Nikhogs blogg

På söndagen tog Sagka med oss på en speciell busstur till fjället Aatoeklibpie på sydsamiska, Atoklimpen på svenska. Redan på det blivande samiska centret hade vi fått se en bild av den säreget formade klippan, som täckte en hel vägg i centret och fyllde oss vördnad. När vi nu närmade oss berget låg det fortfarande inhöljt bland molnen och dimmorna, som om det ruvade på sin hemlighet. Det kändes högtidligt att komma in i området, som har utropats till landets första samiska kulturreservat, ett gammalt kulturlandskap där samer alltid har levt och fortfarande lever. Över hela fjället finns lämningar efter den samiska närvaron, viktiga spår efter en kultur som sällan har dokumenterat sina egna heliga platser och boplatser - man har lärt sig att "leva lätt" på jorden. Aatoeklibpie är ett berg som samer har offrat till och bett om beskydd från i alla tider. Berget har uppfattats som så heligt att man inte ens gav det ett namn, ordet ”Aatoe” betyder helt enkelt ”den där”.


(Bild: Aatoeklibpie eller Atoklimpen, det heliga samiska fjället)

Sigrid berättade om en viktig händelse då hon 2002 var med om att återbegrava lämningarna efter en samisk man på Aatoeklibpie, den första återbegravningen efter de västerländska arkeologiska intrången under tidigare århundraden. Efter en utgrävning på 1950-talet fördes delar av skelettet till Nordiska museet för analys. Löftet om att de skulle återbördas uppfylldes aldrig. Efter samiska påtryckningar och efterforskningar fick Sigrid till sist delta i en grupp som hämtade skelettdelarna i Stockholm. Hon beskrev hur solen lyste in genom fönstret när de överlämnades till samerna, som brast ut i en spontan glädjejojk över att mannen äntligen skulle få vila i frid. Graven har traditionellt förknippats med den legendariske ”skuggmannen” som enligt sägnen skulle ha levt på 1700-talet, men analyser enligt kol-14-metoden visade att lämningarna härstammade ända tillbaka till 1400-talet. Nu vilar han på samma plats där han en gång begravdes, på bergssidan av Aatoeklibpie. Vi fick inte se platsen, eftersom den anses alltför helig, men det kändes starkt att veta att graven och andra lämningar nu är skyddade för framtiden genom att ingå i den samiska kulturmiljön kring berget.


(Bild: Sagka berättar om samiska traditioner i kåtan vid foten av Aatoeklibpie)

Vid bergets fot finns en kåta och ett litet hus som en samisk familj byggde och fick kämpa länge för att få behålla - enligt den dåtida lagen skulle samerna enbart få bo i kåtor. Idag är huset en del av kulturmiljön, och en utgångspunkt för vandringar i reservatet. Där påbörjade också deltagarna i gruppen sin vandring mot Aatoeklibpie, individuellt eller i små grupper. Alla var uppfyllda av platsens betydelse. Vandringen blev en form av ”vision quest” eller pilgrimsvandring där vi blev extra lyhörda för att ta emot vägledning från naturen - ett förhållningssätt som är en naturlig del av den samiska kulturen, men som kan kännas nytt och ovant för ett västerländskt sinne. Vädret klarnade upp och vi kunde se hela klippan i all sin prakt. Vare sig man nådde toppen eller inte så var det ”vägen som var mödan värd”, en fin skönhetsupplevelse med vidunderlig utsikt. Själv sjöng jag inom mig på en improviserad sång hela vägen, som verkade komma från själva berget… Jag kunde verkligen förstå jojk-traditionen. På väg tillbaka visade Marie en bäck där det växte kvanne, en samisk traditionell ört i fjällvärlden med många goda egenskaper. För Ingrid, som arbetat mycket med läkande örter, blev just mötet med kvanne en av de stora behållningarna från platsen. Efter bergsvandringen samlades gruppen runt elden i kåtan där vi grillade och lyssnade till Sigrids och Maries berättelser om samiska traditioner.


(Bild: Kvannen är en fjällört med många goda egenskaper)

Som en avrundning av dagen delade Marie med sig lite fler tankar kring hur naturens rättigheter och ursprungstraditionen ”det goda livet” hänger samman med samiska perspektiv, och varför naturens rättigheter är en viktig symbolfråga för samerna. Hon beskrev hur hon länge har rest runt och föreläst om minerallagstiftning och miljölagar. Hon har kommit fram till att dagens lagstiftning erbjuder ett mycket svagt skydd för ekosystemen, och därmed för de människor och samhällen som är beroende av och delaktiga i dem (det vill säga, vi alla). Lagarna grundar sig i ett kortsiktigt, exploaterande förhållningssätt till naturen, till mat och vatten. Det är en världsbild som skiljer sig från den samiska, där man har levt långsiktigt hållbart i generationer. Samhället i stort behöver genomgå ett paradigmskifte och utveckla synsätt och förhållningssätt som ligger närmare ursprungsfolkens, så att alla kan leva gott även i framtida generationer. Naturens rättigheter uttrycker ett sådant synsätt, och kan därmed möjliggöra det nödvändiga paradigmskiftet.


(Bild: Utsikt från Atoklimpen)

Idén om naturen som rättssubjekt utgör också en brobyggande vision, där flera olika sakägare kan ena sig kring att skydda ett ekosystem - visionen kan samla både urfolk och annan lokalbefolkning kring de gemensamma intressena. En annan viktig aspekt för Marie som till exempel blivit tydlig i skyddet av floden Wanganui på Nya Zealand, är att naturens rättigheter inkluderar urfolken som del av ekosystemen, istället för att separera dem från naturen vilket kan bli fallet i traditionella naturreservat där man inte har tagit hänsyn till kulturlandskapet (något som bland annat kommer till uttryck i tanken om fjällen som ”vildmark”). När floden tillskrevs egna rättigheter uttrycktes också att alla som lever av och med floden tillhör detta ekosystem - ett helhetstänkande som stämmer med samiska synsätt. När Marie ser på framtiden understryker hon att det är värdefullt att fortsätta sprida berättelsen om Sametingets enhälliga beslut att stödja deklarationen om naturens rättigheter – en viktig symbolhandling av samernas främsta företrädare. En framtida förhoppning kan vara att sametingen i övriga nordiska länder följer efter. I mötet med Sameskolan bollades ännu en möjlighet för framtiden: Att föra in ämnet i undervisningen, tillsammans med ekopedagogiken. Känslan i gruppen när vi avslutade var att vi bara står i början av medskapandet, där det mesta ännu är outforskat. Äventyret fortsätter!


(Bild: Carmen, Niklas och Ingrid tillsammans med Marie vid Rönnbäck)

Lördagen handlade om att börja uttrycka sin längtan att vara delaktig i en förändring, genom att tillsammans bygga ett stenröse för naturens rättigheter - en form av ceremoniell handling. Eftersom vi dagen innan hade berört ursprungsfolkens andliga traditioner och ceremonier, inledde Ingrid med en cirkel där deltagarna fick reflektera över sin relation till andlighet. Någon nämnde att man skulle kunna lära av urfolkens cirkulära förhållningssätt till andlighet där man ser sig som del av naturens kretslopp, det kan kännas mer meningsfullt i jämförelse med de hierarkiska traditioner man kan finna bland patriarkala religioner med en manlig gud högst upp. Kanske handlar andlighet om att uppleva sig som del av en större helhet, ett meningsfullt sammanhang, och kanske behöver vi idag finna en mening som inte separerar det andliga från det materiella. En andlighet som kan omfamna det fysiska och det kroppsliga med alla motsägelsefulla känslor och upplevelser. Som kan se skönheten i att vara del livets väv, i ”moder jord”, istället för att försöka besegra naturen.  


(Bild: På väg till ceremonin besökte vi Marie i hennes hem i Björkvattsdalen)

Det ceremoniella språket kan vara en aspekt av andlighet, där ceremonin blir en handling för att knyta an till ett det större sammanhanget i stort och smått. Kanske kan det ses som en form av aktivism, vare sig man tänder ljus som symbol för hopp och gemenskap, samlas runt middagsbordets närodlade mat, eller bygger ett livsröse där man kan sörja utrotade arter och uttrycka sin längtan att bidra till ett liv och en jord i balans. Carmen berättade att ursprungsfolk kan vara försiktiga med att dela med sig av sina andliga traditioner och ceremonier, eftersom det är där man har blivit som mest sårad. Det är en del av själen och hjärtat som man har blivit fråntagen, som när den samiska trumman förbjöds. I kampen för sina rättigheter använder urfolken ofta ceremonier för att hämta kraft inför till exempel en manifestation eller ett möte. Vi insåg att det inte var någon slump att våra samiska vänner bestämt att vi skulle bygga stenröset på en plats som idag är hotad - närmare bestämt vid vattnet nära Rönnbäck i Björkvattsdalen, där det prospekteras för att utvinna nickel i tre stora dagbrott. Det skulle innebära stora ingrepp och skador på miljön, som kan påverka hela Umeälven. Det är på den platsen som samer och andra som kämpar mot gruvan behöver kraft och stöd.


(Bild: Resterna av de träd som en gång stått i dalen som nu är kraftdamm)

Jag berättade om livsröset, en sorts ceremoni som har börjat växa fram i västvärlden utifrån behovet att sörja de skador som det industrimoderna samhället har åsamkat planeten med alla sina invånare. Livsröset utformades som en plats för att sörja arter som är utrotade eller riskerar utrotning. Själv fick jag 2012 vara med om att inviga ett livsröse på Galapagos till minne av ”Lonesome George”, den sista jättesköldpaddan av sin sort. När ett livsröse skulle invigas på Ängsbacka i Värmland, uttrycktes behovet att det också skulle kunna vara en plats för att knyta an till sin längtan att medskapa en värld i balans - något man är för, en vision som kan ge hopp. Då föddes det första röset för naturens rättigheter. När vi diskuterade ett röse med våra samiska vänner, blev det också tydligt att ordet ”liv” är viktigt, att det skulle vara en plats där man både kan sörja och fira livet. Carmen, som själv har rötter hos andinska urfolk, beskrev det som ”västerländsk” att försöka skilja på sorg och glädje, på död och liv, när det egentligen hänger ihop. Det var perspektiv som kändes meningsfulla för alla i gruppen. På så sätt föddes namnet ”Livsröse för naturens rättigheter”, eller Jieleme gierkieh (”Livets stenar”) på samiska - ett röse i mötet mellan den västerländska och den ursprungliga kulturen.


(Bild: Gruppen lägger stenar på livsröset för naturens rättigheter i Rönnbäck)

Bussresan till Björkvattsdalen och Rönnbäck blev speciell, vi var alla tagna av stundens allvar och de erfarenheter vi hade fått del av. Det kändes viktigt att få bearbeta dem genom att delta i en ceremoniell handling. På vägen stannade vi till i den övre änden av dalen, där Marie och hennes barn Ailo och Freja visade oss sitt hem. Vi fick också ta del av Maries vackra hantverk, bland annat en duk med mönster som hon skapat för att uppmärksamma hundraårsfirandet av det första samiska landsmötet. Därefter tog Marie och barnen med oss till Rönnbäck och platsen för ceremonin, vid en strand med en sagolik utsikt över vattnet och Dahksnjuana/Rönnbäcksnäset där ett av dagbrotten planeras. Marie beskrev hur man planerar brytning, slamanläggningar och anrikningsverk mitt i vattensystemet, ibland med helt oprövade metoder eftersom det inte finns erfarenhet av gruvverksamhet så nära vatten. Riskerna är enorma och kan påverka livet längs hela Umeälven.


(Bild: Freja lägger sin sten på livsröset, mamma Marie och bror Ailo ser på)

På platsen möttes vi av en vacker regnbåge, som kändes som en hoppfull påminnelse om att det går att vända utvecklingen. Alla plockade stenar för att komplettera de som man hade tagit med hemifrån, så att vi skulle kunna lägga en ordentlig grund till röset. När den exakta platsen hade valts ut och Marie och Sagka fått godkännande från platsen, samlades vi i en cirkel. Var och en lade sina stenar som symboler för våra känslor inför det som händer, våra längtor efter en värld i balans liksom vår vilja att leva på sätt som ger liv. Det blev en gripande stund som ramades in av en stark vind, regnstänk, ljudet från vågorna och ännu en regnbåge. Livsröset för naturens rättigheter står för allas rättigheter till liv - vi är alla naturen. ”Livets stenar” symboliserar en berättelse som vi kommer att bära med oss i våra hjärtan och sprida i våra handlingar, som frön till en hållbar och livgivande framtid - en för västvärlden ny, ”glokal” kultur som också kan kallas för nygammal då det för urfolken handlar om en uråldrig kunskap och ett förhållningssätt till naturen och brukade kulturlandskap som förvaltats i generationer


(Marie, Ailo och Freja framför Rönnbäcksnäset där ett dagbrott prospekteras)

Så här skrev Marie Persson Njajta efter ceremonin: "Idag har vi rest Jieleme gierkieh - ett röse för livet i gruvhotade Rönnbäck i Björkvattsdalen. Jieleme gierkieh är en markering för vattnet och livet - för fast mark, rent vatten, levande kulturarv och kulturlandskap i Dahksnjuana, Rönnbäck, Bearkoenvuemie/Björkvattsdalen, Saepmie. Jieleme gierkieh är ett röse för Moder Jord, för våra förfäder, för våra barn och kommande generationer, för urfolks rättigheter, naturens rättigheter, mat och hälsa. Jieleme gierkieh är också en hyllning till alla som kämpat och fortsätter kämpa för mark och vatten - mot exploateringar, kolonisation och klimatförändringar. För en långsiktigt hållbar framtid för oss alla. Sprid ordet"


(Bild: Livsröset för naturens rättigheter vid Rönnbäck, invigt 15 sept 2018)

Även om många utmaningar kvarstår, har samerna under de senaste årtiondena fått uppleva en hel del framsteg i kampen för sina rättigheter. Efter fredagens lunch tog Sagka och Marie med oss på en rundtur genom Tärnaby där de visade olika samiska verksamheter som bedrivs för att stärka den samiska identiteten. Vi fick ta del av många hoppfulla tecken som visar hur utvecklingen kan vändas. Sagka berättade att 1998 bad jordbruksminister Annika Åhnberg, på plats i Tärnaby, om ursäkt för den svenska statens övergrepp. Samtidigt fortsätter den koloniala politiken, med en inställning som den förre ministern idag kallar för ”hycklande”. Staten har inte ratificerat konventionen om urfolkens rättigheter, utan bara deklarationen. Att ställa sig bakom konventionen skulle innebära att det också blir konsekvenser när rättigheterna kränks. Det finns en dold men tydlig agenda där alla regeringar hittills har prioriterat företagens rätt till fortsatt exploatering, före samernas rätt till ökat självbestämmande.


(Bild: Besök i Sameskolan under rundturen i Tärnaby)

Att ge Sametinget ökat politiskt och ekonomiskt inflytande, skulle bland annat innebära att erkänna de övergrepp som skedde när staten lade beslag på samernas mark och fördelade ut den till andra - en politik som lade grunden till en hejdlös och ensidig exploatering och överutnyttjande. Den förtryckande politiken bibehålls genom en skrämselpropaganda som säger att samerna inte kan tillerkännas sina fulla rättigheter eftersom Sverige då förlorar kontrollen över ”sina” naturtillgångar. Marie och Sagka förklarade att samerna inte vill ”slänga ut” svenskarna utan vill skapa lösningar som gynnar och respekterar alla parter, inklusive ekosystemen. Lösningar baserade på ömsesidig respekt, mångfald och samverkan, snarare än ensidighet och dominans. För att det ska vara möjligt förordar Marie en form av ”sanningskommission” där alla övergrepp kan synliggöras i en ömsesidig process. Först när sanningen får komma fram i sin helhet, blir försoning möjlig.


