(Sista delen av resan präglades av eländig Internet-uppkoppling, men nu kan jag nu återigen publicera nya inlägg, vilket jag kommer att fortsätta med de närmaste dagarna. Stay tuned...)

Vi befinner oss någonstans i närheten av byn Wayusentsa, mitt i Amazonas. Sitter och väntar på flygplanet som ska ta oss ut ur regnskogen för vidare färd upp i Anderna och Llanganates-bergen... Som vanligt anger jag "Amazonas, Pastaza, Ecuador" som plats för inlägget, eftersom det är den närmaste kartangivelse jag kan hitta. Amazonas är till stora delar vita fläckar på Internetkartorna. Totalt är vi ett 30-tal personer som har samlats på den lilla jordplätten: Vår grupp plus den andra större gruppen som gästat Kapawi Lodge de senaste dagarna. Det innebär ganska många avgångar, då det genomsnittliga antalet passagerare per flygplan kanske uppgår till fem personer. I väntan på vår avgång studerar jag en tupp som leder sina två hönor i djärva räder på landningsbanan efter varje start eller landning för att leta godsaker som flygplansdäcken kan ha rivit upp. De dröjer sig kvar in i det längsta, för att sedan vilt flaxande kasta sig undan de framrusande maskinerna. Kanske ett exempel på ett symbiotiskt förhållande: Genom sina maträder hjälper de till att hålla landningsbanan öppen...

Jag tänker med glädje tillbaka på de senaste två dygnens vistelse på Kapawi Lodge som gett oss en njutbar avslutning på djungeläventyret... Det världsberömda ekolägret visade sig ligga vackert beläget vid en liten sjö, en kort promenad från Kapahuari-floden som vi just har färdats på i någon halvtimme för att komma fram till landningsbanan. I varje detalj kunde vi märka strävan att erbjuda högsta möjliga standard till besökande turister, vilket bl a innebar att vi slapp vada genom meterhögt vatten på väg till lägret utan istället kunde promenera fram längs spänger med både räcken och halkskydd. Det kändes oerhört lyxigt och lättsinnigt efter våra tidigare erfarenheter. Det blev extra speciellt att tänka på att vi vandrade genom vår guide Daniel Koupermanns dröm som nu hade manifesterat sig och enligt många ”sätter en ny standard för ekoturism” (framgångssagan bakom Kapawi Lodge beskriver jag på dag 8).

Och vilken dröm... Det gick inte att ta miste på stoltheten när hotellchefen Angel, som tagit emot oss redan vid bryggan, visade oss runt. Hela lägret smälte perfekt in i omgivningen med sina byggnader i traditionell stil (inte en metallspik!) som låg utspridda längs sjökanten, uppbyggda på pålar och sammankopplade med gångbroar. Varje "rum" utgjordes av en egen byggnad som sträckte sig ut över sjön med panoramafönster (eller snarare fina myggnät) där man ändå var skyddad från insyn från grannarna. På insidan fick man känslan av bröllopssvit - som gjord för en romantisk vecka. I centrum fanns en restaurang och en bar, och en bit upp i djungeln huvudkontoret med Internetanslutning - yes! Då var det välkommet med en ledig eftermiddag för att skriva, mejla och vila.

En höjdpunkt under vistelsen i lägret blev en "medicinvandring" då en achuar vid namn Simon lärde oss massor om hur de använder skogens olika plantor och träd. Under kanotfärden uppströms längs floden Kapahuari till startpunkten för vandringen såg vi några apor som lekte bland träden. Tidigare hade vi bl a sett papegojor, örnar, kolibris och en stor variant av tapir som överraskade några av gruppdeltagarna. Första anhalten på vandringen blev ett träd från vilket Simon försiktigt tog loss en liten bit trä så att var och en fick testa att tugga på en bit. Det visade sig vara kinin, den aktiva beståndsdelen i malariamedel. Naturligt kinin var Ecuadors viktigaste exportprodukt innan ämnet började tillverkas syntetiskt, då produktionen istället gick över till främst bananer. Simon förklarade att achuarerna delar upp växterna på olika sätt, som att de kan vara varma eller kalla, maskulina eller feminina etc. De har plantor som t ex används vid högt blodtryck, för att läka infektioner eller inflammationer, eller för att åtgärda barnlöshet. Dessutom visade Simon hur han med små enkla medel t ex kan arrangera en fälla för mindre djur eller fläta en enkel väska för att bära hem skogens fynd.

