Vår chaufför Christian hämtade oss tidigt på morgonen för resan norrut längs kusten – en sträcka som för övrigt är omtalad för de vackra vyerna. På vägen stannade vi vid ett monument i orten Valdivia där man har funnit många pre-columbianska ”Venusfigurer” – bland de tidigaste figurer man kan finna i Amerika. Monumentet bestod av en stor kopia av en Venusfigur. Valdivia-kulturen räknas som Ecuadors historiska vagga. Fynden därifrån liksom ett antal andra fornfynd i Ecuador, tyder på utbyte över Stilla Havet, så långt bort som till Japan. Det blev ett kort men viktigt uppehåll för att knyta an till de ecuadorianska ursprungsfolkens rötter. När vi fortsatte så övergick motorvägen så småningom i ett kurvigare och bergigare parti som lite överraskande förde oss tillbaka i tankarna till de andinska landskapen. Vi kom fram till Puerto Lopez i lagom tid för att registrera oss till båtturen. Båten var mindre än jag väntat mig, men rymde samtidigt fler personer än jag trodde var möjligt. För säkerhets skull hade vi tagit var sitt sjösjukepiller någon halvtimme innan båtturen, de som hade lätt att bli sjösjuka tog två stycken på en gång. Och sjön visade sig vara ganska gropig, i de här trakterna hör lugna dagar till undantagen. Besättningen räknade med att vi skulle vara ute på sjön totalt 3-4 timmar.

Efter någon halvtimme kom de första ropen: Delfiner! En hel flock omringade båten och följde oss med sina lekfulla hopp. Jag vet inte varför delfiner alltid väcker en sådan glädje, men jag märkte hur båda jag och de övriga passagerarna lyste upp. Delfiner har genom årtusenden varit människans följeslagare till havs, det finns åtskilliga historier om hur delfiner har räddat människor som simmat för långt ut från kusten och dragits ut av strömmarna. Jag mindes en dokumentär som jag och Conchita sett om hur man i Eilat i södra Israel samarbetar med delfiner i en framgångsrik terapi med bl a barn som lider av cancer, autism eller posttraumatisk stress orsakad av krig och våld. Jag skriver ”samarbetar” eftersom delfinerna använder sin egen intuition i mötet med dessa personer. Jag har själv varit där och sett att de inte är instängda utan att inhägnaden har en öppning så att de kan komma och gå som de vill. De tycks alltså välja frivilligt att delta i de mänskliga aktiviteterna där. Nu förundrades jag återigen över skönheten i deras rörelser och tänkte på Godfreys ord om betydelsen av att studera det harmoniska samspelet mellan de olika varelser som ingår i ett levande system… de var dock inte så lätta att fånga på bild, flera av fotona visade mest stjärtpartiet trots att kameran är snabb…

Efter ett tag sa vi tack och adjö till delfinerna och tog sikte på valarnas område. Tillsammans med Conchita började jag nynna på hyllningssången till Yemayá, som dyrkas inte bara dyrkas inom kubanska ursprungstraditioner utan också i bland annat Nigeria och Brasilien: Yemaya assessu, assessu Yemaya. Yemaya olodo, olodo Yemaya…” Yemayá var ju själva anledningen till att vi samordnade denna resa och själva följde med på den, eftersom det långsiktiga målet är att få igång verksamhet inom ramen för stiftelsen Yemayá. Hon är en sorts modergudinna som bygger broar mellan folk och länder, ett tema som passar bra in på det arbete vi vill utföra inom stiftelsen och som vi redan är igång med på andra sätt. Nu hoppades vi på att hon skulle besvara vår vackra sång genom att ge oss möjlighet att få uppleva valarna…

Och till sist så siktades de en bit bort. Fartyget satte kurs mot platsen och innan vi visste ordet av så befann vi oss mitt på deras lekplats. Att få se dem dyka upp med sina ungar alldeles intill fartyget väcker en djup vördnad… Om delfinerna symboliserar lekfullhet så är valarna en symbol för visdom i min föreställningsvärld. Vid ett tillfälle fick jag en hastig ögonkontakt med en av dem och hörde den sjunga innan den återigen dök ner i djupen. Vid ett annat tillfälle kom ett par valar rakt mot båten men dök precis innan vi skulle kollidera… Jag upptäckte att jag höll andan en stund, men besättningen försäkrade oss om att valarna hade koll på exakt var vi befann oss – de både såg och lyssnade till oss. Det kändes också på ett sätt som en sorts lek. Så ropades ut att 4-5 personer var välkomna till det lilla fördäcket. Jag tog chansen och fick hasa mig fram längs sidan av båten innan jag nådde dit. Där fick man verkligen uppleva sjön, som att åka hiss upp och ner för varje dal och vågtopp… Men det var en härlig upplevelse, och jag fortsatte att tyst för mig själv sjunga min hyllning till havsgudinnan. Precis som i fallet med delfinerna så visade det sig svårt att återskapa upplevelsen på foto, här bifogar jag några försök.

