket råkade sammanfalla med vår 15-åriga bröllopsdag. Hela familjen hjälpte till att ordna bröllopet med hundra gäster på vår släktgård Östnässja utanför Vadstena, där vi traditionsenligt samlas en vecka varje sommar och leker storfamilj. Veckan behövdes verkligen till alla förberedelser… Bl a byggdes festlokalen i ladan upp från grunden och den stora äppellunden röjdes för camping och välkomstdrink efter vigseln. Brud och brudgum var noggranna med att maten skulle vara genuin, så allting tillagades utan halvfabrikat i de enkla kök som fanns till hands – själv stod jag en dag med rörorna till drinktilltugget. Kläderna var spektakulära: Alla bar vitt i kyrkan inklusive brudparet som sedan bytte om till lysande rött i det vita havet – de hade själva designat sina kläder som blev en bländande hyllning till kärleken. När vi väl satt till bords så blev mitt och Conchitas bidrag till kvällen att leda en övning från Shuarfolket, grannfolket till Achuar. Jag inledde med att nämna att det är ett speciellt år att gifta sig på då de gamla profetiorna talar om möjligheten av en kärlekens renässans. Sedan förmedlade jag ursprungsfolkens budskap: Just i vår tid kan mänskligheten lära sig balansera den maskulina viljan att härska över naturen, som har lett in oss på en farlig väg, med den feminina kvalitén att respektera naturen – ett symboliskt, inre bröllop. I övningen kunde alla vara med och ge energi till möjligheten: Gästerna tog varandras händer i en enda lång kedja som ringlade sig längs borden. Sedan fick bruden börja med att skicka en impuls av kärlek till personen på sin högra sida genom att trycka sin hand mot personens hjärta och med intention säga ”Chongo!” – Shuarfolkets hälsningsfras som betyder ”från mitt hjärta till ditt hjärta.” Därefter gick impulsen genom hela kedjan med målet att den skulle vara hundra gånger starkare när den återvände till bruden genom brudgummen. Vi avslutade med ett gemensamt ”CHONGO!” som skickade brudparets kärleksenergi ut till hela världen – hundrafaldigt förstärkt. Alla jublade efteråt – härligt! Vi nämnde inte att just den 11 augusti av många har ansetts vara inledningen av profetians generalrepetition då fokus på kärlek skulle vara extra viktigt…

Under vigseln i kyrkan passade jag på att ytterligare förena de två krafterna genom att tyst läsa min egen variant på ”Fader vår…” I början av 90-talet drömde jag att jag hittade en gammal gömd pergamentrulle med bönen. Jag upptäckte att den inte slutade där vi är vana, utan fortsatte med ”Moder vår som är i Jorden”… Ett tema som långt senare väckte uppmärksamhet genom bl a boken Da Vinci-koden. Under åren som gått sedan dess har jag prövat olika varianter för att kombinera de två delarna så att tidslängden blir ungefär samma som ”Herrens bön.” En konsekvens av att integrera den feminina aspekten blev bl a att överbrygga separationen mellan himmel och jord, samt eliminera skulden. Detta att som curlingbarn vilja frälsas ifrån prövning kändes också som ett uttryck för en patriarkal dröm att eliminera fysisk och känslomässig smärta, där man glömmer hur denna knyter oss samman med Moder jord… Så här låter bönen idag: ”Vår Fader Moder i himmel och jord. Vi helgar Era namn, vandrar trygg i Era riken, sökande balans med Er vilja i våra hjärtan. Tack för Jordens gåvor, livet, förlåtelsen, kärleken som aldrig dömer. Lär oss att ge som Ni ger. Vägled oss så att vi växer genom framgång och prövning, som Era medskapare i samspel med allt levande och all skönhet i evighet. Amen.” Jag leker också på fler sätt för att sprida det ”inre bröllopet” i vardagen: När jag t ex bokstaverar ett ord tar jag manliga namn till konsonanterna och kvinnliga till vokalerna… Tips: Ä kan bli ”Ära” och Ö Özlem – ett turkiskt kvinnonamn som har etablerat sig i Sverige och betyder längtan.

En annan händelse som visade sig hjälpa oss att landa och integrera alla upplevelser blev Stockholm Music & Art Festival där vi hann med att se åtminstone några av artisterna. Arrangörerna hade gjort flera geniala bokningar med dynamiska kvinnliga artister som på olika sätt lyfte fram behovet av att ge den feminina kraften utrymme att få leda vägen nu. En av dessa kärlekskrigare var Patti Smith, ett riktigt energipaket som helt enkelt hade roligt på scen genom att vara sig själv. En sång tillägnade hon alla poeter genom historien, synliga som osynliga. Den sången växte efterhand till ett extatiskt crescendo med hjälp av de skickliga musikerna. Vi kände båda hur vi förflyttades tillbaka till schamanen Zumpa, hans hem på den vackra öppna platsen högt ovanför Pastazafloden, och extasen vi upplevde där under ceremonin. Detta är den sanna artistens uppdrag: Att vara en schaman som försätter lyssnarna i extas. Poesin hjälper oss att nå bortom den synbara verkligheten, att förflytta oss in i den högra hjärnhalvans ordlösa upplevelse av världen. Det är den brunn som poeter har druckit ur i alla tider och sedan försökt sätta ord på för att förmedla till den ”yttre” världen eller den vänstra hjärnhalvan. När vi förankrar oss i högerhjärnan så kan den vilsna vänsterhjärnan till slut finna sin plats som en kärleksfull tjänare. Kanske blir det poeterna som räddar mänskligheten… I den inre verkligheten upptäcker man att kärleken är allt, det budskap som jag fick med mig från ceremonin. Och hur ska man då kunna kriga, eller exploatera varandra eller naturen?

(bild: Morgonen efter schamanen Zumpas ceremoni ovanför Pastazafloden.)

Jag tänkte på hur jag tidigare i mitt liv flydde från kärleken. Ju starkare jag upplevde den desto längre bort sprang jag, av rädsla att bli sårad. Tack och lov så har jag lärt mig idag att såren och sorgen är en oundviklig del av kärleken som gör den djupare och mer verklig. Jag skickade en tacksamhetens tanke till alla människor i mitt liv som varit del i att väcka och utveckla kärleken inom mig, i synnerhet Conchita som är den som jag har mest att tacka för att åtminstone ha uppnått en antydan till mognad under vår vandring tillsammans de här 15 åren. Vägen med henne har bidragit till en försoning med sorgen och därmed med kärleken – vilket på senare år har lett till att jag har kunnat hitta tillbaka till en varm vänskap med några av de kvinnor som var viktiga för mig i tidigare faser. I vissa relationer är såren fortfarande för djupa, men de har inte desto mindre varit lika viktiga för min utveckling.

Ytterligare en artist som blev en stark upplevelse var Laleh. I hennes mäktiga ”Stjärnstoff” blev hon en ambassadör för den nya världsbilden med en förståelse för hur allt hänger samman. Jag berördes starkt av ”Du följer med mig” som handlar om hur hennes bortgångne far alltid är närvarande, jag kände själv närvaron av min bror Peter: ”Du följer med mig / Du är min goda tanke / Den som fyller alla sprickor / jag följer med dig.” Före ”Lär mig om” berättade hon hur insåg att hon var bestulen på något när hon flyttade upp till Norrland en period – bestulen på relationen till skogen och träden. Sången utvecklas nästan till en bön till själva skogen om att få lära nytt, lära om…

Jag föddes på gator och torg / noga med nycklar och jargong
skogen från något nära håll har jag väl sett /...nån enstaka gång
Längtar, jag längtar på tåg / längtar till allting som är gott.
Havet det vill jag se nån gång, någon gång / ...från nära håll...från nära håll
Ibland så blundar man hårt / kanske man bett om något gott
jag vet då inte hur man ber, var det en bön så / ...så bad jag för oss
Längta till allt
Ta mig från allt hitta på / längtar till allting som består
träden har stammar upp till topp, lär mig om / ...Lär mig om

Buffy Sainte-Marie utstrålade en tidlös vitalitet tillsammans med sina rockmusiker som alla kom från nordamerikanska ursprungsfolk. Hennes karriär sträcker sig över sex årtionden, och de starkaste sångerna tyckte vi genomgående var de där ursprungsrötterna lyste igenom som mest, med massiva indiankörer till kraftfullt komp. Båda grät när vi lyssnade på ”Bury My Heart at Wounded Knee” som handlar om massakern som satte stopp för indianernas andedans och hoppet att hitta tillbaka till sin ande/anda, något jag beskrivit i ett tidigare avsnitt. Jag kom att tänka på när vi en marsdag i Stockholm vandrade genom Etnografiska museets utställning om nordamerikanska ursprungsfolk, då jag berättade för Conchita om en dröm jag hade för många år sedan: Jag var del av ett slaget indianfolk på flykt undan amerikanska armén. Vi hoppades på en fristad i Kanada men precis vid gränsen hann armén ifatt oss. Vår ledare kände jag igen som Lawrence, en gammal vän sedan många år. Den kvinna jag var tillsammans med vid tidpunkten fanns också i drömmen där vi hade en relation. Vi hade förlorat framtidstron, men som ett sista desperat uttryck för kärleken gifte vi oss ändå innan armén stoppade vår flykt.

(bild: Achuar är ett folk som aldrig har blivit besegrat och förtryckt.)

Det märkliga var att jag en tid efter drömmen läste om en historisk händelse som i detalj motsvarade förloppet i drömmen. När jag berättade detta för Conchita så kunde jag inte påminna mig om vad hövdingen eller stammen hade hetat men två steg senare, när vi ställde oss framför nästa skylt i utställningen, så fann vi hela historien omskriven framför våra ögon. Stammen hette Net Perzé och hövdingen Chief Joseph, som bl a blev känd för sitt citat: ”I am tired of fighting… From where the sun stands now, I will fight no more forever.” Vi kände något oförklarligt båda två, höll om varandra och grät djupt och innerligt. Så mycket helande behövs fortfarande av de historiska såren, och ibland kan vi människor bidra till det på sätt som inte riktigt går att förstå… Om det är möjligt att min fd flickvän och jag delade ett tidigare liv där, så kan det förklara varför vi genomgick en så tung och smärtsam separation i detta liv – vem vet. Under konserten skickade jag i alla fall, med hjälp av min tanke och intention, en stråle av försoning och läkning genom historien.

(bild: Otavalo-folket i San Clemente har varit förslavat, men har rest sig och återtagit sina traditioner.)

Festivalen avslutades med den helt unika Björk, som tillsammans med sin vibrerande kör av vilda och fria kvinnor sprakade ikapp med de isländska vulkaner hon hyllade i sina sånger. Ingen kan som hon kombinera avantgardism – att alltid vara längst framme och söka – med tunga dansrytmer som får fart på vilken festivalpublik som helst. Conchita satt till slut och hoppade vilt på den stenmur där vi hade slagit oss ner. Björk visade sig också vara en budbärare som pekar på hur alla trådar i livets väv hänger samman, det yttre med det inre, det stora med det lilla. I en sång förvandlades en virusinvasion till en kärlekshistoria, i en annan hyllade hon DNA-strängen. Och så kärleksförklaringen till de isländska vulkanerna som även de är vilda och fria, som kan få en hel värld på knä och som smälter samman allt som verkar åtskilt inklusive de hårdaste stenar… Videon till sången slutade med en bild där vulkanen och bergen fanns inom Björk. Conchita och jag tänkte tillbaka på alla respektingivande vulkan-andar vi upplevde på nära håll i Ecuador, inte minst Tungurahua, mormorsvulkanen nära Hacienda Manteles intill Llanganatesreservatet. Precis innan jag skriver detta har Conchita hittat rapporter och bilder på nätet som visar att Tungurahua, en av Sydamerikas mest aktiva vulkaner, har fått utbrott igen! Det känns som en hälsning från henne. Under vår vistelse på Manteles kom ju också några små varningar om vad som var på gång i form av en explosion och en blixt. Utbrottet bedöms som medelstarkt till starkt. Vilka krafter, vilken skönhet… Inspirerad av Björk och Laleh ber jag en bön till Tungurahua…

Älskade mormor Tungurahua, påminn oss om att vi alltid står i kontakt med Jordens inre, låt ditt askmoln visa att allt påverkar allting annat. Smält ner våra missförstånd om en separerad värld precis som de hårda stenarna smälts samman och blir ett. Skaka om oss så att vi ser vansinnet i att reducera naturen till resurser – som i Rio-mötets ”gröna ekonomi” – fördömd av världens ursprungsfolk som ett perverst försök att privatisera hela skapelsen. Låt din genomträngande kraft få oss att genomskåda ekonomiska teorier som bygger på ständig tillväxt i en begränsad värld – teorier som rättfärdigar våra försök att fly från vår känsla av ensamhet genom omättlig konsumtion och exploatering. Låt din flammande eld genomlysa och förinta skuldslaveriet som får allt fler att stressa alltmer för att betala allt större räntor till en allt mindre elit. Spräng bort alla oväsentligheter så att vi möter oss själva och står nakna och närvarande med våra känslor och smärtor. Skala bort ytan, lär oss att skala våra lökar och välkomna tårarna. Låt dina explosioner väcka oss så att vi börjar andas igen, så att andningen väcker kroppen så att den kan börja självläka. Låt din oförutsägbarhet leda oss in i det okända, in i det vackra feminina mörkret, tomheten och våra egna svarta hål – så att vi kan hitta kärleken, värmen och ljuset på den andra sidan, allt vi längtar efter. Ge världens kvinnor kraft att uttrycka sin potenta ilska och sätta gränser för mannens vilsna förstörelse. Låt din näringsrika aska som förnyar jorden lära oss att återigen fylla världen med liv istället för att tömma den på liv. Låt din storhet lära oss vördnad och ödmjukhet så att vi slutar försöka dominera världen och istället börjar delta i alltings ständiga utbyte av energier. Påminn oss om att vara förankrade på den plats där vi lever, äta av de lokala grödorna och ge näring till och skydda den lokala ekonomin som samhället vilar på. Och framför allt: Påminn oss om vår kraft att påverka världen när vi står förankrade i Jorden och i våra avsikter. Amen.

Det som till sist fick mig att landa ordentligt var, som så många gånger förr, en andningsövning: ”Transforming Negative Attitudes” ur serien ”Quantum Light Breath” av andningsgurun Jeru Kabbal som bl a var inspirationskälla till Lena Kristina Tuulse när hon introducerade frigörande andning i Sverige och grundade Livsuniversitetet. Ibland kan det vara svårt att sätta ord på vad som händer i en andning, men den här gången mynnade övningen ut i en dikt som blev hyllning till regnskogen och all världens urskogar, inklusive Dalaskogen där jag själv växte upp. Den blev också ett sätt att bearbeta den kvarvarande sorgen efter missförståndet med min vän på Galapagos. Den hjälpte mig att integrera mina erfarenheter, och kanske förstå något av vad regnskogen egentligen lärde mig om mig själv…

Om att se skogen i varje träd…

Jag är en skog.
Jag är urskogen i Dalarna,
regnskogen i Amazonas.
Jag kan lyssna till dig,
få dig att känna dig sedd
i dina mörkaste skrymslen.
Jag ger dig tröst och vederkvickelse
när du vandrar genom mina marker.
Jag inbjuder dig att lyssna till mig,
att se skogen i varje träd.
Att uppleva mysteriet som jag är,
skönheten i varje tuva,
varje fågel, varje bär.
Jag är ett helt levande system
och du kan bara förstå trädet
när du upplever systemet i trädet,
trädet i systemet.

Mina ord och mina handlingar
är mina träd.
Jag ber dig lyssna
bakom, under, bortom...
I medvetenhet om allt du inte kan se
eller höra, allt du inte vet
att du inte vet.
Kanske upptäcker du då
din egen skog, skönheten,
mysteriet du är.
Kanske ser du då att varje slutsats
eller antagande om dig eller mig
aldrig kommer helt nära sanningen.
Endast de öppna frågorna gör det,
och lyssnandet i vinden.
Hur skulle du lyssna
om du vet att varje skog, varje träd
är en spegling av universum?
Där finns upplysningen bortom orden,
bortom dessa ord - träden.

På samma sätt är jag blott ett träd
i skogen av människor.
Hur skulle trädet klara sig utan skogen?
Skogen utan trädet?
Vi är ett enda levande system där allt påverkar
allting annat på oförutsägbara sätt.
Vi har vandrat vilse
i tron att egenintresse är möjligt.
Eller självuppoffring.
Vi har glömt att vi är varandra.
När vi vet att skogen behöver trädet,
och trädet skogen,
Är det då möjligt att sätta det ena
före det andra?
Så fort vi gör det
eller tror att andra gör det
har vi glömt.
Men vi behöver bara ta ett steg
för att minnas.

Ett steg in i skogen.

Vår chaufför Christian hämtade oss tidigt på morgonen för resan norrut längs kusten – en sträcka som för övrigt är omtalad för de vackra vyerna. På vägen stannade vi vid ett monument i orten Valdivia där man har funnit många pre-columbianska ”Venusfigurer” – bland de tidigaste figurer man kan finna i Amerika. Monumentet bestod av en stor kopia av en Venusfigur. Valdivia-kulturen räknas som Ecuadors historiska vagga. Fynden därifrån liksom ett antal andra fornfynd i Ecuador, tyder på utbyte över Stilla Havet, så långt bort som till Japan. Det blev ett kort men viktigt uppehåll för att knyta an till de ecuadorianska ursprungsfolkens rötter. När vi fortsatte så övergick motorvägen så småningom i ett kurvigare och bergigare parti som lite överraskande förde oss tillbaka i tankarna till de andinska landskapen. Vi kom fram till Puerto Lopez i lagom tid för att registrera oss till båtturen. Båten var mindre än jag väntat mig, men rymde samtidigt fler personer än jag trodde var möjligt. För säkerhets skull hade vi tagit var sitt sjösjukepiller någon halvtimme innan båtturen, de som hade lätt att bli sjösjuka tog två stycken på en gång. Och sjön visade sig vara ganska gropig, i de här trakterna hör lugna dagar till undantagen. Besättningen räknade med att vi skulle vara ute på sjön totalt 3-4 timmar.