Ett exempel på skogens överflöd är Chontapalmen - samma namn som vår första värd i Ti´inkias - som har en mängd användningsområden: Stammen används för att bygga hus, barken för att binda taket eller göra rep av. Andra delar går åt till att tillverka blåsrör och pilar, medan själva kärnan på en viss del av palmen kan ätas. Den kallas palmhjärta och anses vara en delikatess över hela Ecuador. Jag kan intyga att den är riktigt läcker. Det finns många andra godsaker att hitta, vad sägs t ex om "regnskogens vitlök" som är en omtyckt ingrediens i matlagningen... Ytterligare en spännande art vi fick stifta bekantskap med var alla små svampar - mikororganismer - som är själva källan till regnskogens rikedom, eftersom jorden i sig själv är relativt fattig på näringsämnen. Överhuvudtaget finns det en nästintill oändlig artrikedom och skönhet på det lilla planet, inte minst bland djuren där vi bl a mötte bladskärarmyror, vandrande pinnar och fjärilar i alla former och färger. De sistnämnda är ack så svåra att fånga på bild, något som jag blev lite besatt av...

Simon stannade till sist vid ett gigantiskt träd där han berättade om en initeringsceremoni som alla unga achuarer går igenom som en inträdesport till vuxenlivet. Den börjar med att man träffar schamanen för att se om det är dags att göra ceremonin. Efter att ha fått detta bekräftat besöker man ett stort träd liknande det vi nu stod vid, för att få stöd av trädets ande eller energier. Man gör rent en stor yta framför trädet så att man har överblick och bygger sedan en hydda för tiden man ska tillbringa under ceremonin. När förberedelserna är klara ställer man sig sedan vid trädet och kontaktar trädanden. Inom sig håller man en tydlig upplevelse/uppfattning av den intention man har för ceremonin, medan man intar Ayahuasca. Därefter sätter man sig i hyddan med uppsikt över den öppna platsen och inväntar en vision. Ofta kan de komma i form av ett starkt och hotfull djur, t ex en anakonda eller en jaguar. Om man då inte blir rädd så kan den omvandlas till en äldre man eller en äldre kvinna som börjar undervisa den unga mannen eller kvinnan. När undervisningen är klar förvandlas uppenbarelsen åter till ett djur eller försvinner i tomma intet.

När Simon berättat klart gick vi fram till trädet, tog oss runt det, vilade mot det, försökte lära känna det på olika sätt. Hur lär man sig kommunicera med växt- och djurriket när man som västerlänning är tränad i en kultur som inte ens erkänner existensen eller möjligheten av ett sådant utbyte? Vad kan man lära av ett träd, vad finns det att veta som vi inte ens vet att vi inte vet i vår moderna arrogans? Efter ett tag trodde vi i alla fall att vi var nära en uppenbarelse när Daniel berättade att en lunch var uppdukat bara ett stenkast därifrån, i en glänta intill floden mitt i regnskogen, med kall öl och allt annat som kunde önskas för en festmåltid! Efter att ha avnjutit måltiden kom vi fram till själva finalen på utflykten: Vi skulle ta oss tillbaka nedströms till Kapawi Lodge med kajaker, en flotte och genom att hoppa i och helt enkelt låta oss föras med av den starka strömmen på en svindlande färd längs floden som slingrar sig likt en orm genom djungeln - rena rama forsränningen eller äventyrsbadet fast i mastodontformat!

Knepet för att slippa anstränga sig och bara följa med, var att sätta på sig flytvästen bakvänt "underifrån", ungefär som en blöja. På det sättet kunde man flyta fram behagligt trots det höga tempot och bara ta några simtag då och då för att inte falla ur strömmen i kurvorna. Det var en häftig upplevelse som blev ännu mer speciell då regnskogen ungefär halvvägs bjöd på ett av sina skyfall där himlen öppnar sig. Ett par följde med på flottan av säkerhetsskäl. När vi väl nådde Kapawi Lodge så gällde det att ta i ordentligt för att komma in till bryggan och inte flyta förbi. Tack och lov låg en av achuarernas långbåtar strategiskt förtöjd så att vi kunde ta tag i relingen av den. Jag hade anat att det skulle bli en utmaning och hade sett till att komma fram bland de första för att kunna peppa de andra - och mycket riktigt så blev alla lite överraskade av den sista utmaningen. Till sist stod vi i alla fall trygga på land, något frusna efter regnet men uppspelta av adrenalinkicken.

