Det har gått drygt tre veckor sedan vi landade fysiskt, men själsligt har det tagit betydligt längre tid att komma hem och integrera alla upplevelser. Det gäller både att följa upp resan samtidigt som den ”vanliga” världen tränger sig på med alla projekt som ska startas upp inför hösten. Att landa i Sverige med upplevelsen hos regnskogs- och bergsfolken i ryggen blev speciellt… Två kontrasterande bilder mötte oss: Å ena sidan byggandet av en ny galleria i vår stadsdel Hornstull i Stockholm – en galleria som ingen bland lokalbefolkningen har bett om, som riskerar att konkurrera ut de lokala näringsidkarna till förmån för kedjorna, som under en kort period ger jobb och inkomster åt konstruktionsfirmorna och som framför allt kommer att generera åratal av räntevinster till bankerna pga de gigantiska lån som har utfärdats. Å andra sidan Pridefestivalen som på något sätt påminner mig om -68 fast med bredare förankring genom sin förmåga att öppna hjärtat på hela det etablerade samhället. Två kontrasterande bilder där den första är en fortsättning på drömmen om den moderna världens likriktning medan den andra symboliserar mångfald, tolerans och öppenhet. Det kanske inte är någon slump att både gayrörelsen och de andinska ursprungsfolken har valt regnbågsfärgade flaggor som symboler: Båda grupperna har upplevt förtryck och förföljelse men vänt såren till en styrka och leder nu vägen för en mer kärleksfull värld. Jag ber en stilla bön att gayrörelsen aldrig låter sig reduceras till en välartad del av konsumtionssamhället…

(bild: Ursprungsfolk anländer till Quito på sin "Marsch för livet", från Pachamamas hemsida).

Mitt i alltihop har jag försökt ta mig iväg till vår kolonilott på Långholmen vid tre tillfällen, men samtliga gånger har det börjat ösregna just innan jag stuckit ut näsan genom dörren. En fjärde gång kom jag iväg och kunde i alla fall klippa gräset och de mest överblommade växterna innan regnhotet blev överhängande. Jag ska tydligen hålla mig lugn och inte försöka dra i alla trådar samtidigt… Ecuador gör sig påmint i världsnyheterna genom processen med Assanges asylansökan. Jag läser en intressant analys av Erik de la Regueras, DN:s duktige Latinamerika-korrespondent, som påpekar att president Correa och Assange delar en oro för den amerikanska underrättelsetjänsten. Jag vet att han har blivit informerad om den saken, då jag för några år sedan sammanförde honom med den fd NSA-medarbetaren John Perkins vars böcker om livet som ”Economic Hit Man” också har lästs av Correa. Den kontakten resulterade i en intervju som inte blev publicerad – det fanns antagligen ingen passande vinkel just då. Däremot tipsade jag honom när Naturens rättigheter hade införts i landets konstitution, vilket blev en fin liten artikel. Det är inte helt lätt för journalister att få igenom nyheter från Latinamerika i den stenhårda konkurrensen. Och på min och Conchitas nyhetsfront har det sedan hemkomsten mest varit intensivt fokus på familjesidorna med toppnyheten att det första brorsbarnet har gift sig. Också där fick ursprungsfolken vara med på ett hörn… Vi såg i själva verket en tydlig koppling mellan bröllopet och våra möten i Anderna och regnskogen. I det ljuset framstod bröllopsparet som kärlekens krigare, inte bara för personlig kärlek utan för allmänmänsklig. Den känslan bara förstärktes när dagen välsignades med en av sommarens vackraste dagar och vi promenerade till kyrkan bland blommande vallmofält.