Efter någon halvtimme kom de första ropen: Delfiner! En hel flock omringade båten och följde oss med sina lekfulla hopp. Jag vet inte varför delfiner alltid väcker en sådan glädje, men jag märkte hur båda jag och de övriga passagerarna lyste upp. Delfiner har genom årtusenden varit människans följeslagare till havs, det finns åtskilliga historier om hur delfiner har räddat människor som simmat för långt ut från kusten och dragits ut av strömmarna. Jag mindes en dokumentär som jag och Conchita sett om hur man i Eilat i södra Israel samarbetar med delfiner i en framgångsrik terapi med bl a barn som lider av cancer, autism eller posttraumatisk stress orsakad av krig och våld. Jag skriver ”samarbetar” eftersom delfinerna använder sin egen intuition i mötet med dessa personer. Jag har själv varit där och sett att de inte är instängda utan att inhägnaden har en öppning så att de kan komma och gå som de vill. De tycks alltså välja frivilligt att delta i de mänskliga aktiviteterna där. Nu förundrades jag återigen över skönheten i deras rörelser och tänkte på Godfreys ord om betydelsen av att studera det harmoniska samspelet mellan de olika varelser som ingår i ett levande system… de var dock inte så lätta att fånga på bild, flera av fotona visade mest stjärtpartiet trots att kameran är snabb…

Efter ett tag sa vi tack och adjö till delfinerna och tog sikte på valarnas område. Tillsammans med Conchita började jag nynna på hyllningssången till Yemayá, som dyrkas inte bara dyrkas inom kubanska ursprungstraditioner utan också i bland annat Nigeria och Brasilien: Yemaya assessu, assessu Yemaya. Yemaya olodo, olodo Yemaya…” Yemayá var ju själva anledningen till att vi samordnade denna resa och själva följde med på den, eftersom det långsiktiga målet är att få igång verksamhet inom ramen för stiftelsen Yemayá. Hon är en sorts modergudinna som bygger broar mellan folk och länder, ett tema som passar bra in på det arbete vi vill utföra inom stiftelsen och som vi redan är igång med på andra sätt. Nu hoppades vi på att hon skulle besvara vår vackra sång genom att ge oss möjlighet att få uppleva valarna…

Och till sist så siktades de en bit bort. Fartyget satte kurs mot platsen och innan vi visste ordet av så befann vi oss mitt på deras lekplats. Att få se dem dyka upp med sina ungar alldeles intill fartyget väcker en djup vördnad… Om delfinerna symboliserar lekfullhet så är valarna en symbol för visdom i min föreställningsvärld. Vid ett tillfälle fick jag en hastig ögonkontakt med en av dem och hörde den sjunga innan den återigen dök ner i djupen. Vid ett annat tillfälle kom ett par valar rakt mot båten men dök precis innan vi skulle kollidera… Jag upptäckte att jag höll andan en stund, men besättningen försäkrade oss om att valarna hade koll på exakt var vi befann oss – de både såg och lyssnade till oss. Det kändes också på ett sätt som en sorts lek. Så ropades ut att 4-5 personer var välkomna till det lilla fördäcket. Jag tog chansen och fick hasa mig fram längs sidan av båten innan jag nådde dit. Där fick man verkligen uppleva sjön, som att åka hiss upp och ner för varje dal och vågtopp… Men det var en härlig upplevelse, och jag fortsatte att tyst för mig själv sjunga min hyllning till havsgudinnan. Precis som i fallet med delfinerna så visade det sig svårt att återskapa upplevelsen på foto, här bifogar jag några försök.

Efter ett tag kom jag att tänka på en annan sång som passade i stunden och som knöt ihop resan för mig på ytterligare ett sätt. Den heter ”I Want to Live” och är skriven av countrysångaren John Denver som genom sitt djupa engagemang för rättvisa och människors lika värde blev en av grundarna av Hungerprojektet vars Paulo Freire-inspirerade pedagogik ledde vidare till Pachamama Alliance som är anledningen till att jag nu fick uppleva valarna… Vid ett tillfälle för många år sedan, 1988 eller 1989, befann jag mig i Genéve på en konferens tillsammans med bl a John. Under en paus satte han sig i ett rum tillsammans med 10-15 volontärer och anställda som samlades på golvet runtomkring honom. Där sjöng han sina mest älskade sånger, inklusive ”I Want to Live” som han dedikerade till alla oss som står för att medskapa en ny framtid för mänskligheten. Här följer ett utdrag ur sången, med en text som alltid har talat till mig och som det nu kändes att jag fick uppleva själv när jag nynnade på den:

(Bilden nedan har jag lånat för att den är så enastående)

Have you gazed out on the ocean, Seen the breaching of a whale?
Have you watched the dolphins frolic in the foam?
Have you heard the song the humpback hears five hundred miles away
Telling tales of ancient history of passages and home?

I want to live I want to grow, I want to see I want to know
I want to share what I can give, I want to be I want to live

We are standing all together, Face to face and arm in arm
We are standing on the threshold of a dream
No more hunger no more killing, No more wasting life away
It is simply an idea, And I know its time has come

I want to live I want to grow, I want to see I want to know
I want to share what I can give, I want to be I want to live

Efter den omtumlande upplevelsen med valar och delfiner började vi styra tillbaka igen. Men innan båtturen var över hann vi stanna till vid några klippor och träffa en hel koloni blåfotade sulor som också de var invandrare från Galapagos. Under en fikapaus intill ett rev så var det fritt fram att låna snorkelutrustning på båten. Jag hade inte hunnit med ett enda dopp i Stilla havet, varken på Galapagos eller Salinas berömda beach, så jag tog tillfället i akt för att åtminstone få chans att känna på vattnet. Dessförinnan hade jag försökt dämpa mitt behov genom en simbassäng i Salinas, men det kändes inte som en fullgod ersättning. Till sist fick jag alltså mitt dopp och reflekterade att detta liknade några tidigare resor som Conchita och jag har varit på, vi engagerar oss i så många projekt att stränderna får vänta tills den sista dagen. Kanske dags att ändra den vanan…

Efter lunch i Puerto Lopez besökte vi vår guide Daniels hem på vägen tillbaka. Han hade byggt det just i det bergiga partiet som påminde om Anderna, högst upp på en kulle. Utsikten var enastående åt alla håll: Åt sydväst fanns havet och slätterna, åt norr de gröna bergen och dalarna. Huset var också en fantastisk skapelse i sig, stort och rymligt med några vackra gäststugor. Daniel har erfarenheter av att ha startat Fundación Pachamama och bedrivit framgångsrika hjälp-till-självhjälpsprojekt (empowerment) där bl a Achuarfolket nu har tagit över driften av ekoturistlägret Kapawi Lodge som vi besökte tidigare på resan.

Det sista stoppet vi gjorde på hemresan var i den lilla ”staden av drömmare” Montañita. Här hittar man många övervintrade hippies och surfare som har lärt sig att njuta av livet och följa med i flödet… T o m fåglarna verkade påverkas av det lugna tempot, de satt i mängder lugnt uppradade på stadens telefontrådar utan att något verkade kunna störa dem. Att det var en annorlunda stad märktes också på de kreativt målade och och dekorerade skyltdockorna som gav ett tydligt eko av flower power, ”Summer of Love” och 67-68… Den tiden var onekligen spännande, den innebar ett första trevande uppvaknande till att ”den moderna världens dröm” kanske inte var så eftersträvansvärd trots allt, att vi delvis hade gått vilse under den vänstra hjärnhalvans halvdiktatoriska ledarskap och nu behövde balansera hjärna med hjärta – eller vänsterhjärna med högerhjärna. Många som var unga då tog med sig erfarenheterna in i sina yrken och karriärer, i det tysta… Conchita gav sig genast ut på jakt bland de många stånden för att hitta någonstans där hon kunde köpa bitar av det heliga trädslaget Palo Santo som används till rökelse – man fäller aldrig levande träd utan tar bara av träd som självdött. Efter en stund kände hon på sig att hon skulle gå in i något som liknade en vanlig livsmedelsbutik, och mycket riktigt: Där fanns hennes påse med rökelsebitar. När hon sedan bar omkring på den på gatorna så möttes hon av många igenkännande leenden och en och annan kommentar om att det visst var dags för en ceremoni. I Montañita skulle hon kunna känna sig hemma, konstaterade hon lyckligt på väg tillbaka till El Faro.

Och nu har vi alltså kommit fram till den sista kvällen före avresan, åtminstone för mig och Conchita som anlände några dagar tidigare än de andra. Resten av gruppen har kvar ett ”stadsäventyr” i Quito där de bl a planerar att ta linbanan upp till sidan av den sovande vulkanen Pichincha. Imorgon hämtar bussen oss för gemensam tur till Guayaqil för vidare flyg till Quito där jag och Conchita sedan får vänta några timmar på planet som ska ta oss tillbaka över Atlanten. Då ska jag försöka få ner på pränt hur resan egentligen började. Det skedde långt innan vi började planera själva resan i våras, och med några händelser som jag aldrig kunde tro skulle ge mig sådana möjligheter när de inträffade…

Sista kvällen före avresan... På ett sätt har tiden gått ofattbart snabbt, samtidigt som det känns som evigheter sedan som vi landade i Quito och Conchita mindes sin gamla spanska ramsa om att hon hade ett paket att hämta där. De senaste två dygnen har precis som resten av resan varit fyllda av möten med människor med storartade drömmar om att bidra till mänskligheten i det lilla och det stora – och med förmågan att förverkliga dem. Det känns som ett privilegium att ha lärt känna dem och få inspireras av dem. När vi anlände hit till Salinas så hade det blivit klart att vi återigen skulle få möta vår guide från regnskogen, Daniel, som visade sig bo en bit norr om Salinas och mer än gärna bjöd hem oss till sig. Dessutom uppstod spontant ett antal bonustillfällen, bl a fick vi uppleva en hel liten stad av drömmare, möta ett djur som man oftast bara drömmer om att få uppleva och så, förstås, fick vi träffa Gabriel, mannen bakom hotellet El Faro där vi stannade under hela vistelsen. Det visade sig vara mer än ett hotell, vi hamnade i själva verket mitt i en mans dröm…

Så låt oss börja med Gabriel. Vi hade kontaktat honom redan från Stockholm och kommit överens om villkoren. Anledningen att vi valde El Faro var att det verkade ha en viss ekologisk inriktning och dessutom låg en bit utanför "hotellgettot" inne i semesterparadiset Salinas – som vi förstått inte direkt var ett paradis i bemärkelsen grönska och natur. Det kändes som att en sådan upplevelse skulle bli en för stark kontrast efter våra möten med regnskogen och de andinska landskapen – och priserna var ungefär lika höga som höghusen som hotellen var inhysta i. Jag och Conchita ringde runt till ett tiotal hotell i Salinas innan vi fann El Faro. Transporter in till beachen i Salinas skulle inte bli något problem då taxiresor var extremt billiga. Jag tittade på en satellitbild av stället, där det såg ut som en grön oas insprängd mellan ganska trista och halvt förfallna förortstomter. Det avgörande blev kontakten med Gabriel som gav oss ett mycket positivt och lovande intryck.

När vi anlände på kvällen hade mörkret redan sänkt sig och någon i gruppen kände sig lite frågande till platsen efter färden genom förorterna, i natten kan ju också en ”grön oas” kännas ogenomträngligt snårig... Rummen var dock välskötta och utan anmärkning, så jag viftade bort farhågorna och sa att vi fick vänta tills nästa dag för att få en ordentlig uppfattning… På morgonen visade sig hotellet inte bara motsvara förväntningarna, utan överträffa dem. Det var mycket personligt byggt med ockrafärgade väggar med mjukt rundade hörn som förde tankarna till antroposofernas fantasifulla byggnadsstil. Namnet El Faro var hämtat från Gabriels eget boningshus som påminde om en fyr hämtad ur en saga. Men det mest speciella var ändå gården som han hade förvandlat till något som liknade en regnskog, och som dessutom var befolkad av en mängd olika djur: Tukaner, papegojor, påfåglar, höns, hundar och apor. Det visade sig att han för några år sedan hade ansökt om att få rättigheter som ett zoo, vilket hade beviljats. Vi bodde alltså mitt i ett mini-zoo! Överallt fanns det detaljer som påminde om anknytningen till havet, t ex så var terrassen närmast havet – havsutsikt ingick förstås – formad som fören på en båt, med en stor fartygsratt och allt. De två toaletter som fanns där hade dörrar som till en kajuta, högt sittande som det brukar vara för att vattnet inte ska skölja in.

Det hände vid flera tillfällen att vi bara gick runt med öppen mun och förundrades över allt vi såg. Då kunde man stå ut med att väckas av tuppen ganska långt före gryningen... Bara hundhuset skulle vara värt ett kapitel i sig. Gabriel förklarade att han hade tränat de fem hundarna i att skydda tomten. Förvisso var en av hundarna en respektingivande Dobermann, men ledaren i gänget tycktes vara en trött gammal Chihuahua som större delen av tiden ockuperade en av stolarna vid middagsborden medan en annan gängmedlem var en vänlig Golden Retriever som vi antog skulle vifta på svansen åt alla gäster. Hur som helst så kändes det tryggt och avslappnande att vistas på en så lekfullt skapad plats. Allt hade vuxit ur Gabriels kärlek till djur och natur, och när han pensionerade sig från arbetet som jurist i Guayaqil fanns det tid att förverkliga drömmen. Det var först efter några år som han utvecklade hotelldelen, på sina vänners uppmaning att låta fler ta del av hans udda och inspirerande skapelse. På kvällarna satt Gabriel själv med oss ibland som en trivsam värd när vi samlades kring lite ost och vin. Visst var det ett hotell, men det kändes lika mycket som att vara hemma hos en god vän.

Den första natten hälsades vi dessutom välkomna med ett litet smakprov på naturens krafter, precis som vid Hacienda Manteles. Den här gången var det inte en vulkan som hostade till, utan själva marken i form av en jordbävning. Jag själv befann mig på toaletten vid tillfället, då magen på nytt gjorde sig påmind efter att jag tagit stoppande piller hela dagen med tanke på flygresorna. Jag var dock tillräckligt vaken för att förstå att skakningen inte berodde på min mage... Det var inte alla i gruppen som hade märkt något på morgonen, men när vi träffade vår guide efter frukost så hade han redan alla fakta: Den hade mätt 4,8 på Richterskalan – strax under medelstor – och epicentrum låg rakt ut i havet på 4500 meters djup. Senaste större jordbävning ägde rum förra året, så vi prickade in vårt besök ganska bra. Själv kunde jag inte låta bli att tänka att naturen fortsatte att tala till oss, även om den vänstra hjärnan insisterade på att det var slumpen. Skakningen hade i alla fall varit ganska mild jämfört med hur det kan vara...

Guiden berättade om ett tillfälle då han befann sig i sin lägenhet på högsta våningen när hela byggnaden började gunga i ett skalv. Han höll i sig för allt vad han var värd och hann fundera över vad han skulle göra ifall byggnaden rasade samman innan allt plötsligt blev lugnt igen. En annan gång då han blev påmind om naturens krafter var i samband med tsunamin orsakad av jordbävningen utanför Japan den 11 mars 2011. Hela Salinas utrymdes i väntan på vågen, det var bara guiden och tre andra personer som fanns kvar i lägenheten med utsikt över havet. När tsunamin enligt beräkningarna skulle nå Ecuador så fick de uppleva hur hela havet sögs ut från kusten och pontonerna i Salinas Yacht Club bröts sönder av trycket. Själva vågen uteblev dock nästan helt, den hade förlorat i styrka på vägen över Stilla Havet.

Dagen började med en guidad tur i området, bl a tog vi oss ut på udden utanför Salinas – det ställe på den sydamerikanska kusten som sträcker sig längst västerut i Stilla havet sånär som på en annan plats. Norr om udden blickar man ut över den lugna bukten med Salinas stränder, söder om den är havet betydligt stökigare... Just längs den kuststräckan har många fartyg förlist under årens lopp, inte minst de spanska med sina laster av ädla metaller och andra värdeföremål som de med våld kom över efter att ha besegrat Inka och andra inhemska folk. Havet går hårt åt klipporna här, en jättelik urgröpning har man i folkmun döpt till ”chokladkoppen” eftersom havet ofta fyller den med sin skummande frenesi.

Vi fick höra om det knep som lokalbefolkningen använde för att hämnas och komma över lasterna: När de om natten såg en konvoj närma sig så smög de ut på udden, slog ihjäl fyrvaktaren och tände en eld på en mindre udde som fartygen passerade lite tidigare. När befälen såg elden andades de ut och började runda udden på väg till lugnare vatten – trodde de – varpå de strax efteråt seglade rakt in i ett rev och förliste. Under årens lopp gick tre fartyg samma öde till mötes, på ungefär samma plats. Stora delar av de här lasterna ligger fortfarande kvar eftersom det inte har funnits vare sig sök- eller bärgningsutrustning som klarat dessa svåra vatten. Ofta ligger vraken ganska grunt, på kanske 10-15 meter, men just detta gör dem oerhört svårtillgängliga på grund av de starka strömmarna och ständiga vindarna. Idag ligger dessutom det mesta av vrakrester och laster under sanden. Några som har haft lättare än människorna att anpassa sig till de svåra kustförhållandena är ett par djurarter som hittat hit ända från Galapagos, främst säl och den blåfotade sulan som vi också fick uppleva under guidningen. En av dem hittade vi i en fiskehamn tillsammans med en mängd sjöfåglar som satsade vilt för att norpa fisk ur de lådor som arbetarna bar på huvudet. Det var en fröjd att se en levande fiskehamn, inte helt vanligt i Sverige idag... En av turens höjdpunkter blev ett besök på Farallón Dillon, en ”hosteria” med en vidunderlig utsikt högt uppe på en klippa - det var magiskt att blicka ner på flockarna av pelikaner som flög förbi högt ovanför den glittrande havsytan. Till fördrinken fick vi ta del av en riktig rövarhistoria där ägaren påstods ha funnit La Capitana, det största fartyg som någonsin trafikerat kusten. De ”bevis” för detta som visas i ett privat museum på platsen fick vi höra är rena påhitt till stora delar. Underhållande sådana, dock…

Under dagen växte det fram en känsla av att vi är del av ett jättelikt pussel som håller på att läggas och som kan möjliggöra för mänskligheten att lära sig medskapa en hållbar, rättvis och meningsfull framtid. Och på något sätt tycks denna del av världen spela en central roll i det som växer fram, som om området kring Ecuador och Peru i sig självt är ett sorts ”epicentrum” varifrån det sprids nya idéer och energier – helt i linje med att de andinska folken säger att jordens energicentrum nyligen har flyttats från det maskulina Himalaya till det feminina Anderna. John Perkins har också berättat om sina samtal med Dalai Lama, där denne tror att hans efterföljare kommer att födas just i Anderna eller i regnskogen. Ur de här perspektiven känns det verkligen som om vår Ecuadorresa har gått till världens mitt, som jag beskrev i början, mitt i händelsernas centrum – mitt i tiden. Vi hade några inspirerande samtal om de här perspektiven med medarbetare i ett lokalt projekt, som också visade sig ha varit i regnskogen och tagit del av ursprungsfolkens traditioner.

