Igår kväll fick vi privilegiet att möta en schaman från Achuarfolket och delta i en ceremoni för att få en vision och vägledning i våra liv. Det blev en stark upplevelse att bära med sig för livet, och jag är förundrad över att det är möjligt att få en sådan relevant vägledning av någon som lever i en helt annan kultur än min egen. En schaman är viktig inte minst för att han (i många kulturer är det en man) bär på kulturens identitet eller ”själ”. I vår moderna värld har schamanen ofta blivit missförstådd genom att vi har stirrat oss blinda på schamanens yttre attribut och handlingar, vana som vi är att tolka världen materialistiskt. Schamanen själv ser sitt arbete som ett ”inre” arbete där han framför allt är mästare på att arbeta med intentioner och energier – sådant som knappt tillerkänns existensvärde i vår kultur, något som många pekar på som en viktig faktor till varför vi har gått vilse och oavsiktligt skapat en ohållbar, orättvis och meningslös värld. Det finns många väldokumenterade exempel på ”mirakulösa” tillfrisknanden som kan tillskrivas behandling av schamaner, men eftersom detta inte passar den västerländska förklaringsmodellen så filtreras de bort från vår verklighetsuppfattning. En schaman tillskriver aldrig sig själv helande krafter utan menar att han samarbetar med olika vänligt sinnade väsen, inte minst Moder Natur – Pachamama.
Under hela resan hade vi långsamt förberetts på detta möte, med början under vistelsen i San Clemente i Otavalo, där vi gick ner i tempo, knöt kontakt med jorden och fick en healing-behandling av Maria Juana. Den ofrivilliga regnpausen i Puyo var kanske också en nödvändig fördröjning i detta perspektiv, då vi på allvar fick släppa våra västerländska krav på resultat och tidsramar och överlämna oss till regnskogens egna villkor. Vadandet genom regnskogen blev en test på hur vi tog prövningar och deltagandet i morgonritualen testade vår förmåga att acceptera och delta i sedvänjor som är helt främmande för vår egen kultur. Det hade vuxit fram en stark gemenskap i gruppen där vi upplevde tillit till varandra, tydligt kände att vi delade en vision om att bidra till en värld i balans och förstod att detta skulle kräva arbete i såväl den yttre som den inre verkligheten.
Under frukosten erkände Daniel oss för att vi hade gått igenom utmaningarna och kulturmötena med ödmjukhet och accepterande, vilket han tolkade som goda tecken inför kvällens övning. Han hade redan tidigare förklarat att schamaner i olika kulturer använder olika sätt för att stödja deltagaren i att komma in i ett tillstånd där man kan få vägledning från den inre världen i en viktig fråga, eller få kontakt med sin ”dröm” eller livssyfte om man så vill. Vad de olika metoderna har gemensamt är att de åtminstone delvis ger deltagaren tillgång till ett mer holistiskt sätt att uppfatta verkligheten. Det är inte bara schamaner som kan ge det stödet, själv har jag fått liknande erfarenheter genom t ex frigörande andning eller meditation. Tantrisk yoga har ett liknande syfte. Mindfulness, en metod utvecklad av den vietnamesiska munken Thich Nhat Hanh för att behandla posttraumatisk stress efter Vietnamkriget, sprider sig nu över världen och erbjuder motsvarande möjligheter.
Hjärnforskaren Jill Bolte Taylor menar att den holistiska förmågan är knuten till den högra hjärnhalvan, som mer uppfattar helheter, relationer, känslotillstånd och energier medan vänsterhalvan koncentrerar sig på sin analytiska förmåga – att dela upp världen i sina beståndsdelar. Det är också en viktig överlevnadsfunktion, inte minst för att klara sig i den fysiska verkligheten, något som den högra hjärnhalvan inte klara särskilt bra på egen hand. Bolte, som själv fick en stroke i den vänstra hjärnhalvan vilket gav henne direkt insikt i högerhjärnans verklighet (beskrivet i boken ”Min Stroke” eller My Stroke of Insight), menar att man kanske uppnår bättre balans i livet och världen om den sistnämnda får leda mänskliga aktiviteter medan vänsterhjärnan får en mer tjänande funktion. Idag råder det rakt motsatta förhållandet vilket kanske är ytterligare en orsak till vår fartblinda samtid där ingen helhetssyn sätter ramar för den omättliga expansionen. Vi har knappt någon aning om högerhjärnans kapacitet eftersom den är så förtryckt.