Det var den 11 augusti som min brorson Elias fick sin Sara, vilket råkade sammanfalla med vår 15-åriga bröllopsdag. Hela familjen hjälpte till att ordna bröllopet med hundra gäster på vår släktgård Östnässja utanför Vadstena, där vi traditionsenligt samlas en vecka varje sommar och leker storfamilj. Veckan behövdes verkligen till alla förberedelser… Bl a byggdes festlokalen i ladan upp från grunden och den stora äppellunden röjdes för camping och välkomstdrink efter vigseln. Brud och brudgum var noggranna med att maten skulle vara genuin, så allting tillagades utan halvfabrikat i de enkla kök som fanns till hands – själv stod jag en dag med rörorna till drinktilltugget. Kläderna var spektakulära: Alla bar vitt i kyrkan inklusive brudparet som sedan bytte om till lysande rött i det vita havet – de hade själva designat sina kläder som blev en bländande hyllning till kärleken. När vi väl satt till bords så blev mitt och Conchitas bidrag till kvällen att leda en övning från Shuarfolket, grannfolket till Achuar. Jag inledde med att nämna att det är ett speciellt år att gifta sig på då de gamla profetiorna talar om möjligheten av en kärlekens renässans. Sedan förmedlade jag ursprungsfolkens budskap: Just i vår tid kan mänskligheten lära sig balansera den maskulina viljan att härska över naturen, som har lett in oss på en farlig väg, med den feminina kvalitén att respektera naturen – ett symboliskt, inre bröllop. I övningen kunde alla vara med och ge energi till möjligheten: Gästerna tog varandras händer i en enda lång kedja som ringlade sig längs borden. Sedan fick bruden börja med att skicka en impuls av kärlek till personen på sin högra sida genom att trycka sin hand mot personens hjärta och med intention säga ”Chongo!” – Shuarfolkets hälsningsfras som betyder ”från mitt hjärta till ditt hjärta.” Därefter gick impulsen genom hela kedjan med målet att den skulle vara hundra gånger starkare när den återvände till bruden genom brudgummen. Vi avslutade med ett gemensamt ”CHONGO!” som skickade brudparets kärleksenergi ut till hela världen – hundrafaldigt förstärkt. Alla jublade efteråt – härligt! Vi nämnde inte att just den 11 augusti av många har ansetts vara inledningen av profetians generalrepetition då fokus på kärlek skulle vara extra viktigt…

Under vigseln i kyrkan passade jag på att ytterligare förena de två krafterna genom att tyst läsa min egen variant på ”Fader vår…” I början av 90-talet drömde jag att jag hittade en gammal gömd pergamentrulle med bönen. Jag upptäckte att den inte slutade där vi är vana, utan fortsatte med ”Moder vår som är i Jorden”… Ett tema som långt senare väckte uppmärksamhet genom bl a boken Da Vinci-koden. Under åren som gått sedan dess har jag prövat olika varianter för att kombinera de två delarna så att tidslängden blir ungefär samma som ”Herrens bön.” En konsekvens av att integrera den feminina aspekten blev bl a att överbrygga separationen mellan himmel och jord, samt eliminera skulden. Detta att som curlingbarn vilja frälsas ifrån prövning kändes också som ett uttryck för en patriarkal dröm att eliminera fysisk och känslomässig smärta, där man glömmer hur denna knyter oss samman med Moder jord… Så här låter bönen idag: ”Vår Fader Moder i himmel och jord. Vi helgar Era namn, vandrar trygg i Era riken, sökande balans med Er vilja i våra hjärtan. Tack för Jordens gåvor, livet, förlåtelsen, kärleken som aldrig dömer. Lär oss att ge som Ni ger. Vägled oss så att vi växer genom framgång och prövning, som Era medskapare i samspel med allt levande och all skönhet i evighet. Amen.” Jag leker också på fler sätt för att sprida det ”inre bröllopet” i vardagen: När jag t ex bokstaverar ett ord tar jag manliga namn till konsonanterna och kvinnliga till vokalerna… Tips: Ä kan bli ”Ära” och Ö Özlem – ett turkiskt kvinnonamn som har etablerat sig i Sverige och betyder längtan.