Efter skön avkoppling med vin, ost, kex och frukt på El Faro på kvällen, kunde jag konstatera att magen var bättre. Det var bra tajming, med tanke på vad vi hade planerat som nästa äventyr: En valsafari. Det visade sig nämligen att vi anlänt till Salinas och kusten mitt i knölvalarnas lekperiod, och vi hade bestämt oss för att ge oss ut på det röriga vattnet för att i bästa fall få uppleva dem på nära håll – en dröm som vi hoppades skulle gå i uppfyllelse. Daniel hade arrangerat med en båt från Puerto Lopez som låg ca 11 mil norr om Salinas. Förväntansfullt slöt jag ögonen, bad en bön till den afrokubanska havsgudinnan Yemayá om en lyckosam tur och sov därefter lugnt hela natten…

(Detta avsnitt utspelar sig nästan helt på ett inre plan, den inre resan. Som kontrast publicerar jag fantastiska bilder från den övriga gruppens ”yttre” äventyr på Galapagoskryssningen – den händelse som utlöste den konflikt som beskrivs nedan. Och det kanske passar bra med urtidsdjuren som illustration... Antagligen var den gamla reptilhjärnan aktiverad...)

På flygplatsen var vi glada över att i morse få återförenas med den svenska gruppen. Conchita kunde smidigt lösa ut örterna hon hade varit tvungen att lämna ifrån sig vid ankomsten när säkerhetspersonal granskade hennes stora säck läkeväxter från de inhemska marknaderna – syftet var förstås att skydda öarnas flora och fauna. Jämfört med gårdagen så kände jag mig nästan hög av all vätskeersättning som jag tryckt i mig. Det tillsammans med en imodium fick mig nästan att glömma hur sjuk jag var. Så småningom stod det klart att flyget var rejält försenat vilket visade sig erbjuda ett antal möjligheter... Dels så träffade vi återigen Mauritzio från jordbruksdepartementet, som vi hade hoppats, och kunde då berätta om Juan Nuñes del Prados dokument om att utrota hunger i Latinamerika. Mauritzio lovade på stående fot att han skulle se till att det skulle hamna i rätt händer – det var bara att tacka och ta emot för denna enastående medvind av sammanträffanden. Dessutom fick jag tid att sitta ner och prata med min vän om missförståndet som uppstod när jag och Conchita valde att göra det som vi ansåg var bäst för alla inblandade, nämligen att hoppa av kryssningen och stanna i Puerto Ayora för att alla på båten skulle få en säng och ett rum. Jag hade inbillat mig att det skulle vara en enkel sak att klara upp missförståndet – fanns det bara tid att prata igenom saken så skulle han säkert förstå att vi inte hade något annat val – men återigen fick jag lära mig hur mycket det är som jag inte vet att jag inte vet. Denna dag, ganska händelsefattig på ”utsidan”, bjöd på en desto vildare inre flodfärd… Imorgon hoppas jag att vara tillbaka på den ”yttre” resan med en vilodag i Salinas, men dessförinnan behöver jag förstå något av vad som egentligen hände idag…

Det visade sig att min vän från första stund hade varit övertygad om att vi hoppade av båten för vårt eget personliga intresse. När jag väl hade förstått denna hans uppfattning så tänkte jag lättad att nu skulle det i alla fall bli enkelt att reda ut det hela. Jag stod i trygg vetskap om att vår avsikt hade varit att bidra till en lösning som fungerade för alla, och jag skulle bara behöva berätta detta så skulle saken vara ur världen. Så fel jag hade... Först blev han förvånad och fick fråga igen om det verkligen bara var på grund av boendet som vi hoppade av. Jag bekräftade nickande och väntade på det leende som brukar följa på insiktens klarhet, särskilt när det gäller en gammal kär vän som han. Istället fick jag en ofattbar respons: Han valde att hålla fast vid sin första uppfattning och hävdade att jag inte talade sanning. Detta ögonblick har etsat sig fast i mig, när jag såg att han satt och vägde för att sedan vända tillbaka i sin gamla övertygelse. Nu sade han att det omöjligt kunde ha varit bara boendet som orsakade vårt val, eftersom han själv hade haft en idé om hur det skulle lösas. När jag svarade att det inte hade framkommit någon lösning från någon person under hela dagen innan avfärd, så medgav han att han inte hade yppat sin idé till någon eftersom han ville avvakta då den skulle innebära vissa uppoffringar för hans del. Just av den anledningen hade vi själva inte velat pressa någon att ställa upp på en lösning som i slutänden kanske inte skulle kännas acceptabel, med tanke på hur mycket som var och en hade betalat.

Jag blev djupt upprörd över hans påstående att jag medvetet skulle måla upp en annan bild av mina avsikter än den som var sann för mig. Jag kunde känna hur jag skakade inombords. Men samtidigt var jag medveten om att det som utspelade sig bara var en illusion som inte hade med verkligheten här och nu att göra. Jag har under åren lärt mig att de flesta draman som utspelas i den "yttre" världen mest är upprepningar av oläkta situationer i det förflutna, och att syftet med de yttre händelserna är att de ska aktivera dessa oläkta sår för att vi ska få en chans att se dem och läka dem. För min del var det tydligt vad åtminstone en del av såret bestod i: Känslan att inte vara hörd och sedd i min avsikt, som den jag är, något jag också talade om för min vän som alltså i sin tur kände sig sviken pga hur han tolkade mina avsikter. Det är en märklig känsla att både vara mitt inne i dramat och samtidigt se det utspela sig med en viss distans. När jag sitter här och skriver så drar jag mig också till minnes ett av mina mål med resan: Jag bad om att få möta och läka allt det som står i vägen för att jag till fullo ska kunna vila tryggt i mig själv oavsett vad som händer. Jag har som jag tidigare nämnt valt en ganska otrygg väg i den ”yttre” tillvaron, i medvetenhet om att många fler sannolikt kommer tvingas att konfrontera samma otrygghet inom en relativt snar framtid pga den sammantagna effekten av de globala kriserna. Förhoppningsvis slipper vi det, men annars behövs personer som åtminstone i viss mån har utforskat terrängen och i bästa fall kan bidra med vägledning till andra. Och nu kan jag alltså konstatera att jag har blivit bönhörd i min önskan att få möta och bearbeta hindren för detta, i och med att jag har tvingats möta ett av mina djupast liggande sår – att inte uppleva mig bekräftad i mina avsikter.

Jag kunde trots upprördheten se att situationen var ett förklätt lärtillfälle som gav mig möjlighet att läka och växa som människa. Jag befann mig helt enkelt mitt i livets skola, något man ofta ber om att få uppleva men inte alltid tycker är så roligt när det väl händer. Situationen var en gåva till mig, där jag antingen kunde välja att utan reflektion och eftertanke ge mig hän i dramat med anklagande fingrar och symboliska nävar, eller fortsätta vara medveten och närvarande medan dramat pågick, för att lyssna efter vad situationen ville lära mig som kunde vara av bestående värde. Jag visste redan från början att Ecuadorresan skulle pågå på både det yttre och inre planet, och nu när jag så tydligt hade hamnat mitt i en inre exkursion eller bergsvandring så var det lika bra att säga ja till även denna etapp som kändes minst lika utmanande, äventyrlig och fylld av strapatser som vandringen upp till Llanganatesbergen eller genom det meterhöga vattnet i regnskogen... Den här konfrontationen var en lika meningsfull del av resans tema som allting annat. Så varför stoppa nu när jag inte hade tvekat inför någon utmaning under våra tidigare äventyr? Jag fortsatte alltså att mitt i vårt meningsutbyte försöka vara närvarande och lyfta fram potentiella lärdomar som jag kunde se, allteftersom de visade sig. Jag anade inte att denna lilla situation skulle visa sig erbjuda en guldgruva av insikter…

En av de möjliga lärdomar jag såg gällde kraften i ogranskade antaganden. Hela den moderna världens världsbild är uppbyggd av en mängd ogranskade föreställningar som vi tar för givet är sanna, t ex myten om evig materiell tillväxt på en begränsad planet. Att lära oss att genomskåda dessa kan vara helt avgörande för om vår civilisation kommer klara krisen eller inte. Nu föreslog jag för min vän att han kanske var påverkad av ett sådant antagande – ett antagande om mina avsikter som han inte hade stämt av med den som kunde veta något om saken, dvs mig. Han svarade att detta var mer än ett antagande, det var också en magkänsla... Det var ett svar som gav mig en riktig aha-upplevelse när det väl hade fått sjunka in ett tag. Jag insåg att vi som människor tror att våra antaganden om världen enbart är mentala konstruktioner, mentala mönster, som ju i så fall skulle vara ganska enkla att genomskåda och ändra. Men i själva verket utgörs de av hela paket av både mentala och känslomässiga mönster, tätt sammanslingrade med varandra, som får dem att framstå som rena rama sanningarna – vi VET, utan minsta antydan till tvivel, hur världen ser ut och hur andra personer fungerar. Det blir extra svårt för oss att släppa våra antaganden och världsbilder eftersom de dessutom slingrar sig in i våra föreställningar om oss själva. Ger vi upp vår bild av världen så kan det kännas som om vi förlorar oss själva. Det är inte det att känslorna ljuger, men de kanske inte säger sanningen om det som är fakta i den aktuella situationen utan snarare om vad vi upplevde i liknande situationer i det förflutna och som nu behöver läkas. Därför behöver vi lyssna till vår magkänsla, inte för att den alltid vet vad som pågår i den yttre världen (inklusive andras verklighet), utan för att den ger viktiga ingångar till vår egen inre värld – vad vi behöver kunna se och omfatta för att lära och växa vidare.

Det är ingen idé att fördöma våra antaganden om världen och om varandra, i själva verket är de allt vi har för att kunna orientera oss. Hur världen verkligen är beskaffad kommer alltid vara bortom vårt absoluta vetande, vi kan bara skaffa oss mer eller mindre väl underbyggda antaganden om den. Men då är det också viktigt att ständigt vara villiga att släppa dem. Idag har vetenskapen lärt oss att vi behöver uppdatera våra antaganden från industriåldern, samma budskap som kommer från ursprungsfolken, eftersom dessa föreställningar nu skapar fler problem än de löser. Fortfarande kan vi inte veta om vetenskapens nya antaganden om världen är helt korrekta, men de är i alla fall med stor sannolikhet mer träffsäkra än för 100 år sedan. Det enda vi egentligen kan veta något om med viss säkerhet – förutsatt att vi är någorlunda vakna och medvetna – är våra egna avsikter, vilket råkar vara just den aspekt av verkligheten som min vän nu antog sig vara så säker på att mina egna utsagor i frågan verkade vara helt irrelevanta för honom. Det kan man kalla för en kosmisk ironi... Samtidigt som detta var en frustrerande upplevelse, så kunde jag se situationen och lärdomarna som en svårsmält men värdefull gåva som bara kan komma från en person man verkligen älskar – annars skulle jag inte ha blivit så upprörd och engagerad. Att på 90 sekunder gå från skyhög inspiration till kraschlandning föder en viss ödmjukhet inför livets vändningar. Jag tänkte också på alla de gånger som jag själv antagligen har behandlat andra människor på liknande sätt som jag nu upplevde mig behandlad – inte minst den person som står mig närmast, Conchita. Samtidigt är det så att vara människa: Man gör intrång i andras liv, på gott och ont. Jag kan bara hoppas att hon och alla dessa människor har hittat sätt för att bearbeta såren som jag har bidragit till att väcka. Och någonstans är det en del av det finstilta i våra verkliga kärleks- och vänskapsrelationer, att de även ska kunna aktivera våra slumrande sår så att vi får chans att läka dem.

Men lärdomarna stannade inte där... Utifrån denna lilla incident fick jag ännu fler insikter om vilka utmaningar vi står inför som mänsklighet när det gäller att genomskåda den moderna världens världsbild, montera ned den och ersätta den med nya synsätt – eller berättelser – som bättre kan vägleda oss i en hållbar, rättvis och meningsfull riktning. Min vän åberopade ytterligare en faktor som han menade stärkte hans antagande om att jag hade agerat för att gynna mina egna personliga intressen framför gruppens: Han hade nämligen stämt av sina tankar med några andra i gruppen och då fått en respons som han tolkade som en bekräftelse på hans egna intryck. För mig blev detta en oerhört tydlig illustration till hur ett antagande som från början är individuellt så småningom etableras som en allmänt accepterad sanning när tillräckligt många håller med om det. Problem uppstår när någon upptäcker att antagandet inte stämmer, eftersom det kan kännas svårt att bryta med den etablerade uppfattningen… Ett exempel på makronivå är antagandet att vi kommer att ha olja i evighet. På mikronivå kan vi som människor ha en tendens att vilja bekräfta våra vänner snarare än att ifrågasätta eller problematisera varandras föreställningar. Normalt lever vi inte heller efter medvetna spelregler i en relation eller en grupp, som t ex att stödja varandra i att vända sig till den som kan veta något om saken framför att diskutera antaganden om en icke närvarande person. Detta är mänskligt, och vi blir ofta chockade när våra omedvetna gruppbeteenden leder till situationer där någon såras på ett sätt som ingen hade haft för avsikt. I detta fall kunde jag se hur jag och Conchita själva hade bidragit till spridningen av det felaktiga antagandet om våra avsikter... Det fanns överhuvudtaget inte mycket tid att kommunicera på, och vid de få tillfällen som visade sig så valde vi att framhäva de positiva sidorna av vårt val att avstå kryssningen, eftersom vi inte ville att någon skulle åka iväg på den och känna skuld över att vi inte var med. Vi kunde aldrig föreställa oss hur det kunde misstolkas. Samtidigt är det bra träning att möta detta, särskilt om man vill utmana rådande världsbild...

Detta att min vän hänvisade till gruppens intryck väckte också andra sår från det förflutna i mig... Jag såg framför mig bilder från tiden i min grundskoleklass, där vi bokstavligen simmade i ogranskade antaganden om oss själva, varandra och världen, utan att få ordentligt stöd eller vägledning från vuxenvärlden. Resultatet blev att några, däribland jag, blev utsatta för mobbning, en situation som kulminerade i att en flicka i klassen omkom när hon sprang ut framför en bil – enligt vissa avsiktligt. Min egen medvetna och omedvetna bearbetning av upplevelserna ledde för flera år sedan till att jag under loppet av några dagar drömde tre starka drömmar som pekade på mitt framtida arbete: I den första drömmen förlät jag de som hade mobbat mig, i den andra drömmen hade jag tagit en vis man till klassen som bl a pratade om kommunikation – faktiskt en av initiativtagarna till den verksamhet som nu lett till att jag befinner mig i Ecuador – och i den tredje stod vi alla i en stor ring på skolgården och höll varandras händer, som en symbol för att gruppen och gruppmedlemmarna hade blivit hela igen. Jag förstod att detta var den möjlighet som vi inte hade lärt oss att ta vara på: Att använda gruppens kraft till att medvetet läka individuella sår, snarare än att omedvetet förstärka dem. Detta har jag sedan kunnat använda mig av i mitt arbete med att vägleda organisationer och team i deras visionsprocesser, då jag har en stor känslighet för subtila energier i relationer, inte minst i grupper, på gott och ont.

I efterhand förstod jag att de som framstod som störst och starkast själva hade haft svåra upplevelser och sår som de agerade ut i gruppen – enligt Paulo Freire behöver ju såväl förtryckare som förtryckta frigöras. Med rätt vägledning kunde vi alla ha växt med hjälp av våra gemensamma erfarenheter, det är kraften i medvetandegörandet och det egentliga syftet med de draman vi iscensätter. Dessa minnen kom tillbaka när jag nu kunde notera att samma känsla av att inte vara hörd eller sedd väcktes genom min väns beskrivning av hur andra i Ecuadorgruppen hade bekräftat hans antagande. När jag direkt pratade med andra gruppmedlemmar så visade de sig dock inte ha en lika rigid eller kategorisk uppfattning som jag upplevde att min vän uppvisade vid just detta tillfälle – man hör väl ofta det som passar den egna verklighetsbilden. Däremot kunde jag notera att jag efter återföreningen med gruppen fick reda ut flera olika typer av små klagomål och missuppfattningar, ett fenomen som inte hade funnits där innan kryssningen. Jag kunde känna det som om jag fick ta emot en del små nålstick från olika håll, en känsla som givetvis också kunde ha mer att göra med mitt eget förflutna än med den aktuella situationen. För mig skulle det vara spännande att i en dialog med övriga i gruppen få ökad klarhet i vad som pågick, genom gemensam reflektion och självreflektion, men för stunden kan jag bara bjuda in alla andra berörda att utforska saken för sig själva. Jag tror att hela situationen kan fortsätta att vara en guldgruva för lärande för samtliga inblandade, om man är villig till det. Men detta har jag ingen kontroll över.

