(Nedanstående bilder är dels från föregående kväll innan jag blev sjuk, dels en hyllning till de några av våra nyfunna vänner på Galapagos).

När jag vaknade igår fick jag till sist inse att jag faktiskt var riktigt sjuk med rinnande diarré. Den första tanken var att det kunde passa med en paus så att jag kunde få tid att hinna ifatt med skrivandet, men jag orkade inte ens öppna datorn. Jag förstod i efterhand att Conchita hade blivit riktigt orolig då jag knappt svarade på tilltal. Hon gav sig ut för att ringa Patricio och ställa in dagens utflykt. Själv svävade jag i ett sorts drömliknande tillstånd och hade ingen aning om hur lång tid som förflutit innan hon kom tillbaka – den här gången i sällskap med Patricio. Det visade sig att hon inte hade kunnat nå fram till honom över telefonen, och då istället satt sig i en taxi för att åka till Fundar. När hon väl framme berättade om mitt tillstånd hade Patricio genast bestämt sig för att följa med tillbaka. På vägen passerade de ett apotek och köpte vätskeersättning tillsammans med en jättedunk vatten. Patricio förklarade att han under en lång period hade arbetat med att sprida kunskap om socker-salt-lösningen ORS i Latinamerika och hur det hade räddat livet på oändligt många barn. Det räcker med ett par dygns uttorkning för att komma farligt nära en fysisk kollaps och död. Jag känner väl denna lösning som återställer vätskebalansen i kroppen, då jag under flera år arbetade i Hungerprojektet som verkar för avskaffandet av hunger och fattigdom – då ansett en omöjlig dröm, nu accepterat som en realistisk möjlighet med hjälp av små enkla lösningar som t ex ORS.

(Bild: Jag i sjuksängen, blir fråntagen min mobil av Patricio som tycker jag ska vila…)

Nu visade det sig att jag trots min kunskap i ämnet själv försummat att dricka tillräckligt med vätskeersättning, jag hade bara tagit ett fåtal klunkar då och då av den lösning jag gjort i ordning med hjälp av våra medhavda brustabletter. Patricio påminde mig om att man måste dricka överdrivet stora mängder för att behålla energin, och tvingade i mig glas efter glas. Han beskrev det så att lösningen återställer kroppens elektriska laddning. Han stannade kvar några timmar för att övervaka mitt tillstånd, om det inte blev bättre skulle de behöva föra mig till stadens sjukhus. Efterhand kände jag dock hur lite av livsenergin började komma tillbaka och vi kunde ha en givande pratstund tillsammans. Det visade sig att Patricios livsöde var minst lika intressant som Godfreys... Han hade på många sätt befunnit sig i centrum av Latinamerikas händelseutveckling under flera årtionden, med ett hjärta som än idag var lika stort, varmt och passionerat. Som ung var han brinnande socialist och kände liksom många andra på kontinenten att deras samhällsutopi fanns alldeles runt hörnet. Han blev tidigt engagerad i att stödja ursprungsfolken, ett avgörande ögonblick kom i början av 70-talet när han skulle skaka hand med några bergsindianer som höll en bit tyg mellan sin egen hand och hans för att de inte skulle smutsa ner honom med sin ovärdiga beröring. När han förstod anledningen så grät han länge, eftersom jämlikheten var självklar för honom.

(Bild: När jag blev magsjuk kände jag mig lika ruggig som den här Galapagos-duvan…)

Den situationen ledde till ett att han startade ett landsomfattande utbildningsprojekt i Ecuador som gav ursprungsfolken träning i kritiskt tänkande, självkänsla och självförtroende. Till sin hjälp tog han ingen mindre än den legendariske Paulo Freire, som 1968 hade kommit ut med sin än idag klassiska bok "Pedagogik för förtryckta" där han hävdade att såväl de förtryckta som de förtryckande måste frigöra sig från sina roller eftersom dessa förminskar deras mänsklighet – båda upprätthåller förtrycket så länge de identifierar sig med sina roller istället för att förankra sig i sin djupare mänsklighet. Patricio hade lyckats engagera Freire så att denne kom till Quitos universitet för att arbeta med projektet. När jag hörde det så satte jag mig rakt upp i sängen... Om jag har haft en guru så är det Paulo Freire, hans anda har följt mig genom alla projekt som jag har varit engagerad i, från Hungerprojektet och framåt. Conchita blev väldigt lycklig när hon såg mig sitta upp i sängen igen, eftersom det samtidigt var tecken på mitt tillfrisknande.

