Vilken fullständigt magisk resa till Sápmi med djupa, inspirerande och berörande samtal, samiska möten, ett invigt livsröse och bergsvandringar i trakten kring Tärnaby, Björkvattsdalen och Rönnbäck liksom Aatoeklibpie, det heliga fjället. Vi lämnar Tärnaby med en tacksamhet över generositeten från våra samiska värdar, berörda av deras liv och kamp, tagna av den storslagna fjällvärlden och omskakade av planerna på en gruva som hotar både natur och kultur. Allt detta har rymts i den första träffen i folkhögskolekursen om naturens rättigheter och den andinska ursprungstraditionen ”Det goda livet”, som jag och Ingrid leder tillsammans med Carmen Blanco Valer. Tillsammans med en fantastiskt engagerad grupp deltagare och våra samiska vänner Sigrid ”Sagka” Stångberg och Marie Persson Njajta med familj, har vi tagit oss an en oerhört meningsfull utforskning om hur man kan medskapa en hållbar ”glokal” kultur med hjälp av såväl västerländsk juridik som uråldrig levnadsvisdom. Hur kan vi vara kreativa och konstruktiva i spänningsfälten mellan en ohållbar industrimodern kultur och vår längtan att leva i balans med naturens kretslopp - det goda livet på riktigt? Här berättar jag lite mer om vad vi fick uppleva, för att inkludera fler i denna yttre och inre ”resa”. Det blir sammanlagt fyra delar av berättelsen som givetvis bara är min tolkning av det vi fick uppleva tillsammans – var och en har sin egen berättelse!


(Bild: Gruppen samlad vid Rönnbäck för en manifestation mot gruvplaner)

Vi hade valt att besöka Tärnaby redan till den första kursträffen, istället för en förberedande ”mjukstart” på Färnebo folkhögskola. Vi ville komma till fjällen medan vädret fortfarande var milt och vandringsvänligt. Det innebar att vi alla fick vara med om en riktig rivstart i våra lärprocesser, genom att möta den samiska verkligheten med alla utmaningar och möjligheter. Marie och Sigrid deltog redan från den första morgonsamlingen på fredagen. Vi satt som vanligt i cirkel, och alla fick reflektera kring frågan ”varför är jag här”. Det tog oss direkt till hjärtat av vad det innebär att leva i en tid när klimatångesten kan kännas förlamande, samtidigt som många känner behovet att vända smärtan till konstruktiv handling. Då behöver vi nya visioner som naturens rättigheter och buen vivir, det goda livet. Någon uttryckte att ursprungsfolken har burit dessa perspektiv så att vi i västvärlden nu kan börja minnas dem igen. Alla delade med sig från hjärtat, och efter bara en timme upplevde många hur cirkeln kunde bygga en trygg gemenskap som grund för det ömsesidiga lärandet. 


(Bild: Utsikt över Tärnaby från Tärnaby fjällby där vi höll till med kursen)

Marie inledde cirkeln och berättade kort om hur hon var med och skrev motionen om naturens rättigheter som Sametinget antog enhälligt. Även om frågan är relativt ny för henne, ser hon den som en viktig symbolfråga för urfolken. Den är inte ett uttryck för ”grön kolonialism” där man till exempel skapar naturreservat som inte ens får brukas av samerna och andra urfolk som lever av och med marken på hållbara sätt. Tvärtom har urfolken på till exempel Nya Zealand blivit talespersoner för naturområden som fått egna rättigheter. Där kan man fortsätta med sin kultur, jakt, fiske och andra verksamheter som bygger på samarbete med ekosystemen snarare än dominans. På så sätt hänger naturens rättigheter samman med både urfolkens rättigheter och lokalsamhällets rättigheter - idéerna stärker varandra. Samtidigt skyddar deklarationen mot storbolagens överexploatering av de naturliga systemen, en skövling som inte respekterar vare sig ekosystemens eller människornas rättigheter. 