Efter ett tag kom jag att tänka på en annan sång som passade i stunden och som knöt ihop resan för mig på ytterligare ett sätt. Den heter ”I Want to Live” och är skriven av countrysångaren John Denver som genom sitt djupa engagemang för rättvisa och människors lika värde blev en av grundarna av Hungerprojektet vars Paulo Freire-inspirerade pedagogik ledde vidare till Pachamama Alliance som är anledningen till att jag nu fick uppleva valarna… Vid ett tillfälle för många år sedan, 1988 eller 1989, befann jag mig i Genéve på en konferens tillsammans med bl a John. Under en paus satte han sig i ett rum tillsammans med 10-15 volontärer och anställda som samlades på golvet runtomkring honom. Där sjöng han sina mest älskade sånger, inklusive ”I Want to Live” som han dedikerade till alla oss som står för att medskapa en ny framtid för mänskligheten. Här följer ett utdrag ur sången, med en text som alltid har talat till mig och som det nu kändes att jag fick uppleva själv när jag nynnade på den:

(Bilden nedan har jag lånat för att den är så enastående)

Have you gazed out on the ocean, Seen the breaching of a whale?
Have you watched the dolphins frolic in the foam?
Have you heard the song the humpback hears five hundred miles away
Telling tales of ancient history of passages and home?

I want to live I want to grow, I want to see I want to know
I want to share what I can give, I want to be I want to live

We are standing all together, Face to face and arm in arm
We are standing on the threshold of a dream
No more hunger no more killing, No more wasting life away
It is simply an idea, And I know its time has come

I want to live I want to grow, I want to see I want to know
I want to share what I can give, I want to be I want to live

Efter den omtumlande upplevelsen med valar och delfiner började vi styra tillbaka igen. Men innan båtturen var över hann vi stanna till vid några klippor och träffa en hel koloni blåfotade sulor som också de var invandrare från Galapagos. Under en fikapaus intill ett rev så var det fritt fram att låna snorkelutrustning på båten. Jag hade inte hunnit med ett enda dopp i Stilla havet, varken på Galapagos eller Salinas berömda beach, så jag tog tillfället i akt för att åtminstone få chans att känna på vattnet. Dessförinnan hade jag försökt dämpa mitt behov genom en simbassäng i Salinas, men det kändes inte som en fullgod ersättning. Till sist fick jag alltså mitt dopp och reflekterade att detta liknade några tidigare resor som Conchita och jag har varit på, vi engagerar oss i så många projekt att stränderna får vänta tills den sista dagen. Kanske dags att ändra den vanan…

Efter lunch i Puerto Lopez besökte vi vår guide Daniels hem på vägen tillbaka. Han hade byggt det just i det bergiga partiet som påminde om Anderna, högst upp på en kulle. Utsikten var enastående åt alla håll: Åt sydväst fanns havet och slätterna, åt norr de gröna bergen och dalarna. Huset var också en fantastisk skapelse i sig, stort och rymligt med några vackra gäststugor. Daniel har erfarenheter av att ha startat Fundación Pachamama och bedrivit framgångsrika hjälp-till-självhjälpsprojekt (empowerment) där bl a Achuarfolket nu har tagit över driften av ekoturistlägret Kapawi Lodge som vi besökte tidigare på resan.

Det sista stoppet vi gjorde på hemresan var i den lilla ”staden av drömmare” Montañita. Här hittar man många övervintrade hippies och surfare som har lärt sig att njuta av livet och följa med i flödet… T o m fåglarna verkade påverkas av det lugna tempot, de satt i mängder lugnt uppradade på stadens telefontrådar utan att något verkade kunna störa dem. Att det var en annorlunda stad märktes också på de kreativt målade och och dekorerade skyltdockorna som gav ett tydligt eko av flower power, ”Summer of Love” och 67-68… Den tiden var onekligen spännande, den innebar ett första trevande uppvaknande till att ”den moderna världens dröm” kanske inte var så eftersträvansvärd trots allt, att vi delvis hade gått vilse under den vänstra hjärnhalvans halvdiktatoriska ledarskap och nu behövde balansera hjärna med hjärta – eller vänsterhjärna med högerhjärna. Många som var unga då tog med sig erfarenheterna in i sina yrken och karriärer, i det tysta… Conchita gav sig genast ut på jakt bland de många stånden för att hitta någonstans där hon kunde köpa bitar av det heliga trädslaget Palo Santo som används till rökelse – man fäller aldrig levande träd utan tar bara av träd som självdött. Efter en stund kände hon på sig att hon skulle gå in i något som liknade en vanlig livsmedelsbutik, och mycket riktigt: Där fanns hennes påse med rökelsebitar. När hon sedan bar omkring på den på gatorna så möttes hon av många igenkännande leenden och en och annan kommentar om att det visst var dags för en ceremoni. I Montañita skulle hon kunna känna sig hemma, konstaterade hon lyckligt på väg tillbaka till El Faro.

Och nu har vi alltså kommit fram till den sista kvällen före avresan, åtminstone för mig och Conchita som anlände några dagar tidigare än de andra. Resten av gruppen har kvar ett ”stadsäventyr” i Quito där de bl a planerar att ta linbanan upp till sidan av den sovande vulkanen Pichincha. Imorgon hämtar bussen oss för gemensam tur till Guayaqil för vidare flyg till Quito där jag och Conchita sedan får vänta några timmar på planet som ska ta oss tillbaka över Atlanten. Då ska jag försöka få ner på pränt hur resan egentligen började. Det skedde långt innan vi började planera själva resan i våras, och med några händelser som jag aldrig kunde tro skulle ge mig sådana möjligheter när de inträffade…