En intressant iakttagelse är att bland alla de responser jag mötte från gruppen, fanns det två varianter som var varandras exakta motsatser: Å ena sidan min väns antagande om att vi genom valet satte våra egna intressen före gruppen, vilket utlöste en ilska hos honom, å andra sidan ett antagande från minst en annan person i gruppen om att vårt val var ett självuppoffrande sätt att sätta gruppens intressen före våra egna – alltså ett paradoxalt motsatt perspektiv – vilket lätt kunde ha utlöst en känsla av skuld hos dem. Jag skulle säga att båda dessa perspektiv grundade sig i en världsbild som bygger på separation, i det här fallet uttryckt som en separation mellan gruppens intressen och individens intressen, som att det skulle vara två motsatta saker. Om man istället utgår från vetenskapens senaste rön om att allting i världen är djupt förenat med och påverkar allting annat på oförutsägbara sätt, så blir det inte längre möjligt att ställa gruppens intresse mot individens eller vice versa. Kontentan av den nya världsbilden är att vi alla är ett, vilket innebär att "egenintresse" är detsamma som att verka för det gemensamma bästa. Detta var insikten som hade blivit så stark i ceremonin hos schamanen Zumpa i regnskogen, och vad jag kan se så var det också denna utgångspunkt jag hade i beslutet som jag och Conchita fattade: Att varken sätta gruppens eller vårt personliga intresse i första rummet, utan att helt enkelt hitta en lösning som fungerade för alla berörda. Varken mer eller mindre.

Därför tedde min väns anklagelser också obegripliga från början, eftersom vi just i den situationen tycktes utgå från helt olika världsbilder. Där jag stod just då var det inte ens meningsfullt att tänka sig en konflikt mellan personliga och kollektiva intressen. Klarsynen från visionen i regnskogen dröjde sig kvar och fick hela idén att framstå som smått absurd, som ett av de missförstånd som byggde den gamla mekanistiska världsbilden om ett uppdelat universum – universum som en maskin med separata delar. Antagandet att individen kan vinna om inte alla vinner förlorar sin kraft när man till fullo accepterar att allt är olika uttryck för samma livsenergi. Förlorar en, förlorar alla – det är ett synsätt som idag blir alltmer relevant. Den här insikten kändes som att minnas något jag hade glömt sedan länge… Och tanken att det är mänskligt att glömma gav mig större medkänsla för min vän: Kanske speglade hans reaktion helt enkelt hans egen brottning med att hitta balans i sitt ledarskap. Kanske väcktes tidigare sår i honom gentemot manliga auktoritetsfigurer. Kanske fanns där en saknad bakom ilskan – han var den som inte hade kunnat tänka sig en resa utan oss, när vi tvekade pga de höga kostnaderna. Kanske fanns skuld, för att han inte yppade något om den lösning han hade sett. Kanske rädsla att bli lurad, som ett spöke från det förflutna… Kanske allt på en gång. Bara han kan veta. Att släppa taget om ett ogranskat antagande är som att skala av en lök av tankar och känslor som kanske gömdes bakom antagandet, för att slippa uppleva dem. Men det är alltid mer hälsosamt att skala löken, med flödande tårar… Det är min erfarenhet från de gånger jag själv varit klok nog att göra det.

Den viktiga frågan är nu för mig: Vad är det jag kan påverka i detta, och vad kan jag inte påverka? Helt klart så kan jag inte påverka min väns uppfattning och antaganden, vad som händer på den fronten kan jag bara ta emot så som det kommer – inklusive mina egna reaktioner på det. Det enda jag kan påverka är egentligen mitt eget förhållningssätt till hans och mina reaktioner, och där jag kan se ett antal val: Ett val skulle vara att i ett sårat tillstånd stänga av relationen för all framtid, eftersom en del av mig känner sig kränkt och undrar varför man överhuvudtaget ska försöka göra skillnad för världen när man blir behandlad så. Det kan vi kalla för val (a). Denna respons skulle verkligen vara ett uttryck för den gamla världsbilden och skulle bara förstärka det globala grundantagandet att vi lever i en värld där allt är separerat från allting annat. Ett annat val är att lära mig leva med att inte vara fullt sedd och hörd, och ändå se kärleken, hängivenheten och den goda vilja som strömmar från min vän – val (b).

Han är inte skyldig mig något, däremot ger han mig en gåva i form av möjligheten för mig att ständigt förlåta på nytt, att tillåta andra människor att vara som de är inklusive sina antaganden så länge de har dessa. Att släppa kontrollen och inse att jag kan vara fullt älskad även om jag inte är fullt förstådd. Att förlåta andras sätt att behandla mig på även om dessa kanske inte fullt ut respekterar mig för den jag är och det jag gör. Att välja tillit till andra, inte grundad på ”bevis” för att de är förtjänta av det, utan tillit till deras grundläggande kärleksfulla avsikt – oavsett om de själva är i kontakt med den eller inte. Att se mänskligheten i andra, att ingen är perfekt – och kanske framför allt att älska allt det som inte är perfekt hos mig själv, eller snarare se att jag är perfekt i alla mina tillkortakommanden med att nå ut och vara tydlig. Just nu ser jag klart att hela denna lärsituation har varit perfekt och gett precis det jag behöver vid just detta tillfälle. Det tredje valet (c) grundar sig på just detta: Att hedra lärdomarna som en gåva genom att se det allmänmänskliga i dem och föra dem vidare för att stödja andra som råkar ut för samma sak – oavsett i vilken roll man råkar befinna sig. Och kanske, kanske kan min vän och jag en dag sitta ner och skratta åt det hela, och samtidigt känna tacksamhet över att situationen till slut förde oss närmare varandra. Hittills har den i alla fall gett mig ökad förståelse för mig själv.

Jag deklarerar nu att jag väljer både och – både b och c, att leva med meningsskiljaktigheterna och att ta vara på lärdomarna. Kommer jag att kunna leva i enlighet med alla dessa insikter? Ibland. Och ibland inte. Det blir en del av lärprocessen, helt enkelt. De känslomässiga aspekterna kommer med säkerhet att fortsätta bearbetas, det går inte att värja sig mot den processen hur klarsynt jag än tycker mig vara i nuläget. Att ha skrivit mig igenom situationen har dock bidragit till bearbetningen, en sorts självterapi som har gjort att jag nu återigen ser fram emot morgondagens vilodag i Salinas. Och det var ett av målen! Plus att sova en stund...

(Nedanstående bilder är dels från föregående kväll innan jag blev sjuk, dels en hyllning till de några av våra nyfunna vänner på Galapagos).

När jag vaknade igår fick jag till sist inse att jag faktiskt var riktigt sjuk med rinnande diarré. Den första tanken var att det kunde passa med en paus så att jag kunde få tid att hinna ifatt med skrivandet, men jag orkade inte ens öppna datorn. Jag förstod i efterhand att Conchita hade blivit riktigt orolig då jag knappt svarade på tilltal. Hon gav sig ut för att ringa Patricio och ställa in dagens utflykt. Själv svävade jag i ett sorts drömliknande tillstånd och hade ingen aning om hur lång tid som förflutit innan hon kom tillbaka – den här gången i sällskap med Patricio. Det visade sig att hon inte hade kunnat nå fram till honom över telefonen, och då istället satt sig i en taxi för att åka till Fundar. När hon väl framme berättade om mitt tillstånd hade Patricio genast bestämt sig för att följa med tillbaka. På vägen passerade de ett apotek och köpte vätskeersättning tillsammans med en jättedunk vatten. Patricio förklarade att han under en lång period hade arbetat med att sprida kunskap om socker-salt-lösningen ORS i Latinamerika och hur det hade räddat livet på oändligt många barn. Det räcker med ett par dygns uttorkning för att komma farligt nära en fysisk kollaps och död. Jag känner väl denna lösning som återställer vätskebalansen i kroppen, då jag under flera år arbetade i Hungerprojektet som verkar för avskaffandet av hunger och fattigdom – då ansett en omöjlig dröm, nu accepterat som en realistisk möjlighet med hjälp av små enkla lösningar som t ex ORS.

(Bild: Jag i sjuksängen, blir fråntagen min mobil av Patricio som tycker jag ska vila…)

Nu visade det sig att jag trots min kunskap i ämnet själv försummat att dricka tillräckligt med vätskeersättning, jag hade bara tagit ett fåtal klunkar då och då av den lösning jag gjort i ordning med hjälp av våra medhavda brustabletter. Patricio påminde mig om att man måste dricka överdrivet stora mängder för att behålla energin, och tvingade i mig glas efter glas. Han beskrev det så att lösningen återställer kroppens elektriska laddning. Han stannade kvar några timmar för att övervaka mitt tillstånd, om det inte blev bättre skulle de behöva föra mig till stadens sjukhus. Efterhand kände jag dock hur lite av livsenergin började komma tillbaka och vi kunde ha en givande pratstund tillsammans. Det visade sig att Patricios livsöde var minst lika intressant som Godfreys... Han hade på många sätt befunnit sig i centrum av Latinamerikas händelseutveckling under flera årtionden, med ett hjärta som än idag var lika stort, varmt och passionerat. Som ung var han brinnande socialist och kände liksom många andra på kontinenten att deras samhällsutopi fanns alldeles runt hörnet. Han blev tidigt engagerad i att stödja ursprungsfolken, ett avgörande ögonblick kom i början av 70-talet när han skulle skaka hand med några bergsindianer som höll en bit tyg mellan sin egen hand och hans för att de inte skulle smutsa ner honom med sin ovärdiga beröring. När han förstod anledningen så grät han länge, eftersom jämlikheten var självklar för honom.

(Bild: När jag blev magsjuk kände jag mig lika ruggig som den här Galapagos-duvan…)

Den situationen ledde till ett att han startade ett landsomfattande utbildningsprojekt i Ecuador som gav ursprungsfolken träning i kritiskt tänkande, självkänsla och självförtroende. Till sin hjälp tog han ingen mindre än den legendariske Paulo Freire, som 1968 hade kommit ut med sin än idag klassiska bok "Pedagogik för förtryckta" där han hävdade att såväl de förtryckta som de förtryckande måste frigöra sig från sina roller eftersom dessa förminskar deras mänsklighet – båda upprätthåller förtrycket så länge de identifierar sig med sina roller istället för att förankra sig i sin djupare mänsklighet. Patricio hade lyckats engagera Freire så att denne kom till Quitos universitet för att arbeta med projektet. När jag hörde det så satte jag mig rakt upp i sängen... Om jag har haft en guru så är det Paulo Freire, hans anda har följt mig genom alla projekt som jag har varit engagerad i, från Hungerprojektet och framåt. Conchita blev väldigt lycklig när hon såg mig sitta upp i sängen igen, eftersom det samtidigt var tecken på mitt tillfrisknande.

(Bild: Folkbildaren Patricio, i Paulo Freires fotspår)

Patricio har förstås även fått uppleva de mörkare sidorna av utvecklingen i Latinamerika. Gång på gång har dessa folk fått erfara hur deras politiska ledare har blivit mördade och ersatta av militärjuntor – den stora grannen i norr ville inte acceptera att de latinska länderna blev något annat än en bakgård som levererade råvaror till Den Amerikanska Drömmen. Patricio lärde personligen känna Allende och blev erbjuden arbete i den chilenska administrationen innan den USA-stödda militärjuntan tog makten och mördade den demokratiskt valde Allende. Ibland tog man till mer sofistikerade vägar för att oskadliggöra ledarna: Jag har på annan plats beskrivit hur John Perkins, en av grundarna av Pachamama Alliance, blev utbildad av NSA till "Economic Hit Man" vars uttalade syfte var att muta och manipulera statscheferna till att ta på sig för stora lån så att de globala finansinstituten och bolagen på Wall Street kunde få kontroll över deras ekonomier, råvaror och arbetskraft. Misslyckades denna strategi satte man in sjakalerna som oskadliggjorde ledarna rent fysiskt... En studie av dödsfall i flygolyckor skulle antagligen visa på en klar överrepresentation av latinamerikanska presidenter som har brunnit för sina folk och sina länder och velat välja en självständig väg gentemot USA och framför allt gentemot "The Corporatocrazy" som John Perkins kallar de internationella företagen på Wall Street och dess motsvarigheter världen runt. Misslyckades sjakalerna kom det tredje steget i strategin: Invasion av amerikanska armén för att "befria" landet från den hemska diktatorn. Patricio erkände att han kände sig orolig för president Correa då det är nya val snart…

(Bild: Hajar – tidigare offer för Ecuadors korrupta politiker genom rovfiske till kinesisk hajfenssoppa).

Jag kände mig manad att berätta om detta för Patricio eftersom han i sitt eget liv hade fått erfara konsekvenserna av Johns tidigare försök att köpa den ecuadorianska regeringen i slutet av 70-talet… 1976 blev Patricio anklagad för omstörtande verksamhet av den dåvarande diktatorn och förklarades "Persona Non Grata." Han fick förhandla för sitt liv och fick tillåtelse att tillsammans med sin gravida hustru fly till Guatemala, där han återigen engagerade sig för de förtryckta och fick med sig människor med sitt brinnande engagemang. En av dem som lät sig inspireras var deras nye husläkare som förlöste hustrun: Under sina regelbundna besök hos familjen växte hans engagemang för feminism och jämlikhet – "empowerment" till kvinnor – något han fick betala dyrt för: En dag blev han funnen mördad med fyra skott i magen och ett i huvudet. Patricio förstod att han återigen riskerade sitt och familjens liv genom sitt alltför öppna agiterande och tonade därför ner sitt engagemang. Så småningom kunde han komma tillbaka till Ecuador då landet fick en ny president, Jaime Roldós Aguilera, som verkligen ville starta en positiv utveckling för alla.

(Bild: Två starka kvinnor, Conchita och Georgina, ger hopp för framtiden)

Det var denne man som John Perkins försökte köpa men istället utvecklade en vänskap till vilket slutade med att han förgäves försökte att skydda presidenten från sjakalerna. Roldós mördades 1981 och två år senare var landet återigen i händerna på korrupta krafter. Patricio fick än en gång fly från sitt hemland, den här gången till Honduras som blev omtalat för ett par år sedan när den sittande presidenten blev bortkuppad i samband med att han utmanade de globala bolagen som Dole och Chiquita genom att bl a försöka höja minimilönerna. Patricio började arbeta i ett projekt för att med hjälp av ORS minska barnadödligheten i landet, och de lyckades över förväntan: Den sjönk från över 100 döda per 1000 barn till 30 – en riktig success story. Patricio mötte presidenten och betonade vikten av att bygga ut utbildningssystem och försörjningsmöjligheter för att ta hand om dessa nya generationer när de växte upp, något som presidenten bedyrade att man skulle åtgärda. Åren gick dock utan att något hände. När barnen nådde 10-årsåldern kunde familjerna inte försörja dem och de kastades ut på gatan där de bildade gäng – maras – som efterhand växte i ryktbarhet och brutalitet. Så kom ett beslut som chockade Patricio: Regeringen bestämde sig helt enkelt för att starta krig mot denna unga generation, i klarspråk bildade polisen dödspatruller som bara mellan 1998 och 2004 mördade 2500 gatubarn. När beslutet kom så grät Patricio i tre dagar, men det var populärt och välkommet hos befolkningen som såg dessa unga som något värre än farliga djur – de behandlades inte som människor. Det tog många år för honom att bearbeta den här svåra processen.

(Bild: Ungdomar använder det fria Internet-nätverket i Puerto Ayoras hamn.)

Genom Patricios starka berättelse kände vi det som om vi fick del av hela kontinentens historia och pulserande hjärta – ett hjärta som har varit sårat ända sedan de första européernas övergrepp på den lokala befolkningen. Jag kunde ana bakgrunden till den storslagna litterära berättartraditionen, den magiska realismen som ofta beskriver övergreppen och orättvisorna men ändå landar i läkning och försoning, många gånger med hjälp av en större "magisk" dimension – den som vi under resan hittills har fått möta i så många skepnader. Och det är verkligen dags för läkning! På något sätt har Patricio bidragit till detta genom att trots allt behålla sin människokärlek och sin sårbarhet, att svara på våldet med kärlek vilket var nödvändigt för hans helande. Ofta är det ju just i läkandet av våra sår som vi kan lära och växa vidare, om vi är villiga att känna smärtan. Det upplevde jag att Patricio verkligen hade gjort. Han berättade inte så mycket om hur hans världsbild hade utvecklats, men jag anade att det hade att göra med hans kontakt med ursprungsfolk. Det finns många exempel i Latinamerika på hur den gamla vänsterrörelsen i mötet med ursprungstraditioner håller på att genomgå en transformation och växer till en rörelse för Pachamama – Moder Natur. Ursprungsfolkens analys är att både socialism och kapitalism är födda i samma anda – barn av industrisamhällets dröm om det moderna samhället som trodde sig kunna bemästra naturen men på vägen glömde bort det ömsesidiga beroendet och relationen. Enligt dem rör det sig om ideologier grundade på separation snarare än samhörighet.

(bild: Conchita i Puerto Ayoras lilla stadståg – det gäller att hålla det inre barnet levande.)

Patricios besök gav näring till både kropp och själ, och efteråt kände jag mig t o m lite hungrig. Conchita gav sig ut på jakt efter något ätbart och återkom så småningom med lite kycklingsoppa som jag slevade i mig med god aptit. Lite senare fick vi också besök av Patricios vackra dotter Tamya med barn som även de hade med sig kycklingsoppa vilket Conchita tacksamt tog emot eftersom hon glömt att köpa till sig själv. Vi hade de senaste dygnen hunnit umgås en del även med Tamya och döttrarna, bl a föregående kväll på ett roligt pass Zumba-workout på stadens lilla basketplan – fast ärligt talat så blev det inte så mycket workout för vår del... Tamya var på besök från USA och hämtade krafter för att påbörja en ny fas i sitt liv, efter att som en av tusentals amerikaner ha hamnat i skuldfällan pga för höga bolån – ett fenomen som på många sätt liknar u-ländernas skuldfällor med den skillnaden att krisen nu har drabbat såväl medelklassen i USA som flera länder i Europas marginaler... Hon hade även deltagit i ceremonin och då tagit till sig hur viktigt det är med sorgeprocesser för att kunna gå vidare, en insikt som hon nu försökte förmedla till sina barn. När hon hälsade på oss på hotellet hoppades hon in i det sista att hon skulle kunna få med oss på en liten utflykt men insåg att jag inte hade återhämtat mig tillräckligt ännu.

