Vår utmärkte chaufför Gabriel tar oss än en gång genom Anderna på väg ur ur Llanganates med kurs Quito. Uppfyllda av gårdagens vandringsäventyr lämnar vi Hacienda Manteles bakom oss. Vägarna här uppe är minst lika svindlande och ringlande som floderna i Amazonas, med ibland oväntade hinder på vägen som t ex en bil parkerad mitt i en hårnålskurva där man inte vet vad som väntar bakom kröken. Inte så långt härifrån, en bit in i Llanganates-reservatet, är det väglöst land som vi åtminstone stod på gränsen till under vår vandring i spåren efter gömda guldskatter och uråldriga ritualer. Och vi fann faktiskt en skatt under vandringen, på en oväntad plats... Dessutom fick vi en gåva som vi för alltid kommer att bära med oss. Men dagen började med en ceremoni i vilken vi fick ett unikt tillfälle att stifta bekantskap med ytterligare en helig planta som växer just i dessa trakter, en kaktus känd under namnet San Pedro…

Jag har tidigare nämnt hur olika ursprungsfolk använt metoder som kan sägas förstärka funktioner kopplade till den högra hjärnhalvan – inte minst förmågan att uppfatta sig själv som del i en större helhet, som hjärnforskaren Jill Bolte Taylor har beskrivit. Hos oss kan t ex frigörande andning eller mindfulness ge samma effekt, en sorts mild extas eller fridfullhet förknippad med en helhetskänsla. Den här enkla och ytterst mänskliga upplevelsen har dock inte setts med blida ögon av västerländska erövrare och maktmän. Snarare tycks de ha uppfattat företeelserna som ett hot mot deras auktoritet, kanske för att det inte går att kontrollera personer som har en inre känsla av helhet och sammanhang. Att ”söndra och härska” blir då ett sätt att inte bara splittra grupper av människor utan också att splittra människors inre. Därför finns det många historiska exempel på hur ritualer som ger en inre förankring har förbjudits, t ex andedansen hos Nordamerikas indianer, heliga trummor hos afrokubanska slavar eller samer, eller heliga plantor som San Pedro. I vårt eget samhälle fostras vi sedan länge in i att ersätta inre tillfredsställelse med yttre konsumtion, något som aldrig räcker i längden och därför kräver ett ständigt ökat konsumerande – till den grad att själva vår existens hotas idag.

I det ljuset kan det vara värdefullt, och kanske nödvändigt, att bättre förstå ursprungstraditioner som t ex San Pedro-ceremonin, en tradition som under århundraden har förts vidare i det fördolda som ett sätt för de andinska folken att bevara sin kulturella identitet under långa perioder av förtryck och förföljelse. Kaktusen innehåller en mängd ämnen som kan bidra till en helande effekt, utöver bl a meskalin hittas t ex flera aminosyror och ett kraftfullt antibiotiskt medel. Det är svårt att reducera effekten till ett enda ämne, snarare är den ”större än summan av delarna”, vilket har gett växten ett brett användningsområde i Anderna. San Pedro kan liksom Ayahuasca ge visionära upplevelser och förstärka känslan av frid, lycka och närvaro – därav jämförelsen med himmelriket. Den ger inte lika obehagliga sidoeffekter och har en mildare inverkan som är desto mer långvarig, upp till tio-tolv timmar. Om Ayahuasca ses som en feminin planta (”Mormor”) så är San Pedro maskulin (”Farfar”). Den har brukats av folk i Peru, Ecuador och Bolivia i upp till 4000 år.

Man behöver närma sig dessa plantor genom de kulturella, andliga och ceremoniella sammanhang inom vilka användningen av dem har utvecklats, för att ha en möjlighet att förstå dem och vad de kan bidra med. Risken är annars att de reduceras till ytterligare en konsumtionsartikel bland alla andra i vår moderna värld – en upplevelsekonsumtion som flykt undan vardagen. Man kanske känner en fysisk effekt eller får visioner, men utan möjlighet att förstå eller hantera dem fullt ut… Då kan de snarare förstärka upplevelsen av en fragmenterad värld istället för att bidra till en förhöjd helhetskänsla. Många menar att det är just avsaknaden av helhetskänsla eller ett andligt/existentiellt sammanhang (vilket är distinkt från religiöst) som kan leda till olika former av beroenden av yttre stimuli, eftersom vi då glömmer bort att vi kan hitta upplevelsen inom oss själva. I själva verket behövs ingen yttre stimuli för att skapa upplevelsen, även om många ursprungsfolk ser det som naturligt att ta hjälp av naturens heliga plantor som i deras ögon är underlättande ”hjälpandar.”