(Bild: Folkbildaren Patricio, i Paulo Freires fotspår)

Patricio har förstås även fått uppleva de mörkare sidorna av utvecklingen i Latinamerika. Gång på gång har dessa folk fått erfara hur deras politiska ledare har blivit mördade och ersatta av militärjuntor – den stora grannen i norr ville inte acceptera att de latinska länderna blev något annat än en bakgård som levererade råvaror till Den Amerikanska Drömmen. Patricio lärde personligen känna Allende och blev erbjuden arbete i den chilenska administrationen innan den USA-stödda militärjuntan tog makten och mördade den demokratiskt valde Allende. Ibland tog man till mer sofistikerade vägar för att oskadliggöra ledarna: Jag har på annan plats beskrivit hur John Perkins, en av grundarna av Pachamama Alliance, blev utbildad av NSA till "Economic Hit Man" vars uttalade syfte var att muta och manipulera statscheferna till att ta på sig för stora lån så att de globala finansinstituten och bolagen på Wall Street kunde få kontroll över deras ekonomier, råvaror och arbetskraft. Misslyckades denna strategi satte man in sjakalerna som oskadliggjorde ledarna rent fysiskt... En studie av dödsfall i flygolyckor skulle antagligen visa på en klar överrepresentation av latinamerikanska presidenter som har brunnit för sina folk och sina länder och velat välja en självständig väg gentemot USA och framför allt gentemot "The Corporatocrazy" som John Perkins kallar de internationella företagen på Wall Street och dess motsvarigheter världen runt. Misslyckades sjakalerna kom det tredje steget i strategin: Invasion av amerikanska armén för att "befria" landet från den hemska diktatorn. Patricio erkände att han kände sig orolig för president Correa då det är nya val snart…

(Bild: Hajar – tidigare offer för Ecuadors korrupta politiker genom rovfiske till kinesisk hajfenssoppa).

Jag kände mig manad att berätta om detta för Patricio eftersom han i sitt eget liv hade fått erfara konsekvenserna av Johns tidigare försök att köpa den ecuadorianska regeringen i slutet av 70-talet… 1976 blev Patricio anklagad för omstörtande verksamhet av den dåvarande diktatorn och förklarades "Persona Non Grata." Han fick förhandla för sitt liv och fick tillåtelse att tillsammans med sin gravida hustru fly till Guatemala, där han återigen engagerade sig för de förtryckta och fick med sig människor med sitt brinnande engagemang. En av dem som lät sig inspireras var deras nye husläkare som förlöste hustrun: Under sina regelbundna besök hos familjen växte hans engagemang för feminism och jämlikhet – "empowerment" till kvinnor – något han fick betala dyrt för: En dag blev han funnen mördad med fyra skott i magen och ett i huvudet. Patricio förstod att han återigen riskerade sitt och familjens liv genom sitt alltför öppna agiterande och tonade därför ner sitt engagemang. Så småningom kunde han komma tillbaka till Ecuador då landet fick en ny president, Jaime Roldós Aguilera, som verkligen ville starta en positiv utveckling för alla.