(Bild: Ingrid tar den av den samiska språkundervisningen)

Det var inspirerande att besöka Sameskolan där det idag går nio elever. Sagka har ägnat en stor del av sitt liv åt att bygga upp en skolverksamhet på samernas egna villkor, där till exempel ”hemspråksundervisning” innebär undervisning i samiska och inte i svenska som det var tidigare. På Sameskolan fick vi ta del av ett projekt från Håll Sverige Rent som barnen medverkat i, ”Grön flagg” som handlar om att lära mer om hållbarhet. För eleverna i Tärnaby har det inneburit att man utforskat miljö och hållbarhet utifrån samiska perspektiv med frågor som livsstil och hälsa, skogen och närmiljön. Kanske kan ett nästa steg vara att lära sig om naturens rättigheter? Idag finns det fem sameskolor i Sverige. Sameskolan i Tärnaby är idag den sydligaste. Den sameintegrerade skolan i Jämtland, där Ingrid arbetade under något år, har tyvärr lagts ned. Ansvaret för skolorna ligger hos Sameskolstyrelsen, idag en statlig myndighet som man på sikt hoppas kan läggas under Sametinget. Verksamheten fortsätter att utvecklas och det finns planer på bland annat en interkulturell utbildning för lärarna.


(Bild: Dearnan Saemieskuvle - Tärnaby Sameskola)

Efter Sameskolan besökte vi vad man hoppas är början till ett samiskt center och museum i Tärnaby. Det samiska namnet på centret är ”Aejlies” som betyder "helig, frisk, sund" - en plats som utgör ett hållbart alternativ till en potentiell och miljöfarlig gruva vid Rönnbäck. Projektledaren Oskar Njajta Östergren berättade om centret som ska vara en mötesplats för samiska intressen men också fungera som en portal till samisk kunskap för besökare. Det ska både ge arbetstillfällen och minska grogrunden för okunskap och fördomar. Oskar visade bland annat en skrift som lyfter fram det traditionella slöjdhantverket i Björkvattsdalen, liksom en utställning om Aatoeklibpie, det heliga fjället. Han menade att det är dags att erkänna samernas rätt att existera på egna villkor, i symbios med naturen. Man ska inte kunna bli bötfälld för att man fiskar på sina traditionella vatten, även om dessa råkar ha blivit naturreservat. Man behöver ändra lagar som säger att enbart vissa samer får äga renar, eller att man bara får fiska på en plats - när alla vet att mångfald ger hållbarhet. Oskar förklarade att samerna både har en praktisk och en andlig relation till sina marker, man är del av ett större sammanhang. Kulturen har upprätthållits av nåjderna, de kulturella traditionsbärarna, en tradition som han menar fortfarande lever. 


(Bild: Oskar Östergren berättar om det framväxande samiska centret)

Några av de minnesvärda ord som Oskar lämnade oss med var: Om man inte förstår samernas djupa relation till naturen, blir det svårt att förklara varför intrång i ekosystemen blir ett sådant övergrepp på människorna som lever i dem. När vi kom tillbaka till vandrarhemmet på Tärnaby fjällby, uttryckte många att dagen varit både omskakande och oerhört givande - en verklig processtartare. Utmaningen blir att inte genast behöva ha svar på alla frågor, utan tillåta frågorna att vägleda en ständigt fördjupande utforskning. De fakta vi fått under dagen innebar för många ett uppvaknande till en verklighet som man ofta har varit omedveten om i den västerländska kulturen, samtidigt som det fördjupar längtan att medverka till förverkligandet av en mer hållbar värld. I den längtan får man ha tålamod med sig själv och låta de nya svaren växa fram efterhand. Steg för steg lär vi oss att leva i spänningen mellan verklighet och vision på sätt som ger nytt liv, i balans med naturen, omvärlden , varandra och oss själva. Tack Marie och Sagka för guidningen!


(Bild: Sagka och Marie försvarar naturen vid Rönnbäck som hotas av gruvor)

Vilken fullständigt magisk resa till Sápmi med djupa, inspirerande och berörande samtal, samiska möten, ett invigt livsröse och bergsvandringar i trakten kring Tärnaby, Björkvattsdalen och Rönnbäck liksom Aatoeklibpie, det heliga fjället. Vi lämnar Tärnaby med en tacksamhet över generositeten från våra samiska värdar, berörda av deras liv och kamp, tagna av den storslagna fjällvärlden och omskakade av planerna på en gruva som hotar både natur och kultur. Allt detta har rymts i den första träffen i folkhögskolekursen om naturens rättigheter och den andinska ursprungstraditionen ”Det goda livet”, som jag och Ingrid leder tillsammans med Carmen Blanco Valer. Tillsammans med en fantastiskt engagerad grupp deltagare och våra samiska vänner Sigrid ”Sagka” Stångberg och Marie Persson Njajta med familj, har vi tagit oss an en oerhört meningsfull utforskning om hur man kan medskapa en hållbar ”glokal” kultur med hjälp av såväl västerländsk juridik som uråldrig levnadsvisdom. Hur kan vi vara kreativa och konstruktiva i spänningsfälten mellan en ohållbar industrimodern kultur och vår längtan att leva i balans med naturens kretslopp - det goda livet på riktigt? Här berättar jag lite mer om vad vi fick uppleva, för att inkludera fler i denna yttre och inre ”resa”. Det blir sammanlagt fyra delar av berättelsen som givetvis bara är min tolkning av det vi fick uppleva tillsammans – var och en har sin egen berättelse!


(Bild: Gruppen samlad vid Rönnbäck för en manifestation mot gruvplaner)

Vi hade valt att besöka Tärnaby redan till den första kursträffen, istället för en förberedande ”mjukstart” på Färnebo folkhögskola. Vi ville komma till fjällen medan vädret fortfarande var milt och vandringsvänligt. Det innebar att vi alla fick vara med om en riktig rivstart i våra lärprocesser, genom att möta den samiska verkligheten med alla utmaningar och möjligheter. Marie och Sigrid deltog redan från den första morgonsamlingen på fredagen. Vi satt som vanligt i cirkel, och alla fick reflektera kring frågan ”varför är jag här”. Det tog oss direkt till hjärtat av vad det innebär att leva i en tid när klimatångesten kan kännas förlamande, samtidigt som många känner behovet att vända smärtan till konstruktiv handling. Då behöver vi nya visioner som naturens rättigheter och buen vivir, det goda livet. Någon uttryckte att ursprungsfolken har burit dessa perspektiv så att vi i västvärlden nu kan börja minnas dem igen. Alla delade med sig från hjärtat, och efter bara en timme upplevde många hur cirkeln kunde bygga en trygg gemenskap som grund för det ömsesidiga lärandet. 


(Bild: Utsikt över Tärnaby från Tärnaby fjällby där vi höll till med kursen)

Marie inledde cirkeln och berättade kort om hur hon var med och skrev motionen om naturens rättigheter som Sametinget antog enhälligt. Även om frågan är relativt ny för henne, ser hon den som en viktig symbolfråga för urfolken. Den är inte ett uttryck för ”grön kolonialism” där man till exempel skapar naturreservat som inte ens får brukas av samerna och andra urfolk som lever av och med marken på hållbara sätt. Tvärtom har urfolken på till exempel Nya Zealand blivit talespersoner för naturområden som fått egna rättigheter. Där kan man fortsätta med sin kultur, jakt, fiske och andra verksamheter som bygger på samarbete med ekosystemen snarare än dominans. På så sätt hänger naturens rättigheter samman med både urfolkens rättigheter och lokalsamhällets rättigheter - idéerna stärker varandra. Samtidigt skyddar deklarationen mot storbolagens överexploatering av de naturliga systemen, en skövling som inte respekterar vare sig ekosystemens eller människornas rättigheter. 


(Bild: Marie visar motionen om naturens rättigheter med alla underskrifter)

Det var omskakande att ta del av Maries och Sigrids berättelser om hur den svenska statens koloniala politik med ”beslut uppifrån” har lett till övergrepp på flera nivåer och bland alla samhällsgrupper. Uppbyggnaden av den svenska välfärdsstaten drevs på av drömmen om det industrimoderna samhället som skulle ge lycka till alla. I den drömmen fanns det inte plats för urfolks traditionella rätt till sin mark, eller markens rätt till sin mångfald av naturliga och mänskliga samhällen. Samerna skulle inte få fortsätta med sin kultur på egna villkor, men skulle ändå ”räddas” och bevaras som ett exotiskt inslag där renskötseln samtidigt kunde tillföra en köttreserv under nödår. Industrialismen ledde till en brutal maktpolitik där svenska kyrkan tidigt hade medverkat till att jojken och hemspråket förbjöds och trummor brändes. Redan på 1700-talet skiljdes samiska barn från sina föräldrar genom kristna internatskolor, en roll som under 1900-talet övertogs av svenska staten genom bland annat nomadskolorna. Rasbiologin blev en symbol för kränkningarna genom att behandla samerna som en egen ras underlägsen den ariska - en viktig inspiration till Nazityskland. 


(Bild: Sagka visar dokument om Nomadskolan där hon gick)

De trauman som har skapats genom den koloniala politiken har förts vidare genom generationerna. Markövertaganden, tvångsförflyttningar och andra övergrepp har påverkat samisk folkhälsa med depressioner och självmord som yttersta konsekvenser. Staten har även ”härskat och söndrat”, genom att ta sig rätten att i lag definiera vem som är same. Renbeteslagen från 1928 (dagens rennäringslag) innebar att endast samer med större renbestånd, framför allt från den norra samekulturen, klassades som samer och fick rätt att behålla renarna och bilda samebyar. I andra delar av Sápmi, inte minst i Sydsápmi, bedrev många samer en form av kombinationsnäring med jakt, fiske, odling och hantverk där det också var vanligt med mindre bestånd av till exempel renar, getter eller kor. Så var fallet i bland annat Björkvattsdalen där Marie bor med sin familj idag. Man överlevde genom en mångfald av sysslor som var anpassade till platsens förutsättningar. Genom lagstiftningen blev dessa samer plötsligt fråntagna sin identitet, när staten prioriterade stora renbestånd och monokulturer före mångfald, småskalighet och lokal anpassning. När vissa samiska grupper fick privilegier medan andra diskriminerades, skapades motsättningar mellan renägande samer och andra - en splittring som lever kvar än idag. Lagen bidrog också till en ojämlikhet mellan kvinnor och män som inte funnits tidigare, genom att kvinnor inte fick ärva renar.


(Bild: Marie visar Björkvattsdalens vattenregleringar och hotande gruvprojekt)

Efterhand som gruppen lyssnade till berättelserna började vi ana de systemfel som låg bakom orättvisorna och iscensatte de koloniala mekanismerna. En av effekterna blev att folk tvingades att flytta från sina marker för att ge plats åt vattenkraft, skogsbruk eller gruvor som tjänade det industrimoderna samhället och idag har lett in oss i en ohållbar utveckling. Det är systemfel med rötter i en ohållbar kultur, präglad av en världsbild eller en berättelse om världen som bland annat handlar om ”den vite mannens” överlägsenhet och rätt att erövra resten av världen för att sprida ”civilisation”. Kanske kan man säga att en huvudrubrik för denna ohållbara berättelse är ”separation”… Vi har separerat oss från naturen, omvärlden, varandra och till och med oss själva. Kulturen finns i oss alla. Själv kan jag spåra både mönster av att vara både förtryckt och förtryckare inom mig. Enligt Paulo Freire, ekopedagogikens grundare, behöver båda parter få stöd i att frigöra sig själva från begränsande mönster - vi kan alla stödja varandra i frigörandet. Genom en sådan inre läkningsprocess får vi samtidigt mer kraft i vårt yttre arbete, det inre och yttre kan förstärka varandra. När kulturen förändras kan även samhällssystemen förvandlas.


(Bild: Ett av Maries konstverk som "uttrycker smärtan hos sydsamer som har förminskats, osynliggjorts, förnekats, dämts över och exploaterats)

Det har gått drygt tre veckor sedan vi landade fysiskt, men själsligt har det tagit betydligt längre tid att komma hem och integrera alla upplevelser. Det gäller både att följa upp resan samtidigt som den ”vanliga” världen tränger sig på med alla projekt som ska startas upp inför hösten. Att landa i Sverige med upplevelsen hos regnskogs- och bergsfolken i ryggen blev speciellt… Två kontrasterande bilder mötte oss: Å ena sidan byggandet av en ny galleria i vår stadsdel Hornstull i Stockholm – en galleria som ingen bland lokalbefolkningen har bett om, som riskerar att konkurrera ut de lokala näringsidkarna till förmån för kedjorna, som under en kort period ger jobb och inkomster åt konstruktionsfirmorna och som framför allt kommer att generera åratal av räntevinster till bankerna pga de gigantiska lån som har utfärdats. Å andra sidan Pridefestivalen som på något sätt påminner mig om -68 fast med bredare förankring genom sin förmåga att öppna hjärtat på hela det etablerade samhället. Två kontrasterande bilder där den första är en fortsättning på drömmen om den moderna världens likriktning medan den andra symboliserar mångfald, tolerans och öppenhet. Det kanske inte är någon slump att både gayrörelsen och de andinska ursprungsfolken har valt regnbågsfärgade flaggor som symboler: Båda grupperna har upplevt förtryck och förföljelse men vänt såren till en styrka och leder nu vägen för en mer kärleksfull värld. Jag ber en stilla bön att gayrörelsen aldrig låter sig reduceras till en välartad del av konsumtionssamhället…

(bild: Ursprungsfolk anländer till Quito på sin "Marsch för livet", från Pachamamas hemsida).

Mitt i alltihop har jag försökt ta mig iväg till vår kolonilott på Långholmen vid tre tillfällen, men samtliga gånger har det börjat ösregna just innan jag stuckit ut näsan genom dörren. En fjärde gång kom jag iväg och kunde i alla fall klippa gräset och de mest överblommade växterna innan regnhotet blev överhängande. Jag ska tydligen hålla mig lugn och inte försöka dra i alla trådar samtidigt… Ecuador gör sig påmint i världsnyheterna genom processen med Assanges asylansökan. Jag läser en intressant analys av Erik de la Regueras, DN:s duktige Latinamerika-korrespondent, som påpekar att president Correa och Assange delar en oro för den amerikanska underrättelsetjänsten. Jag vet att han har blivit informerad om den saken, då jag för några år sedan sammanförde honom med den fd NSA-medarbetaren John Perkins vars böcker om livet som ”Economic Hit Man” också har lästs av Correa. Den kontakten resulterade i en intervju som inte blev publicerad – det fanns antagligen ingen passande vinkel just då. Däremot tipsade jag honom när Naturens rättigheter hade införts i landets konstitution, vilket blev en fin liten artikel. Det är inte helt lätt för journalister att få igenom nyheter från Latinamerika i den stenhårda konkurrensen. Och på min och Conchitas nyhetsfront har det sedan hemkomsten mest varit intensivt fokus på familjesidorna med toppnyheten att det första brorsbarnet har gift sig. Också där fick ursprungsfolken vara med på ett hörn… Vi såg i själva verket en tydlig koppling mellan bröllopet och våra möten i Anderna och regnskogen. I det ljuset framstod bröllopsparet som kärlekens krigare, inte bara för personlig kärlek utan för allmänmänsklig. Den känslan bara förstärktes när dagen välsignades med en av sommarens vackraste dagar och vi promenerade till kyrkan bland blommande vallmofält.

