(Detta avsnitt utspelar sig nästan helt på ett inre plan, den inre resan. Som kontrast publicerar jag fantastiska bilder från den övriga gruppens ”yttre” äventyr på Galapagoskryssningen – den händelse som utlöste den konflikt som beskrivs nedan. Och det kanske passar bra med urtidsdjuren som illustration... Antagligen var den gamla reptilhjärnan aktiverad...)

På flygplatsen var vi glada över att i morse få återförenas med den svenska gruppen. Conchita kunde smidigt lösa ut örterna hon hade varit tvungen att lämna ifrån sig vid ankomsten när säkerhetspersonal granskade hennes stora säck läkeväxter från de inhemska marknaderna – syftet var förstås att skydda öarnas flora och fauna. Jämfört med gårdagen så kände jag mig nästan hög av all vätskeersättning som jag tryckt i mig. Det tillsammans med en imodium fick mig nästan att glömma hur sjuk jag var. Så småningom stod det klart att flyget var rejält försenat vilket visade sig erbjuda ett antal möjligheter... Dels så träffade vi återigen Mauritzio från jordbruksdepartementet, som vi hade hoppats, och kunde då berätta om Juan Nuñes del Prados dokument om att utrota hunger i Latinamerika. Mauritzio lovade på stående fot att han skulle se till att det skulle hamna i rätt händer – det var bara att tacka och ta emot för denna enastående medvind av sammanträffanden. Dessutom fick jag tid att sitta ner och prata med min vän om missförståndet som uppstod när jag och Conchita valde att göra det som vi ansåg var bäst för alla inblandade, nämligen att hoppa av kryssningen och stanna i Puerto Ayora för att alla på båten skulle få en säng och ett rum. Jag hade inbillat mig att det skulle vara en enkel sak att klara upp missförståndet – fanns det bara tid att prata igenom saken så skulle han säkert förstå att vi inte hade något annat val – men återigen fick jag lära mig hur mycket det är som jag inte vet att jag inte vet. Denna dag, ganska händelsefattig på ”utsidan”, bjöd på en desto vildare inre flodfärd… Imorgon hoppas jag att vara tillbaka på den ”yttre” resan med en vilodag i Salinas, men dessförinnan behöver jag förstå något av vad som egentligen hände idag…

Det visade sig att min vän från första stund hade varit övertygad om att vi hoppade av båten för vårt eget personliga intresse. När jag väl hade förstått denna hans uppfattning så tänkte jag lättad att nu skulle det i alla fall bli enkelt att reda ut det hela. Jag stod i trygg vetskap om att vår avsikt hade varit att bidra till en lösning som fungerade för alla, och jag skulle bara behöva berätta detta så skulle saken vara ur världen. Så fel jag hade... Först blev han förvånad och fick fråga igen om det verkligen bara var på grund av boendet som vi hoppade av. Jag bekräftade nickande och väntade på det leende som brukar följa på insiktens klarhet, särskilt när det gäller en gammal kär vän som han. Istället fick jag en ofattbar respons: Han valde att hålla fast vid sin första uppfattning och hävdade att jag inte talade sanning. Detta ögonblick har etsat sig fast i mig, när jag såg att han satt och vägde för att sedan vända tillbaka i sin gamla övertygelse. Nu sade han att det omöjligt kunde ha varit bara boendet som orsakade vårt val, eftersom han själv hade haft en idé om hur det skulle lösas. När jag svarade att det inte hade framkommit någon lösning från någon person under hela dagen innan avfärd, så medgav han att han inte hade yppat sin idé till någon eftersom han ville avvakta då den skulle innebära vissa uppoffringar för hans del. Just av den anledningen hade vi själva inte velat pressa någon att ställa upp på en lösning som i slutänden kanske inte skulle kännas acceptabel, med tanke på hur mycket som var och en hade betalat.