(Bild: Conchita och Tamya med dotter på Zumba-workout till tunga discotakter.)

Conchita hade för sin del ett uppdrag kvar att slutföra: Vi hade tagit med oss ett brev från en vän till en vän hemma i Sverige – Gloria – för att förmedla till släktingar i Puerto Ayora. Brevet var redan överlämnat dagen innan, men nu skulle Conchita tillbaka till dem för att ta bilder av barnbarnen som vi skulle kunna skicka till släktingen i Sverige. Hur vi hade funnit familjen är i sig ett litet mirakel... Vi hade ingen riktig adress, utan bara en anvisning om att kvinnan som brevet var ställt till bodde någonstans i kvarteren runt området Pelican Bay, nära vattnet. Vi började vandra dit lite på måfå och frågade några personer på vägen, utan framgång. Så småningom var vi på väg att ge upp för stunden och började istället söka oss inåt staden för att hitta Tamya och Zumba-passet. Efter en stund stannade Conchita plötsligt till och sade att hon fick en stark ingivelse att knacka på dörren till ett oansenligt hus som vi passerade just då. Det lyste i fönstren, men trots upprepade knackningar kom ingen för att öppna. Då vände vi oss istället till grannarna, bl a en frisörsalong, och fick till slut bekräftelse på att i just det huset bodde en son i familjen! Stärkta gick vi tillbaka och knackade ytterligare en gång, och då började det faktiskt röra sig inne i huset. Så småningom öppnade en man för oss som visade sig vara sonen. Mamman – som brevet var ställt till – befann sig på sjukhus i Quito för behandling, men han tog med oss genom det lilla huset och ut på andra sidan, där vi plötsligt befann oss på innergården till ett lyxigt lägenhetshotell som det visade sig att familjen drev. Han bad oss ta bilder eftersom hotellet inte hade varit färdigställt när deras släkting var där senast. Till slut fick vi en mycket varm kontakt, så som det ofta blir när Conchita möter människor, hon fick också tala med mamman i telefon. När jag frågade henne hur hon hade kunnat ana att det var rätt hus, så förklarade hon att det kändes som en värme som strålade ut från just den dörren till henne.

(bilder: Hälsningar förmedlade till Gloria i Blekinge från släktingarna på Galapagos.)

Nästa dag – igår – återvände hon alltså för att ta ytterligare några foton, och när hon kom tillbaka kunde hon berätta om ännu ett litet mirakel: På vägen hade hon passerat indiankvinnor som satt och arbetade med ull, och det visade sig att de tillhörde Salasaca-folket från Otavalo-området norr om Quito. Hon visste att det fanns en koloni på Galapagos och hade hoppats kunna hitta dem, en vision som alltså uppfylldes – återigen synkronicitet... Conchita är själv ullkonstnär vilket förstås förstärkte den positiva kontakten än mer. Jag tänkte att allting kanske ändå sker till det bästa: Tack vare att vi hade valt att stanna i Puerto Ayora så hade det mötet och flera andra möten kunnat äga rum, bl a så fann Conchita också en ”själsfrände” i form av mamman till chefen för Fundar Galapagos. Dessutom visade det sig värdefullt att vi hade mer tid att ta hand om resultatet från ceremonin och vidta vissa åtgärder för att det skulle bli varaktigt. Sist men inte minst så var jag tacksam över att jag inte hade varit på båten när jag blev magsjuk, utan på ett hotell utan sjögång och med en ordentlig toalett…

(Bild: Conchita fann till slut några kvinnor från kolonin av Salasaca-indianer.)

(Bild: Conchita, Georgina och Patricio.)

På kvällen orkade jag ta mig till en närbelägen restaurang där vi tillsammans med Patricio och Tamya firade små och stora mirakler, tillsammans med vår nyfunna vänskap. Jag berättade för dem vad jag insett för några år sedan: När jag gifte mig med Conchita så gifte jag mig med en hel kontinent, och det verkar bara bli mer och mer att upptäcka ju längre tiden går... Tack vare den upptäcktsfärd som vi delar så har min horisont vidgats betydligt, jag har lärt mig sådant som jag inte ens visste att jag inte visste. Upptäcktsfärden har givetvis också varit en bergochdalbana, det hör till, men magin var närvarande redan från första stund eller snarare redan ett år innan vi träffades. Conchita genomgick en folkhögskolekurs för tolkar i Dalarna och fick syn på ett hus med en vacker trädgård intill skolan. Det var vår i luften och gräsmattan var alldeles blå av alla scillor som växte där. Hon älskade också landskapet så hon gjorde som man brukar göra på Kuba: Hon böjde sig ner och tog med sig lite jord från kanten av trädgården, med en bön om att jorden skulle dra henne tillbaka till platsen. Hon passade också på att önska sig en man från trakten, en dalmas… När vi ett år senare hade träffats så tog jag med henne för att hälsa på mina föräldrar i Stora Tuna utanför Borlänge. De välkomnade oss med öppna armar, och pappa sa att vi måste börja med en runda i trädgården, såsom var brukligt. När vi rundade ett hörn så kände Conchita plötsligt igen sig: Det var på vägen utanför som hon hade stått ett år tidigare och bett om att få komma tillbaka – jorden hade kommit från mina föräldrars tomt! Idag har vi varit gifta i 15 år och besökt föräldrahemmet många gånger…

(Bild: Patricio med dotter Tamya.)

Ytterligare ett märkligt och meningsfullt sammanträffande inträffade under kvällen med Patricio och Tamya: Vi berättade om ett viktigt dokument med en strategi för att utrota hunger och fattigdom i hela Latinamerika, författat av vår vän Juan Nuñes del Prado, tidigare professor i antropologi vid Cuscos universitet i Peru och nu en ofta anlitad föreläsare och kursledare världen över i ämnen som berör den andinska traditionen och profetian. I samma stund som vi nämnde att Juan gärna vill att dokumentet når president Correa och hans administration, klev Mauritzio från jordbruksdepartementet i Quito in genom restaurangens dörr med sitt sällskap. Det blev ett kärt återseende, han berättade att de skulle avresa ungefär samtidigt som vi vilket innebar att vi troligen skulle ses på flygplatsen. Conchita och jag utbytte en blick och visste båda att om vi möttes igen så skulle vi ta upp dokumentet med honom.

Kvällen avslutades med att Patricio och Tamya körde oss till vårt hotell, där det dock väntade en obehaglig överraskning: Ägarfamiljen hade en fest på hotellet och det skulle bli omöjligt att sova med den höga volymen – samtidigt som jag verkligen skulle behöva sova under de få timmar vi hade tillgodo innan taxin skulle hämta oss vid 5-tiden på morgonen. Problemet löstes när Tamya och Patricio bjöd in oss att istället tillbringa sista natten hemma hos dem, så vi gick upp till rummet, packade och checkade ut så snabbt som möjligt. Ägarna klagade lite, men hade ingen chans mot Conchitas vassa argumentation, och till slut fick vi kvitto på att vi bara behövde betala för två nätter istället för tre. När vi kom hem till våra vänner så lade vi oss direkt och trots den korta natten kände vi oss nästan utvilade när vi vaknade. Det var nog tur, för jag skulle verkligen komma att behöva mina nyfunna krafter inför de stundande utmaningarna som inte liknade något jag mött dittills under resan…

Åter på fastlandet efter tre intensiva dagar på de legendariska Galapagosöarna – ett äventyr ”utanför ramarna” som både överträffade våra förväntningar och bjöd på oväntade utmaningar, bl a blev jag sängbunden ett av dygnen. Av olika anledningar har jag varken kunnat skriva eller ladda upp något på Internet efter den första dagen på öarna då vi hade den lyckade invigningsceremonin för Livsröset som hedrar "Lonesome George", den sista jättesköldpaddan av sitt slag som gick bort den 24 juni år, plus alla andra arter som har utrotats eller riskerar utrotning på grund av människans aktiviteter. Nu ska jag ta vara på nattimmarnas arbetsro… Vi skulle ha lyft från Galapagos redan vid lunchtid idag, men planet blev till slut fyra timmar försenat. Efter att ha landat i den stora hamnstaden Guayaqil vid 17-tiden nådde vi efter mörkrets inbrott strandparadiset Salinas och det lilla hotellet El Faro som vid det första intrycket kändes som ett litet zoo i utkanten av staden – vi får se hur det ser ut imorgon vid dagsljus. I Guayaqil blev vi hämtade av den guide som kommer att vara med oss i Salinas senare.

Jag känner mig fortfarande omskakad av ett samtal som jag hade på flygplatsen innan vi lyfte mot fastlandet, ett samtal som påminde mig om hur missförstånd mellan människor kan skapa klyftor som är svåra att överbrygga – där missförstånden snarare växer till sig och till slut blir en sanning som alla är överens om. Det hela började med ett beslut som jag och Conchita fattade med de bästa intentioner, ett beslut som var utanför ramarna men som verkade vara den enda framkomliga vägen i en omöjlig situation och som nu har visat sig sätta vänskap på prov. Beslutet växte fram parallellt med den intensiva, fantastiska och lätt stressande processen med att genomföra invigningsceremonin. För att ge bakgrund till vad som hände den andra dagen i Porto Ayora så måste jag alltså backa bandet till dagen innan…

(Bilderna här nedan är bl a på jättesköldpaddor av annan sort än Lonesome George, inklusive uppfödningscentret, plus människor och djur som vi mötte i nationalparken och i Porto Ayora, däribland en representant för Galapagosfinkarna med sina speciella näbbar som Darwin gjorde världsberömda.)

När vi hade landat på Galapagos och blivit mottagna av kryssningsbolaget så visade det sig så småningom att det uppstått ett problem med bokningen av rum och sängar på båten. De flesta passagerarna hade bokat plats i dubbelrum eller "tvillingrum", eftersom det var betydligt billigare än singelrum. Bolaget hade dock tolkat ett av de svenska namnen fel – de trodde att Sverker, en deltagare i vår grupp, var ett kvinnonamn och hade därför placerat honom i samma hytt som en kvinna trots att han reste utan sällskap – vilket innebar att personalen nu stod handfallen och inte visste hur man skulle lösa situationen på ett sätt som inte skulle kännas besvärande för någon. Flera lösningar diskuterades, utan att nå fram till någonting slutgiltigt innan jag och Conchita behövde ta oss till vårt möte kl 15 på nationalparken. Samtidigt skulle gruppen iväg på sin utflykt för att studera jättesköldpaddor i det fria. Situationen kändes verkligen pressad, men vi var tvungna att släppa taget och fokusera på mötet.

Under eftermiddagen, mellan mötet och ceremonin, tog vi små stunder till att diskutera dilemmat och vad som kunde göras. Sakta växte det fram en insikt som till en början var svårsmält men efterhand kändes självklar: Om det inte hade framkommit någon lösning när vi på nytt träffade guiderna från kryssningsbolaget och den svenska gruppen i samband med ceremonin, så skulle vi behöva ta vårt ansvar som samordnare av resan och helt enkelt själva avstå från kryssningen. När insikten väl hade sjunkit in så blev det genast lättare, i själva verket var jag förvånad över hur lite egot blandade sig i med all sin oro över att missa denna unika chans att uppleva Galapagos (vi hade ju redan missat utflykten till jättesköldpaddorna) för att inte tala om vad kryssningen hade kostat och risken att inte få tillbaka pengarna... Att jag ändå kunde vila så lätt i beslutet tillskrev jag våra erfarenheter från mötena och ceremonierna med ursprungsfolken, som gett oss både perspektiv och distans till sådant som vi normalt upplever som viktigt. Runt 17:30 kom samtalet från kryssningsbolaget där de meddelade att gruppen var på väg till ceremonin, och då fick jag också besked om att de inte hade hittat en lösning på boendet.

Jag hann knappt meddela Conchita detta innan ceremonin drog igång. Processen blev mycket intensiv, och busschauffören pressade oss att bli klara så snabbt som möjligt för att han skulle köra tillbaka passagerarna till båten. Trots denna komplexa situation kunde vi genomföra en värdig ceremoni som starkt berörde de närvarande. Alla passagerare förutom den svenska gruppen avvek en stund innan ceremonin var klar, men svenskarna höll sig trots pressen kvar ända till slutet. Därefter var de tvungna att hastigt lämna platsen medan jag och Conchita dröjde ytterligare en stund för att ta hand om de sista detaljerna. Jag meddelade en av svenskarna vårt beslut precis när de bröt upp. Vi åkte från platsen i samma fyrhjulsdrivna jeep som vi kommit med – av samma typ som de flesta bilarna i samhället – med Conchita inne i förarhytten och jag uppe på flaket. Någon i bilen bakom oss blinkade med en ficklampa men kvällen var lika mörk som alltid, så det var först när vi skiljdes åt som jag såg att några av svenskarna satt i bilen – de hade inte hunnit med bussen men hittat en taxi till slut. De riskerade inte att missa kryssningsfartygets avfärd, det skulle lätta ankar först vid 23-tiden, men kanske skulle de bli lite sena till middagen. Jag kände mig i alla fall glad över deras entusiasm och engagemang, och tänkte tacksamt på alla förberedelser som gjort att alla nu stod förankrade i det större sammanhanget för resan. I det perspektivet blev en försenad middag inte en lika stor affär som annars.

Så småningom hittade vi ett enkelt hotell och tog oss tillbaka till kryssningsfartyget för att hämta vårt bagage. Där träffade vi Sverker som var glad för att han hade fått ett rum och även var uppfylld av ceremonin som han gratulerade oss till. Personalen var sorgsen över att vi skulle lämna fartyget, men vi visste samtidigt att vi genom detta räddade dem ur en svår situation. Just när jag skulle hoppa i den lilla motorbåten för att ta mig in till hamnen igen, kom en annan person i gruppen fram. Det visade sig att han var mycket missnöjd med vårt beslut och anklagade oss för att som ledare svika gruppen. Det fanns ingen tid att tala på, sjön var besvärlig och det var svårt för besättningen att hålla kvar motorbåten vid fartyget, men jag försökte lyssna till honom så gott jag kunde och förklara att detta var den enda lösning vi hade sett som kunde fungera för alla. Han vägrade dock att acceptera vårt beslut, så det var med en stor sorg i hjärtat jag hoppade i motorbåten för transport in till hamnen. Jag skrev ett kort handskrivet brev som jag skickade med besättningsmannen tillbaka, men kände hur all glädje förbyttes i sorg – från exalterad till deprimerad på 90 sekunder. Under min och Conchitas sena middag gick jag sedan gång på gång igenom beslutet och kom varje gång fram till att det var det enda rätta. En del av mig var arg på honom för att han inte kunde sätta sig in i vad det innebar att vara ansvarig för gruppen – jag muttrade att det ju var lätt att ställa omöjliga krav när man inte själv behövde leva upp till dem – men med hjälp av Conchitas osentimentala coachning kunde jag släppa taget och vila i beslutet utan att angripa honom. Han menade väl och gjorde sitt bästa med sina utgångspunkter. Samtidigt kände jag mig helt klar över min egen avsikt, att den var medvetet skapad och att jag därför kunde vila i den. Det hjälpte för stunden, men vi anade inte att vi bara hade sett början på dramat...

När valet väl var gjort så var det i alla fall förvånansvärt enkelt för oss att skapa mening och sammanhang med att stanna i Porto Ayora: Vi hade redan lärt känna flera personer där genom ceremonin och fått en inbjudan till ett spännande möte dagen därpå. Nu skulle vi få chans att stifta närmare bekantskap med dessa människor och lära känna Galapagos "från insidan" genom de som bor och jobbar på ön – på sätt och vis skulle våra erfarenheter komplettera gruppens upplevelser av naturen. Efter att ha bearbetat anklagelserna mot mig kunde jag hitta tillbaka till de här tankarna och känna att dagarna trots allt skulle bli roliga och meningsfulla... Och så blev det också. På fredag morgon, dagen efter ceremonin, var vi inbjudna till lanseringen av en stor kampanj av nationellt intresse för Ecuador, där det gällde att på olika sätt förhindra införandet av nya arter till öarnas känsliga ekologi. På sikt kan den utvecklingen allvarligt skada öarnas status som världsarv, så därför gäller det bl a att engagera lokalbefolkningen som väktare av öarnas unika värde.

Två av huvudpersonerna på lanseringsmötet var Patricio och Godfrey, våra nyfunna vänner som hjälpte oss att förverkliga ceremonin. Patricio pratade om vikten av medvetandegörande och hur barnen måste förstå nyttan med de olika insatser som görs, t ex att alla nyanlända flygpassagerare går igenom ett tunt lager vätska som sanerar undersidan av skorna – först då drog jag mig till minnes att vi efter att ha kommit ut från flygplanet passerade genom en smalt stråk av något som jag diffust uppfattade som "sankmark". Godfrey berättade bl a på mötet om hur han själv vid ett tillfälle hade besökt Mexiko och strax före hemfärden gjort en utflykt för att studera fåglar. När han kom tillbaka till hotellet hade han använt förstoringsglas för att mödosamt avlägsna alla frön som hade fastnat på hans byxor under utflykten. Det är ett sådant förhållningssätt man behöver sprida på öarna. Vid mötet närvarade också Mauritzio Rivera, ansvarig för internationella relationer på jordbruksdepartementet i Quito. Han blev mycket glad när han såg oss och tackade varmt för ceremonin som han menade hade gett honom nya lärdomar.