Det var den 11 augusti som min brorson Elias fick sin Sara, vilket råkade sammanfalla med vår 15-åriga bröllopsdag. Hela familjen hjälpte till att ordna bröllopet med hundra gäster på vår släktgård Östnässja utanför Vadstena, där vi traditionsenligt samlas en vecka varje sommar och leker storfamilj. Veckan behövdes verkligen till alla förberedelser… Bl a byggdes festlokalen i ladan upp från grunden och den stora äppellunden röjdes för camping och välkomstdrink efter vigseln. Brud och brudgum var noggranna med att maten skulle vara genuin, så allting tillagades utan halvfabrikat i de enkla kök som fanns till hands – själv stod jag en dag med rörorna till drinktilltugget. Kläderna var spektakulära: Alla bar vitt i kyrkan inklusive brudparet som sedan bytte om till lysande rött i det vita havet – de hade själva designat sina kläder som blev en bländande hyllning till kärleken. När vi väl satt till bords så blev mitt och Conchitas bidrag till kvällen att leda en övning från Shuarfolket, grannfolket till Achuar. Jag inledde med att nämna att det är ett speciellt år att gifta sig på då de gamla profetiorna talar om möjligheten av en kärlekens renässans. Sedan förmedlade jag ursprungsfolkens budskap: Just i vår tid kan mänskligheten lära sig balansera den maskulina viljan att härska över naturen, som har lett in oss på en farlig väg, med den feminina kvalitén att respektera naturen – ett symboliskt, inre bröllop. I övningen kunde alla vara med och ge energi till möjligheten: Gästerna tog varandras händer i en enda lång kedja som ringlade sig längs borden. Sedan fick bruden börja med att skicka en impuls av kärlek till personen på sin högra sida genom att trycka sin hand mot personens hjärta och med intention säga ”Chongo!” – Shuarfolkets hälsningsfras som betyder ”från mitt hjärta till ditt hjärta.” Därefter gick impulsen genom hela kedjan med målet att den skulle vara hundra gånger starkare när den återvände till bruden genom brudgummen. Vi avslutade med ett gemensamt ”CHONGO!” som skickade brudparets kärleksenergi ut till hela världen – hundrafaldigt förstärkt. Alla jublade efteråt – härligt! Vi nämnde inte att just den 11 augusti av många har ansetts vara inledningen av profetians generalrepetition då fokus på kärlek skulle vara extra viktigt…

Under vigseln i kyrkan passade jag på att ytterligare förena de två krafterna genom att tyst läsa min egen variant på ”Fader vår…” I början av 90-talet drömde jag att jag hittade en gammal gömd pergamentrulle med bönen. Jag upptäckte att den inte slutade där vi är vana, utan fortsatte med ”Moder vår som är i Jorden”… Ett tema som långt senare väckte uppmärksamhet genom bl a boken Da Vinci-koden. Under åren som gått sedan dess har jag prövat olika varianter för att kombinera de två delarna så att tidslängden blir ungefär samma som ”Herrens bön.” En konsekvens av att integrera den feminina aspekten blev bl a att överbrygga separationen mellan himmel och jord, samt eliminera skulden. Detta att som curlingbarn vilja frälsas ifrån prövning kändes också som ett uttryck för en patriarkal dröm att eliminera fysisk och känslomässig smärta, där man glömmer hur denna knyter oss samman med Moder jord… Så här låter bönen idag: ”Vår Fader Moder i himmel och jord. Vi helgar Era namn, vandrar trygg i Era riken, sökande balans med Er vilja i våra hjärtan. Tack för Jordens gåvor, livet, förlåtelsen, kärleken som aldrig dömer. Lär oss att ge som Ni ger. Vägled oss så att vi växer genom framgång och prövning, som Era medskapare i samspel med allt levande och all skönhet i evighet. Amen.” Jag leker också på fler sätt för att sprida det ”inre bröllopet” i vardagen: När jag t ex bokstaverar ett ord tar jag manliga namn till konsonanterna och kvinnliga till vokalerna… Tips: Ä kan bli ”Ära” och Ö Özlem – ett turkiskt kvinnonamn som har etablerat sig i Sverige och betyder längtan.

En annan händelse som visade sig hjälpa oss att landa och integrera alla upplevelser blev Stockholm Music & Art Festival där vi hann med att se åtminstone några av artisterna. Arrangörerna hade gjort flera geniala bokningar med dynamiska kvinnliga artister som på olika sätt lyfte fram behovet av att ge den feminina kraften utrymme att få leda vägen nu. En av dessa kärlekskrigare var Patti Smith, ett riktigt energipaket som helt enkelt hade roligt på scen genom att vara sig själv. En sång tillägnade hon alla poeter genom historien, synliga som osynliga. Den sången växte efterhand till ett extatiskt crescendo med hjälp av de skickliga musikerna. Vi kände båda hur vi förflyttades tillbaka till schamanen Zumpa, hans hem på den vackra öppna platsen högt ovanför Pastazafloden, och extasen vi upplevde där under ceremonin. Detta är den sanna artistens uppdrag: Att vara en schaman som försätter lyssnarna i extas. Poesin hjälper oss att nå bortom den synbara verkligheten, att förflytta oss in i den högra hjärnhalvans ordlösa upplevelse av världen. Det är den brunn som poeter har druckit ur i alla tider och sedan försökt sätta ord på för att förmedla till den ”yttre” världen eller den vänstra hjärnhalvan. När vi förankrar oss i högerhjärnan så kan den vilsna vänsterhjärnan till slut finna sin plats som en kärleksfull tjänare. Kanske blir det poeterna som räddar mänskligheten… I den inre verkligheten upptäcker man att kärleken är allt, det budskap som jag fick med mig från ceremonin. Och hur ska man då kunna kriga, eller exploatera varandra eller naturen?

(bild: Morgonen efter schamanen Zumpas ceremoni ovanför Pastazafloden.)

Jag tänkte på hur jag tidigare i mitt liv flydde från kärleken. Ju starkare jag upplevde den desto längre bort sprang jag, av rädsla att bli sårad. Tack och lov så har jag lärt mig idag att såren och sorgen är en oundviklig del av kärleken som gör den djupare och mer verklig. Jag skickade en tacksamhetens tanke till alla människor i mitt liv som varit del i att väcka och utveckla kärleken inom mig, i synnerhet Conchita som är den som jag har mest att tacka för att åtminstone ha uppnått en antydan till mognad under vår vandring tillsammans de här 15 åren. Vägen med henne har bidragit till en försoning med sorgen och därmed med kärleken – vilket på senare år har lett till att jag har kunnat hitta tillbaka till en varm vänskap med några av de kvinnor som var viktiga för mig i tidigare faser. I vissa relationer är såren fortfarande för djupa, men de har inte desto mindre varit lika viktiga för min utveckling.

Ytterligare en artist som blev en stark upplevelse var Laleh. I hennes mäktiga ”Stjärnstoff” blev hon en ambassadör för den nya världsbilden med en förståelse för hur allt hänger samman. Jag berördes starkt av ”Du följer med mig” som handlar om hur hennes bortgångne far alltid är närvarande, jag kände själv närvaron av min bror Peter: ”Du följer med mig / Du är min goda tanke / Den som fyller alla sprickor / jag följer med dig.” Före ”Lär mig om” berättade hon hur insåg att hon var bestulen på något när hon flyttade upp till Norrland en period – bestulen på relationen till skogen och träden. Sången utvecklas nästan till en bön till själva skogen om att få lära nytt, lära om…

Jag föddes på gator och torg / noga med nycklar och jargong
skogen från något nära håll har jag väl sett /...nån enstaka gång
Längtar, jag längtar på tåg / längtar till allting som är gott.
Havet det vill jag se nån gång, någon gång / ...från nära håll...från nära håll
Ibland så blundar man hårt / kanske man bett om något gott
jag vet då inte hur man ber, var det en bön så / ...så bad jag för oss
Längta till allt
Ta mig från allt hitta på / längtar till allting som består
träden har stammar upp till topp, lär mig om / ...Lär mig om

Buffy Sainte-Marie utstrålade en tidlös vitalitet tillsammans med sina rockmusiker som alla kom från nordamerikanska ursprungsfolk. Hennes karriär sträcker sig över sex årtionden, och de starkaste sångerna tyckte vi genomgående var de där ursprungsrötterna lyste igenom som mest, med massiva indiankörer till kraftfullt komp. Båda grät när vi lyssnade på ”Bury My Heart at Wounded Knee” som handlar om massakern som satte stopp för indianernas andedans och hoppet att hitta tillbaka till sin ande/anda, något jag beskrivit i ett tidigare avsnitt. Jag kom att tänka på när vi en marsdag i Stockholm vandrade genom Etnografiska museets utställning om nordamerikanska ursprungsfolk, då jag berättade för Conchita om en dröm jag hade för många år sedan: Jag var del av ett slaget indianfolk på flykt undan amerikanska armén. Vi hoppades på en fristad i Kanada men precis vid gränsen hann armén ifatt oss. Vår ledare kände jag igen som Lawrence, en gammal vän sedan många år. Den kvinna jag var tillsammans med vid tidpunkten fanns också i drömmen där vi hade en relation. Vi hade förlorat framtidstron, men som ett sista desperat uttryck för kärleken gifte vi oss ändå innan armén stoppade vår flykt.

(bild: Achuar är ett folk som aldrig har blivit besegrat och förtryckt.)

Det märkliga var att jag en tid efter drömmen läste om en historisk händelse som i detalj motsvarade förloppet i drömmen. När jag berättade detta för Conchita så kunde jag inte påminna mig om vad hövdingen eller stammen hade hetat men två steg senare, när vi ställde oss framför nästa skylt i utställningen, så fann vi hela historien omskriven framför våra ögon. Stammen hette Net Perzé och hövdingen Chief Joseph, som bl a blev känd för sitt citat: ”I am tired of fighting… From where the sun stands now, I will fight no more forever.” Vi kände något oförklarligt båda två, höll om varandra och grät djupt och innerligt. Så mycket helande behövs fortfarande av de historiska såren, och ibland kan vi människor bidra till det på sätt som inte riktigt går att förstå… Om det är möjligt att min fd flickvän och jag delade ett tidigare liv där, så kan det förklara varför vi genomgick en så tung och smärtsam separation i detta liv – vem vet. Under konserten skickade jag i alla fall, med hjälp av min tanke och intention, en stråle av försoning och läkning genom historien.

(bild: Otavalo-folket i San Clemente har varit förslavat, men har rest sig och återtagit sina traditioner.)

Festivalen avslutades med den helt unika Björk, som tillsammans med sin vibrerande kör av vilda och fria kvinnor sprakade ikapp med de isländska vulkaner hon hyllade i sina sånger. Ingen kan som hon kombinera avantgardism – att alltid vara längst framme och söka – med tunga dansrytmer som får fart på vilken festivalpublik som helst. Conchita satt till slut och hoppade vilt på den stenmur där vi hade slagit oss ner. Björk visade sig också vara en budbärare som pekar på hur alla trådar i livets väv hänger samman, det yttre med det inre, det stora med det lilla. I en sång förvandlades en virusinvasion till en kärlekshistoria, i en annan hyllade hon DNA-strängen. Och så kärleksförklaringen till de isländska vulkanerna som även de är vilda och fria, som kan få en hel värld på knä och som smälter samman allt som verkar åtskilt inklusive de hårdaste stenar… Videon till sången slutade med en bild där vulkanen och bergen fanns inom Björk. Conchita och jag tänkte tillbaka på alla respektingivande vulkan-andar vi upplevde på nära håll i Ecuador, inte minst Tungurahua, mormorsvulkanen nära Hacienda Manteles intill Llanganatesreservatet. Precis innan jag skriver detta har Conchita hittat rapporter och bilder på nätet som visar att Tungurahua, en av Sydamerikas mest aktiva vulkaner, har fått utbrott igen! Det känns som en hälsning från henne. Under vår vistelse på Manteles kom ju också några små varningar om vad som var på gång i form av en explosion och en blixt. Utbrottet bedöms som medelstarkt till starkt. Vilka krafter, vilken skönhet… Inspirerad av Björk och Laleh ber jag en bön till Tungurahua…

Älskade mormor Tungurahua, påminn oss om att vi alltid står i kontakt med Jordens inre, låt ditt askmoln visa att allt påverkar allting annat. Smält ner våra missförstånd om en separerad värld precis som de hårda stenarna smälts samman och blir ett. Skaka om oss så att vi ser vansinnet i att reducera naturen till resurser – som i Rio-mötets ”gröna ekonomi” – fördömd av världens ursprungsfolk som ett perverst försök att privatisera hela skapelsen. Låt din genomträngande kraft få oss att genomskåda ekonomiska teorier som bygger på ständig tillväxt i en begränsad värld – teorier som rättfärdigar våra försök att fly från vår känsla av ensamhet genom omättlig konsumtion och exploatering. Låt din flammande eld genomlysa och förinta skuldslaveriet som får allt fler att stressa alltmer för att betala allt större räntor till en allt mindre elit. Spräng bort alla oväsentligheter så att vi möter oss själva och står nakna och närvarande med våra känslor och smärtor. Skala bort ytan, lär oss att skala våra lökar och välkomna tårarna. Låt dina explosioner väcka oss så att vi börjar andas igen, så att andningen väcker kroppen så att den kan börja självläka. Låt din oförutsägbarhet leda oss in i det okända, in i det vackra feminina mörkret, tomheten och våra egna svarta hål – så att vi kan hitta kärleken, värmen och ljuset på den andra sidan, allt vi längtar efter. Ge världens kvinnor kraft att uttrycka sin potenta ilska och sätta gränser för mannens vilsna förstörelse. Låt din näringsrika aska som förnyar jorden lära oss att återigen fylla världen med liv istället för att tömma den på liv. Låt din storhet lära oss vördnad och ödmjukhet så att vi slutar försöka dominera världen och istället börjar delta i alltings ständiga utbyte av energier. Påminn oss om att vara förankrade på den plats där vi lever, äta av de lokala grödorna och ge näring till och skydda den lokala ekonomin som samhället vilar på. Och framför allt: Påminn oss om vår kraft att påverka världen när vi står förankrade i Jorden och i våra avsikter. Amen.

Det som till sist fick mig att landa ordentligt var, som så många gånger förr, en andningsövning: ”Transforming Negative Attitudes” ur serien ”Quantum Light Breath” av andningsgurun Jeru Kabbal som bl a var inspirationskälla till Lena Kristina Tuulse när hon introducerade frigörande andning i Sverige och grundade Livsuniversitetet. Ibland kan det vara svårt att sätta ord på vad som händer i en andning, men den här gången mynnade övningen ut i en dikt som blev hyllning till regnskogen och all världens urskogar, inklusive Dalaskogen där jag själv växte upp. Den blev också ett sätt att bearbeta den kvarvarande sorgen efter missförståndet med min vän på Galapagos. Den hjälpte mig att integrera mina erfarenheter, och kanske förstå något av vad regnskogen egentligen lärde mig om mig själv…

Om att se skogen i varje träd…

Jag är en skog.
Jag är urskogen i Dalarna,
regnskogen i Amazonas.
Jag kan lyssna till dig,
få dig att känna dig sedd
i dina mörkaste skrymslen.
Jag ger dig tröst och vederkvickelse
när du vandrar genom mina marker.
Jag inbjuder dig att lyssna till mig,
att se skogen i varje träd.
Att uppleva mysteriet som jag är,
skönheten i varje tuva,
varje fågel, varje bär.
Jag är ett helt levande system
och du kan bara förstå trädet
när du upplever systemet i trädet,
trädet i systemet.

Mina ord och mina handlingar
är mina träd.
Jag ber dig lyssna
bakom, under, bortom...
I medvetenhet om allt du inte kan se
eller höra, allt du inte vet
att du inte vet.
Kanske upptäcker du då
din egen skog, skönheten,
mysteriet du är.
Kanske ser du då att varje slutsats
eller antagande om dig eller mig
aldrig kommer helt nära sanningen.
Endast de öppna frågorna gör det,
och lyssnandet i vinden.
Hur skulle du lyssna
om du vet att varje skog, varje träd
är en spegling av universum?
Där finns upplysningen bortom orden,
bortom dessa ord - träden.

På samma sätt är jag blott ett träd
i skogen av människor.
Hur skulle trädet klara sig utan skogen?
Skogen utan trädet?
Vi är ett enda levande system där allt påverkar
allting annat på oförutsägbara sätt.
Vi har vandrat vilse
i tron att egenintresse är möjligt.
Eller självuppoffring.
Vi har glömt att vi är varandra.
När vi vet att skogen behöver trädet,
och trädet skogen,
Är det då möjligt att sätta det ena
före det andra?
Så fort vi gör det
eller tror att andra gör det
har vi glömt.
Men vi behöver bara ta ett steg
för att minnas.

Ett steg in i skogen.

Vår chaufför Christian hämtade oss tidigt på morgonen för resan norrut längs kusten – en sträcka som för övrigt är omtalad för de vackra vyerna. På vägen stannade vi vid ett monument i orten Valdivia där man har funnit många pre-columbianska ”Venusfigurer” – bland de tidigaste figurer man kan finna i Amerika. Monumentet bestod av en stor kopia av en Venusfigur. Valdivia-kulturen räknas som Ecuadors historiska vagga. Fynden därifrån liksom ett antal andra fornfynd i Ecuador, tyder på utbyte över Stilla Havet, så långt bort som till Japan. Det blev ett kort men viktigt uppehåll för att knyta an till de ecuadorianska ursprungsfolkens rötter. När vi fortsatte så övergick motorvägen så småningom i ett kurvigare och bergigare parti som lite överraskande förde oss tillbaka i tankarna till de andinska landskapen. Vi kom fram till Puerto Lopez i lagom tid för att registrera oss till båtturen. Båten var mindre än jag väntat mig, men rymde samtidigt fler personer än jag trodde var möjligt. För säkerhets skull hade vi tagit var sitt sjösjukepiller någon halvtimme innan båtturen, de som hade lätt att bli sjösjuka tog två stycken på en gång. Och sjön visade sig vara ganska gropig, i de här trakterna hör lugna dagar till undantagen. Besättningen räknade med att vi skulle vara ute på sjön totalt 3-4 timmar.