Jag blev djupt upprörd över hans påstående att jag medvetet skulle måla upp en annan bild av mina avsikter än den som var sann för mig. Jag kunde känna hur jag skakade inombords. Men samtidigt var jag medveten om att det som utspelade sig bara var en illusion som inte hade med verkligheten här och nu att göra. Jag har under åren lärt mig att de flesta draman som utspelas i den "yttre" världen mest är upprepningar av oläkta situationer i det förflutna, och att syftet med de yttre händelserna är att de ska aktivera dessa oläkta sår för att vi ska få en chans att se dem och läka dem. För min del var det tydligt vad åtminstone en del av såret bestod i: Känslan att inte vara hörd och sedd i min avsikt, som den jag är, något jag också talade om för min vän som alltså i sin tur kände sig sviken pga hur han tolkade mina avsikter. Det är en märklig känsla att både vara mitt inne i dramat och samtidigt se det utspela sig med en viss distans. När jag sitter här och skriver så drar jag mig också till minnes ett av mina mål med resan: Jag bad om att få möta och läka allt det som står i vägen för att jag till fullo ska kunna vila tryggt i mig själv oavsett vad som händer. Jag har som jag tidigare nämnt valt en ganska otrygg väg i den ”yttre” tillvaron, i medvetenhet om att många fler sannolikt kommer tvingas att konfrontera samma otrygghet inom en relativt snar framtid pga den sammantagna effekten av de globala kriserna. Förhoppningsvis slipper vi det, men annars behövs personer som åtminstone i viss mån har utforskat terrängen och i bästa fall kan bidra med vägledning till andra. Och nu kan jag alltså konstatera att jag har blivit bönhörd i min önskan att få möta och bearbeta hindren för detta, i och med att jag har tvingats möta ett av mina djupast liggande sår – att inte uppleva mig bekräftad i mina avsikter.

Jag kunde trots upprördheten se att situationen var ett förklätt lärtillfälle som gav mig möjlighet att läka och växa som människa. Jag befann mig helt enkelt mitt i livets skola, något man ofta ber om att få uppleva men inte alltid tycker är så roligt när det väl händer. Situationen var en gåva till mig, där jag antingen kunde välja att utan reflektion och eftertanke ge mig hän i dramat med anklagande fingrar och symboliska nävar, eller fortsätta vara medveten och närvarande medan dramat pågick, för att lyssna efter vad situationen ville lära mig som kunde vara av bestående värde. Jag visste redan från början att Ecuadorresan skulle pågå på både det yttre och inre planet, och nu när jag så tydligt hade hamnat mitt i en inre exkursion eller bergsvandring så var det lika bra att säga ja till även denna etapp som kändes minst lika utmanande, äventyrlig och fylld av strapatser som vandringen upp till Llanganatesbergen eller genom det meterhöga vattnet i regnskogen... Den här konfrontationen var en lika meningsfull del av resans tema som allting annat. Så varför stoppa nu när jag inte hade tvekat inför någon utmaning under våra tidigare äventyr? Jag fortsatte alltså att mitt i vårt meningsutbyte försöka vara närvarande och lyfta fram potentiella lärdomar som jag kunde se, allteftersom de visade sig. Jag anade inte att denna lilla situation skulle visa sig erbjuda en guldgruva av insikter…

En av de möjliga lärdomar jag såg gällde kraften i ogranskade antaganden. Hela den moderna världens världsbild är uppbyggd av en mängd ogranskade föreställningar som vi tar för givet är sanna, t ex myten om evig materiell tillväxt på en begränsad planet. Att lära oss att genomskåda dessa kan vara helt avgörande för om vår civilisation kommer klara krisen eller inte. Nu föreslog jag för min vän att han kanske var påverkad av ett sådant antagande – ett antagande om mina avsikter som han inte hade stämt av med den som kunde veta något om saken, dvs mig. Han svarade att detta var mer än ett antagande, det var också en magkänsla... Det var ett svar som gav mig en riktig aha-upplevelse när det väl hade fått sjunka in ett tag. Jag insåg att vi som människor tror att våra antaganden om världen enbart är mentala konstruktioner, mentala mönster, som ju i så fall skulle vara ganska enkla att genomskåda och ändra. Men i själva verket utgörs de av hela paket av både mentala och känslomässiga mönster, tätt sammanslingrade med varandra, som får dem att framstå som rena rama sanningarna – vi VET, utan minsta antydan till tvivel, hur världen ser ut och hur andra personer fungerar. Det blir extra svårt för oss att släppa våra antaganden och världsbilder eftersom de dessutom slingrar sig in i våra föreställningar om oss själva. Ger vi upp vår bild av världen så kan det kännas som om vi förlorar oss själva. Det är inte det att känslorna ljuger, men de kanske inte säger sanningen om det som är fakta i den aktuella situationen utan snarare om vad vi upplevde i liknande situationer i det förflutna och som nu behöver läkas. Därför behöver vi lyssna till vår magkänsla, inte för att den alltid vet vad som pågår i den yttre världen (inklusive andras verklighet), utan för att den ger viktiga ingångar till vår egen inre värld – vad vi behöver kunna se och omfatta för att lära och växa vidare.