(Bild: Två starka kvinnor, Conchita och Georgina, ger hopp för framtiden)

Det var denne man som John Perkins försökte köpa men istället utvecklade en vänskap till vilket slutade med att han förgäves försökte att skydda presidenten från sjakalerna. Roldós mördades 1981 och två år senare var landet återigen i händerna på korrupta krafter. Patricio fick än en gång fly från sitt hemland, den här gången till Honduras som blev omtalat för ett par år sedan när den sittande presidenten blev bortkuppad i samband med att han utmanade de globala bolagen som Dole och Chiquita genom att bl a försöka höja minimilönerna. Patricio började arbeta i ett projekt för att med hjälp av ORS minska barnadödligheten i landet, och de lyckades över förväntan: Den sjönk från över 100 döda per 1000 barn till 30 – en riktig success story. Patricio mötte presidenten och betonade vikten av att bygga ut utbildningssystem och försörjningsmöjligheter för att ta hand om dessa nya generationer när de växte upp, något som presidenten bedyrade att man skulle åtgärda. Åren gick dock utan att något hände. När barnen nådde 10-årsåldern kunde familjerna inte försörja dem och de kastades ut på gatan där de bildade gäng – maras – som efterhand växte i ryktbarhet och brutalitet. Så kom ett beslut som chockade Patricio: Regeringen bestämde sig helt enkelt för att starta krig mot denna unga generation, i klarspråk bildade polisen dödspatruller som bara mellan 1998 och 2004 mördade 2500 gatubarn. När beslutet kom så grät Patricio i tre dagar, men det var populärt och välkommet hos befolkningen som såg dessa unga som något värre än farliga djur – de behandlades inte som människor. Det tog många år för honom att bearbeta den här svåra processen.

(Bild: Ungdomar använder det fria Internet-nätverket i Puerto Ayoras hamn.)

Genom Patricios starka berättelse kände vi det som om vi fick del av hela kontinentens historia och pulserande hjärta – ett hjärta som har varit sårat ända sedan de första européernas övergrepp på den lokala befolkningen. Jag kunde ana bakgrunden till den storslagna litterära berättartraditionen, den magiska realismen som ofta beskriver övergreppen och orättvisorna men ändå landar i läkning och försoning, många gånger med hjälp av en större "magisk" dimension – den som vi under resan hittills har fått möta i så många skepnader. Och det är verkligen dags för läkning! På något sätt har Patricio bidragit till detta genom att trots allt behålla sin människokärlek och sin sårbarhet, att svara på våldet med kärlek vilket var nödvändigt för hans helande. Ofta är det ju just i läkandet av våra sår som vi kan lära och växa vidare, om vi är villiga att känna smärtan. Det upplevde jag att Patricio verkligen hade gjort. Han berättade inte så mycket om hur hans världsbild hade utvecklats, men jag anade att det hade att göra med hans kontakt med ursprungsfolk. Det finns många exempel i Latinamerika på hur den gamla vänsterrörelsen i mötet med ursprungstraditioner håller på att genomgå en transformation och växer till en rörelse för Pachamama – Moder Natur. Ursprungsfolkens analys är att både socialism och kapitalism är födda i samma anda – barn av industrisamhällets dröm om det moderna samhället som trodde sig kunna bemästra naturen men på vägen glömde bort det ömsesidiga beroendet och relationen. Enligt dem rör det sig om ideologier grundade på separation snarare än samhörighet.

(bild: Conchita i Puerto Ayoras lilla stadståg – det gäller att hålla det inre barnet levande.)

Patricios besök gav näring till både kropp och själ, och efteråt kände jag mig t o m lite hungrig. Conchita gav sig ut på jakt efter något ätbart och återkom så småningom med lite kycklingsoppa som jag slevade i mig med god aptit. Lite senare fick vi också besök av Patricios vackra dotter Tamya med barn som även de hade med sig kycklingsoppa vilket Conchita tacksamt tog emot eftersom hon glömt att köpa till sig själv. Vi hade de senaste dygnen hunnit umgås en del även med Tamya och döttrarna, bl a föregående kväll på ett roligt pass Zumba-workout på stadens lilla basketplan – fast ärligt talat så blev det inte så mycket workout för vår del... Tamya var på besök från USA och hämtade krafter för att påbörja en ny fas i sitt liv, efter att som en av tusentals amerikaner ha hamnat i skuldfällan pga för höga bolån – ett fenomen som på många sätt liknar u-ländernas skuldfällor med den skillnaden att krisen nu har drabbat såväl medelklassen i USA som flera länder i Europas marginaler... Hon hade även deltagit i ceremonin och då tagit till sig hur viktigt det är med sorgeprocesser för att kunna gå vidare, en insikt som hon nu försökte förmedla till sina barn. När hon hälsade på oss på hotellet hoppades hon in i det sista att hon skulle kunna få med oss på en liten utflykt men insåg att jag inte hade återhämtat mig tillräckligt ännu.