Efter mötet tog vi en öl med Godfrey, eftersom jag ville diskutera några lösa trådar från ceremonin och kände på mig att Godfrey var den person som kunde hjälpa till med förankringen – Patricio hade mer energin av en entusiastisk uppstartare. Samtalet med Godfrey blev oerhört fascinerande – han visade sig vara mycket mer än biolog, något av en filosof, en verkligt vis man. Han pekade på några vasstrån och visade hur perfekt utformade de var för att böja sig i lagom vinkel för vinden. Tidigare på morgonen hade han studerat några ankor som han noterade paddlade i exakt rätt hastighet för att få i sig föda, varken mer eller mindre energi gick åt. Det viktiga var att se skönheten i vassen som viker sig i vinden, eller i ankans rörelse. Då kan man förstå hur alla väsen samspelar med varandra i levande system, en förståelse som man inte kan uppnå genom att bara analysera de enskilda delarna – man behöver studera helheten. På så sätt ser man också genialiteten i systemen, hur solida de är – vilket är distinkt från rigida strukturer som lätt knäcks vid en påfrestning. Samtidigt ser man skörheten: Om olika delar av systemet utsätts för alltför stora samtidiga påfrestningar kan man plötsligt nå en brytpunkt där hela systemet förvandlas till något annat – ett fenomen som vi nu är farligt nära att orsaka genom den moderna världens påverka på naturen. (Nedan en bild på Godfrey när han blir intervjuad i samband med lanseringen av kampanjen.)

Godfrey är ett exempel på hur en människa i samspel med andra kan göra stor skillnad för att skydda de naturliga systemen, i det här fallet på Galapagosöarna. Bl a så är det vare honom som flygbolagen som trafikerar Galapagos nu regelbundet sprayar allt bagage och handbagage med en lösning för insektssanering – något vi hade lagt märke till på flygplanet. Han berättelse om hur han lyckats genomdriva det beslutet var rörande... Han hade först vänt sig till det minsta flygbolaget som var halvmilitäriskt, och visat bilder och berättat om de sköra ekologiska systemen på öarna. Flygbolagets chef var närvarande och avbröt honom plötsligt för att be honom att gå tillbaka till en speciell bild och berätta om den igen. Just den bilden visade en unik liten fågelart som levde på blodet från större fiskmåsar. Chefen förklarade att han inte ville se den fågeln utrotat och instruerade därefter personalen med all sin militära auktoritet att uppfylla Godfreys minsta lilla önskemål för att flygbolaget skulle kunna genomföra rutinen. Idag delar alla flygbolag samma rutin och bekostar den själva. Slutligen berättade han en glad nyhet: Han hade redan föreslagit Edwin Naula, chefen för nationalparken, att Livsröset skulle göras till en del av alla guidade turer genom parken och därmed beröra nästan 200 000 besökare per år – något som Edwin ställt sig positiv till. Han skulle dessutom skriva ett formellt brev om saken så att förslaget gick hela vägen genom byråkratin och därmed blev ordenligt förankrat.

Det var tydligt att Godfrey hade en bra fingertoppskänsla för hur nya idéer skulle förankras... Vid det här laget kunde Conchita knappt hålla sig. Hon berättade om en dröm hon hade för många år sedan, där hon sett en stor örn vandra runt på en tomt omgiven av höns. Hon blev upprörd och sjasade bort örnen. När den kom till en öppning i staketet förvandlades den plötsligt till en människa – en magiker som kunde skifta form, en konst som hon senare har lärt sig mer om från olika ursprungsfolk. Hon blev förstummad och bad mannen att berätta hur han gjorde. Sedan dess har hon kommit ihåg mannens utseende som var så distinkt att hon funderade på ifall hon någon gång skulle möta honom även i vaket tillstånd (han var lik den amerikanske folksångaren Willie Nelson). Och nu berättade hon att hon redan första gången hon träffade Godfrey hade slagits av att han var exakt lik mannen i drömmen, till både utseende och sätt.

Onekligen påminde han om något av en magiker i sina sätt att manifestera idéer, vilket vi också sade till honom. Conchita ställde samma fråga till honom som hon ställt till mannen i drömmen: Hur gör du? Han värjde sig inte mot vår beskrivning utan log lite och sade att det inte är nödvändigt att förstå en människa in i minsta detalj, varje människa är också som ett levande system som aldrig kan förklaras i sin helhet. Man måste lämna plats till mysteriet, att tillåta sig att förundras över varandra. Det här var förstås ett svar som bara förstärkte Conchitas misstanke att han verkligen var mannen i drömmen. Han fortsatte med att ge några ledtrådar om erfarenheter som väglett honom, bl a när det gällde att förstå lycka. Han sade att förmågan att vara lycklig inte har något att göra med ekonomi, det är snarare ett tillstånd i sinnet. Man är som mest lycklig när man kan fokusera på en kreativ uppgift och inser att konsumtionismen som driver vår samhällsapparat är byggd på en lögn. Med hjälp av den har vi skapat en samhällsstruktur som inte är solid utan snarare farligt rigid. (Bild nedan: Exempel på Galapagosfinkarna som visat sig vara motsatsen till rigida genom att anpassa sig och sina näbbar efter en mängd natur- och födoförhållanden.)

De tankarna fick fart på mig och jag berättade för honom att jag under några år har levt efter mantrat "ut ur maskinen", som handlar om att hitta vägar utanför det nuvarande samhällsmaskineriet just eftersom det inte är hållbart. Det behövs stigfinnare som kan vägleda andra i att ta sig ut ur dessa rigida strukturer – något som kan bli aktuellt snabbare än vi tror med tanke på att vi som mänsklighet av allt att döma står mitt uppe i peak oil och snart kommer att uppleva hur tillgången inte längre kan motsvara efterfrågan. Att söka nya vägar är i sanning ett projekt som kräver en stor kreativitet, och onekligen finns det en sorts lycka i den processen – en djup och meningsfull tillfredsställelse över att bidra till en mer hållbar framtid. Samtidigt är det inte en särskilt trygg väg, eftersom man ännu inte blir ekonomiskt belönad av samhället för sådana vägval. (Bild nedan: Den oskygga för att inte säga nyfikna Galapagosduvan.)

Godfrey svarade att man inte bör välja de trygga vägarna om man vill vara lycklig, snarare ska man välja de rätta vägarna, vägar som erbjuder möjlighet till kreativa uttryck – vilket troligen också innebär vägar som är mer svårtillgängliga eller "rough" som han uttryckte det. Är de för lätta är det sannolikt fel väg, eftersom man inte lär sig något eller skapar något nytt. Själv har han övat sig i att gå barfota på lavahällarna på Galapagos, som erbjuder ett väldigt kantigt underlag. Man kan dock vandra där, om man stabiliserar sinnet och lär sig att vara närvarande i varje steg snarare än att tänka på att få vandringen överstökad så fort som möjligt. Godfrey visade sig verkligen vara en man som har utvecklat en stor del av sin livsvisdom utifrån att helt enkelt studera naturen – biomimicry som det populärt kallas inom dagens vetenskap. Conchita nämnde sitt eget favoritexempel på samma tema – hur hon lärde sig av en koflock att sicksacka uppför branta kullar.

Tacksamma över mötet med Godfrey vandrade vi vidare mot nationalparken för att på det sättet ta mer del i Galapagos djurliv, även om det skulle bli i blygsam skala jämfört med den uteblivna kryssningen. Vi hade redan mött flera djur bara på väg till morgonens möte, de hade samlats kring några av stadens fiskare som rensade morgonens skörd. Där fanns såväl närgångna sälar, pelikaner som en och annan leguanödla. I parken hoppades vi också att vi skulle få träffa Fausto ytterligare en gång, Lonesome Georges vårdare som hade blivit så berörd av ceremonin och som Conchita hade fått fin kontakt med. Godfrey hade manat oss att vara försiktiga när vi närmade oss honom, eftersom han i det närmaste hade varit förföljd av media den senaste månaden. Vårt mål var dock inte att exploatera honom ytterligare, bara att fördjupa kontakten och eventuellt bidra ytterligare till läkningsprocessen då Galapagosborna hade visat sig behöva detta efter Georges död. (Bild nedan: Galapagos landleguan.)

Tyvärr hittade vi inte Fausto i parken, däremot fick vi bl a uppleva andra arter av jättesköldpaddor liksom olika sorts ödlor, fåglar mm som har illustrerat denna text. Något av det mest inspirerande var att uppleva alla små nykläckta jättesköldpaddor i uppfödningscentret, det gav ett hopp för framtiden att förstå vilket fantastiskt arbete parken gör för att rädda dessa magnifika djur – se bilden nedan! Senare på eftermiddagen besökte vi än en gång Patricio och alla hans medarbetare på organisationen Fundar Galapagos som han nu hade det tillfälliga ansvaret för medan chefen var på resa. Dagen avslutades med en tur i det lilla "turisttåget" genom Porto Ayoras gator, något som Conchita alltid älskar att göra – eller snarare barnet i henne – plus en promenad ut på hamnbryggan där vi studerade hajarnas jakt på fiskstimmen som drogs till strålkastarljusen under vattnet. Jag var ganska matt, klarade med nöd och näppe av att gå några längre sträckor, och insåg att jag under dagen långsamt hade känt mig sämre och sämre. Jag hoppades dock att natten skulle göra underverk så att vi skulle kunna följa med Patricio på en längre utflykt nästa dag. Så skulle det inte bli...

Vi har nu varit på Galapagos i knappt ett dygn, och jag försöker smälta allt som hänt sedan vi korsade sundet med det turkosblå vattnet till huvudön Santa Cruz... Under denna korta tid har jag hunnit flyga skyhögt efter att jag och Conchita tillsammans med gruppen lyckats åstadkomma något av ett mirakel i form av en minnesceremoni för jättesköldpaddan "Lonesome George" – en oförutsägbar händelse utanför ramarna som kan ge ett litet men viktigt bidrag till en hoppfull framtid för hela världen – för att därefter fått uppleva hur jag fallit tillbaka på jorden med en hård duns efter en oväntad situation som verkar ha rört om rejält i gruppens dynamik. Resultatet är att Conchita och jag fortfarande är kvar i huvudorten Porto Ayora på Santa Cruz istället för att delta på kryssningen med de andra. Men låt mig börja med miraklet... Margaret Mead har sagt: ”Tvivla aldrig på att en liten grupp engagerade, eftertänksamma individer kan förändra historiens gång. I själva verket är det den enda sak som någonsin har gjort det.” Det vi åstadkom idag är en bra illustration till det citatet, om än i blygsam skala. Baserat på våra erfarenheter skulle jag tillägga att utöver engagemanget och eftertänksamheten så underlättar det med en viss galenskap – den galenskap som inte låter sig stoppas av den synbara verkligheten utan ser möjligheter bortom den.

En annan ”galenpanna” med lite större inverkan än vår blygsamma insats, var Charles Darwin vars ansikte man möter redan vid ingången till Galapagos Nationalpark där ceremonin ägde rum. Och utan honom hade inte ceremonin hänt överhuvudtaget… Historien börjar egentligen i Sverige långt före resan, då vi genom vårt nätverk blev engagerade i ett projekt som kallas för The Life Cairn – Livsröset. Projektet startade i England 2011 och fördes vidare till Sverige i juni då ett livsröse invigdes norr om Stockholm. Syftet med livsröset är att hedra djur- eller växtarter som utrotats av människan, eller som står på gränsen till utrotning. Bakgrunden är att hälften av alla arter riskerar att dö ut inom detta århundrade, pga den moderna människans livsföring. Livsröset är en plats för att reflektera, sörja och uttrycka sitt ställningstagande för att lära sig leva i harmoni med Pachamama – Moder Jord. Projektet har grundats av svensken Andreas Kornevall och engelsmannen Peter Owen Jones, efter många och långa diskussioner om betydelsen av sorgeprocesser för att stödja människor i att engagera sig i den stora omställning av samhället som behövs idag för att ge kommande generationer en hoppfull framtid. I grunden består det av små stenar som varje besökare kan lägga dit i syfte att hedra en specifik art. Livsröset fortsätter att växa för varje person som bidrar till det. Det blir också en naturlig mötesplats för återkommande ceremonier.

Conchita och jag blev starkt gripna av tanken och budskapet bakom Livsröset, som vi kände igen från de symposier vi leder genom vårt engagemang i Pachamama Alliance: Det är först när man tillåter sig att känna alla sina känslor som man kan komma åt energin bakom dem och bryta den handlingsförlamning som lätt blir resultatet när man tar del av dagens globala kriser och utmaningar. I den moderna världen har vi ofta försökt att gå motsatt väg och trycka ner våra känslor eller fly från dem – hela industrier har byggts upp enbart för att uppmuntra detta, genom t ex distraherande shopping och konsumtion, eller genom att vänja oss vid att ta till medicinering vid alla typer av känslomässiga utmaningar. Ibland kan det vara berättigat, men många gånger skulle det räcka med att vi helt enkelt vågar vara närvarande med våra känslor för att de ska läkas, ett budskap som tack och lov börjar få mer spridning genom bl a mindfulness. Det bygger på att våra känslor egentligen är vår största tillgång som kan bidra till verklig förändring, bakom sorgen finns t ex kärleken till världen och när vi förankrar oss i den så blir det naturligt att göra vad vi kan för att bidra till en värld i harmoni.

På vårt första förberedande samtal med gruppen tog Conchita upp möjligheten med ett livsröse på Galapagos... Om det är någon plats på jorden där en sådan minnesplats skulle passa, så är det i denna historiska miljö där Charles Darwin utvecklade sina teorier om arternas uppkomst vilket blev grunden till evolutionsläran. Tanken fick ett positivt gensvar i gruppen och sen var det "bara" att börja fundera ut vägar för att få det att hända. Via nätet hittade jag de organisationer på Galapagos som verkade vara de mest centrala: Nationalparken och Charles Darwin forskningsstation. Jag skickade långa och välformulerade brev till dessa, men fick ingen respons. Nästa steg var att ringa dem, och jag började med forskningsstationen där jag till slut lyckades prata med den tyske chefen som dock visade sig totalt ointresserad. Däremot rekommenderade han oss att kontakta den mediaansvariga på nationalparken. Så jag skickade samma brev till henne som till chefen, dock utan resultat. Vi engagerade även kryssningsföretaget, men det gav inte heller någon öppning till en början.

Ett par veckor före vår avresa, närmare bestämt den 24 juni, hände något som gjorde idén om ett livsröse på Galapagos än mer aktuellt: Då dog "Lonesome George", den sista jättesköldpaddan av sitt slag och en nationalsymbol för hela Ecuador, i sin inhägnad i nationalparken, över 100 år gammal. Långsamt växte tanken fram på att livsröset skulle kunna vara tillägnat George, en tanke som slog rot ordentligt när vi senare under resan berättade för våra guider David Tucker och Daniel Koupermann om projektet. De blev inspirerade och hjälpte oss bl a genom att få kontakt med några personer som var bosatta på Galapagos, en viktig grupp att engagera för att åstadkomma något som kunde bli varaktigt förankrat på platsen. De två mest engagerade hette Patricio Barriga och Godfrey Merlen. Med dem fick jag igång en regelbunden mejlkorrespondens som verkade lovande.

Ändå var allting osäkert in i det sista, och det var först inatt som den verkliga öppningen kom, när jag till sist hade möjlighet att prata direkt med Patricio i telefon. Han berättade att han just satt i ett möte med Galapagos styrande råd tillsammans med ingen mindre än chefen för nationalparken, Edwin Naula. Det visade sig att Patricio är medlem av rådet, en nyhet som ökade mina förhoppningar om att vi kanske skulle kunna få till stånd en ceremoni. Han lovade att försöka ta upp saken med Edwin och återkomma direkt efter mötet. Timmarna gick, och klockan hann bli 2 på natten innan samtalet kom (vi skulle äta frukost kl 5 för att hinna med planet). Patricio hade fått ett naturligt tillfälle att ta upp frågan när Edwin skjutsade hem honom efter mötet. Det visade sig att mina brev aldrig hade nått fram till Edwin som dock genast blev mycket intresserad och kände att Livsröset skulle passa utmärkt i nationalparken. Det blev bestämt att vi skulle träffa Edwin tillsammans med Patricio och Godfrey, en erfaren och respekterad biolog, följande dag kl 15 och ha ceremonin i Lonesome Georges inhägnade kl 17 – vilket flyt!

Patricio och jag enades om att det var ett ovanligt tydligt exempel på synkronicitet, meningsfulla sammanträffanden, att jag hade ringt honom precis när han satt mittemot Edwin. Plus att det var just Patricio som förmedlade förslaget, en person som Edwin har förtroende för. Och idag har det fortsatt på den vägen... Jag ringde Patricio så fort vi hade kommit fram till Porto Ayora, och då hade han redan hunnit trumma ihop en grupp som skulle kunna närvara vid ceremonin. Däremot hade han fått besked av Edwins sekreterare att mötet kl 15 inte skulle kunna genomföras pga andra engagemang. Det kändes lite oroväckande, med tanke på Edwins centrala roll som chef för nationalparken. Vi fortsatte i alla fall enligt planerna och kom överens med den svenska gruppen att de skulle göra allt de kunde för att vara tillbaka från den planerade utflykten till ceremonin. Det skulle inte gå till kl 17, enligt guiden från kryssningsbolaget som arrangerade utflykten, men väl till 17:30 – i bästa fall. Han kunde dock inte lova till 100% att det skulle fungera... Samtidigt skulle solen gå ner kl 18:15, så vi kunde inte senarelägga ceremonin längre än 17:30 – särskilt inte med alla människor som var inställda på att vara på plats redan kl 17. Jag tänkte för mig själv: Håll fokus, andas, slappna av… En övning i tillit!