Morgonens ceremoni var enkel och vacker. När vi intog den illasmakande vätskan, vilket alla i gruppen valde att göra den här gången, så uttalade vi en intention som vi ville skulle vara med oss under dagen. Vi fick kalla in vägledare som var viktiga för oss, t ex Kristus eller Buddha. Själv kallade jag in den godsinnade naturguden Pan som i den kristna propagandan har förvandlats till sin raka motsats... Idag behöver vi ju sluta fred med naturen. Jag tänkte också på den uråldriga nordiska modergudinnan Hel, vars väldiga rike fanns i jorden och som i både Asatron och kristendomen förvandlades till något helt annat – Hells rike, Helvetet… Nej, sannerligen dags att sluta fred, att ge upp vår rädsla för naturen och vår vilja att dominera den. Dags att inse att himmelriket finns på jorden, något som också fick bli temat för dagen, då vi efter ceremonin påbörjade vår tur upp till foten av Llanganates. Fast egentligen är det fel att skriva ”efter ceremonin” då hela dagen hade prägeln av en pilgrimsfärd. Det blev verkligen en vandring i skönhet, en direktkontakt med det som ledarskapsgurun Joseph Jaworski kallar för ”The Source”, källan som alla nya idéer flödar ifrån och som vi nu behöver ha tillgång till för att skapa lösningar ”utanför ramarna”, lösningar som kan bidra till ett hållbart, rättvist och meningsfullt samhälle. Andra har kallat det att ”vara uppkopplad på the InnerNet.”

Till en början gick vandringen längs små kostigar som ringlade sig uppåt bland bergen över böljande kullar, men vid ett vadställe över en bäck vek vi av till vänster och började följa bäckfåran uppströms genom en ravin. Det var som att vandra rakt in i en tavla, även om stigen gav oss en del utmaningar där den tog oss över stock och sten, allt brantare uppåt. För Conchita blev det riktigt besvärligt, eftersom hon både kände av höjdsjukan och inverkan från San Pedro. En deltagare i gruppen hade redan från början bestämt sig för att stanna på haciendan, eftersom hon blev illamående av drycken. Conchita övervägde också att vända, men kämpade ändå på för att nå ända fram till slutdestinationen i form av ett mäktigt vattenfall som David hade utlovat skulle vara lön för mödan. Vi tog det lugnt och lät den övriga gruppen gå före oss, ibland vände någon från gruppen tillbaka för att stödja och uppmuntra oss vilket gav ny energi och kraft. Conchita använde sina kunskaper från Q’erofolket och lät ett osynligt rep binda samman alla i gruppen, som bergsklättrare. Vi fick också inspiration och stöd från två av gårdens hundar som hade bestämt sig för att följa oss hela vägen. Till slut nådde vi fram, och Conchita grät av utmattning och tacksamhet – upplevelsen var verkligen värd all möda.

Lagom till vi nådde fram började det att regna, men det hindrade inte mig och Lars, en annan deltagare, att slänga av oss kläderna och ta en dusch i det iskalla vattnet från vattenfallet. Vattnet framkallade en vild dans som inte kändes särskilt andlig men som var väldigt uppiggande. Å andra sidan är väl all direktkontakt med naturen egentligen en andlig upplevelse… Efter vattenfallet tog vi oss upp ur ravinen och kom ut på en äng med en svindlande utsikt både upp mot Llanganates-bergen och ner mot dalen. Alla i gruppen hittade en egen plats att sitta och meditera på, samt äta av den medhavda matsäcken – vi hade fastat hela dagen fram till dess. Vi fick sällskap av några hästar som höll till på ängen och som var extra intresserade av våra matsäckar. De blev väldigt närgångna men på ett nyfiket vänligt sätt, kanske kände de av vårt tillstånd som någon beskrev som ”high in spirit.” En av hästarna visade stor uppfinningsrikedom och lyckades dra upp blixtlåset på min ryggsäck.

