Jag har vaknat långt före gryningen. Vi befinner oss på haciendan Manteles, vid foten av de mystiska skogarna i Llanganates-bergen, ett reservat känt för att bl a bjuda på enastående naturupplevelser men även för legenderna om gömda inkaskatter. Dagen kommer att gå i skönhetens tecken, dels genom en ceremoni som vi har fått en unik möjlighet att delta i och som de andinska bergsfolken tycks ha värderat högre än allt guld som de blev bestulna på, dels genom en vandring som kommer att ta oss ännu närmare Llanganates. Under gårdagens resa hit och välkomstmiddag med gemenskap på kvällen har förväntningarna byggts upp, bl a genom berättelserna om Quitoskatten och om den väldiga snöbeklädda vulkanen Tungurahua som ska finnas någonstans i molnmassorna. Det är svårt att tro att vi för bara ett dygn sedan fortfarande befann oss i regnskogen…

Efter att ha flugit ut ur djungeln, ledsagade av den väldiga Pastaza-floden på vår vänstra sida, blev vi upplockade av vår chaufför Gabriel som väntat med bussen och det mesta av vår packning i samhället Puyo. Vi satte direkt kurs västerut och staden Baños där vi skulle äta lunch. Baños är ett Mecka för unga äventyrare och bjuder på bergsupplevelser av alla de slag: Vandringar, cykelturer, bungyjumps, ziplines över djupa raviner mm mm... Enda incidenten på vägen var att vi blev påkörda bakifrån när Gabriel bromsade in för ett av alla de gupp som byggts in just för att sänka farten. Den bakomliggande bilföraren var inte beredd på detta och låg själv troligen för nära - så som man ofta gör i latinska länder där bilkörningen emellanåt kan bli lite hetsig. Han fick slå följe med oss till Baños där ansvarsfrågan kunde lösas relativt snabbt på stadens polisstation. Bilföraren fick givetvis ta på sig ansvaret, samtidigt som det var hans egen bil som blev mest illa åtgången. Vi har tagit del av statistik som berättar att det tyvärr är ganska vanligt att bussar är inblandade i dödsolyckor i Ecuador, men då rör det sig om lokala och kanske dåligt underhållna bussar som tävlar på de farliga bergsvägarna för att hinna först till nästa hållplats och därmed få sälja biljetter till passagerarna.

Strax efter Baños tog vi av till höger. Vädret var relativt molnigt men det var ändå tillräckligt klart för att kunna njuta av den fantastiskt vackra och bördiga dal mot vars botten vi långsamt och sicksackande var på väg. Bördigheten beror på en kombination av flera faktorer, bl a närheten till den aktiva farmors-vulkanen Tungurahua som under årens lopp har försett närområdet med näringsrika tillskott till jorden. Målet var haciendan, beläget på sluttningarna i den bortre delen av dalen, vars ägare en gång i tiden regerade över området som en enväldig kung. Idag är haciendan ombyggd till hotell där den spektakulära utsikten är en del av njutningen. Dalen omgavs av storslagna berg och vi förstod att bakom den synliga horisonten, någonstans i molnmassorna, gömde sig den storslagna Tungurahua. Vi sände ut en tyst bön om att få se en skymt av henne under vår vistelse.

Väl framme vid Hacienda Manteles blev vi mottagna av den musikälskande driftsansvarige Fernando som gav ytterligare en bekräftelse på den starka kubanska närvaron i landet, då han hade studerat den afrokubanska Yoruba-traditionen och hyste en speciell förkärlek för naturguden Changó som står för kärlek, kraft och sägs ha haft makten över blixten innan gudinnan Oyá tog den från honom. Liksom många ursprungstraditioner är Yoruba en praktisk livsfilosofi mer än en religion. Kanske var det Fernandos lovprisning av Changó som gjorde att han hade en så frodig trädgård vars frukter vi fick smaka av på middagarna. Han skötte också ömsint om gårdens djur, bl a tre gästvänliga hundar och en åsna som han hade tränat i att kunna dansa till hans favoritmusik reggae. Hon hette Rasta. Under vårt besök levde hon dock upp till ryktet om envishet och hade ingen lust att visa några konster.

Till kvällens middag anslöt sig David Tucker (närmast brasan på bilden nedan), som hade varit med oss i olika etapper av resan. Det blev ett kärt återseende och vi hade mycket att samtala om. Han hade flugit med oss in i djungeln men hoppat av vid en mellanlandning för att rekognosera inför en annan gruppresa. Där hade han träffat ett kanadensiskt TV-team som tog honom till sitt hjärta och gjorde honom till en del av sina program om ursprungsfolk. Under middagen diskuterade vi den legendariska Quito-skatten som ska vara gömd i Llanganates. Bakgrunden är att den store Inka-härföraren Rumiñahui, än idag en folkhjälte i Anderna, hade fått rapporter om concquistadorernas härjningar i mellersta Inkariket. Istället för att genast gå till attack så ledde han sin 6000 man starka här upp till Quito där de tömde staden på allt guld och gömde det högt uppe i Anderna, oåtkomligt för spanjorerna. David berättade att han hade en teori om skatten som han skulle berätta dagen därpå under vår vandring upp i Llanganates.