Efter någon halvtimme kom de första ropen: Delfiner! En hel flock omringade båten och följde oss med sina lekfulla hopp. Jag vet inte varför delfiner alltid väcker en sådan glädje, men jag märkte hur båda jag och de övriga passagerarna lyste upp. Delfiner har genom årtusenden varit människans följeslagare till havs, det finns åtskilliga historier om hur delfiner har räddat människor som simmat för långt ut från kusten och dragits ut av strömmarna. Jag mindes en dokumentär som jag och Conchita sett om hur man i Eilat i södra Israel samarbetar med delfiner i en framgångsrik terapi med bl a barn som lider av cancer, autism eller posttraumatisk stress orsakad av krig och våld. Jag skriver ”samarbetar” eftersom delfinerna använder sin egen intuition i mötet med dessa personer. Jag har själv varit där och sett att de inte är instängda utan att inhägnaden har en öppning så att de kan komma och gå som de vill. De tycks alltså välja frivilligt att delta i de mänskliga aktiviteterna där. Nu förundrades jag återigen över skönheten i deras rörelser och tänkte på Godfreys ord om betydelsen av att studera det harmoniska samspelet mellan de olika varelser som ingår i ett levande system… de var dock inte så lätta att fånga på bild, flera av fotona visade mest stjärtpartiet trots att kameran är snabb…

Efter ett tag sa vi tack och adjö till delfinerna och tog sikte på valarnas område. Tillsammans med Conchita började jag nynna på hyllningssången till Yemayá, som dyrkas inte bara dyrkas inom kubanska ursprungstraditioner utan också i bland annat Nigeria och Brasilien: Yemaya assessu, assessu Yemaya. Yemaya olodo, olodo Yemaya…” Yemayá var ju själva anledningen till att vi samordnade denna resa och själva följde med på den, eftersom det långsiktiga målet är att få igång verksamhet inom ramen för stiftelsen Yemayá. Hon är en sorts modergudinna som bygger broar mellan folk och länder, ett tema som passar bra in på det arbete vi vill utföra inom stiftelsen och som vi redan är igång med på andra sätt. Nu hoppades vi på att hon skulle besvara vår vackra sång genom att ge oss möjlighet att få uppleva valarna…

Och till sist så siktades de en bit bort. Fartyget satte kurs mot platsen och innan vi visste ordet av så befann vi oss mitt på deras lekplats. Att få se dem dyka upp med sina ungar alldeles intill fartyget väcker en djup vördnad… Om delfinerna symboliserar lekfullhet så är valarna en symbol för visdom i min föreställningsvärld. Vid ett tillfälle fick jag en hastig ögonkontakt med en av dem och hörde den sjunga innan den återigen dök ner i djupen. Vid ett annat tillfälle kom ett par valar rakt mot båten men dök precis innan vi skulle kollidera… Jag upptäckte att jag höll andan en stund, men besättningen försäkrade oss om att valarna hade koll på exakt var vi befann oss – de både såg och lyssnade till oss. Det kändes också på ett sätt som en sorts lek. Så ropades ut att 4-5 personer var välkomna till det lilla fördäcket. Jag tog chansen och fick hasa mig fram längs sidan av båten innan jag nådde dit. Där fick man verkligen uppleva sjön, som att åka hiss upp och ner för varje dal och vågtopp… Men det var en härlig upplevelse, och jag fortsatte att tyst för mig själv sjunga min hyllning till havsgudinnan. Precis som i fallet med delfinerna så visade det sig svårt att återskapa upplevelsen på foto, här bifogar jag några försök.

Efter ett tag kom jag att tänka på en annan sång som passade i stunden och som knöt ihop resan för mig på ytterligare ett sätt. Den heter ”I Want to Live” och är skriven av countrysångaren John Denver som genom sitt djupa engagemang för rättvisa och människors lika värde blev en av grundarna av Hungerprojektet vars Paulo Freire-inspirerade pedagogik ledde vidare till Pachamama Alliance som är anledningen till att jag nu fick uppleva valarna… Vid ett tillfälle för många år sedan, 1988 eller 1989, befann jag mig i Genéve på en konferens tillsammans med bl a John. Under en paus satte han sig i ett rum tillsammans med 10-15 volontärer och anställda som samlades på golvet runtomkring honom. Där sjöng han sina mest älskade sånger, inklusive ”I Want to Live” som han dedikerade till alla oss som står för att medskapa en ny framtid för mänskligheten. Här följer ett utdrag ur sången, med en text som alltid har talat till mig och som det nu kändes att jag fick uppleva själv när jag nynnade på den:

(Bilden nedan har jag lånat för att den är så enastående)

Have you gazed out on the ocean, Seen the breaching of a whale?
Have you watched the dolphins frolic in the foam?
Have you heard the song the humpback hears five hundred miles away
Telling tales of ancient history of passages and home?

I want to live I want to grow, I want to see I want to know
I want to share what I can give, I want to be I want to live

We are standing all together, Face to face and arm in arm
We are standing on the threshold of a dream
No more hunger no more killing, No more wasting life away
It is simply an idea, And I know its time has come

I want to live I want to grow, I want to see I want to know
I want to share what I can give, I want to be I want to live

Efter den omtumlande upplevelsen med valar och delfiner började vi styra tillbaka igen. Men innan båtturen var över hann vi stanna till vid några klippor och träffa en hel koloni blåfotade sulor som också de var invandrare från Galapagos. Under en fikapaus intill ett rev så var det fritt fram att låna snorkelutrustning på båten. Jag hade inte hunnit med ett enda dopp i Stilla havet, varken på Galapagos eller Salinas berömda beach, så jag tog tillfället i akt för att åtminstone få chans att känna på vattnet. Dessförinnan hade jag försökt dämpa mitt behov genom en simbassäng i Salinas, men det kändes inte som en fullgod ersättning. Till sist fick jag alltså mitt dopp och reflekterade att detta liknade några tidigare resor som Conchita och jag har varit på, vi engagerar oss i så många projekt att stränderna får vänta tills den sista dagen. Kanske dags att ändra den vanan…

Efter lunch i Puerto Lopez besökte vi vår guide Daniels hem på vägen tillbaka. Han hade byggt det just i det bergiga partiet som påminde om Anderna, högst upp på en kulle. Utsikten var enastående åt alla håll: Åt sydväst fanns havet och slätterna, åt norr de gröna bergen och dalarna. Huset var också en fantastisk skapelse i sig, stort och rymligt med några vackra gäststugor. Daniel har erfarenheter av att ha startat Fundación Pachamama och bedrivit framgångsrika hjälp-till-självhjälpsprojekt (empowerment) där bl a Achuarfolket nu har tagit över driften av ekoturistlägret Kapawi Lodge som vi besökte tidigare på resan.

Det sista stoppet vi gjorde på hemresan var i den lilla ”staden av drömmare” Montañita. Här hittar man många övervintrade hippies och surfare som har lärt sig att njuta av livet och följa med i flödet… T o m fåglarna verkade påverkas av det lugna tempot, de satt i mängder lugnt uppradade på stadens telefontrådar utan att något verkade kunna störa dem. Att det var en annorlunda stad märktes också på de kreativt målade och och dekorerade skyltdockorna som gav ett tydligt eko av flower power, ”Summer of Love” och 67-68… Den tiden var onekligen spännande, den innebar ett första trevande uppvaknande till att ”den moderna världens dröm” kanske inte var så eftersträvansvärd trots allt, att vi delvis hade gått vilse under den vänstra hjärnhalvans halvdiktatoriska ledarskap och nu behövde balansera hjärna med hjärta – eller vänsterhjärna med högerhjärna. Många som var unga då tog med sig erfarenheterna in i sina yrken och karriärer, i det tysta… Conchita gav sig genast ut på jakt bland de många stånden för att hitta någonstans där hon kunde köpa bitar av det heliga trädslaget Palo Santo som används till rökelse – man fäller aldrig levande träd utan tar bara av träd som självdött. Efter en stund kände hon på sig att hon skulle gå in i något som liknade en vanlig livsmedelsbutik, och mycket riktigt: Där fanns hennes påse med rökelsebitar. När hon sedan bar omkring på den på gatorna så möttes hon av många igenkännande leenden och en och annan kommentar om att det visst var dags för en ceremoni. I Montañita skulle hon kunna känna sig hemma, konstaterade hon lyckligt på väg tillbaka till El Faro.

Och nu har vi alltså kommit fram till den sista kvällen före avresan, åtminstone för mig och Conchita som anlände några dagar tidigare än de andra. Resten av gruppen har kvar ett ”stadsäventyr” i Quito där de bl a planerar att ta linbanan upp till sidan av den sovande vulkanen Pichincha. Imorgon hämtar bussen oss för gemensam tur till Guayaqil för vidare flyg till Quito där jag och Conchita sedan får vänta några timmar på planet som ska ta oss tillbaka över Atlanten. Då ska jag försöka få ner på pränt hur resan egentligen började. Det skedde långt innan vi började planera själva resan i våras, och med några händelser som jag aldrig kunde tro skulle ge mig sådana möjligheter när de inträffade…

Sista kvällen före avresan... På ett sätt har tiden gått ofattbart snabbt, samtidigt som det känns som evigheter sedan som vi landade i Quito och Conchita mindes sin gamla spanska ramsa om att hon hade ett paket att hämta där. De senaste två dygnen har precis som resten av resan varit fyllda av möten med människor med storartade drömmar om att bidra till mänskligheten i det lilla och det stora – och med förmågan att förverkliga dem. Det känns som ett privilegium att ha lärt känna dem och få inspireras av dem. När vi anlände hit till Salinas så hade det blivit klart att vi återigen skulle få möta vår guide från regnskogen, Daniel, som visade sig bo en bit norr om Salinas och mer än gärna bjöd hem oss till sig. Dessutom uppstod spontant ett antal bonustillfällen, bl a fick vi uppleva en hel liten stad av drömmare, möta ett djur som man oftast bara drömmer om att få uppleva och så, förstås, fick vi träffa Gabriel, mannen bakom hotellet El Faro där vi stannade under hela vistelsen. Det visade sig vara mer än ett hotell, vi hamnade i själva verket mitt i en mans dröm…

Så låt oss börja med Gabriel. Vi hade kontaktat honom redan från Stockholm och kommit överens om villkoren. Anledningen att vi valde El Faro var att det verkade ha en viss ekologisk inriktning och dessutom låg en bit utanför "hotellgettot" inne i semesterparadiset Salinas – som vi förstått inte direkt var ett paradis i bemärkelsen grönska och natur. Det kändes som att en sådan upplevelse skulle bli en för stark kontrast efter våra möten med regnskogen och de andinska landskapen – och priserna var ungefär lika höga som höghusen som hotellen var inhysta i. Jag och Conchita ringde runt till ett tiotal hotell i Salinas innan vi fann El Faro. Transporter in till beachen i Salinas skulle inte bli något problem då taxiresor var extremt billiga. Jag tittade på en satellitbild av stället, där det såg ut som en grön oas insprängd mellan ganska trista och halvt förfallna förortstomter. Det avgörande blev kontakten med Gabriel som gav oss ett mycket positivt och lovande intryck.

När vi anlände på kvällen hade mörkret redan sänkt sig och någon i gruppen kände sig lite frågande till platsen efter färden genom förorterna, i natten kan ju också en ”grön oas” kännas ogenomträngligt snårig... Rummen var dock välskötta och utan anmärkning, så jag viftade bort farhågorna och sa att vi fick vänta tills nästa dag för att få en ordentlig uppfattning… På morgonen visade sig hotellet inte bara motsvara förväntningarna, utan överträffa dem. Det var mycket personligt byggt med ockrafärgade väggar med mjukt rundade hörn som förde tankarna till antroposofernas fantasifulla byggnadsstil. Namnet El Faro var hämtat från Gabriels eget boningshus som påminde om en fyr hämtad ur en saga. Men det mest speciella var ändå gården som han hade förvandlat till något som liknade en regnskog, och som dessutom var befolkad av en mängd olika djur: Tukaner, papegojor, påfåglar, höns, hundar och apor. Det visade sig att han för några år sedan hade ansökt om att få rättigheter som ett zoo, vilket hade beviljats. Vi bodde alltså mitt i ett mini-zoo! Överallt fanns det detaljer som påminde om anknytningen till havet, t ex så var terrassen närmast havet – havsutsikt ingick förstås – formad som fören på en båt, med en stor fartygsratt och allt. De två toaletter som fanns där hade dörrar som till en kajuta, högt sittande som det brukar vara för att vattnet inte ska skölja in.

Det hände vid flera tillfällen att vi bara gick runt med öppen mun och förundrades över allt vi såg. Då kunde man stå ut med att väckas av tuppen ganska långt före gryningen... Bara hundhuset skulle vara värt ett kapitel i sig. Gabriel förklarade att han hade tränat de fem hundarna i att skydda tomten. Förvisso var en av hundarna en respektingivande Dobermann, men ledaren i gänget tycktes vara en trött gammal Chihuahua som större delen av tiden ockuperade en av stolarna vid middagsborden medan en annan gängmedlem var en vänlig Golden Retriever som vi antog skulle vifta på svansen åt alla gäster. Hur som helst så kändes det tryggt och avslappnande att vistas på en så lekfullt skapad plats. Allt hade vuxit ur Gabriels kärlek till djur och natur, och när han pensionerade sig från arbetet som jurist i Guayaqil fanns det tid att förverkliga drömmen. Det var först efter några år som han utvecklade hotelldelen, på sina vänners uppmaning att låta fler ta del av hans udda och inspirerande skapelse. På kvällarna satt Gabriel själv med oss ibland som en trivsam värd när vi samlades kring lite ost och vin. Visst var det ett hotell, men det kändes lika mycket som att vara hemma hos en god vän.

Den första natten hälsades vi dessutom välkomna med ett litet smakprov på naturens krafter, precis som vid Hacienda Manteles. Den här gången var det inte en vulkan som hostade till, utan själva marken i form av en jordbävning. Jag själv befann mig på toaletten vid tillfället, då magen på nytt gjorde sig påmind efter att jag tagit stoppande piller hela dagen med tanke på flygresorna. Jag var dock tillräckligt vaken för att förstå att skakningen inte berodde på min mage... Det var inte alla i gruppen som hade märkt något på morgonen, men när vi träffade vår guide efter frukost så hade han redan alla fakta: Den hade mätt 4,8 på Richterskalan – strax under medelstor – och epicentrum låg rakt ut i havet på 4500 meters djup. Senaste större jordbävning ägde rum förra året, så vi prickade in vårt besök ganska bra. Själv kunde jag inte låta bli att tänka att naturen fortsatte att tala till oss, även om den vänstra hjärnan insisterade på att det var slumpen. Skakningen hade i alla fall varit ganska mild jämfört med hur det kan vara...

Guiden berättade om ett tillfälle då han befann sig i sin lägenhet på högsta våningen när hela byggnaden började gunga i ett skalv. Han höll i sig för allt vad han var värd och hann fundera över vad han skulle göra ifall byggnaden rasade samman innan allt plötsligt blev lugnt igen. En annan gång då han blev påmind om naturens krafter var i samband med tsunamin orsakad av jordbävningen utanför Japan den 11 mars 2011. Hela Salinas utrymdes i väntan på vågen, det var bara guiden och tre andra personer som fanns kvar i lägenheten med utsikt över havet. När tsunamin enligt beräkningarna skulle nå Ecuador så fick de uppleva hur hela havet sögs ut från kusten och pontonerna i Salinas Yacht Club bröts sönder av trycket. Själva vågen uteblev dock nästan helt, den hade förlorat i styrka på vägen över Stilla Havet.