En annan händelse som visade sig hjälpa oss att landa och integrera alla upplevelser blev Stockholm Music & Art Festival där vi hann med att se åtminstone några av artisterna. Arrangörerna hade gjort flera geniala bokningar med dynamiska kvinnliga artister som på olika sätt lyfte fram behovet av att ge den feminina kraften utrymme att få leda vägen nu. En av dessa kärlekskrigare var Patti Smith, ett riktigt energipaket som helt enkelt hade roligt på scen genom att vara sig själv. En sång tillägnade hon alla poeter genom historien, synliga som osynliga. Den sången växte efterhand till ett extatiskt crescendo med hjälp av de skickliga musikerna. Vi kände båda hur vi förflyttades tillbaka till schamanen Zumpa, hans hem på den vackra öppna platsen högt ovanför Pastazafloden, och extasen vi upplevde där under ceremonin. Detta är den sanna artistens uppdrag: Att vara en schaman som försätter lyssnarna i extas. Poesin hjälper oss att nå bortom den synbara verkligheten, att förflytta oss in i den högra hjärnhalvans ordlösa upplevelse av världen. Det är den brunn som poeter har druckit ur i alla tider och sedan försökt sätta ord på för att förmedla till den ”yttre” världen eller den vänstra hjärnhalvan. När vi förankrar oss i högerhjärnan så kan den vilsna vänsterhjärnan till slut finna sin plats som en kärleksfull tjänare. Kanske blir det poeterna som räddar mänskligheten… I den inre verkligheten upptäcker man att kärleken är allt, det budskap som jag fick med mig från ceremonin. Och hur ska man då kunna kriga, eller exploatera varandra eller naturen?

(bild: Morgonen efter schamanen Zumpas ceremoni ovanför Pastazafloden.)

Jag tänkte på hur jag tidigare i mitt liv flydde från kärleken. Ju starkare jag upplevde den desto längre bort sprang jag, av rädsla att bli sårad. Tack och lov så har jag lärt mig idag att såren och sorgen är en oundviklig del av kärleken som gör den djupare och mer verklig. Jag skickade en tacksamhetens tanke till alla människor i mitt liv som varit del i att väcka och utveckla kärleken inom mig, i synnerhet Conchita som är den som jag har mest att tacka för att åtminstone ha uppnått en antydan till mognad under vår vandring tillsammans de här 15 åren. Vägen med henne har bidragit till en försoning med sorgen och därmed med kärleken – vilket på senare år har lett till att jag har kunnat hitta tillbaka till en varm vänskap med några av de kvinnor som var viktiga för mig i tidigare faser. I vissa relationer är såren fortfarande för djupa, men de har inte desto mindre varit lika viktiga för min utveckling.

Ytterligare en artist som blev en stark upplevelse var Laleh. I hennes mäktiga ”Stjärnstoff” blev hon en ambassadör för den nya världsbilden med en förståelse för hur allt hänger samman. Jag berördes starkt av ”Du följer med mig” som handlar om hur hennes bortgångne far alltid är närvarande, jag kände själv närvaron av min bror Peter: ”Du följer med mig / Du är min goda tanke / Den som fyller alla sprickor / jag följer med dig.” Före ”Lär mig om” berättade hon hur insåg att hon var bestulen på något när hon flyttade upp till Norrland en period – bestulen på relationen till skogen och träden. Sången utvecklas nästan till en bön till själva skogen om att få lära nytt, lära om…

Jag föddes på gator och torg / noga med nycklar och jargong
skogen från något nära håll har jag väl sett /...nån enstaka gång
Längtar, jag längtar på tåg / längtar till allting som är gott.
Havet det vill jag se nån gång, någon gång / ...från nära håll...från nära håll
Ibland så blundar man hårt / kanske man bett om något gott
jag vet då inte hur man ber, var det en bön så / ...så bad jag för oss
Längta till allt
Ta mig från allt hitta på / längtar till allting som består
träden har stammar upp till topp, lär mig om / ...Lär mig om

Buffy Sainte-Marie utstrålade en tidlös vitalitet tillsammans med sina rockmusiker som alla kom från nordamerikanska ursprungsfolk. Hennes karriär sträcker sig över sex årtionden, och de starkaste sångerna tyckte vi genomgående var de där ursprungsrötterna lyste igenom som mest, med massiva indiankörer till kraftfullt komp. Båda grät när vi lyssnade på ”Bury My Heart at Wounded Knee” som handlar om massakern som satte stopp för indianernas andedans och hoppet att hitta tillbaka till sin ande/anda, något jag beskrivit i ett tidigare avsnitt. Jag kom att tänka på när vi en marsdag i Stockholm vandrade genom Etnografiska museets utställning om nordamerikanska ursprungsfolk, då jag berättade för Conchita om en dröm jag hade för många år sedan: Jag var del av ett slaget indianfolk på flykt undan amerikanska armén. Vi hoppades på en fristad i Kanada men precis vid gränsen hann armén ifatt oss. Vår ledare kände jag igen som Lawrence, en gammal vän sedan många år. Den kvinna jag var tillsammans med vid tidpunkten fanns också i drömmen där vi hade en relation. Vi hade förlorat framtidstron, men som ett sista desperat uttryck för kärleken gifte vi oss ändå innan armén stoppade vår flykt.