På något sätt löste sig allt till det bästa i slutänden. Nästa gång jag ringde så visade det sig att Edwin hade råkat passera Patricio just när han berättade i telefon till mig att mötet kl 15 inte skulle bli av. Så fort han lade på luren och upptäckte Edwin så förklarade denne att han visst var inriktad både på mötet kl 15 och ceremonin kl 17 – återigen synkronicitet. Sen gick allt med en väldig fart. Plötsligt var vi på väg från fartyget in till nationalparken. På mötet närvarade även Godfrey, som planerat, och bidrog till att måla upp ett förtroendeingivande sammanhang. Jag berättade om de ingående punkterna i ceremonin – väldigt skissartat och delvis spontant skapat i stunden. Tiden ändrades i all hast till 17:30. Edwin frågade varför ceremonin inte kunde hållas följande dag och fick till svar att vi då skulle vidare med kryssningen. Därefter åkte vi över till kontoret för Patricios organisation, Fundar Galapagos, och kunde skriva ut lite information från nätet plus allsångsblad. Jag och Conchita gav oss iväg till nationalparken utan att riktigt veta vad som väntade.

När vi kom fram till huvudkontoret fanns ingen på plats, men efter en liten stund blev vi upphämtade i en bil med Patricio och när vi kom fram till inhägnaden så hade redan många samlats, inklusive all personal i parken! Samtidigt fick jag ett samtal från kryssningsbolaget om att bussen med den svenska gruppen plus alla andra kryssningsdeltagare var på ingång – svenskarna hade pressat på ordentligt för att de skulle hinna! Till slut var minst 40 personer på plats, inklusive turister från åtta länder och även deltagare från jordbruksdepartementet och WWF. Ceremonin kunde börja i någorlunda tid och genomfördes ungefär som vi hade tänkt. Edwin öppnade upp området så att alla skulle kunna hitta sina stenar i Lonesome Georges inhägnad. Det blev väldigt vackert och gripande när Fausto Llerena, Georges vårdare, fick lägga den första stenen (se bild ovan). Tre sånger sjöngs på tre olika språk – Amazing Grace, Änglamark och Gracias a la Vida. Många kunde texten på den sistnämnda och sjöng med. Efteråt var alla djupt berörda och kände att det hade varit en värdig ceremoni. Fausto sade till oss att han aldrig hade trott att detta skulle hända. Flera invånare på Galapagos berättade att de hade diskuterat olika sätt att hedra George men inte kommit fram till något förrän vi kom. Alla var inställda på att livsröset skulle bevaras och bli en del av nationalparken, som dess besökare kan bidra till. På bilden nedan syns, från vänster till höger: Patricio Barriga, Edwin Naula, Fausto Llerena samt Godfrey Merlen till höger om mig.

Utan att förstå riktigt hur det hade gått till så hade vi plötsligt uppnått målet, och nu fanns det ett livsröse på Galapagos. Detta skulle helt klart inte ha varit möjligt utan hela den svenska gruppen, eftersom det inte hade blivit någon resa utan den. För en stund kunde Conchita och jag njuta av framgången och skicka en tacksamhetens tanke till alla som varit inblandade på något sätt. Sedan fick vi oväntat vara med om en av dessa livets vändningar där man går från att vara exalterad till att bli deprimerad på 90 sekunder. Det hängde samman med ett misstag från kryssningsbolagets sida som gjorde att vi nu är kvar i Porto Ayora medan resten av gruppen befinner sig på kryssning. Mer om det i nästa inlägg...

Tillbaka på Café Cultura i Quito... Timmen är långt efter midnatt och tystnaden har lagt sig här i foajén, t o m nattreceptionisten slumrar. Endast änglarna blickar ned beskyddande från väggtaperna. Vi ska upp tidigt imorgon bitti för att flyga vidare till Galapagosöarna och en kryssning där. Själv sitter jag och väntar på ett samtal som förhoppningsvis kommer att ge oss klartecken för att genomföra ett projekt där som i någon form kommer att sprida ringar på vattnet över hela världen... Det rör sig om möjligheten att inviga en ceremoniplats som kommer att ge människor kraft att engagera sig för en hållbar, rättvis och meningsfull framtid. Genom vårt nätverk tycks vi ha fått de rätta kontakterna för att projektet ska kunna gå vägen och bli förankrat hos de viktigaste instanserna på öarna, även om allt är oklart in i det sista. I väntan på besked ska jag försöka fokusera på den gångna dagen, som förvisso hade sin portion av historiska vingslag som gjorde det tydligare än någonsin att Ecuador står mitt i ett vägval där man antingen kan följa i det gamla industrisamhällets fotspår eller fortsätta gå i spetsen för ett helt annat sätt att leda och organisera ett land, baserat på bland annat naturens rättigheter och respekt för ursprungsfolkens visdom...

Det blev en lång resdag då vi efter lunchen startade bussresan från Hacienda Manteles och vulkanen Tungurahua i söder upp mot huvudstaden Quito. Vi skulle åka längs den legendariska "Vulkanvägen" som genomkorsar landet i nordsydlig riktning mellan två bergsryggar där det är ovanligt tätt mellan vulkanerna. Störst bland dessa är Cotopaxi, en av världens högsta aktiva vulkaner, om inte den högsta. Vi hade redan fått en blick av henne från Quito, men att få uppleva henne på så här nära håll med sin vackra profil var överväldigande... i likhet med t ex Fuji i Japan eller Vesuvius i Italien hör hon till kategorin stratovulkaner som kan bli ytterst explosiva när de får utbrott. Givetvis ses hon av ursprungsbefolkningen som en helig "Apu" som man bör hålla sig väl med, något som vår guide Daniel instämmer i: Han berättade att hela Ecuador troligen skulle bli lamslaget om hon får ett utbrott, vilket brukar inträffa en gång per århundrade. Senaste utbrottet kom 1877 vilket innebär att hon är lite försenad till sin nästa "date." Det första dokumenterade utbrottet inträffade 1534, mitt i ett slag mellan Inkahären och conquistadorerna. Spanjorerna flydde i panik och Inkafolket fick en ännu starkare relation till sin vulkan, än idag respekterad som en kraftfull feminin närvaro med sin vida vackra kjol. Och kanske finns det ett ännu tidigare utbrott dokumenterat... Jag läste om en utgrävning av en massgrav i London från 1200-talet med ca 10 000 döda, där man kommit fram till att orsaken var ett vulkanutbrott med globala temperatursänkningar och missväxt som följd. Man har inte kunnat identifiera vulkanen, men Ecuador pekas ut som ett av de tänkbara områdena, och då är Cotopaxi en ledande kandidat.

Alla i gruppen var lite trötta under bussresan, men ägnade ändå en del tid åt några frågor som vi fick med oss från morgonens avslutning av symposiet "Awakening the Dreamer" (på svenska "Medskapa framtiden") som vi påbörjade i Puyo när vi satt fast i regnet och väntade på klartecken att få flyga in i regnskogen. Avslutningen gick in på det pågående skiftet av världsbilder, hur vi som mänsklighet redan är mitt inne i en övergång från industrisamhällets mekanistiska tänkande till en mer holistisk förståelse av världen - en hoppfull utveckling som redan har skapat djupgående positiva förändringar utan att det har synts i "mainstream media", inklusive att ha gett upphov till historiens största rörelse med över 2 miljoner organisationer involverade i att medskapa en hållbar, rättvis och meningsfull framtid. Man kan jämföra detta med när insikten om att jorden är rund spreds över Europa... Efter att vetenskapen hade dragit denna slutsats så krävdes det en ganska lång process innan det till slut blev en allmän kännedom som på allvar började påverka våra tankar, beslut och beteenden (utan den nya världsbilden skulle man t ex aldrig ha skickat ut de skepp som "upptäckte" Amerika). Uppgiften som vi fick med oss på bussen handlade om hur vi själv vill delta i och medskapa dagens historiska skifte - kanske det största någonsin i mänskligheten historia. Frågorna gällde hur vi vill börja agera eller fördjupa vårt agerande i förhållande till vår personliga balans, Moder jord, våra arbeten/livsuppgifter, våra närmaste relationer respektive samhällsgemenskapen. Inte helt lätt, men nödvändigt, att försöka omsätta alla intryck från regnskogen och bergsfolken till en del av vår vardag.

Ett glatt och överraskande avbrott under resan - och samtidigt en utmärkt illustration till den hoppfulla globala utveckling som börjar spira bortom nyhetshorisonten - kom när vi vid ett rödljus upptäckte att vår andra guide David Tucker, som vi hade skiljts från vid lunchtid, hade hamnat i den intilliggande filen med sin bil. Detta visade sig vara ännu ett exempel på den synkronicitet som vi hade upplevt under hela resan, där olika meningsfulla sammanträffanden vid många tillfällen hade väglett oss vidare... När vi öppnade fönstren för att prata så berättade David att han just hade fått ett besked som många hade väntat på de senaste veckorna och som kan ha en avgörande betydelse för både Ecuadors framtida utveckling och även bemötandet av ursprungsfolk över hela världen. Den Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter meddelade då sitt beslut i det sk Sarayaku-fallet: Ecuadors stat gjorde fel när de tillät bolag att påbörja oljeprospektering i regnskogen utan att först konsultera det lokala Kichwafolket. Från och med nu får inte "konsultation" enbart innebära att man meddelar befolkningen redan fattade beslut. Konsultationen måste baseras på ömsesidig respekt och tillit och ske genom kulturellt anpassade procedurer med målet att uppnå konsencus. Ursprungsfolket måste dessutom ge ett tydligt uttalat medgivande till planerna. En intressant detalj i fallet är att en schaman i sitt vittnesmål berättade att hälften av skogens andar hade försvunnit redan i och med att oljebolaget placerade ut sprängladdningar i marken för att påbörja prospekteringen, ett vittnesmål som blev uppmärksammat i media då man förstod att det handlade om att minsta påverkan har betydelse för helheten. Laddningarna är fortfarande kvar och nu kräver domstolen att de undanröjs snarast. Jag tar med några inspirerande foton från Pachamama Alliance som visar Kichwafolkets kamp och seger.

Detta är en stor framgång för ursprungsfolken som innebär att regeringen måste fördubbla sina ansträngningar att bemöta dem med respekt om man vill komma någonstans med att utvinna naturresurser på deras marker. En trolig följd av beslutet är att regeringen inte kan fortsätta med sina planer på att auktionera ut nya koncessioner i bl a Achuarområdet för oljeexploatering... Samtidigt finns det vissa tecken på att president Correa överväger att ta avstånd från domstolen och gå ur det interamerikanska samarbetet. Detta skulle dock vara ett oerhört drastiskt beslut och regeringen tänker sig nog för både en och två gånger dessförinnan. Ytterligare en bakgrundsfaktor är värd att upprepa här: Planerna på oljeexploatering skulle antagligen inte ha eskalerat så starkt om det inte vore för regeringens valutapolitik. Ecuador har ingen självständig valuta sedan man gick över till dollarn, och efter att man kastat ut IMF och Världsbanken så var man tvungna att vända sig till Kina för nya lån - ett Kina som nu ställer krav på återbetalning i form av olja. Detta visar hur sårbart ett land blir för exploatering utifrån – en typ av ekonomisk invasion – när man lämnar ifrån sig makten över penningskapandet. Om Ecuador hade följt principen att pengar ska skapas för det allmänna bästa snarare än för de privata finansinstitutens ägare, så hade man sluppit hamna ”ur askan i elden.” På så sätt motverkas också den farliga tendensen med överföring av allt större makt till en ekonomisk elit.

Det var sannerligen ett meningsfullt sammanträffande att detta beslut kom just idag, när vi var på väg till ett möte hos Fundación Pachamama som tillsammans med Pachamama Alliance och några andra organisationer har engagerat sig hårt i fallet. När vi kom fram möttes vi av en febril verksamhet och en uppsluppen stämning med anledning av beslutet, men vi blev ändå väl omhändertagna av Patricia Green och två kollegor. Vi blev bjudna på en mer grundlig genomgång av verksamheten än när jag och Conchita var där i början av vår vistelse i Ecuador. I princip arbetar med inom tre huvudområden: 1) Naturens rättigheter, klimatförändring och politisk lobbying; 2) Stöd till ursprungsfolk att fortsätta med sin livsstil och kultur i harmoni med naturen, som populärt kallas för "Buen Vivir" (jämför "Right Livelihood" eller "rätt leverne"), genom program som Djungle Mamas som jag beskrivit tidigare men även ekoturism, fiskodling, lokala valutor samt förnyelsebar energi där man t ex precis är på väg att satsa på soldrivna kanoter för att slippa flyga in det tunga och skrymmande motorbränslet till djungeln; 3) Initiativ som stärker det mångnationella samhälle som Ecuador är med 14 ursprungsnationer inom landets gränser, t ex kartläggning av territorier, utbildning av och stöd till ett starkt ledarskap mm... Ett fjärde programområde kallar de för "Pacha Productions"där de samlar alla video- och mediaproduktioner. Huvudmålet är att främja nya modeller för utveckling och samhällsförändring. I år leder de dessutom ett samarbete mellan alla miljöorganisationer i Ecuador och ser då till att påverka den gemensamma agendan. Fundación Pachamama har slutligen varit ledande i att bygga en global allians för naturens rättigheter.

Vi fick en extra grundlig genomgång av projektet med en komplementär och lokal valuta, eftersom flera i vår grupp är intresserade av nya perspektiv på ekonomin. Projektet omfattar redan tre lokala samhällen och berör minst 10 000 människor. Den nya valutan är ett komplement till dollarn som gör samhällena mindre sårbara vid globala ekonomiska kriser - då kan man smidigt fortsätta med den lokala handeln genom den egna valutan som alla kommit överens om ska ha ett värde, baserat på ömsesidig tillit. På så sätt stannar pengarna kvar och stärker den lokala ekonomin som slipper att åderlåtas av globala aktörer. Till en början missuppfattades projektet som ett försök att ersätta dollarn, vilket framkallade en del oro hos bl a bankerna, men man har varit tydliga med att detta inte är målet. För vår del gav hela presentationen en stor injektion inspiration och framtidstro, och med detta i ryggen for vi tillbaka till Café Cultura där vi tog adjö av vår busschaufför Gabriel och åt en festlig avskedsmiddag med Daniel och tre av deltagarna. Samtidigt välkomnade vi en ny person som bara skulle vara med på Galapagos och längs kusten. Under middagen bestämde vi oss också för ett namn på gruppen: Pacha Vikings!

Nu är kl 2 på natten och jag har just tagit emot det efterlängtade samtalet från Galapagos, som har gett oss klartecken för att genomföra den ceremoni vi har drömt om - rena miraklet! Mer om det imorgon...

Vår utmärkte chaufför Gabriel tar oss än en gång genom Anderna på väg ur ur Llanganates med kurs Quito. Uppfyllda av gårdagens vandringsäventyr lämnar vi Hacienda Manteles bakom oss. Vägarna här uppe är minst lika svindlande och ringlande som floderna i Amazonas, med ibland oväntade hinder på vägen som t ex en bil parkerad mitt i en hårnålskurva där man inte vet vad som väntar bakom kröken. Inte så långt härifrån, en bit in i Llanganates-reservatet, är det väglöst land som vi åtminstone stod på gränsen till under vår vandring i spåren efter gömda guldskatter och uråldriga ritualer. Och vi fann faktiskt en skatt under vandringen, på en oväntad plats... Dessutom fick vi en gåva som vi för alltid kommer att bära med oss. Men dagen började med en ceremoni i vilken vi fick ett unikt tillfälle att stifta bekantskap med ytterligare en helig planta som växer just i dessa trakter, en kaktus känd under namnet San Pedro…

Jag har tidigare nämnt hur olika ursprungsfolk använt metoder som kan sägas förstärka funktioner kopplade till den högra hjärnhalvan – inte minst förmågan att uppfatta sig själv som del i en större helhet, som hjärnforskaren Jill Bolte Taylor har beskrivit. Hos oss kan t ex frigörande andning eller mindfulness ge samma effekt, en sorts mild extas eller fridfullhet förknippad med en helhetskänsla. Den här enkla och ytterst mänskliga upplevelsen har dock inte setts med blida ögon av västerländska erövrare och maktmän. Snarare tycks de ha uppfattat företeelserna som ett hot mot deras auktoritet, kanske för att det inte går att kontrollera personer som har en inre känsla av helhet och sammanhang. Att ”söndra och härska” blir då ett sätt att inte bara splittra grupper av människor utan också att splittra människors inre. Därför finns det många historiska exempel på hur ritualer som ger en inre förankring har förbjudits, t ex andedansen hos Nordamerikas indianer, heliga trummor hos afrokubanska slavar eller samer, eller heliga plantor som San Pedro. I vårt eget samhälle fostras vi sedan länge in i att ersätta inre tillfredsställelse med yttre konsumtion, något som aldrig räcker i längden och därför kräver ett ständigt ökat konsumerande – till den grad att själva vår existens hotas idag.

I det ljuset kan det vara värdefullt, och kanske nödvändigt, att bättre förstå ursprungstraditioner som t ex San Pedro-ceremonin, en tradition som under århundraden har förts vidare i det fördolda som ett sätt för de andinska folken att bevara sin kulturella identitet under långa perioder av förtryck och förföljelse. Kaktusen innehåller en mängd ämnen som kan bidra till en helande effekt, utöver bl a meskalin hittas t ex flera aminosyror och ett kraftfullt antibiotiskt medel. Det är svårt att reducera effekten till ett enda ämne, snarare är den ”större än summan av delarna”, vilket har gett växten ett brett användningsområde i Anderna. San Pedro kan liksom Ayahuasca ge visionära upplevelser och förstärka känslan av frid, lycka och närvaro – därav jämförelsen med himmelriket. Den ger inte lika obehagliga sidoeffekter och har en mildare inverkan som är desto mer långvarig, upp till tio-tolv timmar. Om Ayahuasca ses som en feminin planta (”Mormor”) så är San Pedro maskulin (”Farfar”). Den har brukats av folk i Peru, Ecuador och Bolivia i upp till 4000 år.