Dagen började med en guidad tur i området, bl a tog vi oss ut på udden utanför Salinas – det ställe på den sydamerikanska kusten som sträcker sig längst västerut i Stilla havet sånär som på en annan plats. Norr om udden blickar man ut över den lugna bukten med Salinas stränder, söder om den är havet betydligt stökigare... Just längs den kuststräckan har många fartyg förlist under årens lopp, inte minst de spanska med sina laster av ädla metaller och andra värdeföremål som de med våld kom över efter att ha besegrat Inka och andra inhemska folk. Havet går hårt åt klipporna här, en jättelik urgröpning har man i folkmun döpt till ”chokladkoppen” eftersom havet ofta fyller den med sin skummande frenesi.

Vi fick höra om det knep som lokalbefolkningen använde för att hämnas och komma över lasterna: När de om natten såg en konvoj närma sig så smög de ut på udden, slog ihjäl fyrvaktaren och tände en eld på en mindre udde som fartygen passerade lite tidigare. När befälen såg elden andades de ut och började runda udden på väg till lugnare vatten – trodde de – varpå de strax efteråt seglade rakt in i ett rev och förliste. Under årens lopp gick tre fartyg samma öde till mötes, på ungefär samma plats. Stora delar av de här lasterna ligger fortfarande kvar eftersom det inte har funnits vare sig sök- eller bärgningsutrustning som klarat dessa svåra vatten. Ofta ligger vraken ganska grunt, på kanske 10-15 meter, men just detta gör dem oerhört svårtillgängliga på grund av de starka strömmarna och ständiga vindarna. Idag ligger dessutom det mesta av vrakrester och laster under sanden. Några som har haft lättare än människorna att anpassa sig till de svåra kustförhållandena är ett par djurarter som hittat hit ända från Galapagos, främst säl och den blåfotade sulan som vi också fick uppleva under guidningen. En av dem hittade vi i en fiskehamn tillsammans med en mängd sjöfåglar som satsade vilt för att norpa fisk ur de lådor som arbetarna bar på huvudet. Det var en fröjd att se en levande fiskehamn, inte helt vanligt i Sverige idag... En av turens höjdpunkter blev ett besök på Farallón Dillon, en ”hosteria” med en vidunderlig utsikt högt uppe på en klippa - det var magiskt att blicka ner på flockarna av pelikaner som flög förbi högt ovanför den glittrande havsytan. Till fördrinken fick vi ta del av en riktig rövarhistoria där ägaren påstods ha funnit La Capitana, det största fartyg som någonsin trafikerat kusten. De ”bevis” för detta som visas i ett privat museum på platsen fick vi höra är rena påhitt till stora delar. Underhållande sådana, dock…

Under dagen växte det fram en känsla av att vi är del av ett jättelikt pussel som håller på att läggas och som kan möjliggöra för mänskligheten att lära sig medskapa en hållbar, rättvis och meningsfull framtid. Och på något sätt tycks denna del av världen spela en central roll i det som växer fram, som om området kring Ecuador och Peru i sig självt är ett sorts ”epicentrum” varifrån det sprids nya idéer och energier – helt i linje med att de andinska folken säger att jordens energicentrum nyligen har flyttats från det maskulina Himalaya till det feminina Anderna. John Perkins har också berättat om sina samtal med Dalai Lama, där denne tror att hans efterföljare kommer att födas just i Anderna eller i regnskogen. Ur de här perspektiven känns det verkligen som om vår Ecuadorresa har gått till världens mitt, som jag beskrev i början, mitt i händelsernas centrum – mitt i tiden. Vi hade några inspirerande samtal om de här perspektiven med medarbetare i ett lokalt projekt, som också visade sig ha varit i regnskogen och tagit del av ursprungsfolkens traditioner.

Efter skön avkoppling med vin, ost, kex och frukt på El Faro på kvällen, kunde jag konstatera att magen var bättre. Det var bra tajming, med tanke på vad vi hade planerat som nästa äventyr: En valsafari. Det visade sig nämligen att vi anlänt till Salinas och kusten mitt i knölvalarnas lekperiod, och vi hade bestämt oss för att ge oss ut på det röriga vattnet för att i bästa fall få uppleva dem på nära håll – en dröm som vi hoppades skulle gå i uppfyllelse. Daniel hade arrangerat med en båt från Puerto Lopez som låg ca 11 mil norr om Salinas. Förväntansfullt slöt jag ögonen, bad en bön till den afrokubanska havsgudinnan Yemayá om en lyckosam tur och sov därefter lugnt hela natten…

(Detta avsnitt utspelar sig nästan helt på ett inre plan, den inre resan. Som kontrast publicerar jag fantastiska bilder från den övriga gruppens ”yttre” äventyr på Galapagoskryssningen – den händelse som utlöste den konflikt som beskrivs nedan. Och det kanske passar bra med urtidsdjuren som illustration... Antagligen var den gamla reptilhjärnan aktiverad...)

På flygplatsen var vi glada över att i morse få återförenas med den svenska gruppen. Conchita kunde smidigt lösa ut örterna hon hade varit tvungen att lämna ifrån sig vid ankomsten när säkerhetspersonal granskade hennes stora säck läkeväxter från de inhemska marknaderna – syftet var förstås att skydda öarnas flora och fauna. Jämfört med gårdagen så kände jag mig nästan hög av all vätskeersättning som jag tryckt i mig. Det tillsammans med en imodium fick mig nästan att glömma hur sjuk jag var. Så småningom stod det klart att flyget var rejält försenat vilket visade sig erbjuda ett antal möjligheter... Dels så träffade vi återigen Mauritzio från jordbruksdepartementet, som vi hade hoppats, och kunde då berätta om Juan Nuñes del Prados dokument om att utrota hunger i Latinamerika. Mauritzio lovade på stående fot att han skulle se till att det skulle hamna i rätt händer – det var bara att tacka och ta emot för denna enastående medvind av sammanträffanden. Dessutom fick jag tid att sitta ner och prata med min vän om missförståndet som uppstod när jag och Conchita valde att göra det som vi ansåg var bäst för alla inblandade, nämligen att hoppa av kryssningen och stanna i Puerto Ayora för att alla på båten skulle få en säng och ett rum. Jag hade inbillat mig att det skulle vara en enkel sak att klara upp missförståndet – fanns det bara tid att prata igenom saken så skulle han säkert förstå att vi inte hade något annat val – men återigen fick jag lära mig hur mycket det är som jag inte vet att jag inte vet. Denna dag, ganska händelsefattig på ”utsidan”, bjöd på en desto vildare inre flodfärd… Imorgon hoppas jag att vara tillbaka på den ”yttre” resan med en vilodag i Salinas, men dessförinnan behöver jag förstå något av vad som egentligen hände idag…

Det visade sig att min vän från första stund hade varit övertygad om att vi hoppade av båten för vårt eget personliga intresse. När jag väl hade förstått denna hans uppfattning så tänkte jag lättad att nu skulle det i alla fall bli enkelt att reda ut det hela. Jag stod i trygg vetskap om att vår avsikt hade varit att bidra till en lösning som fungerade för alla, och jag skulle bara behöva berätta detta så skulle saken vara ur världen. Så fel jag hade... Först blev han förvånad och fick fråga igen om det verkligen bara var på grund av boendet som vi hoppade av. Jag bekräftade nickande och väntade på det leende som brukar följa på insiktens klarhet, särskilt när det gäller en gammal kär vän som han. Istället fick jag en ofattbar respons: Han valde att hålla fast vid sin första uppfattning och hävdade att jag inte talade sanning. Detta ögonblick har etsat sig fast i mig, när jag såg att han satt och vägde för att sedan vända tillbaka i sin gamla övertygelse. Nu sade han att det omöjligt kunde ha varit bara boendet som orsakade vårt val, eftersom han själv hade haft en idé om hur det skulle lösas. När jag svarade att det inte hade framkommit någon lösning från någon person under hela dagen innan avfärd, så medgav han att han inte hade yppat sin idé till någon eftersom han ville avvakta då den skulle innebära vissa uppoffringar för hans del. Just av den anledningen hade vi själva inte velat pressa någon att ställa upp på en lösning som i slutänden kanske inte skulle kännas acceptabel, med tanke på hur mycket som var och en hade betalat.

Jag blev djupt upprörd över hans påstående att jag medvetet skulle måla upp en annan bild av mina avsikter än den som var sann för mig. Jag kunde känna hur jag skakade inombords. Men samtidigt var jag medveten om att det som utspelade sig bara var en illusion som inte hade med verkligheten här och nu att göra. Jag har under åren lärt mig att de flesta draman som utspelas i den "yttre" världen mest är upprepningar av oläkta situationer i det förflutna, och att syftet med de yttre händelserna är att de ska aktivera dessa oläkta sår för att vi ska få en chans att se dem och läka dem. För min del var det tydligt vad åtminstone en del av såret bestod i: Känslan att inte vara hörd och sedd i min avsikt, som den jag är, något jag också talade om för min vän som alltså i sin tur kände sig sviken pga hur han tolkade mina avsikter. Det är en märklig känsla att både vara mitt inne i dramat och samtidigt se det utspela sig med en viss distans. När jag sitter här och skriver så drar jag mig också till minnes ett av mina mål med resan: Jag bad om att få möta och läka allt det som står i vägen för att jag till fullo ska kunna vila tryggt i mig själv oavsett vad som händer. Jag har som jag tidigare nämnt valt en ganska otrygg väg i den ”yttre” tillvaron, i medvetenhet om att många fler sannolikt kommer tvingas att konfrontera samma otrygghet inom en relativt snar framtid pga den sammantagna effekten av de globala kriserna. Förhoppningsvis slipper vi det, men annars behövs personer som åtminstone i viss mån har utforskat terrängen och i bästa fall kan bidra med vägledning till andra. Och nu kan jag alltså konstatera att jag har blivit bönhörd i min önskan att få möta och bearbeta hindren för detta, i och med att jag har tvingats möta ett av mina djupast liggande sår – att inte uppleva mig bekräftad i mina avsikter.

Jag kunde trots upprördheten se att situationen var ett förklätt lärtillfälle som gav mig möjlighet att läka och växa som människa. Jag befann mig helt enkelt mitt i livets skola, något man ofta ber om att få uppleva men inte alltid tycker är så roligt när det väl händer. Situationen var en gåva till mig, där jag antingen kunde välja att utan reflektion och eftertanke ge mig hän i dramat med anklagande fingrar och symboliska nävar, eller fortsätta vara medveten och närvarande medan dramat pågick, för att lyssna efter vad situationen ville lära mig som kunde vara av bestående värde. Jag visste redan från början att Ecuadorresan skulle pågå på både det yttre och inre planet, och nu när jag så tydligt hade hamnat mitt i en inre exkursion eller bergsvandring så var det lika bra att säga ja till även denna etapp som kändes minst lika utmanande, äventyrlig och fylld av strapatser som vandringen upp till Llanganatesbergen eller genom det meterhöga vattnet i regnskogen... Den här konfrontationen var en lika meningsfull del av resans tema som allting annat. Så varför stoppa nu när jag inte hade tvekat inför någon utmaning under våra tidigare äventyr? Jag fortsatte alltså att mitt i vårt meningsutbyte försöka vara närvarande och lyfta fram potentiella lärdomar som jag kunde se, allteftersom de visade sig. Jag anade inte att denna lilla situation skulle visa sig erbjuda en guldgruva av insikter…

En av de möjliga lärdomar jag såg gällde kraften i ogranskade antaganden. Hela den moderna världens världsbild är uppbyggd av en mängd ogranskade föreställningar som vi tar för givet är sanna, t ex myten om evig materiell tillväxt på en begränsad planet. Att lära oss att genomskåda dessa kan vara helt avgörande för om vår civilisation kommer klara krisen eller inte. Nu föreslog jag för min vän att han kanske var påverkad av ett sådant antagande – ett antagande om mina avsikter som han inte hade stämt av med den som kunde veta något om saken, dvs mig. Han svarade att detta var mer än ett antagande, det var också en magkänsla... Det var ett svar som gav mig en riktig aha-upplevelse när det väl hade fått sjunka in ett tag. Jag insåg att vi som människor tror att våra antaganden om världen enbart är mentala konstruktioner, mentala mönster, som ju i så fall skulle vara ganska enkla att genomskåda och ändra. Men i själva verket utgörs de av hela paket av både mentala och känslomässiga mönster, tätt sammanslingrade med varandra, som får dem att framstå som rena rama sanningarna – vi VET, utan minsta antydan till tvivel, hur världen ser ut och hur andra personer fungerar. Det blir extra svårt för oss att släppa våra antaganden och världsbilder eftersom de dessutom slingrar sig in i våra föreställningar om oss själva. Ger vi upp vår bild av världen så kan det kännas som om vi förlorar oss själva. Det är inte det att känslorna ljuger, men de kanske inte säger sanningen om det som är fakta i den aktuella situationen utan snarare om vad vi upplevde i liknande situationer i det förflutna och som nu behöver läkas. Därför behöver vi lyssna till vår magkänsla, inte för att den alltid vet vad som pågår i den yttre världen (inklusive andras verklighet), utan för att den ger viktiga ingångar till vår egen inre värld – vad vi behöver kunna se och omfatta för att lära och växa vidare.

Det är ingen idé att fördöma våra antaganden om världen och om varandra, i själva verket är de allt vi har för att kunna orientera oss. Hur världen verkligen är beskaffad kommer alltid vara bortom vårt absoluta vetande, vi kan bara skaffa oss mer eller mindre väl underbyggda antaganden om den. Men då är det också viktigt att ständigt vara villiga att släppa dem. Idag har vetenskapen lärt oss att vi behöver uppdatera våra antaganden från industriåldern, samma budskap som kommer från ursprungsfolken, eftersom dessa föreställningar nu skapar fler problem än de löser. Fortfarande kan vi inte veta om vetenskapens nya antaganden om världen är helt korrekta, men de är i alla fall med stor sannolikhet mer träffsäkra än för 100 år sedan. Det enda vi egentligen kan veta något om med viss säkerhet – förutsatt att vi är någorlunda vakna och medvetna – är våra egna avsikter, vilket råkar vara just den aspekt av verkligheten som min vän nu antog sig vara så säker på att mina egna utsagor i frågan verkade vara helt irrelevanta för honom. Det kan man kalla för en kosmisk ironi... Samtidigt som detta var en frustrerande upplevelse, så kunde jag se situationen och lärdomarna som en svårsmält men värdefull gåva som bara kan komma från en person man verkligen älskar – annars skulle jag inte ha blivit så upprörd och engagerad. Att på 90 sekunder gå från skyhög inspiration till kraschlandning föder en viss ödmjukhet inför livets vändningar. Jag tänkte också på alla de gånger som jag själv antagligen har behandlat andra människor på liknande sätt som jag nu upplevde mig behandlad – inte minst den person som står mig närmast, Conchita. Samtidigt är det så att vara människa: Man gör intrång i andras liv, på gott och ont. Jag kan bara hoppas att hon och alla dessa människor har hittat sätt för att bearbeta såren som jag har bidragit till att väcka. Och någonstans är det en del av det finstilta i våra verkliga kärleks- och vänskapsrelationer, att de även ska kunna aktivera våra slumrande sår så att vi får chans att läka dem.

Men lärdomarna stannade inte där... Utifrån denna lilla incident fick jag ännu fler insikter om vilka utmaningar vi står inför som mänsklighet när det gäller att genomskåda den moderna världens världsbild, montera ned den och ersätta den med nya synsätt – eller berättelser – som bättre kan vägleda oss i en hållbar, rättvis och meningsfull riktning. Min vän åberopade ytterligare en faktor som han menade stärkte hans antagande om att jag hade agerat för att gynna mina egna personliga intressen framför gruppens: Han hade nämligen stämt av sina tankar med några andra i gruppen och då fått en respons som han tolkade som en bekräftelse på hans egna intryck. För mig blev detta en oerhört tydlig illustration till hur ett antagande som från början är individuellt så småningom etableras som en allmänt accepterad sanning när tillräckligt många håller med om det. Problem uppstår när någon upptäcker att antagandet inte stämmer, eftersom det kan kännas svårt att bryta med den etablerade uppfattningen… Ett exempel på makronivå är antagandet att vi kommer att ha olja i evighet. På mikronivå kan vi som människor ha en tendens att vilja bekräfta våra vänner snarare än att ifrågasätta eller problematisera varandras föreställningar. Normalt lever vi inte heller efter medvetna spelregler i en relation eller en grupp, som t ex att stödja varandra i att vända sig till den som kan veta något om saken framför att diskutera antaganden om en icke närvarande person. Detta är mänskligt, och vi blir ofta chockade när våra omedvetna gruppbeteenden leder till situationer där någon såras på ett sätt som ingen hade haft för avsikt. I detta fall kunde jag se hur jag och Conchita själva hade bidragit till spridningen av det felaktiga antagandet om våra avsikter... Det fanns överhuvudtaget inte mycket tid att kommunicera på, och vid de få tillfällen som visade sig så valde vi att framhäva de positiva sidorna av vårt val att avstå kryssningen, eftersom vi inte ville att någon skulle åka iväg på den och känna skuld över att vi inte var med. Vi kunde aldrig föreställa oss hur det kunde misstolkas. Samtidigt är det bra träning att möta detta, särskilt om man vill utmana rådande världsbild...

