Lördagen handlade om att börja uttrycka sin längtan att vara delaktig i en förändring, genom att tillsammans bygga ett stenröse för naturens rättigheter - en form av ceremoniell handling. Eftersom vi dagen innan hade berört ursprungsfolkens andliga traditioner och ceremonier, inledde Ingrid med en cirkel där deltagarna fick reflektera över sin relation till andlighet. Någon nämnde att man skulle kunna lära av urfolkens cirkulära förhållningssätt till andlighet där man ser sig som del av naturens kretslopp, det kan kännas mer meningsfullt i jämförelse med de hierarkiska traditioner man kan finna bland patriarkala religioner med en manlig gud högst upp. Kanske handlar andlighet om att uppleva sig som del av en större helhet, ett meningsfullt sammanhang, och kanske behöver vi idag finna en mening som inte separerar det andliga från det materiella. En andlighet som kan omfamna det fysiska och det kroppsliga med alla motsägelsefulla känslor och upplevelser. Som kan se skönheten i att vara del livets väv, i ”moder jord”, istället för att försöka besegra naturen.  


(Bild: På väg till ceremonin besökte vi Marie i hennes hem i Björkvattsdalen)

Det ceremoniella språket kan vara en aspekt av andlighet, där ceremonin blir en handling för att knyta an till ett det större sammanhanget i stort och smått. Kanske kan det ses som en form av aktivism, vare sig man tänder ljus som symbol för hopp och gemenskap, samlas runt middagsbordets närodlade mat, eller bygger ett livsröse där man kan sörja utrotade arter och uttrycka sin längtan att bidra till ett liv och en jord i balans. Carmen berättade att ursprungsfolk kan vara försiktiga med att dela med sig av sina andliga traditioner och ceremonier, eftersom det är där man har blivit som mest sårad. Det är en del av själen och hjärtat som man har blivit fråntagen, som när den samiska trumman förbjöds. I kampen för sina rättigheter använder urfolken ofta ceremonier för att hämta kraft inför till exempel en manifestation eller ett möte. Vi insåg att det inte var någon slump att våra samiska vänner bestämt att vi skulle bygga stenröset på en plats som idag är hotad - närmare bestämt vid vattnet nära Rönnbäck i Björkvattsdalen, där det prospekteras för att utvinna nickel i tre stora dagbrott. Det skulle innebära stora ingrepp och skador på miljön, som kan påverka hela Umeälven. Det är på den platsen som samer och andra som kämpar mot gruvan behöver kraft och stöd.


(Bild: Resterna av de träd som en gång stått i dalen som nu är kraftdamm)

Jag berättade om livsröset, en sorts ceremoni som har börjat växa fram i västvärlden utifrån behovet att sörja de skador som det industrimoderna samhället har åsamkat planeten med alla sina invånare. Livsröset utformades som en plats för att sörja arter som är utrotade eller riskerar utrotning. Själv fick jag 2012 vara med om att inviga ett livsröse på Galapagos till minne av ”Lonesome George”, den sista jättesköldpaddan av sin sort. När ett livsröse skulle invigas på Ängsbacka i Värmland, uttrycktes behovet att det också skulle kunna vara en plats för att knyta an till sin längtan att medskapa en värld i balans - något man är för, en vision som kan ge hopp. Då föddes det första röset för naturens rättigheter. När vi diskuterade ett röse med våra samiska vänner, blev det också tydligt att ordet ”liv” är viktigt, att det skulle vara en plats där man både kan sörja och fira livet. Carmen, som själv har rötter hos andinska urfolk, beskrev det som ”västerländsk” att försöka skilja på sorg och glädje, på död och liv, när det egentligen hänger ihop. Det var perspektiv som kändes meningsfulla för alla i gruppen. På så sätt föddes namnet ”Livsröse för naturens rättigheter”, eller Jieleme gierkieh (”Livets stenar”) på samiska - ett röse i mötet mellan den västerländska och den ursprungliga kulturen.


(Bild: Gruppen lägger stenar på livsröset för naturens rättigheter i Rönnbäck)

Bussresan till Björkvattsdalen och Rönnbäck blev speciell, vi var alla tagna av stundens allvar och de erfarenheter vi hade fått del av. Det kändes viktigt att få bearbeta dem genom att delta i en ceremoniell handling. På vägen stannade vi till i den övre änden av dalen, där Marie och hennes barn Ailo och Freja visade oss sitt hem. Vi fick också ta del av Maries vackra hantverk, bland annat en duk med mönster som hon skapat för att uppmärksamma hundraårsfirandet av det första samiska landsmötet. Därefter tog Marie och barnen med oss till Rönnbäck och platsen för ceremonin, vid en strand med en sagolik utsikt över vattnet och Dahksnjuana/Rönnbäcksnäset där ett av dagbrotten planeras. Marie beskrev hur man planerar brytning, slamanläggningar och anrikningsverk mitt i vattensystemet, ibland med helt oprövade metoder eftersom det inte finns erfarenhet av gruvverksamhet så nära vatten. Riskerna är enorma och kan påverka livet längs hela Umeälven.


(Bild: Freja lägger sin sten på livsröset, mamma Marie och bror Ailo ser på)

På platsen möttes vi av en vacker regnbåge, som kändes som en hoppfull påminnelse om att det går att vända utvecklingen. Alla plockade stenar för att komplettera de som man hade tagit med hemifrån, så att vi skulle kunna lägga en ordentlig grund till röset. När den exakta platsen hade valts ut och Marie och Sagka fått godkännande från platsen, samlades vi i en cirkel. Var och en lade sina stenar som symboler för våra känslor inför det som händer, våra längtor efter en värld i balans liksom vår vilja att leva på sätt som ger liv. Det blev en gripande stund som ramades in av en stark vind, regnstänk, ljudet från vågorna och ännu en regnbåge. Livsröset för naturens rättigheter står för allas rättigheter till liv - vi är alla naturen. ”Livets stenar” symboliserar en berättelse som vi kommer att bära med oss i våra hjärtan och sprida i våra handlingar, som frön till en hållbar och livgivande framtid - en för västvärlden ny, ”glokal” kultur som också kan kallas för nygammal då det för urfolken handlar om en uråldrig kunskap och ett förhållningssätt till naturen och brukade kulturlandskap som förvaltats i generationer


(Marie, Ailo och Freja framför Rönnbäcksnäset där ett dagbrott prospekteras)

Så här skrev Marie Persson Njajta efter ceremonin: "Idag har vi rest Jieleme gierkieh - ett röse för livet i gruvhotade Rönnbäck i Björkvattsdalen. Jieleme gierkieh är en markering för vattnet och livet - för fast mark, rent vatten, levande kulturarv och kulturlandskap i Dahksnjuana, Rönnbäck, Bearkoenvuemie/Björkvattsdalen, Saepmie. Jieleme gierkieh är ett röse för Moder Jord, för våra förfäder, för våra barn och kommande generationer, för urfolks rättigheter, naturens rättigheter, mat och hälsa. Jieleme gierkieh är också en hyllning till alla som kämpat och fortsätter kämpa för mark och vatten - mot exploateringar, kolonisation och klimatförändringar. För en långsiktigt hållbar framtid för oss alla. Sprid ordet"


(Bild: Livsröset för naturens rättigheter vid Rönnbäck, invigt 15 sept 2018)