Det är ingen idé att fördöma våra antaganden om världen och om varandra, i själva verket är de allt vi har för att kunna orientera oss. Hur världen verkligen är beskaffad kommer alltid vara bortom vårt absoluta vetande, vi kan bara skaffa oss mer eller mindre väl underbyggda antaganden om den. Men då är det också viktigt att ständigt vara villiga att släppa dem. Idag har vetenskapen lärt oss att vi behöver uppdatera våra antaganden från industriåldern, samma budskap som kommer från ursprungsfolken, eftersom dessa föreställningar nu skapar fler problem än de löser. Fortfarande kan vi inte veta om vetenskapens nya antaganden om världen är helt korrekta, men de är i alla fall med stor sannolikhet mer träffsäkra än för 100 år sedan. Det enda vi egentligen kan veta något om med viss säkerhet – förutsatt att vi är någorlunda vakna och medvetna – är våra egna avsikter, vilket råkar vara just den aspekt av verkligheten som min vän nu antog sig vara så säker på att mina egna utsagor i frågan verkade vara helt irrelevanta för honom. Det kan man kalla för en kosmisk ironi... Samtidigt som detta var en frustrerande upplevelse, så kunde jag se situationen och lärdomarna som en svårsmält men värdefull gåva som bara kan komma från en person man verkligen älskar – annars skulle jag inte ha blivit så upprörd och engagerad. Att på 90 sekunder gå från skyhög inspiration till kraschlandning föder en viss ödmjukhet inför livets vändningar. Jag tänkte också på alla de gånger som jag själv antagligen har behandlat andra människor på liknande sätt som jag nu upplevde mig behandlad – inte minst den person som står mig närmast, Conchita. Samtidigt är det så att vara människa: Man gör intrång i andras liv, på gott och ont. Jag kan bara hoppas att hon och alla dessa människor har hittat sätt för att bearbeta såren som jag har bidragit till att väcka. Och någonstans är det en del av det finstilta i våra verkliga kärleks- och vänskapsrelationer, att de även ska kunna aktivera våra slumrande sår så att vi får chans att läka dem.

Men lärdomarna stannade inte där... Utifrån denna lilla incident fick jag ännu fler insikter om vilka utmaningar vi står inför som mänsklighet när det gäller att genomskåda den moderna världens världsbild, montera ned den och ersätta den med nya synsätt – eller berättelser – som bättre kan vägleda oss i en hållbar, rättvis och meningsfull riktning. Min vän åberopade ytterligare en faktor som han menade stärkte hans antagande om att jag hade agerat för att gynna mina egna personliga intressen framför gruppens: Han hade nämligen stämt av sina tankar med några andra i gruppen och då fått en respons som han tolkade som en bekräftelse på hans egna intryck. För mig blev detta en oerhört tydlig illustration till hur ett antagande som från början är individuellt så småningom etableras som en allmänt accepterad sanning när tillräckligt många håller med om det. Problem uppstår när någon upptäcker att antagandet inte stämmer, eftersom det kan kännas svårt att bryta med den etablerade uppfattningen… Ett exempel på makronivå är antagandet att vi kommer att ha olja i evighet. På mikronivå kan vi som människor ha en tendens att vilja bekräfta våra vänner snarare än att ifrågasätta eller problematisera varandras föreställningar. Normalt lever vi inte heller efter medvetna spelregler i en relation eller en grupp, som t ex att stödja varandra i att vända sig till den som kan veta något om saken framför att diskutera antaganden om en icke närvarande person. Detta är mänskligt, och vi blir ofta chockade när våra omedvetna gruppbeteenden leder till situationer där någon såras på ett sätt som ingen hade haft för avsikt. I detta fall kunde jag se hur jag och Conchita själva hade bidragit till spridningen av det felaktiga antagandet om våra avsikter... Det fanns överhuvudtaget inte mycket tid att kommunicera på, och vid de få tillfällen som visade sig så valde vi att framhäva de positiva sidorna av vårt val att avstå kryssningen, eftersom vi inte ville att någon skulle åka iväg på den och känna skuld över att vi inte var med. Vi kunde aldrig föreställa oss hur det kunde misstolkas. Samtidigt är det bra träning att möta detta, särskilt om man vill utmana rådande världsbild...