Detta att min vän hänvisade till gruppens intryck väckte också andra sår från det förflutna i mig... Jag såg framför mig bilder från tiden i min grundskoleklass, där vi bokstavligen simmade i ogranskade antaganden om oss själva, varandra och världen, utan att få ordentligt stöd eller vägledning från vuxenvärlden. Resultatet blev att några, däribland jag, blev utsatta för mobbning, en situation som kulminerade i att en flicka i klassen omkom när hon sprang ut framför en bil – enligt vissa avsiktligt. Min egen medvetna och omedvetna bearbetning av upplevelserna ledde för flera år sedan till att jag under loppet av några dagar drömde tre starka drömmar som pekade på mitt framtida arbete: I den första drömmen förlät jag de som hade mobbat mig, i den andra drömmen hade jag tagit en vis man till klassen som bl a pratade om kommunikation – faktiskt en av initiativtagarna till den verksamhet som nu lett till att jag befinner mig i Ecuador – och i den tredje stod vi alla i en stor ring på skolgården och höll varandras händer, som en symbol för att gruppen och gruppmedlemmarna hade blivit hela igen. Jag förstod att detta var den möjlighet som vi inte hade lärt oss att ta vara på: Att använda gruppens kraft till att medvetet läka individuella sår, snarare än att omedvetet förstärka dem. Detta har jag sedan kunnat använda mig av i mitt arbete med att vägleda organisationer och team i deras visionsprocesser, då jag har en stor känslighet för subtila energier i relationer, inte minst i grupper, på gott och ont.

I efterhand förstod jag att de som framstod som störst och starkast själva hade haft svåra upplevelser och sår som de agerade ut i gruppen – enligt Paulo Freire behöver ju såväl förtryckare som förtryckta frigöras. Med rätt vägledning kunde vi alla ha växt med hjälp av våra gemensamma erfarenheter, det är kraften i medvetandegörandet och det egentliga syftet med de draman vi iscensätter. Dessa minnen kom tillbaka när jag nu kunde notera att samma känsla av att inte vara hörd eller sedd väcktes genom min väns beskrivning av hur andra i Ecuadorgruppen hade bekräftat hans antagande. När jag direkt pratade med andra gruppmedlemmar så visade de sig dock inte ha en lika rigid eller kategorisk uppfattning som jag upplevde att min vän uppvisade vid just detta tillfälle – man hör väl ofta det som passar den egna verklighetsbilden. Däremot kunde jag notera att jag efter återföreningen med gruppen fick reda ut flera olika typer av små klagomål och missuppfattningar, ett fenomen som inte hade funnits där innan kryssningen. Jag kunde känna det som om jag fick ta emot en del små nålstick från olika håll, en känsla som givetvis också kunde ha mer att göra med mitt eget förflutna än med den aktuella situationen. För mig skulle det vara spännande att i en dialog med övriga i gruppen få ökad klarhet i vad som pågick, genom gemensam reflektion och självreflektion, men för stunden kan jag bara bjuda in alla andra berörda att utforska saken för sig själva. Jag tror att hela situationen kan fortsätta att vara en guldgruva för lärande för samtliga inblandade, om man är villig till det. Men detta har jag ingen kontroll över.

En intressant iakttagelse är att bland alla de responser jag mötte från gruppen, fanns det två varianter som var varandras exakta motsatser: Å ena sidan min väns antagande om att vi genom valet satte våra egna intressen före gruppen, vilket utlöste en ilska hos honom, å andra sidan ett antagande från minst en annan person i gruppen om att vårt val var ett självuppoffrande sätt att sätta gruppens intressen före våra egna – alltså ett paradoxalt motsatt perspektiv – vilket lätt kunde ha utlöst en känsla av skuld hos dem. Jag skulle säga att båda dessa perspektiv grundade sig i en världsbild som bygger på separation, i det här fallet uttryckt som en separation mellan gruppens intressen och individens intressen, som att det skulle vara två motsatta saker. Om man istället utgår från vetenskapens senaste rön om att allting i världen är djupt förenat med och påverkar allting annat på oförutsägbara sätt, så blir det inte längre möjligt att ställa gruppens intresse mot individens eller vice versa. Kontentan av den nya världsbilden är att vi alla är ett, vilket innebär att "egenintresse" är detsamma som att verka för det gemensamma bästa. Detta var insikten som hade blivit så stark i ceremonin hos schamanen Zumpa i regnskogen, och vad jag kan se så var det också denna utgångspunkt jag hade i beslutet som jag och Conchita fattade: Att varken sätta gruppens eller vårt personliga intresse i första rummet, utan att helt enkelt hitta en lösning som fungerade för alla berörda. Varken mer eller mindre.

Därför tedde min väns anklagelser också obegripliga från början, eftersom vi just i den situationen tycktes utgå från helt olika världsbilder. Där jag stod just då var det inte ens meningsfullt att tänka sig en konflikt mellan personliga och kollektiva intressen. Klarsynen från visionen i regnskogen dröjde sig kvar och fick hela idén att framstå som smått absurd, som ett av de missförstånd som byggde den gamla mekanistiska världsbilden om ett uppdelat universum – universum som en maskin med separata delar. Antagandet att individen kan vinna om inte alla vinner förlorar sin kraft när man till fullo accepterar att allt är olika uttryck för samma livsenergi. Förlorar en, förlorar alla – det är ett synsätt som idag blir alltmer relevant. Den här insikten kändes som att minnas något jag hade glömt sedan länge… Och tanken att det är mänskligt att glömma gav mig större medkänsla för min vän: Kanske speglade hans reaktion helt enkelt hans egen brottning med att hitta balans i sitt ledarskap. Kanske väcktes tidigare sår i honom gentemot manliga auktoritetsfigurer. Kanske fanns där en saknad bakom ilskan – han var den som inte hade kunnat tänka sig en resa utan oss, när vi tvekade pga de höga kostnaderna. Kanske fanns skuld, för att han inte yppade något om den lösning han hade sett. Kanske rädsla att bli lurad, som ett spöke från det förflutna… Kanske allt på en gång. Bara han kan veta. Att släppa taget om ett ogranskat antagande är som att skala av en lök av tankar och känslor som kanske gömdes bakom antagandet, för att slippa uppleva dem. Men det är alltid mer hälsosamt att skala löken, med flödande tårar… Det är min erfarenhet från de gånger jag själv varit klok nog att göra det.

Den viktiga frågan är nu för mig: Vad är det jag kan påverka i detta, och vad kan jag inte påverka? Helt klart så kan jag inte påverka min väns uppfattning och antaganden, vad som händer på den fronten kan jag bara ta emot så som det kommer – inklusive mina egna reaktioner på det. Det enda jag kan påverka är egentligen mitt eget förhållningssätt till hans och mina reaktioner, och där jag kan se ett antal val: Ett val skulle vara att i ett sårat tillstånd stänga av relationen för all framtid, eftersom en del av mig känner sig kränkt och undrar varför man överhuvudtaget ska försöka göra skillnad för världen när man blir behandlad så. Det kan vi kalla för val (a). Denna respons skulle verkligen vara ett uttryck för den gamla världsbilden och skulle bara förstärka det globala grundantagandet att vi lever i en värld där allt är separerat från allting annat. Ett annat val är att lära mig leva med att inte vara fullt sedd och hörd, och ändå se kärleken, hängivenheten och den goda vilja som strömmar från min vän – val (b).

Han är inte skyldig mig något, däremot ger han mig en gåva i form av möjligheten för mig att ständigt förlåta på nytt, att tillåta andra människor att vara som de är inklusive sina antaganden så länge de har dessa. Att släppa kontrollen och inse att jag kan vara fullt älskad även om jag inte är fullt förstådd. Att förlåta andras sätt att behandla mig på även om dessa kanske inte fullt ut respekterar mig för den jag är och det jag gör. Att välja tillit till andra, inte grundad på ”bevis” för att de är förtjänta av det, utan tillit till deras grundläggande kärleksfulla avsikt – oavsett om de själva är i kontakt med den eller inte. Att se mänskligheten i andra, att ingen är perfekt – och kanske framför allt att älska allt det som inte är perfekt hos mig själv, eller snarare se att jag är perfekt i alla mina tillkortakommanden med att nå ut och vara tydlig. Just nu ser jag klart att hela denna lärsituation har varit perfekt och gett precis det jag behöver vid just detta tillfälle. Det tredje valet (c) grundar sig på just detta: Att hedra lärdomarna som en gåva genom att se det allmänmänskliga i dem och föra dem vidare för att stödja andra som råkar ut för samma sak – oavsett i vilken roll man råkar befinna sig. Och kanske, kanske kan min vän och jag en dag sitta ner och skratta åt det hela, och samtidigt känna tacksamhet över att situationen till slut förde oss närmare varandra. Hittills har den i alla fall gett mig ökad förståelse för mig själv.

Jag deklarerar nu att jag väljer både och – både b och c, att leva med meningsskiljaktigheterna och att ta vara på lärdomarna. Kommer jag att kunna leva i enlighet med alla dessa insikter? Ibland. Och ibland inte. Det blir en del av lärprocessen, helt enkelt. De känslomässiga aspekterna kommer med säkerhet att fortsätta bearbetas, det går inte att värja sig mot den processen hur klarsynt jag än tycker mig vara i nuläget. Att ha skrivit mig igenom situationen har dock bidragit till bearbetningen, en sorts självterapi som har gjort att jag nu återigen ser fram emot morgondagens vilodag i Salinas. Och det var ett av målen! Plus att sova en stund...

(Nedanstående bilder är dels från föregående kväll innan jag blev sjuk, dels en hyllning till de några av våra nyfunna vänner på Galapagos).

När jag vaknade igår fick jag till sist inse att jag faktiskt var riktigt sjuk med rinnande diarré. Den första tanken var att det kunde passa med en paus så att jag kunde få tid att hinna ifatt med skrivandet, men jag orkade inte ens öppna datorn. Jag förstod i efterhand att Conchita hade blivit riktigt orolig då jag knappt svarade på tilltal. Hon gav sig ut för att ringa Patricio och ställa in dagens utflykt. Själv svävade jag i ett sorts drömliknande tillstånd och hade ingen aning om hur lång tid som förflutit innan hon kom tillbaka – den här gången i sällskap med Patricio. Det visade sig att hon inte hade kunnat nå fram till honom över telefonen, och då istället satt sig i en taxi för att åka till Fundar. När hon väl framme berättade om mitt tillstånd hade Patricio genast bestämt sig för att följa med tillbaka. På vägen passerade de ett apotek och köpte vätskeersättning tillsammans med en jättedunk vatten. Patricio förklarade att han under en lång period hade arbetat med att sprida kunskap om socker-salt-lösningen ORS i Latinamerika och hur det hade räddat livet på oändligt många barn. Det räcker med ett par dygns uttorkning för att komma farligt nära en fysisk kollaps och död. Jag känner väl denna lösning som återställer vätskebalansen i kroppen, då jag under flera år arbetade i Hungerprojektet som verkar för avskaffandet av hunger och fattigdom – då ansett en omöjlig dröm, nu accepterat som en realistisk möjlighet med hjälp av små enkla lösningar som t ex ORS.

(Bild: Jag i sjuksängen, blir fråntagen min mobil av Patricio som tycker jag ska vila…)

Nu visade det sig att jag trots min kunskap i ämnet själv försummat att dricka tillräckligt med vätskeersättning, jag hade bara tagit ett fåtal klunkar då och då av den lösning jag gjort i ordning med hjälp av våra medhavda brustabletter. Patricio påminde mig om att man måste dricka överdrivet stora mängder för att behålla energin, och tvingade i mig glas efter glas. Han beskrev det så att lösningen återställer kroppens elektriska laddning. Han stannade kvar några timmar för att övervaka mitt tillstånd, om det inte blev bättre skulle de behöva föra mig till stadens sjukhus. Efterhand kände jag dock hur lite av livsenergin började komma tillbaka och vi kunde ha en givande pratstund tillsammans. Det visade sig att Patricios livsöde var minst lika intressant som Godfreys... Han hade på många sätt befunnit sig i centrum av Latinamerikas händelseutveckling under flera årtionden, med ett hjärta som än idag var lika stort, varmt och passionerat. Som ung var han brinnande socialist och kände liksom många andra på kontinenten att deras samhällsutopi fanns alldeles runt hörnet. Han blev tidigt engagerad i att stödja ursprungsfolken, ett avgörande ögonblick kom i början av 70-talet när han skulle skaka hand med några bergsindianer som höll en bit tyg mellan sin egen hand och hans för att de inte skulle smutsa ner honom med sin ovärdiga beröring. När han förstod anledningen så grät han länge, eftersom jämlikheten var självklar för honom.

(Bild: När jag blev magsjuk kände jag mig lika ruggig som den här Galapagos-duvan…)

Den situationen ledde till ett att han startade ett landsomfattande utbildningsprojekt i Ecuador som gav ursprungsfolken träning i kritiskt tänkande, självkänsla och självförtroende. Till sin hjälp tog han ingen mindre än den legendariske Paulo Freire, som 1968 hade kommit ut med sin än idag klassiska bok "Pedagogik för förtryckta" där han hävdade att såväl de förtryckta som de förtryckande måste frigöra sig från sina roller eftersom dessa förminskar deras mänsklighet – båda upprätthåller förtrycket så länge de identifierar sig med sina roller istället för att förankra sig i sin djupare mänsklighet. Patricio hade lyckats engagera Freire så att denne kom till Quitos universitet för att arbeta med projektet. När jag hörde det så satte jag mig rakt upp i sängen... Om jag har haft en guru så är det Paulo Freire, hans anda har följt mig genom alla projekt som jag har varit engagerad i, från Hungerprojektet och framåt. Conchita blev väldigt lycklig när hon såg mig sitta upp i sängen igen, eftersom det samtidigt var tecken på mitt tillfrisknande.

(Bild: Folkbildaren Patricio, i Paulo Freires fotspår)

Patricio har förstås även fått uppleva de mörkare sidorna av utvecklingen i Latinamerika. Gång på gång har dessa folk fått erfara hur deras politiska ledare har blivit mördade och ersatta av militärjuntor – den stora grannen i norr ville inte acceptera att de latinska länderna blev något annat än en bakgård som levererade råvaror till Den Amerikanska Drömmen. Patricio lärde personligen känna Allende och blev erbjuden arbete i den chilenska administrationen innan den USA-stödda militärjuntan tog makten och mördade den demokratiskt valde Allende. Ibland tog man till mer sofistikerade vägar för att oskadliggöra ledarna: Jag har på annan plats beskrivit hur John Perkins, en av grundarna av Pachamama Alliance, blev utbildad av NSA till "Economic Hit Man" vars uttalade syfte var att muta och manipulera statscheferna till att ta på sig för stora lån så att de globala finansinstituten och bolagen på Wall Street kunde få kontroll över deras ekonomier, råvaror och arbetskraft. Misslyckades denna strategi satte man in sjakalerna som oskadliggjorde ledarna rent fysiskt... En studie av dödsfall i flygolyckor skulle antagligen visa på en klar överrepresentation av latinamerikanska presidenter som har brunnit för sina folk och sina länder och velat välja en självständig väg gentemot USA och framför allt gentemot "The Corporatocrazy" som John Perkins kallar de internationella företagen på Wall Street och dess motsvarigheter världen runt. Misslyckades sjakalerna kom det tredje steget i strategin: Invasion av amerikanska armén för att "befria" landet från den hemska diktatorn. Patricio erkände att han kände sig orolig för president Correa då det är nya val snart…

(Bild: Hajar – tidigare offer för Ecuadors korrupta politiker genom rovfiske till kinesisk hajfenssoppa).