(bild: Achuar är ett folk som aldrig har blivit besegrat och förtryckt.)

Det märkliga var att jag en tid efter drömmen läste om en historisk händelse som i detalj motsvarade förloppet i drömmen. När jag berättade detta för Conchita så kunde jag inte påminna mig om vad hövdingen eller stammen hade hetat men två steg senare, när vi ställde oss framför nästa skylt i utställningen, så fann vi hela historien omskriven framför våra ögon. Stammen hette Net Perzé och hövdingen Chief Joseph, som bl a blev känd för sitt citat: ”I am tired of fighting… From where the sun stands now, I will fight no more forever.” Vi kände något oförklarligt båda två, höll om varandra och grät djupt och innerligt. Så mycket helande behövs fortfarande av de historiska såren, och ibland kan vi människor bidra till det på sätt som inte riktigt går att förstå… Om det är möjligt att min fd flickvän och jag delade ett tidigare liv där, så kan det förklara varför vi genomgick en så tung och smärtsam separation i detta liv – vem vet. Under konserten skickade jag i alla fall, med hjälp av min tanke och intention, en stråle av försoning och läkning genom historien.

(bild: Otavalo-folket i San Clemente har varit förslavat, men har rest sig och återtagit sina traditioner.)

Festivalen avslutades med den helt unika Björk, som tillsammans med sin vibrerande kör av vilda och fria kvinnor sprakade ikapp med de isländska vulkaner hon hyllade i sina sånger. Ingen kan som hon kombinera avantgardism – att alltid vara längst framme och söka – med tunga dansrytmer som får fart på vilken festivalpublik som helst. Conchita satt till slut och hoppade vilt på den stenmur där vi hade slagit oss ner. Björk visade sig också vara en budbärare som pekar på hur alla trådar i livets väv hänger samman, det yttre med det inre, det stora med det lilla. I en sång förvandlades en virusinvasion till en kärlekshistoria, i en annan hyllade hon DNA-strängen. Och så kärleksförklaringen till de isländska vulkanerna som även de är vilda och fria, som kan få en hel värld på knä och som smälter samman allt som verkar åtskilt inklusive de hårdaste stenar… Videon till sången slutade med en bild där vulkanen och bergen fanns inom Björk. Conchita och jag tänkte tillbaka på alla respektingivande vulkan-andar vi upplevde på nära håll i Ecuador, inte minst Tungurahua, mormorsvulkanen nära Hacienda Manteles intill Llanganatesreservatet. Precis innan jag skriver detta har Conchita hittat rapporter och bilder på nätet som visar att Tungurahua, en av Sydamerikas mest aktiva vulkaner, har fått utbrott igen! Det känns som en hälsning från henne. Under vår vistelse på Manteles kom ju också några små varningar om vad som var på gång i form av en explosion och en blixt. Utbrottet bedöms som medelstarkt till starkt. Vilka krafter, vilken skönhet… Inspirerad av Björk och Laleh ber jag en bön till Tungurahua…

