Sista kvällen före avresan... På ett sätt har tiden gått ofattbart snabbt, samtidigt som det känns som evigheter sedan som vi landade i Quito och Conchita mindes sin gamla spanska ramsa om att hon hade ett paket att hämta där. De senaste två dygnen har precis som resten av resan varit fyllda av möten med människor med storartade drömmar om att bidra till mänskligheten i det lilla och det stora – och med förmågan att förverkliga dem. Det känns som ett privilegium att ha lärt känna dem och få inspireras av dem. När vi anlände hit till Salinas så hade det blivit klart att vi återigen skulle få möta vår guide från regnskogen, Daniel, som visade sig bo en bit norr om Salinas och mer än gärna bjöd hem oss till sig. Dessutom uppstod spontant ett antal bonustillfällen, bl a fick vi uppleva en hel liten stad av drömmare, möta ett djur som man oftast bara drömmer om att få uppleva och så, förstås, fick vi träffa Gabriel, mannen bakom hotellet El Faro där vi stannade under hela vistelsen. Det visade sig vara mer än ett hotell, vi hamnade i själva verket mitt i en mans dröm…

Så låt oss börja med Gabriel. Vi hade kontaktat honom redan från Stockholm och kommit överens om villkoren. Anledningen att vi valde El Faro var att det verkade ha en viss ekologisk inriktning och dessutom låg en bit utanför "hotellgettot" inne i semesterparadiset Salinas – som vi förstått inte direkt var ett paradis i bemärkelsen grönska och natur. Det kändes som att en sådan upplevelse skulle bli en för stark kontrast efter våra möten med regnskogen och de andinska landskapen – och priserna var ungefär lika höga som höghusen som hotellen var inhysta i. Jag och Conchita ringde runt till ett tiotal hotell i Salinas innan vi fann El Faro. Transporter in till beachen i Salinas skulle inte bli något problem då taxiresor var extremt billiga. Jag tittade på en satellitbild av stället, där det såg ut som en grön oas insprängd mellan ganska trista och halvt förfallna förortstomter. Det avgörande blev kontakten med Gabriel som gav oss ett mycket positivt och lovande intryck.

När vi anlände på kvällen hade mörkret redan sänkt sig och någon i gruppen kände sig lite frågande till platsen efter färden genom förorterna, i natten kan ju också en ”grön oas” kännas ogenomträngligt snårig... Rummen var dock välskötta och utan anmärkning, så jag viftade bort farhågorna och sa att vi fick vänta tills nästa dag för att få en ordentlig uppfattning… På morgonen visade sig hotellet inte bara motsvara förväntningarna, utan överträffa dem. Det var mycket personligt byggt med ockrafärgade väggar med mjukt rundade hörn som förde tankarna till antroposofernas fantasifulla byggnadsstil. Namnet El Faro var hämtat från Gabriels eget boningshus som påminde om en fyr hämtad ur en saga. Men det mest speciella var ändå gården som han hade förvandlat till något som liknade en regnskog, och som dessutom var befolkad av en mängd olika djur: Tukaner, papegojor, påfåglar, höns, hundar och apor. Det visade sig att han för några år sedan hade ansökt om att få rättigheter som ett zoo, vilket hade beviljats. Vi bodde alltså mitt i ett mini-zoo! Överallt fanns det detaljer som påminde om anknytningen till havet, t ex så var terrassen närmast havet – havsutsikt ingick förstås – formad som fören på en båt, med en stor fartygsratt och allt. De två toaletter som fanns där hade dörrar som till en kajuta, högt sittande som det brukar vara för att vattnet inte ska skölja in.

Det hände vid flera tillfällen att vi bara gick runt med öppen mun och förundrades över allt vi såg. Då kunde man stå ut med att väckas av tuppen ganska långt före gryningen... Bara hundhuset skulle vara värt ett kapitel i sig. Gabriel förklarade att han hade tränat de fem hundarna i att skydda tomten. Förvisso var en av hundarna en respektingivande Dobermann, men ledaren i gänget tycktes vara en trött gammal Chihuahua som större delen av tiden ockuperade en av stolarna vid middagsborden medan en annan gängmedlem var en vänlig Golden Retriever som vi antog skulle vifta på svansen åt alla gäster. Hur som helst så kändes det tryggt och avslappnande att vistas på en så lekfullt skapad plats. Allt hade vuxit ur Gabriels kärlek till djur och natur, och när han pensionerade sig från arbetet som jurist i Guayaqil fanns det tid att förverkliga drömmen. Det var först efter några år som han utvecklade hotelldelen, på sina vänners uppmaning att låta fler ta del av hans udda och inspirerande skapelse. På kvällarna satt Gabriel själv med oss ibland som en trivsam värd när vi samlades kring lite ost och vin. Visst var det ett hotell, men det kändes lika mycket som att vara hemma hos en god vän.

Den första natten hälsades vi dessutom välkomna med ett litet smakprov på naturens krafter, precis som vid Hacienda Manteles. Den här gången var det inte en vulkan som hostade till, utan själva marken i form av en jordbävning. Jag själv befann mig på toaletten vid tillfället, då magen på nytt gjorde sig påmind efter att jag tagit stoppande piller hela dagen med tanke på flygresorna. Jag var dock tillräckligt vaken för att förstå att skakningen inte berodde på min mage... Det var inte alla i gruppen som hade märkt något på morgonen, men när vi träffade vår guide efter frukost så hade han redan alla fakta: Den hade mätt 4,8 på Richterskalan – strax under medelstor – och epicentrum låg rakt ut i havet på 4500 meters djup. Senaste större jordbävning ägde rum förra året, så vi prickade in vårt besök ganska bra. Själv kunde jag inte låta bli att tänka att naturen fortsatte att tala till oss, även om den vänstra hjärnan insisterade på att det var slumpen. Skakningen hade i alla fall varit ganska mild jämfört med hur det kan vara...