Jag kände mig manad att berätta om detta för Patricio eftersom han i sitt eget liv hade fått erfara konsekvenserna av Johns tidigare försök att köpa den ecuadorianska regeringen i slutet av 70-talet… 1976 blev Patricio anklagad för omstörtande verksamhet av den dåvarande diktatorn och förklarades "Persona Non Grata." Han fick förhandla för sitt liv och fick tillåtelse att tillsammans med sin gravida hustru fly till Guatemala, där han återigen engagerade sig för de förtryckta och fick med sig människor med sitt brinnande engagemang. En av dem som lät sig inspireras var deras nye husläkare som förlöste hustrun: Under sina regelbundna besök hos familjen växte hans engagemang för feminism och jämlikhet – "empowerment" till kvinnor – något han fick betala dyrt för: En dag blev han funnen mördad med fyra skott i magen och ett i huvudet. Patricio förstod att han återigen riskerade sitt och familjens liv genom sitt alltför öppna agiterande och tonade därför ner sitt engagemang. Så småningom kunde han komma tillbaka till Ecuador då landet fick en ny president, Jaime Roldós Aguilera, som verkligen ville starta en positiv utveckling för alla.

(Bild: Två starka kvinnor, Conchita och Georgina, ger hopp för framtiden)

Det var denne man som John Perkins försökte köpa men istället utvecklade en vänskap till vilket slutade med att han förgäves försökte att skydda presidenten från sjakalerna. Roldós mördades 1981 och två år senare var landet återigen i händerna på korrupta krafter. Patricio fick än en gång fly från sitt hemland, den här gången till Honduras som blev omtalat för ett par år sedan när den sittande presidenten blev bortkuppad i samband med att han utmanade de globala bolagen som Dole och Chiquita genom att bl a försöka höja minimilönerna. Patricio började arbeta i ett projekt för att med hjälp av ORS minska barnadödligheten i landet, och de lyckades över förväntan: Den sjönk från över 100 döda per 1000 barn till 30 – en riktig success story. Patricio mötte presidenten och betonade vikten av att bygga ut utbildningssystem och försörjningsmöjligheter för att ta hand om dessa nya generationer när de växte upp, något som presidenten bedyrade att man skulle åtgärda. Åren gick dock utan att något hände. När barnen nådde 10-årsåldern kunde familjerna inte försörja dem och de kastades ut på gatan där de bildade gäng – maras – som efterhand växte i ryktbarhet och brutalitet. Så kom ett beslut som chockade Patricio: Regeringen bestämde sig helt enkelt för att starta krig mot denna unga generation, i klarspråk bildade polisen dödspatruller som bara mellan 1998 och 2004 mördade 2500 gatubarn. När beslutet kom så grät Patricio i tre dagar, men det var populärt och välkommet hos befolkningen som såg dessa unga som något värre än farliga djur – de behandlades inte som människor. Det tog många år för honom att bearbeta den här svåra processen.

(Bild: Ungdomar använder det fria Internet-nätverket i Puerto Ayoras hamn.)

Genom Patricios starka berättelse kände vi det som om vi fick del av hela kontinentens historia och pulserande hjärta – ett hjärta som har varit sårat ända sedan de första européernas övergrepp på den lokala befolkningen. Jag kunde ana bakgrunden till den storslagna litterära berättartraditionen, den magiska realismen som ofta beskriver övergreppen och orättvisorna men ändå landar i läkning och försoning, många gånger med hjälp av en större "magisk" dimension – den som vi under resan hittills har fått möta i så många skepnader. Och det är verkligen dags för läkning! På något sätt har Patricio bidragit till detta genom att trots allt behålla sin människokärlek och sin sårbarhet, att svara på våldet med kärlek vilket var nödvändigt för hans helande. Ofta är det ju just i läkandet av våra sår som vi kan lära och växa vidare, om vi är villiga att känna smärtan. Det upplevde jag att Patricio verkligen hade gjort. Han berättade inte så mycket om hur hans världsbild hade utvecklats, men jag anade att det hade att göra med hans kontakt med ursprungsfolk. Det finns många exempel i Latinamerika på hur den gamla vänsterrörelsen i mötet med ursprungstraditioner håller på att genomgå en transformation och växer till en rörelse för Pachamama – Moder Natur. Ursprungsfolkens analys är att både socialism och kapitalism är födda i samma anda – barn av industrisamhällets dröm om det moderna samhället som trodde sig kunna bemästra naturen men på vägen glömde bort det ömsesidiga beroendet och relationen. Enligt dem rör det sig om ideologier grundade på separation snarare än samhörighet.

(bild: Conchita i Puerto Ayoras lilla stadståg – det gäller att hålla det inre barnet levande.)

Patricios besök gav näring till både kropp och själ, och efteråt kände jag mig t o m lite hungrig. Conchita gav sig ut på jakt efter något ätbart och återkom så småningom med lite kycklingsoppa som jag slevade i mig med god aptit. Lite senare fick vi också besök av Patricios vackra dotter Tamya med barn som även de hade med sig kycklingsoppa vilket Conchita tacksamt tog emot eftersom hon glömt att köpa till sig själv. Vi hade de senaste dygnen hunnit umgås en del även med Tamya och döttrarna, bl a föregående kväll på ett roligt pass Zumba-workout på stadens lilla basketplan – fast ärligt talat så blev det inte så mycket workout för vår del... Tamya var på besök från USA och hämtade krafter för att påbörja en ny fas i sitt liv, efter att som en av tusentals amerikaner ha hamnat i skuldfällan pga för höga bolån – ett fenomen som på många sätt liknar u-ländernas skuldfällor med den skillnaden att krisen nu har drabbat såväl medelklassen i USA som flera länder i Europas marginaler... Hon hade även deltagit i ceremonin och då tagit till sig hur viktigt det är med sorgeprocesser för att kunna gå vidare, en insikt som hon nu försökte förmedla till sina barn. När hon hälsade på oss på hotellet hoppades hon in i det sista att hon skulle kunna få med oss på en liten utflykt men insåg att jag inte hade återhämtat mig tillräckligt ännu.

(Bild: Conchita och Tamya med dotter på Zumba-workout till tunga discotakter.)

Conchita hade för sin del ett uppdrag kvar att slutföra: Vi hade tagit med oss ett brev från en vän till en vän hemma i Sverige – Gloria – för att förmedla till släktingar i Puerto Ayora. Brevet var redan överlämnat dagen innan, men nu skulle Conchita tillbaka till dem för att ta bilder av barnbarnen som vi skulle kunna skicka till släktingen i Sverige. Hur vi hade funnit familjen är i sig ett litet mirakel... Vi hade ingen riktig adress, utan bara en anvisning om att kvinnan som brevet var ställt till bodde någonstans i kvarteren runt området Pelican Bay, nära vattnet. Vi började vandra dit lite på måfå och frågade några personer på vägen, utan framgång. Så småningom var vi på väg att ge upp för stunden och började istället söka oss inåt staden för att hitta Tamya och Zumba-passet. Efter en stund stannade Conchita plötsligt till och sade att hon fick en stark ingivelse att knacka på dörren till ett oansenligt hus som vi passerade just då. Det lyste i fönstren, men trots upprepade knackningar kom ingen för att öppna. Då vände vi oss istället till grannarna, bl a en frisörsalong, och fick till slut bekräftelse på att i just det huset bodde en son i familjen! Stärkta gick vi tillbaka och knackade ytterligare en gång, och då började det faktiskt röra sig inne i huset. Så småningom öppnade en man för oss som visade sig vara sonen. Mamman – som brevet var ställt till – befann sig på sjukhus i Quito för behandling, men han tog med oss genom det lilla huset och ut på andra sidan, där vi plötsligt befann oss på innergården till ett lyxigt lägenhetshotell som det visade sig att familjen drev. Han bad oss ta bilder eftersom hotellet inte hade varit färdigställt när deras släkting var där senast. Till slut fick vi en mycket varm kontakt, så som det ofta blir när Conchita möter människor, hon fick också tala med mamman i telefon. När jag frågade henne hur hon hade kunnat ana att det var rätt hus, så förklarade hon att det kändes som en värme som strålade ut från just den dörren till henne.

(bilder: Hälsningar förmedlade till Gloria i Blekinge från släktingarna på Galapagos.)

Nästa dag – igår – återvände hon alltså för att ta ytterligare några foton, och när hon kom tillbaka kunde hon berätta om ännu ett litet mirakel: På vägen hade hon passerat indiankvinnor som satt och arbetade med ull, och det visade sig att de tillhörde Salasaca-folket från Otavalo-området norr om Quito. Hon visste att det fanns en koloni på Galapagos och hade hoppats kunna hitta dem, en vision som alltså uppfylldes – återigen synkronicitet... Conchita är själv ullkonstnär vilket förstås förstärkte den positiva kontakten än mer. Jag tänkte att allting kanske ändå sker till det bästa: Tack vare att vi hade valt att stanna i Puerto Ayora så hade det mötet och flera andra möten kunnat äga rum, bl a så fann Conchita också en ”själsfrände” i form av mamman till chefen för Fundar Galapagos. Dessutom visade det sig värdefullt att vi hade mer tid att ta hand om resultatet från ceremonin och vidta vissa åtgärder för att det skulle bli varaktigt. Sist men inte minst så var jag tacksam över att jag inte hade varit på båten när jag blev magsjuk, utan på ett hotell utan sjögång och med en ordentlig toalett…

(Bild: Conchita fann till slut några kvinnor från kolonin av Salasaca-indianer.)

(Bild: Conchita, Georgina och Patricio.)

På kvällen orkade jag ta mig till en närbelägen restaurang där vi tillsammans med Patricio och Tamya firade små och stora mirakler, tillsammans med vår nyfunna vänskap. Jag berättade för dem vad jag insett för några år sedan: När jag gifte mig med Conchita så gifte jag mig med en hel kontinent, och det verkar bara bli mer och mer att upptäcka ju längre tiden går... Tack vare den upptäcktsfärd som vi delar så har min horisont vidgats betydligt, jag har lärt mig sådant som jag inte ens visste att jag inte visste. Upptäcktsfärden har givetvis också varit en bergochdalbana, det hör till, men magin var närvarande redan från första stund eller snarare redan ett år innan vi träffades. Conchita genomgick en folkhögskolekurs för tolkar i Dalarna och fick syn på ett hus med en vacker trädgård intill skolan. Det var vår i luften och gräsmattan var alldeles blå av alla scillor som växte där. Hon älskade också landskapet så hon gjorde som man brukar göra på Kuba: Hon böjde sig ner och tog med sig lite jord från kanten av trädgården, med en bön om att jorden skulle dra henne tillbaka till platsen. Hon passade också på att önska sig en man från trakten, en dalmas… När vi ett år senare hade träffats så tog jag med henne för att hälsa på mina föräldrar i Stora Tuna utanför Borlänge. De välkomnade oss med öppna armar, och pappa sa att vi måste börja med en runda i trädgården, såsom var brukligt. När vi rundade ett hörn så kände Conchita plötsligt igen sig: Det var på vägen utanför som hon hade stått ett år tidigare och bett om att få komma tillbaka – jorden hade kommit från mina föräldrars tomt! Idag har vi varit gifta i 15 år och besökt föräldrahemmet många gånger…

(Bild: Patricio med dotter Tamya.)

Ytterligare ett märkligt och meningsfullt sammanträffande inträffade under kvällen med Patricio och Tamya: Vi berättade om ett viktigt dokument med en strategi för att utrota hunger och fattigdom i hela Latinamerika, författat av vår vän Juan Nuñes del Prado, tidigare professor i antropologi vid Cuscos universitet i Peru och nu en ofta anlitad föreläsare och kursledare världen över i ämnen som berör den andinska traditionen och profetian. I samma stund som vi nämnde att Juan gärna vill att dokumentet når president Correa och hans administration, klev Mauritzio från jordbruksdepartementet i Quito in genom restaurangens dörr med sitt sällskap. Det blev ett kärt återseende, han berättade att de skulle avresa ungefär samtidigt som vi vilket innebar att vi troligen skulle ses på flygplatsen. Conchita och jag utbytte en blick och visste båda att om vi möttes igen så skulle vi ta upp dokumentet med honom.

Kvällen avslutades med att Patricio och Tamya körde oss till vårt hotell, där det dock väntade en obehaglig överraskning: Ägarfamiljen hade en fest på hotellet och det skulle bli omöjligt att sova med den höga volymen – samtidigt som jag verkligen skulle behöva sova under de få timmar vi hade tillgodo innan taxin skulle hämta oss vid 5-tiden på morgonen. Problemet löstes när Tamya och Patricio bjöd in oss att istället tillbringa sista natten hemma hos dem, så vi gick upp till rummet, packade och checkade ut så snabbt som möjligt. Ägarna klagade lite, men hade ingen chans mot Conchitas vassa argumentation, och till slut fick vi kvitto på att vi bara behövde betala för två nätter istället för tre. När vi kom hem till våra vänner så lade vi oss direkt och trots den korta natten kände vi oss nästan utvilade när vi vaknade. Det var nog tur, för jag skulle verkligen komma att behöva mina nyfunna krafter inför de stundande utmaningarna som inte liknade något jag mött dittills under resan…

Åter på fastlandet efter tre intensiva dagar på de legendariska Galapagosöarna – ett äventyr ”utanför ramarna” som både överträffade våra förväntningar och bjöd på oväntade utmaningar, bl a blev jag sängbunden ett av dygnen. Av olika anledningar har jag varken kunnat skriva eller ladda upp något på Internet efter den första dagen på öarna då vi hade den lyckade invigningsceremonin för Livsröset som hedrar "Lonesome George", den sista jättesköldpaddan av sitt slag som gick bort den 24 juni år, plus alla andra arter som har utrotats eller riskerar utrotning på grund av människans aktiviteter. Nu ska jag ta vara på nattimmarnas arbetsro… Vi skulle ha lyft från Galapagos redan vid lunchtid idag, men planet blev till slut fyra timmar försenat. Efter att ha landat i den stora hamnstaden Guayaqil vid 17-tiden nådde vi efter mörkrets inbrott strandparadiset Salinas och det lilla hotellet El Faro som vid det första intrycket kändes som ett litet zoo i utkanten av staden – vi får se hur det ser ut imorgon vid dagsljus. I Guayaqil blev vi hämtade av den guide som kommer att vara med oss i Salinas senare.

Jag känner mig fortfarande omskakad av ett samtal som jag hade på flygplatsen innan vi lyfte mot fastlandet, ett samtal som påminde mig om hur missförstånd mellan människor kan skapa klyftor som är svåra att överbrygga – där missförstånden snarare växer till sig och till slut blir en sanning som alla är överens om. Det hela började med ett beslut som jag och Conchita fattade med de bästa intentioner, ett beslut som var utanför ramarna men som verkade vara den enda framkomliga vägen i en omöjlig situation och som nu har visat sig sätta vänskap på prov. Beslutet växte fram parallellt med den intensiva, fantastiska och lätt stressande processen med att genomföra invigningsceremonin. För att ge bakgrund till vad som hände den andra dagen i Porto Ayora så måste jag alltså backa bandet till dagen innan…

(Bilderna här nedan är bl a på jättesköldpaddor av annan sort än Lonesome George, inklusive uppfödningscentret, plus människor och djur som vi mötte i nationalparken och i Porto Ayora, däribland en representant för Galapagosfinkarna med sina speciella näbbar som Darwin gjorde världsberömda.)

När vi hade landat på Galapagos och blivit mottagna av kryssningsbolaget så visade det sig så småningom att det uppstått ett problem med bokningen av rum och sängar på båten. De flesta passagerarna hade bokat plats i dubbelrum eller "tvillingrum", eftersom det var betydligt billigare än singelrum. Bolaget hade dock tolkat ett av de svenska namnen fel – de trodde att Sverker, en deltagare i vår grupp, var ett kvinnonamn och hade därför placerat honom i samma hytt som en kvinna trots att han reste utan sällskap – vilket innebar att personalen nu stod handfallen och inte visste hur man skulle lösa situationen på ett sätt som inte skulle kännas besvärande för någon. Flera lösningar diskuterades, utan att nå fram till någonting slutgiltigt innan jag och Conchita behövde ta oss till vårt möte kl 15 på nationalparken. Samtidigt skulle gruppen iväg på sin utflykt för att studera jättesköldpaddor i det fria. Situationen kändes verkligen pressad, men vi var tvungna att släppa taget och fokusera på mötet.