(Bild: Conchita och Tamya med dotter på Zumba-workout till tunga discotakter.)

Conchita hade för sin del ett uppdrag kvar att slutföra: Vi hade tagit med oss ett brev från en vän till en vän hemma i Sverige – Gloria – för att förmedla till släktingar i Puerto Ayora. Brevet var redan överlämnat dagen innan, men nu skulle Conchita tillbaka till dem för att ta bilder av barnbarnen som vi skulle kunna skicka till släktingen i Sverige. Hur vi hade funnit familjen är i sig ett litet mirakel... Vi hade ingen riktig adress, utan bara en anvisning om att kvinnan som brevet var ställt till bodde någonstans i kvarteren runt området Pelican Bay, nära vattnet. Vi började vandra dit lite på måfå och frågade några personer på vägen, utan framgång. Så småningom var vi på väg att ge upp för stunden och började istället söka oss inåt staden för att hitta Tamya och Zumba-passet. Efter en stund stannade Conchita plötsligt till och sade att hon fick en stark ingivelse att knacka på dörren till ett oansenligt hus som vi passerade just då. Det lyste i fönstren, men trots upprepade knackningar kom ingen för att öppna. Då vände vi oss istället till grannarna, bl a en frisörsalong, och fick till slut bekräftelse på att i just det huset bodde en son i familjen! Stärkta gick vi tillbaka och knackade ytterligare en gång, och då började det faktiskt röra sig inne i huset. Så småningom öppnade en man för oss som visade sig vara sonen. Mamman – som brevet var ställt till – befann sig på sjukhus i Quito för behandling, men han tog med oss genom det lilla huset och ut på andra sidan, där vi plötsligt befann oss på innergården till ett lyxigt lägenhetshotell som det visade sig att familjen drev. Han bad oss ta bilder eftersom hotellet inte hade varit färdigställt när deras släkting var där senast. Till slut fick vi en mycket varm kontakt, så som det ofta blir när Conchita möter människor, hon fick också tala med mamman i telefon. När jag frågade henne hur hon hade kunnat ana att det var rätt hus, så förklarade hon att det kändes som en värme som strålade ut från just den dörren till henne.

(bilder: Hälsningar förmedlade till Gloria i Blekinge från släktingarna på Galapagos.)

Nästa dag – igår – återvände hon alltså för att ta ytterligare några foton, och när hon kom tillbaka kunde hon berätta om ännu ett litet mirakel: På vägen hade hon passerat indiankvinnor som satt och arbetade med ull, och det visade sig att de tillhörde Salasaca-folket från Otavalo-området norr om Quito. Hon visste att det fanns en koloni på Galapagos och hade hoppats kunna hitta dem, en vision som alltså uppfylldes – återigen synkronicitet... Conchita är själv ullkonstnär vilket förstås förstärkte den positiva kontakten än mer. Jag tänkte att allting kanske ändå sker till det bästa: Tack vare att vi hade valt att stanna i Puerto Ayora så hade det mötet och flera andra möten kunnat äga rum, bl a så fann Conchita också en ”själsfrände” i form av mamman till chefen för Fundar Galapagos. Dessutom visade det sig värdefullt att vi hade mer tid att ta hand om resultatet från ceremonin och vidta vissa åtgärder för att det skulle bli varaktigt. Sist men inte minst så var jag tacksam över att jag inte hade varit på båten när jag blev magsjuk, utan på ett hotell utan sjögång och med en ordentlig toalett…

(Bild: Conchita fann till slut några kvinnor från kolonin av Salasaca-indianer.)