Älskade mormor Tungurahua, påminn oss om att vi alltid står i kontakt med Jordens inre, låt ditt askmoln visa att allt påverkar allting annat. Smält ner våra missförstånd om en separerad värld precis som de hårda stenarna smälts samman och blir ett. Skaka om oss så att vi ser vansinnet i att reducera naturen till resurser – som i Rio-mötets ”gröna ekonomi” – fördömd av världens ursprungsfolk som ett perverst försök att privatisera hela skapelsen. Låt din genomträngande kraft få oss att genomskåda ekonomiska teorier som bygger på ständig tillväxt i en begränsad värld – teorier som rättfärdigar våra försök att fly från vår känsla av ensamhet genom omättlig konsumtion och exploatering. Låt din flammande eld genomlysa och förinta skuldslaveriet som får allt fler att stressa alltmer för att betala allt större räntor till en allt mindre elit. Spräng bort alla oväsentligheter så att vi möter oss själva och står nakna och närvarande med våra känslor och smärtor. Skala bort ytan, lär oss att skala våra lökar och välkomna tårarna. Låt dina explosioner väcka oss så att vi börjar andas igen, så att andningen väcker kroppen så att den kan börja självläka. Låt din oförutsägbarhet leda oss in i det okända, in i det vackra feminina mörkret, tomheten och våra egna svarta hål – så att vi kan hitta kärleken, värmen och ljuset på den andra sidan, allt vi längtar efter. Ge världens kvinnor kraft att uttrycka sin potenta ilska och sätta gränser för mannens vilsna förstörelse. Låt din näringsrika aska som förnyar jorden lära oss att återigen fylla världen med liv istället för att tömma den på liv. Låt din storhet lära oss vördnad och ödmjukhet så att vi slutar försöka dominera världen och istället börjar delta i alltings ständiga utbyte av energier. Påminn oss om att vara förankrade på den plats där vi lever, äta av de lokala grödorna och ge näring till och skydda den lokala ekonomin som samhället vilar på. Och framför allt: Påminn oss om vår kraft att påverka världen när vi står förankrade i Jorden och i våra avsikter. Amen.

Det som till sist fick mig att landa ordentligt var, som så många gånger förr, en andningsövning: ”Transforming Negative Attitudes” ur serien ”Quantum Light Breath” av andningsgurun Jeru Kabbal som bl a var inspirationskälla till Lena Kristina Tuulse när hon introducerade frigörande andning i Sverige och grundade Livsuniversitetet. Ibland kan det vara svårt att sätta ord på vad som händer i en andning, men den här gången mynnade övningen ut i en dikt som blev hyllning till regnskogen och all världens urskogar, inklusive Dalaskogen där jag själv växte upp. Den blev också ett sätt att bearbeta den kvarvarande sorgen efter missförståndet med min vän på Galapagos. Den hjälpte mig att integrera mina erfarenheter, och kanske förstå något av vad regnskogen egentligen lärde mig om mig själv…

Om att se skogen i varje träd…

Jag är en skog.
Jag är urskogen i Dalarna,
regnskogen i Amazonas.
Jag kan lyssna till dig,
få dig att känna dig sedd
i dina mörkaste skrymslen.
Jag ger dig tröst och vederkvickelse
när du vandrar genom mina marker.
Jag inbjuder dig att lyssna till mig,
att se skogen i varje träd.
Att uppleva mysteriet som jag är,
skönheten i varje tuva,
varje fågel, varje bär.
Jag är ett helt levande system
och du kan bara förstå trädet
när du upplever systemet i trädet,
trädet i systemet.

Mina ord och mina handlingar
är mina träd.
Jag ber dig lyssna
bakom, under, bortom...
I medvetenhet om allt du inte kan se
eller höra, allt du inte vet
att du inte vet.
Kanske upptäcker du då
din egen skog, skönheten,
mysteriet du är.
Kanske ser du då att varje slutsats
eller antagande om dig eller mig
aldrig kommer helt nära sanningen.
Endast de öppna frågorna gör det,
och lyssnandet i vinden.
Hur skulle du lyssna
om du vet att varje skog, varje träd
är en spegling av universum?
Där finns upplysningen bortom orden,
bortom dessa ord - träden.

På samma sätt är jag blott ett träd
i skogen av människor.
Hur skulle trädet klara sig utan skogen?
Skogen utan trädet?
Vi är ett enda levande system där allt påverkar
allting annat på oförutsägbara sätt.
Vi har vandrat vilse
i tron att egenintresse är möjligt.
Eller självuppoffring.
Vi har glömt att vi är varandra.
När vi vet att skogen behöver trädet,
och trädet skogen,
Är det då möjligt att sätta det ena
före det andra?
Så fort vi gör det
eller tror att andra gör det
har vi glömt.
Men vi behöver bara ta ett steg
för att minnas.

Ett steg in i skogen.