Under eftermiddagen, mellan mötet och ceremonin, tog vi små stunder till att diskutera dilemmat och vad som kunde göras. Sakta växte det fram en insikt som till en början var svårsmält men efterhand kändes självklar: Om det inte hade framkommit någon lösning när vi på nytt träffade guiderna från kryssningsbolaget och den svenska gruppen i samband med ceremonin, så skulle vi behöva ta vårt ansvar som samordnare av resan och helt enkelt själva avstå från kryssningen. När insikten väl hade sjunkit in så blev det genast lättare, i själva verket var jag förvånad över hur lite egot blandade sig i med all sin oro över att missa denna unika chans att uppleva Galapagos (vi hade ju redan missat utflykten till jättesköldpaddorna) för att inte tala om vad kryssningen hade kostat och risken att inte få tillbaka pengarna... Att jag ändå kunde vila så lätt i beslutet tillskrev jag våra erfarenheter från mötena och ceremonierna med ursprungsfolken, som gett oss både perspektiv och distans till sådant som vi normalt upplever som viktigt. Runt 17:30 kom samtalet från kryssningsbolaget där de meddelade att gruppen var på väg till ceremonin, och då fick jag också besked om att de inte hade hittat en lösning på boendet.

Jag hann knappt meddela Conchita detta innan ceremonin drog igång. Processen blev mycket intensiv, och busschauffören pressade oss att bli klara så snabbt som möjligt för att han skulle köra tillbaka passagerarna till båten. Trots denna komplexa situation kunde vi genomföra en värdig ceremoni som starkt berörde de närvarande. Alla passagerare förutom den svenska gruppen avvek en stund innan ceremonin var klar, men svenskarna höll sig trots pressen kvar ända till slutet. Därefter var de tvungna att hastigt lämna platsen medan jag och Conchita dröjde ytterligare en stund för att ta hand om de sista detaljerna. Jag meddelade en av svenskarna vårt beslut precis när de bröt upp. Vi åkte från platsen i samma fyrhjulsdrivna jeep som vi kommit med – av samma typ som de flesta bilarna i samhället – med Conchita inne i förarhytten och jag uppe på flaket. Någon i bilen bakom oss blinkade med en ficklampa men kvällen var lika mörk som alltid, så det var först när vi skiljdes åt som jag såg att några av svenskarna satt i bilen – de hade inte hunnit med bussen men hittat en taxi till slut. De riskerade inte att missa kryssningsfartygets avfärd, det skulle lätta ankar först vid 23-tiden, men kanske skulle de bli lite sena till middagen. Jag kände mig i alla fall glad över deras entusiasm och engagemang, och tänkte tacksamt på alla förberedelser som gjort att alla nu stod förankrade i det större sammanhanget för resan. I det perspektivet blev en försenad middag inte en lika stor affär som annars.

Så småningom hittade vi ett enkelt hotell och tog oss tillbaka till kryssningsfartyget för att hämta vårt bagage. Där träffade vi Sverker som var glad för att han hade fått ett rum och även var uppfylld av ceremonin som han gratulerade oss till. Personalen var sorgsen över att vi skulle lämna fartyget, men vi visste samtidigt att vi genom detta räddade dem ur en svår situation. Just när jag skulle hoppa i den lilla motorbåten för att ta mig in till hamnen igen, kom en annan person i gruppen fram. Det visade sig att han var mycket missnöjd med vårt beslut och anklagade oss för att som ledare svika gruppen. Det fanns ingen tid att tala på, sjön var besvärlig och det var svårt för besättningen att hålla kvar motorbåten vid fartyget, men jag försökte lyssna till honom så gott jag kunde och förklara att detta var den enda lösning vi hade sett som kunde fungera för alla. Han vägrade dock att acceptera vårt beslut, så det var med en stor sorg i hjärtat jag hoppade i motorbåten för transport in till hamnen. Jag skrev ett kort handskrivet brev som jag skickade med besättningsmannen tillbaka, men kände hur all glädje förbyttes i sorg – från exalterad till deprimerad på 90 sekunder. Under min och Conchitas sena middag gick jag sedan gång på gång igenom beslutet och kom varje gång fram till att det var det enda rätta. En del av mig var arg på honom för att han inte kunde sätta sig in i vad det innebar att vara ansvarig för gruppen – jag muttrade att det ju var lätt att ställa omöjliga krav när man inte själv behövde leva upp till dem – men med hjälp av Conchitas osentimentala coachning kunde jag släppa taget och vila i beslutet utan att angripa honom. Han menade väl och gjorde sitt bästa med sina utgångspunkter. Samtidigt kände jag mig helt klar över min egen avsikt, att den var medvetet skapad och att jag därför kunde vila i den. Det hjälpte för stunden, men vi anade inte att vi bara hade sett början på dramat...

När valet väl var gjort så var det i alla fall förvånansvärt enkelt för oss att skapa mening och sammanhang med att stanna i Porto Ayora: Vi hade redan lärt känna flera personer där genom ceremonin och fått en inbjudan till ett spännande möte dagen därpå. Nu skulle vi få chans att stifta närmare bekantskap med dessa människor och lära känna Galapagos "från insidan" genom de som bor och jobbar på ön – på sätt och vis skulle våra erfarenheter komplettera gruppens upplevelser av naturen. Efter att ha bearbetat anklagelserna mot mig kunde jag hitta tillbaka till de här tankarna och känna att dagarna trots allt skulle bli roliga och meningsfulla... Och så blev det också. På fredag morgon, dagen efter ceremonin, var vi inbjudna till lanseringen av en stor kampanj av nationellt intresse för Ecuador, där det gällde att på olika sätt förhindra införandet av nya arter till öarnas känsliga ekologi. På sikt kan den utvecklingen allvarligt skada öarnas status som världsarv, så därför gäller det bl a att engagera lokalbefolkningen som väktare av öarnas unika värde.

Två av huvudpersonerna på lanseringsmötet var Patricio och Godfrey, våra nyfunna vänner som hjälpte oss att förverkliga ceremonin. Patricio pratade om vikten av medvetandegörande och hur barnen måste förstå nyttan med de olika insatser som görs, t ex att alla nyanlända flygpassagerare går igenom ett tunt lager vätska som sanerar undersidan av skorna – först då drog jag mig till minnes att vi efter att ha kommit ut från flygplanet passerade genom en smalt stråk av något som jag diffust uppfattade som "sankmark". Godfrey berättade bl a på mötet om hur han själv vid ett tillfälle hade besökt Mexiko och strax före hemfärden gjort en utflykt för att studera fåglar. När han kom tillbaka till hotellet hade han använt förstoringsglas för att mödosamt avlägsna alla frön som hade fastnat på hans byxor under utflykten. Det är ett sådant förhållningssätt man behöver sprida på öarna. Vid mötet närvarade också Mauritzio Rivera, ansvarig för internationella relationer på jordbruksdepartementet i Quito. Han blev mycket glad när han såg oss och tackade varmt för ceremonin som han menade hade gett honom nya lärdomar.

Efter mötet tog vi en öl med Godfrey, eftersom jag ville diskutera några lösa trådar från ceremonin och kände på mig att Godfrey var den person som kunde hjälpa till med förankringen – Patricio hade mer energin av en entusiastisk uppstartare. Samtalet med Godfrey blev oerhört fascinerande – han visade sig vara mycket mer än biolog, något av en filosof, en verkligt vis man. Han pekade på några vasstrån och visade hur perfekt utformade de var för att böja sig i lagom vinkel för vinden. Tidigare på morgonen hade han studerat några ankor som han noterade paddlade i exakt rätt hastighet för att få i sig föda, varken mer eller mindre energi gick åt. Det viktiga var att se skönheten i vassen som viker sig i vinden, eller i ankans rörelse. Då kan man förstå hur alla väsen samspelar med varandra i levande system, en förståelse som man inte kan uppnå genom att bara analysera de enskilda delarna – man behöver studera helheten. På så sätt ser man också genialiteten i systemen, hur solida de är – vilket är distinkt från rigida strukturer som lätt knäcks vid en påfrestning. Samtidigt ser man skörheten: Om olika delar av systemet utsätts för alltför stora samtidiga påfrestningar kan man plötsligt nå en brytpunkt där hela systemet förvandlas till något annat – ett fenomen som vi nu är farligt nära att orsaka genom den moderna världens påverka på naturen. (Nedan en bild på Godfrey när han blir intervjuad i samband med lanseringen av kampanjen.)

Godfrey är ett exempel på hur en människa i samspel med andra kan göra stor skillnad för att skydda de naturliga systemen, i det här fallet på Galapagosöarna. Bl a så är det vare honom som flygbolagen som trafikerar Galapagos nu regelbundet sprayar allt bagage och handbagage med en lösning för insektssanering – något vi hade lagt märke till på flygplanet. Han berättelse om hur han lyckats genomdriva det beslutet var rörande... Han hade först vänt sig till det minsta flygbolaget som var halvmilitäriskt, och visat bilder och berättat om de sköra ekologiska systemen på öarna. Flygbolagets chef var närvarande och avbröt honom plötsligt för att be honom att gå tillbaka till en speciell bild och berätta om den igen. Just den bilden visade en unik liten fågelart som levde på blodet från större fiskmåsar. Chefen förklarade att han inte ville se den fågeln utrotat och instruerade därefter personalen med all sin militära auktoritet att uppfylla Godfreys minsta lilla önskemål för att flygbolaget skulle kunna genomföra rutinen. Idag delar alla flygbolag samma rutin och bekostar den själva. Slutligen berättade han en glad nyhet: Han hade redan föreslagit Edwin Naula, chefen för nationalparken, att Livsröset skulle göras till en del av alla guidade turer genom parken och därmed beröra nästan 200 000 besökare per år – något som Edwin ställt sig positiv till. Han skulle dessutom skriva ett formellt brev om saken så att förslaget gick hela vägen genom byråkratin och därmed blev ordenligt förankrat.

Det var tydligt att Godfrey hade en bra fingertoppskänsla för hur nya idéer skulle förankras... Vid det här laget kunde Conchita knappt hålla sig. Hon berättade om en dröm hon hade för många år sedan, där hon sett en stor örn vandra runt på en tomt omgiven av höns. Hon blev upprörd och sjasade bort örnen. När den kom till en öppning i staketet förvandlades den plötsligt till en människa – en magiker som kunde skifta form, en konst som hon senare har lärt sig mer om från olika ursprungsfolk. Hon blev förstummad och bad mannen att berätta hur han gjorde. Sedan dess har hon kommit ihåg mannens utseende som var så distinkt att hon funderade på ifall hon någon gång skulle möta honom även i vaket tillstånd (han var lik den amerikanske folksångaren Willie Nelson). Och nu berättade hon att hon redan första gången hon träffade Godfrey hade slagits av att han var exakt lik mannen i drömmen, till både utseende och sätt.

Onekligen påminde han om något av en magiker i sina sätt att manifestera idéer, vilket vi också sade till honom. Conchita ställde samma fråga till honom som hon ställt till mannen i drömmen: Hur gör du? Han värjde sig inte mot vår beskrivning utan log lite och sade att det inte är nödvändigt att förstå en människa in i minsta detalj, varje människa är också som ett levande system som aldrig kan förklaras i sin helhet. Man måste lämna plats till mysteriet, att tillåta sig att förundras över varandra. Det här var förstås ett svar som bara förstärkte Conchitas misstanke att han verkligen var mannen i drömmen. Han fortsatte med att ge några ledtrådar om erfarenheter som väglett honom, bl a när det gällde att förstå lycka. Han sade att förmågan att vara lycklig inte har något att göra med ekonomi, det är snarare ett tillstånd i sinnet. Man är som mest lycklig när man kan fokusera på en kreativ uppgift och inser att konsumtionismen som driver vår samhällsapparat är byggd på en lögn. Med hjälp av den har vi skapat en samhällsstruktur som inte är solid utan snarare farligt rigid. (Bild nedan: Exempel på Galapagosfinkarna som visat sig vara motsatsen till rigida genom att anpassa sig och sina näbbar efter en mängd natur- och födoförhållanden.)

De tankarna fick fart på mig och jag berättade för honom att jag under några år har levt efter mantrat "ut ur maskinen", som handlar om att hitta vägar utanför det nuvarande samhällsmaskineriet just eftersom det inte är hållbart. Det behövs stigfinnare som kan vägleda andra i att ta sig ut ur dessa rigida strukturer – något som kan bli aktuellt snabbare än vi tror med tanke på att vi som mänsklighet av allt att döma står mitt uppe i peak oil och snart kommer att uppleva hur tillgången inte längre kan motsvara efterfrågan. Att söka nya vägar är i sanning ett projekt som kräver en stor kreativitet, och onekligen finns det en sorts lycka i den processen – en djup och meningsfull tillfredsställelse över att bidra till en mer hållbar framtid. Samtidigt är det inte en särskilt trygg väg, eftersom man ännu inte blir ekonomiskt belönad av samhället för sådana vägval. (Bild nedan: Den oskygga för att inte säga nyfikna Galapagosduvan.)

Godfrey svarade att man inte bör välja de trygga vägarna om man vill vara lycklig, snarare ska man välja de rätta vägarna, vägar som erbjuder möjlighet till kreativa uttryck – vilket troligen också innebär vägar som är mer svårtillgängliga eller "rough" som han uttryckte det. Är de för lätta är det sannolikt fel väg, eftersom man inte lär sig något eller skapar något nytt. Själv har han övat sig i att gå barfota på lavahällarna på Galapagos, som erbjuder ett väldigt kantigt underlag. Man kan dock vandra där, om man stabiliserar sinnet och lär sig att vara närvarande i varje steg snarare än att tänka på att få vandringen överstökad så fort som möjligt. Godfrey visade sig verkligen vara en man som har utvecklat en stor del av sin livsvisdom utifrån att helt enkelt studera naturen – biomimicry som det populärt kallas inom dagens vetenskap. Conchita nämnde sitt eget favoritexempel på samma tema – hur hon lärde sig av en koflock att sicksacka uppför branta kullar.

Tacksamma över mötet med Godfrey vandrade vi vidare mot nationalparken för att på det sättet ta mer del i Galapagos djurliv, även om det skulle bli i blygsam skala jämfört med den uteblivna kryssningen. Vi hade redan mött flera djur bara på väg till morgonens möte, de hade samlats kring några av stadens fiskare som rensade morgonens skörd. Där fanns såväl närgångna sälar, pelikaner som en och annan leguanödla. I parken hoppades vi också att vi skulle få träffa Fausto ytterligare en gång, Lonesome Georges vårdare som hade blivit så berörd av ceremonin och som Conchita hade fått fin kontakt med. Godfrey hade manat oss att vara försiktiga när vi närmade oss honom, eftersom han i det närmaste hade varit förföljd av media den senaste månaden. Vårt mål var dock inte att exploatera honom ytterligare, bara att fördjupa kontakten och eventuellt bidra ytterligare till läkningsprocessen då Galapagosborna hade visat sig behöva detta efter Georges död. (Bild nedan: Galapagos landleguan.)

Tyvärr hittade vi inte Fausto i parken, däremot fick vi bl a uppleva andra arter av jättesköldpaddor liksom olika sorts ödlor, fåglar mm som har illustrerat denna text. Något av det mest inspirerande var att uppleva alla små nykläckta jättesköldpaddor i uppfödningscentret, det gav ett hopp för framtiden att förstå vilket fantastiskt arbete parken gör för att rädda dessa magnifika djur – se bilden nedan! Senare på eftermiddagen besökte vi än en gång Patricio och alla hans medarbetare på organisationen Fundar Galapagos som han nu hade det tillfälliga ansvaret för medan chefen var på resa. Dagen avslutades med en tur i det lilla "turisttåget" genom Porto Ayoras gator, något som Conchita alltid älskar att göra – eller snarare barnet i henne – plus en promenad ut på hamnbryggan där vi studerade hajarnas jakt på fiskstimmen som drogs till strålkastarljusen under vattnet. Jag var ganska matt, klarade med nöd och näppe av att gå några längre sträckor, och insåg att jag under dagen långsamt hade känt mig sämre och sämre. Jag hoppades dock att natten skulle göra underverk så att vi skulle kunna följa med Patricio på en längre utflykt nästa dag. Så skulle det inte bli...