Guiden berättade om ett tillfälle då han befann sig i sin lägenhet på högsta våningen när hela byggnaden började gunga i ett skalv. Han höll i sig för allt vad han var värd och hann fundera över vad han skulle göra ifall byggnaden rasade samman innan allt plötsligt blev lugnt igen. En annan gång då han blev påmind om naturens krafter var i samband med tsunamin orsakad av jordbävningen utanför Japan den 11 mars 2011. Hela Salinas utrymdes i väntan på vågen, det var bara guiden och tre andra personer som fanns kvar i lägenheten med utsikt över havet. När tsunamin enligt beräkningarna skulle nå Ecuador så fick de uppleva hur hela havet sögs ut från kusten och pontonerna i Salinas Yacht Club bröts sönder av trycket. Själva vågen uteblev dock nästan helt, den hade förlorat i styrka på vägen över Stilla Havet.

Dagen började med en guidad tur i området, bl a tog vi oss ut på udden utanför Salinas – det ställe på den sydamerikanska kusten som sträcker sig längst västerut i Stilla havet sånär som på en annan plats. Norr om udden blickar man ut över den lugna bukten med Salinas stränder, söder om den är havet betydligt stökigare... Just längs den kuststräckan har många fartyg förlist under årens lopp, inte minst de spanska med sina laster av ädla metaller och andra värdeföremål som de med våld kom över efter att ha besegrat Inka och andra inhemska folk. Havet går hårt åt klipporna här, en jättelik urgröpning har man i folkmun döpt till ”chokladkoppen” eftersom havet ofta fyller den med sin skummande frenesi.

Vi fick höra om det knep som lokalbefolkningen använde för att hämnas och komma över lasterna: När de om natten såg en konvoj närma sig så smög de ut på udden, slog ihjäl fyrvaktaren och tände en eld på en mindre udde som fartygen passerade lite tidigare. När befälen såg elden andades de ut och började runda udden på väg till lugnare vatten – trodde de – varpå de strax efteråt seglade rakt in i ett rev och förliste. Under årens lopp gick tre fartyg samma öde till mötes, på ungefär samma plats. Stora delar av de här lasterna ligger fortfarande kvar eftersom det inte har funnits vare sig sök- eller bärgningsutrustning som klarat dessa svåra vatten. Ofta ligger vraken ganska grunt, på kanske 10-15 meter, men just detta gör dem oerhört svårtillgängliga på grund av de starka strömmarna och ständiga vindarna. Idag ligger dessutom det mesta av vrakrester och laster under sanden. Några som har haft lättare än människorna att anpassa sig till de svåra kustförhållandena är ett par djurarter som hittat hit ända från Galapagos, främst säl och den blåfotade sulan som vi också fick uppleva under guidningen. En av dem hittade vi i en fiskehamn tillsammans med en mängd sjöfåglar som satsade vilt för att norpa fisk ur de lådor som arbetarna bar på huvudet. Det var en fröjd att se en levande fiskehamn, inte helt vanligt i Sverige idag... En av turens höjdpunkter blev ett besök på Farallón Dillon, en ”hosteria” med en vidunderlig utsikt högt uppe på en klippa - det var magiskt att blicka ner på flockarna av pelikaner som flög förbi högt ovanför den glittrande havsytan. Till fördrinken fick vi ta del av en riktig rövarhistoria där ägaren påstods ha funnit La Capitana, det största fartyg som någonsin trafikerat kusten. De ”bevis” för detta som visas i ett privat museum på platsen fick vi höra är rena påhitt till stora delar. Underhållande sådana, dock…

Under dagen växte det fram en känsla av att vi är del av ett jättelikt pussel som håller på att läggas och som kan möjliggöra för mänskligheten att lära sig medskapa en hållbar, rättvis och meningsfull framtid. Och på något sätt tycks denna del av världen spela en central roll i det som växer fram, som om området kring Ecuador och Peru i sig självt är ett sorts ”epicentrum” varifrån det sprids nya idéer och energier – helt i linje med att de andinska folken säger att jordens energicentrum nyligen har flyttats från det maskulina Himalaya till det feminina Anderna. John Perkins har också berättat om sina samtal med Dalai Lama, där denne tror att hans efterföljare kommer att födas just i Anderna eller i regnskogen. Ur de här perspektiven känns det verkligen som om vår Ecuadorresa har gått till världens mitt, som jag beskrev i början, mitt i händelsernas centrum – mitt i tiden. Vi hade några inspirerande samtal om de här perspektiven med medarbetare i ett lokalt projekt, som också visade sig ha varit i regnskogen och tagit del av ursprungsfolkens traditioner.

Efter skön avkoppling med vin, ost, kex och frukt på El Faro på kvällen, kunde jag konstatera att magen var bättre. Det var bra tajming, med tanke på vad vi hade planerat som nästa äventyr: En valsafari. Det visade sig nämligen att vi anlänt till Salinas och kusten mitt i knölvalarnas lekperiod, och vi hade bestämt oss för att ge oss ut på det röriga vattnet för att i bästa fall få uppleva dem på nära håll – en dröm som vi hoppades skulle gå i uppfyllelse. Daniel hade arrangerat med en båt från Puerto Lopez som låg ca 11 mil norr om Salinas. Förväntansfullt slöt jag ögonen, bad en bön till den afrokubanska havsgudinnan Yemayá om en lyckosam tur och sov därefter lugnt hela natten…