Kvällen avslutades som vanligt med en fantastisk middag, följd av en stund i baren där vi träffade Laszlo, ägaren av Café Cultura som var på besök med några danska vänner som ville starta resor till Ecuador. Jag tog mig an utmaningen att smaka på en lokal delikatess: Mundish, en typ av stora, vita larver som man finner i ett speciellt trädslag. För dem ger det ett viktigt tillskott av protein och annan näring, för oss blev det denna kväll ett exotiskt tilltugg till ölen. När det blev min tur att smaka så hade alla rökta larver gått åt. Kvar fanns endast den råa varianten som man även kan äta leva men nu som nu hade hunnit gå vidare. När den låg livlös i handen drog jag mig till minnes en slogan från det kända skomärket: Just do it. Sagt och gjort... Jag noterade att skinnet var ganska segt, men när man väl fick hål på det så var det lätt att klämma ut det vita innanmätet. Den smörliknande smaken var inte helt oangenäm. Att jag inte åt upp den andra larven som jag hade fått, handlade nog främst om en mental och kulturell blockering som yttrade sig i ett lätt illamående vid tanken...

Efter denna triumf drog Conchita och jag oss tillbaka till vår svit och fann oss omgivna av regnskogsnattens alla ljud. Grodorna var speciellt aktiva denna kväll, på grund av nymånen. Den liggande månskäran såg ut att le mot oss innan den ganska snabbt försvann under horisonten. Vi uppfylldes återigen av en känsla av frid och att allt är väl. Den moderna världen med sitt tillväxttänkande framstod tydligare än någonsin som en avlägsen, surrealistisk mardröm frammanad av en människa som tappat kontakten med den större helheten och verkligheten - något som enligt all facklitteratur borde definieras som galenskap. I Kapawi Lodge blir man mycket medveten om att naturen inte kan reduceras till en "resurs" eller en kuliss för oss att konsumera enligt vårt godtycke. Vi befinner oss mitt i ett levande system som vi är en del av och behöver lära oss att leva i balans med. Samtidigt representerar Kapawi Lodge hoppet om att vi faktiskt håller på att bli medvetna om detta och börjar agera i enlighet med den förståelsen. Vårt möte med regnskogen gav oss möjligheten att förankra den förståelsen i våra erfarenheter... Conchita berättade bl a att hon under sin Ayahuasca-ceremoni upplevde att hon kunde känna Moder jords vibrationer fortplanta sig genom hennes kropp, som en djup och kraftfull frekvens eller skakning som återkom med jämna intervaller. Den upplevelsen berörde henne djupt och varaktigt.

Beroendet av naturen blev ännu mer påtagligt tidigt i morse när vi skulle ge oss iväg till landningsbanan, då de låga molnen inte tillät flygplanen att landa och lyfta. Det gav oss lite mer tid att njuta av den sedvanliga avskedsceremonin då vår guide Simon målade våra ansikten med Achuars typiska mönster. För männen finns flera varianter, medan kvinnorna får mönster inspirerade av stjärnor eller fjärilar. Vi passade på att uppfylla löftet till Laszlo som ville ta ett gruppfoto av "The Scandinavian Invasion" med svenskar, norrmän och danskar. Under den relativt korta flodturen till landningsbanan lovade Conchita och jag varandra att om möjligt komma tillbaka och även ge fler möjlighet att uppleva samma sak… Det lilla Cessna-plan som ska föra oss ut ur regnskogen har nu landat och tömt sin last på bränsle till regnskogsfolkens alla behov. De sista djur vi ser är tuppen och hans hönor som fortsätter sitt orädda pickande på landningsbanan mellan flygturerna. Med en bön om att denna del av Amazonas aldrig blir mer anpassat till den moderna världen än så här, drar vi nu vidare mot Anderna och Llanganates-reservaret med sina legender om gömda guldskatter...