(Bild: Marie visar motionen om naturens rättigheter med alla underskrifter)

Det var omskakande att ta del av Maries och Sigrids berättelser om hur den svenska statens koloniala politik med ”beslut uppifrån” har lett till övergrepp på flera nivåer och bland alla samhällsgrupper. Uppbyggnaden av den svenska välfärdsstaten drevs på av drömmen om det industrimoderna samhället som skulle ge lycka till alla. I den drömmen fanns det inte plats för urfolks traditionella rätt till sin mark, eller markens rätt till sin mångfald av naturliga och mänskliga samhällen. Samerna skulle inte få fortsätta med sin kultur på egna villkor, men skulle ändå ”räddas” och bevaras som ett exotiskt inslag där renskötseln samtidigt kunde tillföra en köttreserv under nödår. Industrialismen ledde till en brutal maktpolitik där svenska kyrkan tidigt hade medverkat till att jojken och hemspråket förbjöds och trummor brändes. Redan på 1700-talet skiljdes samiska barn från sina föräldrar genom kristna internatskolor, en roll som under 1900-talet övertogs av svenska staten genom bland annat nomadskolorna. Rasbiologin blev en symbol för kränkningarna genom att behandla samerna som en egen ras underlägsen den ariska - en viktig inspiration till Nazityskland. 


(Bild: Sagka visar dokument om Nomadskolan där hon gick)

De trauman som har skapats genom den koloniala politiken har förts vidare genom generationerna. Markövertaganden, tvångsförflyttningar och andra övergrepp har påverkat samisk folkhälsa med depressioner och självmord som yttersta konsekvenser. Staten har även ”härskat och söndrat”, genom att ta sig rätten att i lag definiera vem som är same. Renbeteslagen från 1928 (dagens rennäringslag) innebar att endast samer med större renbestånd, framför allt från den norra samekulturen, klassades som samer och fick rätt att behålla renarna och bilda samebyar. I andra delar av Sápmi, inte minst i Sydsápmi, bedrev många samer en form av kombinationsnäring med jakt, fiske, odling och hantverk där det också var vanligt med mindre bestånd av till exempel renar, getter eller kor. Så var fallet i bland annat Björkvattsdalen där Marie bor med sin familj idag. Man överlevde genom en mångfald av sysslor som var anpassade till platsens förutsättningar. Genom lagstiftningen blev dessa samer plötsligt fråntagna sin identitet, när staten prioriterade stora renbestånd och monokulturer före mångfald, småskalighet och lokal anpassning. När vissa samiska grupper fick privilegier medan andra diskriminerades, skapades motsättningar mellan renägande samer och andra - en splittring som lever kvar än idag. Lagen bidrog också till en ojämlikhet mellan kvinnor och män som inte funnits tidigare, genom att kvinnor inte fick ärva renar.


(Bild: Marie visar Björkvattsdalens vattenregleringar och hotande gruvprojekt)

Efterhand som gruppen lyssnade till berättelserna började vi ana de systemfel som låg bakom orättvisorna och iscensatte de koloniala mekanismerna. En av effekterna blev att folk tvingades att flytta från sina marker för att ge plats åt vattenkraft, skogsbruk eller gruvor som tjänade det industrimoderna samhället och idag har lett in oss i en ohållbar utveckling. Det är systemfel med rötter i en ohållbar kultur, präglad av en världsbild eller en berättelse om världen som bland annat handlar om ”den vite mannens” överlägsenhet och rätt att erövra resten av världen för att sprida ”civilisation”. Kanske kan man säga att en huvudrubrik för denna ohållbara berättelse är ”separation”… Vi har separerat oss från naturen, omvärlden, varandra och till och med oss själva. Kulturen finns i oss alla. Själv kan jag spåra både mönster av att vara både förtryckt och förtryckare inom mig. Enligt Paulo Freire, ekopedagogikens grundare, behöver båda parter få stöd i att frigöra sig själva från begränsande mönster - vi kan alla stödja varandra i frigörandet. Genom en sådan inre läkningsprocess får vi samtidigt mer kraft i vårt yttre arbete, det inre och yttre kan förstärka varandra. När kulturen förändras kan även samhällssystemen förvandlas.


(Bild: Ett av Maries konstverk som "uttrycker smärtan hos sydsamer som har förminskats, osynliggjorts, förnekats, dämts över och exploaterats)