Under vår vistelse på ängen klarnade vädret upp sakta men säkert, och var riktigt hyggligt när vi påbörjade vandringen tillbaka till haciendan. Det var först då som jag mer påtagligt kände av inverkan från San Pedro, just i form av en sorts mild extas där skönheten i det omgivande landskapet förstärktes, och närvaron här och nu blev extra intensiv. Så småningom kände vi igen oss när vi närmade oss vadstället från ett annat håll än tidigare och kunde följa kostigarna tillbaka. Strax innan vi var framme vid haciendan lade jag och Conchita oss på rygg på marken för att helt och fullt njuta av stunden. En av hundarna stannade troget kvar och vakade över oss medan resten av gruppen gick vidare. Vi var starkt närvarande till en känsla av att vara ett med den omgivande världen, ”tranquility” var ordet som kom till mig. Det kändes som om vi skulle stanna där av någon anledning som inte var helt tydlig för oss. Tiden gick och hundarna avlöste varandra i sitt beskydd av oss. Så fick vi till slut en impuls att sätta oss upp och blicka mot horisonten, och då såg vi synen…

Molnen bortom bergen i söder började skingras och fram trädde den stora farmodern, den väldiga vulkanen Tungurahua, i all sin majestät och skönhet… En syn för gudar! Kanske hade vi visat oss värdiga att se henne, genom att fullt ut uppleva och uppskatta landskapets skönhet. Det var i alla fall så vi valde att tolka den gåva vi fick. Conchita var fullt sysselsatt med att skingra de resterande molnen, så som hon lärt sig av sina mästare från Q’erofolket, medan jag lät kameran arbeta för högtryck. Det visade sig att några av ”molnen” kom från vulkanens egen aktivitet. De täckte länge hennes västra sida, men till slut lät hon oss se henne i sin fulla prakt. Sent omsider påbörjade vi slutligen den sista delen av vandringen, helt lyriska och fulla av tacksamhet. När vi kom tillbaka så var de övriga i gruppen lika uppspelta eftersom de hade en fin utsikt också från haciendan. Middagen blev ett riktigt firande, där vi passade på att tacka våra båda guider för hela den dittillsvarande resan, med tanke på att David skulle avvika från gruppen igen nästa morgon. De fick var sitt exemplar av min och Conchitas CD med kubansk musik komponerad av Conchitas mamma. Daniel uttryckte sin glädje över att han inte sett mig böjd över datorn en enda gång under dagen… Fast ärligt talat så gick jag upp redan kl 5 för att ha tid att skriva eftersom jag visste att jag resten av dagen skulle innebära ett helt annat fokus…

Och hur var det då med Davids teori om guldet och Quito-skatten? När vi befann oss uppe på ängen, vid foten av Llanganates, sade han att hans tanke var att Inkafolket hade hittat på legenden som ett sätt att locka spanjorerna att söka vidare, i hopp om att de till slut skulle finna det som Inkas ansåg vara det verkliga guldet: Den inre upplevelsen, kontakten med källan eller helhetsupplevelsen som vi själva fick ta del av. Så ur det perspektivet fann vi guldet i Llanganates. Samtidigt medgav David i morse, innan vi i gruppen gjorde en avslutande cirkel för vandringsupplevelsen, att han hade börjat omvärdera sin teori efter att ha hört oss berätta om den nya forskningen. Kanske är det så ändå att skatten existerar… I så fall så såg han nu en ny möjlighet: Om den hittas detta år eller något av de närmaste åren, så kan det ge ny kraft till den andinska kulturens pånyttfödelse. I själva verket är det den perfekta tidpunkten för skatten att åter se dagens ljus, eftersom detta skulle tolkas som ytterligare en bekräftelse på uppfyllandet av profetian om ”Inkans återkomst” som innebär en återkomst av de mest centrala värderingarna i inkarikets världsbild, med respekt för Naturen som en levande person – Pachamama!

Och apropå Pachamama så är vi nu återigen på väg mot Quito för ett möte hos Pachamama Alliance där vi kommer att få höra mer om deras program. Just denna dag har redan visat sig vara historisk när det gäller ursprungsfolkens rättigheter, men den nyheten sparar jag tills nästa avsnitt…