Man behöver närma sig dessa plantor genom de kulturella, andliga och ceremoniella sammanhang inom vilka användningen av dem har utvecklats, för att ha en möjlighet att förstå dem och vad de kan bidra med. Risken är annars att de reduceras till ytterligare en konsumtionsartikel bland alla andra i vår moderna värld – en upplevelsekonsumtion som flykt undan vardagen. Man kanske känner en fysisk effekt eller får visioner, men utan möjlighet att förstå eller hantera dem fullt ut… Då kan de snarare förstärka upplevelsen av en fragmenterad värld istället för att bidra till en förhöjd helhetskänsla. Många menar att det är just avsaknaden av helhetskänsla eller ett andligt/existentiellt sammanhang (vilket är distinkt från religiöst) som kan leda till olika former av beroenden av yttre stimuli, eftersom vi då glömmer bort att vi kan hitta upplevelsen inom oss själva. I själva verket behövs ingen yttre stimuli för att skapa upplevelsen, även om många ursprungsfolk ser det som naturligt att ta hjälp av naturens heliga plantor som i deras ögon är underlättande ”hjälpandar.”

Morgonens ceremoni var enkel och vacker. När vi intog den illasmakande vätskan, vilket alla i gruppen valde att göra den här gången, så uttalade vi en intention som vi ville skulle vara med oss under dagen. Vi fick kalla in vägledare som var viktiga för oss, t ex Kristus eller Buddha. Själv kallade jag in den godsinnade naturguden Pan som i den kristna propagandan har förvandlats till sin raka motsats... Idag behöver vi ju sluta fred med naturen. Jag tänkte också på den uråldriga nordiska modergudinnan Hel, vars väldiga rike fanns i jorden och som i både Asatron och kristendomen förvandlades till något helt annat – Hells rike, Helvetet… Nej, sannerligen dags att sluta fred, att ge upp vår rädsla för naturen och vår vilja att dominera den. Dags att inse att himmelriket finns på jorden, något som också fick bli temat för dagen, då vi efter ceremonin påbörjade vår tur upp till foten av Llanganates. Fast egentligen är det fel att skriva ”efter ceremonin” då hela dagen hade prägeln av en pilgrimsfärd. Det blev verkligen en vandring i skönhet, en direktkontakt med det som ledarskapsgurun Joseph Jaworski kallar för ”The Source”, källan som alla nya idéer flödar ifrån och som vi nu behöver ha tillgång till för att skapa lösningar ”utanför ramarna”, lösningar som kan bidra till ett hållbart, rättvist och meningsfullt samhälle. Andra har kallat det att ”vara uppkopplad på the InnerNet.”

Till en början gick vandringen längs små kostigar som ringlade sig uppåt bland bergen över böljande kullar, men vid ett vadställe över en bäck vek vi av till vänster och började följa bäckfåran uppströms genom en ravin. Det var som att vandra rakt in i en tavla, även om stigen gav oss en del utmaningar där den tog oss över stock och sten, allt brantare uppåt. För Conchita blev det riktigt besvärligt, eftersom hon både kände av höjdsjukan och inverkan från San Pedro. En deltagare i gruppen hade redan från början bestämt sig för att stanna på haciendan, eftersom hon blev illamående av drycken. Conchita övervägde också att vända, men kämpade ändå på för att nå ända fram till slutdestinationen i form av ett mäktigt vattenfall som David hade utlovat skulle vara lön för mödan. Vi tog det lugnt och lät den övriga gruppen gå före oss, ibland vände någon från gruppen tillbaka för att stödja och uppmuntra oss vilket gav ny energi och kraft. Conchita använde sina kunskaper från Q’erofolket och lät ett osynligt rep binda samman alla i gruppen, som bergsklättrare. Vi fick också inspiration och stöd från två av gårdens hundar som hade bestämt sig för att följa oss hela vägen. Till slut nådde vi fram, och Conchita grät av utmattning och tacksamhet – upplevelsen var verkligen värd all möda.

Lagom till vi nådde fram började det att regna, men det hindrade inte mig och Lars, en annan deltagare, att slänga av oss kläderna och ta en dusch i det iskalla vattnet från vattenfallet. Vattnet framkallade en vild dans som inte kändes särskilt andlig men som var väldigt uppiggande. Å andra sidan är väl all direktkontakt med naturen egentligen en andlig upplevelse… Efter vattenfallet tog vi oss upp ur ravinen och kom ut på en äng med en svindlande utsikt både upp mot Llanganates-bergen och ner mot dalen. Alla i gruppen hittade en egen plats att sitta och meditera på, samt äta av den medhavda matsäcken – vi hade fastat hela dagen fram till dess. Vi fick sällskap av några hästar som höll till på ängen och som var extra intresserade av våra matsäckar. De blev väldigt närgångna men på ett nyfiket vänligt sätt, kanske kände de av vårt tillstånd som någon beskrev som ”high in spirit.” En av hästarna visade stor uppfinningsrikedom och lyckades dra upp blixtlåset på min ryggsäck.

Under vår vistelse på ängen klarnade vädret upp sakta men säkert, och var riktigt hyggligt när vi påbörjade vandringen tillbaka till haciendan. Det var först då som jag mer påtagligt kände av inverkan från San Pedro, just i form av en sorts mild extas där skönheten i det omgivande landskapet förstärktes, och närvaron här och nu blev extra intensiv. Så småningom kände vi igen oss när vi närmade oss vadstället från ett annat håll än tidigare och kunde följa kostigarna tillbaka. Strax innan vi var framme vid haciendan lade jag och Conchita oss på rygg på marken för att helt och fullt njuta av stunden. En av hundarna stannade troget kvar och vakade över oss medan resten av gruppen gick vidare. Vi var starkt närvarande till en känsla av att vara ett med den omgivande världen, ”tranquility” var ordet som kom till mig. Det kändes som om vi skulle stanna där av någon anledning som inte var helt tydlig för oss. Tiden gick och hundarna avlöste varandra i sitt beskydd av oss. Så fick vi till slut en impuls att sätta oss upp och blicka mot horisonten, och då såg vi synen…

Molnen bortom bergen i söder började skingras och fram trädde den stora farmodern, den väldiga vulkanen Tungurahua, i all sin majestät och skönhet… En syn för gudar! Kanske hade vi visat oss värdiga att se henne, genom att fullt ut uppleva och uppskatta landskapets skönhet. Det var i alla fall så vi valde att tolka den gåva vi fick. Conchita var fullt sysselsatt med att skingra de resterande molnen, så som hon lärt sig av sina mästare från Q’erofolket, medan jag lät kameran arbeta för högtryck. Det visade sig att några av ”molnen” kom från vulkanens egen aktivitet. De täckte länge hennes västra sida, men till slut lät hon oss se henne i sin fulla prakt. Sent omsider påbörjade vi slutligen den sista delen av vandringen, helt lyriska och fulla av tacksamhet. När vi kom tillbaka så var de övriga i gruppen lika uppspelta eftersom de hade en fin utsikt också från haciendan. Middagen blev ett riktigt firande, där vi passade på att tacka våra båda guider för hela den dittillsvarande resan, med tanke på att David skulle avvika från gruppen igen nästa morgon. De fick var sitt exemplar av min och Conchitas CD med kubansk musik komponerad av Conchitas mamma. Daniel uttryckte sin glädje över att han inte sett mig böjd över datorn en enda gång under dagen… Fast ärligt talat så gick jag upp redan kl 5 för att ha tid att skriva eftersom jag visste att jag resten av dagen skulle innebära ett helt annat fokus…

Och hur var det då med Davids teori om guldet och Quito-skatten? När vi befann oss uppe på ängen, vid foten av Llanganates, sade han att hans tanke var att Inkafolket hade hittat på legenden som ett sätt att locka spanjorerna att söka vidare, i hopp om att de till slut skulle finna det som Inkas ansåg vara det verkliga guldet: Den inre upplevelsen, kontakten med källan eller helhetsupplevelsen som vi själva fick ta del av. Så ur det perspektivet fann vi guldet i Llanganates. Samtidigt medgav David i morse, innan vi i gruppen gjorde en avslutande cirkel för vandringsupplevelsen, att han hade börjat omvärdera sin teori efter att ha hört oss berätta om den nya forskningen. Kanske är det så ändå att skatten existerar… I så fall så såg han nu en ny möjlighet: Om den hittas detta år eller något av de närmaste åren, så kan det ge ny kraft till den andinska kulturens pånyttfödelse. I själva verket är det den perfekta tidpunkten för skatten att åter se dagens ljus, eftersom detta skulle tolkas som ytterligare en bekräftelse på uppfyllandet av profetian om ”Inkans återkomst” som innebär en återkomst av de mest centrala värderingarna i inkarikets världsbild, med respekt för Naturen som en levande person – Pachamama!

Och apropå Pachamama så är vi nu återigen på väg mot Quito för ett möte hos Pachamama Alliance där vi kommer att få höra mer om deras program. Just denna dag har redan visat sig vara historisk när det gäller ursprungsfolkens rättigheter, men den nyheten sparar jag tills nästa avsnitt…

Jag har vaknat långt före gryningen. Vi befinner oss på haciendan Manteles, vid foten av de mystiska skogarna i Llanganates-bergen, ett reservat känt för att bl a bjuda på enastående naturupplevelser men även för legenderna om gömda inkaskatter. Dagen kommer att gå i skönhetens tecken, dels genom en ceremoni som vi har fått en unik möjlighet att delta i och som de andinska bergsfolken tycks ha värderat högre än allt guld som de blev bestulna på, dels genom en vandring som kommer att ta oss ännu närmare Llanganates. Under gårdagens resa hit och välkomstmiddag med gemenskap på kvällen har förväntningarna byggts upp, bl a genom berättelserna om Quitoskatten och om den väldiga snöbeklädda vulkanen Tungurahua som ska finnas någonstans i molnmassorna. Det är svårt att tro att vi för bara ett dygn sedan fortfarande befann oss i regnskogen…

Efter att ha flugit ut ur djungeln, ledsagade av den väldiga Pastaza-floden på vår vänstra sida, blev vi upplockade av vår chaufför Gabriel som väntat med bussen och det mesta av vår packning i samhället Puyo. Vi satte direkt kurs västerut och staden Baños där vi skulle äta lunch. Baños är ett Mecka för unga äventyrare och bjuder på bergsupplevelser av alla de slag: Vandringar, cykelturer, bungyjumps, ziplines över djupa raviner mm mm... Enda incidenten på vägen var att vi blev påkörda bakifrån när Gabriel bromsade in för ett av alla de gupp som byggts in just för att sänka farten. Den bakomliggande bilföraren var inte beredd på detta och låg själv troligen för nära - så som man ofta gör i latinska länder där bilkörningen emellanåt kan bli lite hetsig. Han fick slå följe med oss till Baños där ansvarsfrågan kunde lösas relativt snabbt på stadens polisstation. Bilföraren fick givetvis ta på sig ansvaret, samtidigt som det var hans egen bil som blev mest illa åtgången. Vi har tagit del av statistik som berättar att det tyvärr är ganska vanligt att bussar är inblandade i dödsolyckor i Ecuador, men då rör det sig om lokala och kanske dåligt underhållna bussar som tävlar på de farliga bergsvägarna för att hinna först till nästa hållplats och därmed få sälja biljetter till passagerarna.

Strax efter Baños tog vi av till höger. Vädret var relativt molnigt men det var ändå tillräckligt klart för att kunna njuta av den fantastiskt vackra och bördiga dal mot vars botten vi långsamt och sicksackande var på väg. Bördigheten beror på en kombination av flera faktorer, bl a närheten till den aktiva farmors-vulkanen Tungurahua som under årens lopp har försett närområdet med näringsrika tillskott till jorden. Målet var haciendan, beläget på sluttningarna i den bortre delen av dalen, vars ägare en gång i tiden regerade över området som en enväldig kung. Idag är haciendan ombyggd till hotell där den spektakulära utsikten är en del av njutningen. Dalen omgavs av storslagna berg och vi förstod att bakom den synliga horisonten, någonstans i molnmassorna, gömde sig den storslagna Tungurahua. Vi sände ut en tyst bön om att få se en skymt av henne under vår vistelse.

Väl framme vid Hacienda Manteles blev vi mottagna av den musikälskande driftsansvarige Fernando som gav ytterligare en bekräftelse på den starka kubanska närvaron i landet, då han hade studerat den afrokubanska Yoruba-traditionen och hyste en speciell förkärlek för naturguden Changó som står för kärlek, kraft och sägs ha haft makten över blixten innan gudinnan Oyá tog den från honom. Liksom många ursprungstraditioner är Yoruba en praktisk livsfilosofi mer än en religion. Kanske var det Fernandos lovprisning av Changó som gjorde att han hade en så frodig trädgård vars frukter vi fick smaka av på middagarna. Han skötte också ömsint om gårdens djur, bl a tre gästvänliga hundar och en åsna som han hade tränat i att kunna dansa till hans favoritmusik reggae. Hon hette Rasta. Under vårt besök levde hon dock upp till ryktet om envishet och hade ingen lust att visa några konster.

Till kvällens middag anslöt sig David Tucker (närmast brasan på bilden nedan), som hade varit med oss i olika etapper av resan. Det blev ett kärt återseende och vi hade mycket att samtala om. Han hade flugit med oss in i djungeln men hoppat av vid en mellanlandning för att rekognosera inför en annan gruppresa. Där hade han träffat ett kanadensiskt TV-team som tog honom till sitt hjärta och gjorde honom till en del av sina program om ursprungsfolk. Under middagen diskuterade vi den legendariska Quito-skatten som ska vara gömd i Llanganates. Bakgrunden är att den store Inka-härföraren Rumiñahui, än idag en folkhjälte i Anderna, hade fått rapporter om concquistadorernas härjningar i mellersta Inkariket. Istället för att genast gå till attack så ledde han sin 6000 man starka här upp till Quito där de tömde staden på allt guld och gömde det högt uppe i Anderna, oåtkomligt för spanjorerna. David berättade att han hade en teori om skatten som han skulle berätta dagen därpå under vår vandring upp i Llanganates.

Under tiden passade vi på att berätta för honom om forskning vi tagit del av med nya uppgifter om var skatten kan vara gömd. En svensk forskare ledde mellan 1985 och 1995 sex expeditioner till ett specifikt område i Llanganates som av allt att döma motsvarar de historiska angivelser som finns bevarade i bl a en gammal karta – och som ingen har lyckats tyda och följa före dessa upptäckter. Hans ansträngningar har lett till en bok och två TV-dokumentärer som visades i svensk TV i mitten av 90-talet. Om skatten hittas så tillfaller allt Ecuadors stat, då det rör sig om unika kulturvärden med tanke på att det finns väldigt få fynd bevarade från Inkatiden. Beräkningar gör gällande att det kan röra sig om uppemot 2000 ton guld – en mängd som är svår att föreställa sig.

Jag och Conchita har haft utbyte med Inkaättlingarna Q’eros i Peru om hur man skulle gå tillväga ifall skatten hittas. Och vilka är bättre att tillfråga än de vars förfäder en gång blev bestulna på sina rikedomar (för inkas hade dock guldet inget värde som handelsvara utan som ett sätt att förstärka kontakten med det gudomliga)? Via vår vän Elisabeth Jenkins gick frågan vidare till de äldre traditionsbärarna (paqos) i den autonoma Q’eronationen och Don Fransisco som då var deras ordförande. Enligt deras tradition tillfrågades bergsandarna – Apus – och svaret blev enligt Elisabeth oväntat positivt, då projektet visade sig ha deras välsignelse. Detta är inte så vanligt idag eftersom de flesta ursprungsfolk av naturliga skäl ser misstänksamt på varje försök från omvärlden att gräva i deras förflutna.

Dock underströk Q’eros i sitt budskap att när väl skatten hittas så är det viktigt att flera paqos är närvarande som kan rensa skatten från "tunga energier", eftersom de hade förnummit att det fanns en hel del trauman knutna till skatten. Om en människa rör vid skatten utan att rensa dessa energier, så kan de överföras till honom eller henne. Kanske var det detta som ledde till att det fåtal personer som tidigare har hittat skatten hann omkomma innan de kunde föra någon annan till platsen. Då har vi alla ingredienser på plats i denna legend som ligger till grund för Indiana Jones-filmerna: En försvunnen skatt, en gammal karta som ingen lyckats följa samt en ”förbannelse” i form av den tunga energin. Fast Q’eros menar att energierna inte är dåliga i sig, i själva verket hävdar de att tunga energier är näring för Moder Jord - Pachamama - som likt en kompost kan omvandla dem till ljusare energier. Men man måste veta hur man arbetar med sina intentioner så att de inte fastnar på vägen.

När vi skulle lägga oss så kändes det lite kittlande vid tanken på att nästa dag få vandra upp till foten av dessa legendariska berg och även att få höra mer om Davids teori. Dessutom skulle det finnas möjlighet att inleda dagen med en ceremoni liknande den vi gjorde i regnskogen. Som ett löfte om en spännande dag fick vi under natten ta del av en hälsning från Tungurahua i form av en skarp smäll som fick oss att sätta oss upp i våra sängar. Dessförinnan hade Conchita hört något kloförsett djur utanför fönstret som skrapade mot rutan. Traktens andar gjorde sig påminda om sin existens...

Jag somnade med huvudet fullt av frågor inför den förestående ceremonin: Vad är det som har varit så viktigt för de andinska ursprungsfolken i Ecuador och Peru att schamaner, helare och andliga vägledare har varit beredda att offra sina liv eller t o m dött i sin kamp för att föra ceremonin vidare? Och varför upplevde spanjorerna den som så farlig att de lade stor kraft på att förinta den? De andinska folken har klarat sig utan guldet de blev berövade, men detta har de inte kunnat släppa vilket innebär att ceremonin måste spela en viktig roll som kulturbärande element. De har gått långt i att försöka skydda den, bl a genom att dölja den bakom kristen mytologi kopplad till evangelisten Petrus – Sankte Per som sägs ha nycklarna till himmelriket. Återigen rör det sig om en ceremoni kopplad till en helig planta, en kaktus som heter Huachuma eller Wachuma på det andinska Quechua-språket men idag är mer känd som San Pedro, dvs Sankte Per.

Nu har solen gått upp och det är dags för morgonsamling och ceremoni. Ett nytt äventyr står helt klart inför dörren…