(Bild: Conchita, Georgina och Patricio.)

På kvällen orkade jag ta mig till en närbelägen restaurang där vi tillsammans med Patricio och Tamya firade små och stora mirakler, tillsammans med vår nyfunna vänskap. Jag berättade för dem vad jag insett för några år sedan: När jag gifte mig med Conchita så gifte jag mig med en hel kontinent, och det verkar bara bli mer och mer att upptäcka ju längre tiden går... Tack vare den upptäcktsfärd som vi delar så har min horisont vidgats betydligt, jag har lärt mig sådant som jag inte ens visste att jag inte visste. Upptäcktsfärden har givetvis också varit en bergochdalbana, det hör till, men magin var närvarande redan från första stund eller snarare redan ett år innan vi träffades. Conchita genomgick en folkhögskolekurs för tolkar i Dalarna och fick syn på ett hus med en vacker trädgård intill skolan. Det var vår i luften och gräsmattan var alldeles blå av alla scillor som växte där. Hon älskade också landskapet så hon gjorde som man brukar göra på Kuba: Hon böjde sig ner och tog med sig lite jord från kanten av trädgården, med en bön om att jorden skulle dra henne tillbaka till platsen. Hon passade också på att önska sig en man från trakten, en dalmas… När vi ett år senare hade träffats så tog jag med henne för att hälsa på mina föräldrar i Stora Tuna utanför Borlänge. De välkomnade oss med öppna armar, och pappa sa att vi måste börja med en runda i trädgården, såsom var brukligt. När vi rundade ett hörn så kände Conchita plötsligt igen sig: Det var på vägen utanför som hon hade stått ett år tidigare och bett om att få komma tillbaka – jorden hade kommit från mina föräldrars tomt! Idag har vi varit gifta i 15 år och besökt föräldrahemmet många gånger…

(Bild: Patricio med dotter Tamya.)

Ytterligare ett märkligt och meningsfullt sammanträffande inträffade under kvällen med Patricio och Tamya: Vi berättade om ett viktigt dokument med en strategi för att utrota hunger och fattigdom i hela Latinamerika, författat av vår vän Juan Nuñes del Prado, tidigare professor i antropologi vid Cuscos universitet i Peru och nu en ofta anlitad föreläsare och kursledare världen över i ämnen som berör den andinska traditionen och profetian. I samma stund som vi nämnde att Juan gärna vill att dokumentet når president Correa och hans administration, klev Mauritzio från jordbruksdepartementet i Quito in genom restaurangens dörr med sitt sällskap. Det blev ett kärt återseende, han berättade att de skulle avresa ungefär samtidigt som vi vilket innebar att vi troligen skulle ses på flygplatsen. Conchita och jag utbytte en blick och visste båda att om vi möttes igen så skulle vi ta upp dokumentet med honom.

Kvällen avslutades med att Patricio och Tamya körde oss till vårt hotell, där det dock väntade en obehaglig överraskning: Ägarfamiljen hade en fest på hotellet och det skulle bli omöjligt att sova med den höga volymen – samtidigt som jag verkligen skulle behöva sova under de få timmar vi hade tillgodo innan taxin skulle hämta oss vid 5-tiden på morgonen. Problemet löstes när Tamya och Patricio bjöd in oss att istället tillbringa sista natten hemma hos dem, så vi gick upp till rummet, packade och checkade ut så snabbt som möjligt. Ägarna klagade lite, men hade ingen chans mot Conchitas vassa argumentation, och till slut fick vi kvitto på att vi bara behövde betala för två nätter istället för tre. När vi kom hem till våra vänner så lade vi oss direkt och trots den korta natten kände vi oss nästan utvilade när vi vaknade. Det var nog tur, för jag skulle verkligen komma att behöva mina nyfunna krafter inför de stundande utmaningarna som inte liknade något jag mött dittills under resan…