Under tiden passade vi på att berätta för honom om forskning vi tagit del av med nya uppgifter om var skatten kan vara gömd. En svensk forskare ledde mellan 1985 och 1995 sex expeditioner till ett specifikt område i Llanganates som av allt att döma motsvarar de historiska angivelser som finns bevarade i bl a en gammal karta – och som ingen har lyckats tyda och följa före dessa upptäckter. Hans ansträngningar har lett till en bok och två TV-dokumentärer som visades i svensk TV i mitten av 90-talet. Om skatten hittas så tillfaller allt Ecuadors stat, då det rör sig om unika kulturvärden med tanke på att det finns väldigt få fynd bevarade från Inkatiden. Beräkningar gör gällande att det kan röra sig om uppemot 2000 ton guld – en mängd som är svår att föreställa sig.

Jag och Conchita har haft utbyte med Inkaättlingarna Q’eros i Peru om hur man skulle gå tillväga ifall skatten hittas. Och vilka är bättre att tillfråga än de vars förfäder en gång blev bestulna på sina rikedomar (för inkas hade dock guldet inget värde som handelsvara utan som ett sätt att förstärka kontakten med det gudomliga)? Via vår vän Elisabeth Jenkins gick frågan vidare till de äldre traditionsbärarna (paqos) i den autonoma Q’eronationen och Don Fransisco som då var deras ordförande. Enligt deras tradition tillfrågades bergsandarna – Apus – och svaret blev enligt Elisabeth oväntat positivt, då projektet visade sig ha deras välsignelse. Detta är inte så vanligt idag eftersom de flesta ursprungsfolk av naturliga skäl ser misstänksamt på varje försök från omvärlden att gräva i deras förflutna.

Dock underströk Q’eros i sitt budskap att när väl skatten hittas så är det viktigt att flera paqos är närvarande som kan rensa skatten från "tunga energier", eftersom de hade förnummit att det fanns en hel del trauman knutna till skatten. Om en människa rör vid skatten utan att rensa dessa energier, så kan de överföras till honom eller henne. Kanske var det detta som ledde till att det fåtal personer som tidigare har hittat skatten hann omkomma innan de kunde föra någon annan till platsen. Då har vi alla ingredienser på plats i denna legend som ligger till grund för Indiana Jones-filmerna: En försvunnen skatt, en gammal karta som ingen lyckats följa samt en ”förbannelse” i form av den tunga energin. Fast Q’eros menar att energierna inte är dåliga i sig, i själva verket hävdar de att tunga energier är näring för Moder Jord - Pachamama - som likt en kompost kan omvandla dem till ljusare energier. Men man måste veta hur man arbetar med sina intentioner så att de inte fastnar på vägen.

När vi skulle lägga oss så kändes det lite kittlande vid tanken på att nästa dag få vandra upp till foten av dessa legendariska berg och även att få höra mer om Davids teori. Dessutom skulle det finnas möjlighet att inleda dagen med en ceremoni liknande den vi gjorde i regnskogen. Som ett löfte om en spännande dag fick vi under natten ta del av en hälsning från Tungurahua i form av en skarp smäll som fick oss att sätta oss upp i våra sängar. Dessförinnan hade Conchita hört något kloförsett djur utanför fönstret som skrapade mot rutan. Traktens andar gjorde sig påminda om sin existens...

Jag somnade med huvudet fullt av frågor inför den förestående ceremonin: Vad är det som har varit så viktigt för de andinska ursprungsfolken i Ecuador och Peru att schamaner, helare och andliga vägledare har varit beredda att offra sina liv eller t o m dött i sin kamp för att föra ceremonin vidare? Och varför upplevde spanjorerna den som så farlig att de lade stor kraft på att förinta den? De andinska folken har klarat sig utan guldet de blev berövade, men detta har de inte kunnat släppa vilket innebär att ceremonin måste spela en viktig roll som kulturbärande element. De har gått långt i att försöka skydda den, bl a genom att dölja den bakom kristen mytologi kopplad till evangelisten Petrus – Sankte Per som sägs ha nycklarna till himmelriket. Återigen rör det sig om en ceremoni kopplad till en helig planta, en kaktus som heter Huachuma eller Wachuma på det andinska Quechua-språket men idag är mer känd som San Pedro, dvs Sankte Per.

Nu har solen gått upp och det är dags för morgonsamling och ceremoni. Ett nytt äventyr står helt klart inför dörren…