Detta att min vän hänvisade till gruppens intryck väckte också andra sår från det förflutna i mig... Jag såg framför mig bilder från tiden i min grundskoleklass, där vi bokstavligen simmade i ogranskade antaganden om oss själva, varandra och världen, utan att få ordentligt stöd eller vägledning från vuxenvärlden. Resultatet blev att några, däribland jag, blev utsatta för mobbning, en situation som kulminerade i att en flicka i klassen omkom när hon sprang ut framför en bil – enligt vissa avsiktligt. Min egen medvetna och omedvetna bearbetning av upplevelserna ledde för flera år sedan till att jag under loppet av några dagar drömde tre starka drömmar som pekade på mitt framtida arbete: I den första drömmen förlät jag de som hade mobbat mig, i den andra drömmen hade jag tagit en vis man till klassen som bl a pratade om kommunikation – faktiskt en av initiativtagarna till den verksamhet som nu lett till att jag befinner mig i Ecuador – och i den tredje stod vi alla i en stor ring på skolgården och höll varandras händer, som en symbol för att gruppen och gruppmedlemmarna hade blivit hela igen. Jag förstod att detta var den möjlighet som vi inte hade lärt oss att ta vara på: Att använda gruppens kraft till att medvetet läka individuella sår, snarare än att omedvetet förstärka dem. Detta har jag sedan kunnat använda mig av i mitt arbete med att vägleda organisationer och team i deras visionsprocesser, då jag har en stor känslighet för subtila energier i relationer, inte minst i grupper, på gott och ont.

I efterhand förstod jag att de som framstod som störst och starkast själva hade haft svåra upplevelser och sår som de agerade ut i gruppen – enligt Paulo Freire behöver ju såväl förtryckare som förtryckta frigöras. Med rätt vägledning kunde vi alla ha växt med hjälp av våra gemensamma erfarenheter, det är kraften i medvetandegörandet och det egentliga syftet med de draman vi iscensätter. Dessa minnen kom tillbaka när jag nu kunde notera att samma känsla av att inte vara hörd eller sedd väcktes genom min väns beskrivning av hur andra i Ecuadorgruppen hade bekräftat hans antagande. När jag direkt pratade med andra gruppmedlemmar så visade de sig dock inte ha en lika rigid eller kategorisk uppfattning som jag upplevde att min vän uppvisade vid just detta tillfälle – man hör väl ofta det som passar den egna verklighetsbilden. Däremot kunde jag notera att jag efter återföreningen med gruppen fick reda ut flera olika typer av små klagomål och missuppfattningar, ett fenomen som inte hade funnits där innan kryssningen. Jag kunde känna det som om jag fick ta emot en del små nålstick från olika håll, en känsla som givetvis också kunde ha mer att göra med mitt eget förflutna än med den aktuella situationen. För mig skulle det vara spännande att i en dialog med övriga i gruppen få ökad klarhet i vad som pågick, genom gemensam reflektion och självreflektion, men för stunden kan jag bara bjuda in alla andra berörda att utforska saken för sig själva. Jag tror att hela situationen kan fortsätta att vara en guldgruva för lärande för samtliga inblandade, om man är villig till det. Men detta har jag ingen kontroll över.

En intressant iakttagelse är att bland alla de responser jag mötte från gruppen, fanns det två varianter som var varandras exakta motsatser: Å ena sidan min väns antagande om att vi genom valet satte våra egna intressen före gruppen, vilket utlöste en ilska hos honom, å andra sidan ett antagande från minst en annan person i gruppen om att vårt val var ett självuppoffrande sätt att sätta gruppens intressen före våra egna – alltså ett paradoxalt motsatt perspektiv – vilket lätt kunde ha utlöst en känsla av skuld hos dem. Jag skulle säga att båda dessa perspektiv grundade sig i en världsbild som bygger på separation, i det här fallet uttryckt som en separation mellan gruppens intressen och individens intressen, som att det skulle vara två motsatta saker. Om man istället utgår från vetenskapens senaste rön om att allting i världen är djupt förenat med och påverkar allting annat på oförutsägbara sätt, så blir det inte längre möjligt att ställa gruppens intresse mot individens eller vice versa. Kontentan av den nya världsbilden är att vi alla är ett, vilket innebär att "egenintresse" är detsamma som att verka för det gemensamma bästa. Detta var insikten som hade blivit så stark i ceremonin hos schamanen Zumpa i regnskogen, och vad jag kan se så var det också denna utgångspunkt jag hade i beslutet som jag och Conchita fattade: Att varken sätta gruppens eller vårt personliga intresse i första rummet, utan att helt enkelt hitta en lösning som fungerade för alla berörda. Varken mer eller mindre.

Därför tedde min väns anklagelser också obegripliga från början, eftersom vi just i den situationen tycktes utgå från helt olika världsbilder. Där jag stod just då var det inte ens meningsfullt att tänka sig en konflikt mellan personliga och kollektiva intressen. Klarsynen från visionen i regnskogen dröjde sig kvar och fick hela idén att framstå som smått absurd, som ett av de missförstånd som byggde den gamla mekanistiska världsbilden om ett uppdelat universum – universum som en maskin med separata delar. Antagandet att individen kan vinna om inte alla vinner förlorar sin kraft när man till fullo accepterar att allt är olika uttryck för samma livsenergi. Förlorar en, förlorar alla – det är ett synsätt som idag blir alltmer relevant. Den här insikten kändes som att minnas något jag hade glömt sedan länge… Och tanken att det är mänskligt att glömma gav mig större medkänsla för min vän: Kanske speglade hans reaktion helt enkelt hans egen brottning med att hitta balans i sitt ledarskap. Kanske väcktes tidigare sår i honom gentemot manliga auktoritetsfigurer. Kanske fanns där en saknad bakom ilskan – han var den som inte hade kunnat tänka sig en resa utan oss, när vi tvekade pga de höga kostnaderna. Kanske fanns skuld, för att han inte yppade något om den lösning han hade sett. Kanske rädsla att bli lurad, som ett spöke från det förflutna… Kanske allt på en gång. Bara han kan veta. Att släppa taget om ett ogranskat antagande är som att skala av en lök av tankar och känslor som kanske gömdes bakom antagandet, för att slippa uppleva dem. Men det är alltid mer hälsosamt att skala löken, med flödande tårar… Det är min erfarenhet från de gånger jag själv varit klok nog att göra det.

Den viktiga frågan är nu för mig: Vad är det jag kan påverka i detta, och vad kan jag inte påverka? Helt klart så kan jag inte påverka min väns uppfattning och antaganden, vad som händer på den fronten kan jag bara ta emot så som det kommer – inklusive mina egna reaktioner på det. Det enda jag kan påverka är egentligen mitt eget förhållningssätt till hans och mina reaktioner, och där jag kan se ett antal val: Ett val skulle vara att i ett sårat tillstånd stänga av relationen för all framtid, eftersom en del av mig känner sig kränkt och undrar varför man överhuvudtaget ska försöka göra skillnad för världen när man blir behandlad så. Det kan vi kalla för val (a). Denna respons skulle verkligen vara ett uttryck för den gamla världsbilden och skulle bara förstärka det globala grundantagandet att vi lever i en värld där allt är separerat från allting annat. Ett annat val är att lära mig leva med att inte vara fullt sedd och hörd, och ändå se kärleken, hängivenheten och den goda vilja som strömmar från min vän – val (b).

Han är inte skyldig mig något, däremot ger han mig en gåva i form av möjligheten för mig att ständigt förlåta på nytt, att tillåta andra människor att vara som de är inklusive sina antaganden så länge de har dessa. Att släppa kontrollen och inse att jag kan vara fullt älskad även om jag inte är fullt förstådd. Att förlåta andras sätt att behandla mig på även om dessa kanske inte fullt ut respekterar mig för den jag är och det jag gör. Att välja tillit till andra, inte grundad på ”bevis” för att de är förtjänta av det, utan tillit till deras grundläggande kärleksfulla avsikt – oavsett om de själva är i kontakt med den eller inte. Att se mänskligheten i andra, att ingen är perfekt – och kanske framför allt att älska allt det som inte är perfekt hos mig själv, eller snarare se att jag är perfekt i alla mina tillkortakommanden med att nå ut och vara tydlig. Just nu ser jag klart att hela denna lärsituation har varit perfekt och gett precis det jag behöver vid just detta tillfälle. Det tredje valet (c) grundar sig på just detta: Att hedra lärdomarna som en gåva genom att se det allmänmänskliga i dem och föra dem vidare för att stödja andra som råkar ut för samma sak – oavsett i vilken roll man råkar befinna sig. Och kanske, kanske kan min vän och jag en dag sitta ner och skratta åt det hela, och samtidigt känna tacksamhet över att situationen till slut förde oss närmare varandra. Hittills har den i alla fall gett mig ökad förståelse för mig själv.

Jag deklarerar nu att jag väljer både och – både b och c, att leva med meningsskiljaktigheterna och att ta vara på lärdomarna. Kommer jag att kunna leva i enlighet med alla dessa insikter? Ibland. Och ibland inte. Det blir en del av lärprocessen, helt enkelt. De känslomässiga aspekterna kommer med säkerhet att fortsätta bearbetas, det går inte att värja sig mot den processen hur klarsynt jag än tycker mig vara i nuläget. Att ha skrivit mig igenom situationen har dock bidragit till bearbetningen, en sorts självterapi som har gjort att jag nu återigen ser fram emot morgondagens vilodag i Salinas. Och det var ett av målen! Plus att sova en stund...