Alla dessa reflektioner for genom mitt huvud medan Daniel beskrev Achuarfolkets metod för att uppnå detta holistiska tillstånd. De samarbetar med växtriket och en planta som kallas för Ayahuasca, känd i väst för att framkalla hallucinationer effekter. Även om denna effekt tydligt kan spåras i en kemikalisk analys (dmt som aktiv substans), så menar de att man måste se på växten som ett levande väsen som har intentionen att ge visioner och stödja förändringsprocesser hos personen som intar den – ett tydligt holistiskt synsätt där världen inte enbart kan brytas ner i sina delar. I deras perspektiv går mycket förlorat när läkemedelsbolagen inriktar sig på att utvinna den ”aktiva substansen” ur deras läkande växter – ett materialistiskt perspektiv – istället för att förstå dem som helheter eller ”levande väsen” – ett holistiskt, existentiellt eller andligt perspektiv. De får också alltmer stöd av forskning som visar att substansen är verksam i ett sammanhang och samspel med övriga ingredienser.
Daniel påpekade att om man vill delta i en Ayahuascaceremoni är det viktigt att man formulerar en tydlig intention för sig själv om något som man vill ha vägledning i, något som gäller en viktig fråga som man brottas med i livet för tillfället. Man bör också vara medveten om att ceremonin kan innebära vissa för oss obehagliga upplevelser i form av illamående, kräkningar och diarré innan man kommer in i en lugnare fas (sådana utrensningsprocesser ses mer positivt av achuarerna). Därför ska en deltagare alltid fasta åtminstone en dag i förväg. Det är också mycket viktigt att själva ceremonin övervakas av en erfaren schaman. Av Daniels beskrivning framgick tydligt att detta inte var en formell del av själva resan. Det är något som achuarerna erbjuder för att de verkligen vill ge en upplevelse av hur deras verklighet ser ut, i förhoppningen att en fördjupad förståelse av deras värld kan bidra till att rädda regnskogen. Det var helt och hållet upp till var och en i gruppen att välja att delta eller inte. De som inte skulle delta skulle istället vara stödpersoner till de övriga, en väldigt viktig roll då man i det här tillståndet inte tar sig fram så bra för egen maskin i den fysiska verkligheten. Till min förvåning valde åtta av tio personer i gruppen att delta i ceremonin, i en grupp med en ganska hög genomsnittsålder och flera sansade fyrtiotalister. Jag noterade mina fördomar och konstaterade att det fanns en genuin vilja i gruppen att lära sig på djupet. Jag kände en djup respekt för den mognad och visdom som var och en tillförde.
Efter frukostens allvar var vi tacksamma för en distraktion i form av en liten marknad, då byns kvinnor och barn anlände och lade upp sina hantverk på bananskal mitt i ekolägret – dekorativa keramikskålar, färggranna halsband, örhängen, textilier med mera. Inkomsterna från denna försäljning ger ett viktigt tillskott till den lokala ekonomin. Det är också ett sätt att stärka kvinnorna i att kunna bedriva en verksamhet som ger familjerna bättre hälsa, utbildning och levnadsvillkor. Samtidigt får kvinnorna en mer synlig roll i samhället och tränas i att tillsammans med männen vara språkrör för sina samhällen. Barnen hade också bidragit till smyckestillverkningen och fick själva säga priserna på sina varor, också det en värdefull träning för att kunna möta den moderna världen utan att själva duka under. Marknaden gav också möjligheter till möten och utbyte människa till människa när man samtalade omkring utbudet – men prutandet hoppade vi över. Allt detta gav en djupare och hoppfull innebörd till kommersen där pengar och hantverk nu bytte ägare över bananbladen. Efter marknaden fick vi en rundtur i byn där husen ligger ganska glest placerade. Vi hälsade bl a på hemma hos Roberto med fru och nio barn. Han var en av våra värdar som hade tagit extra väl hand om oss. På bilden blåser han i det horn som används för att samla byborna, men den här gången för att samla världen kring uppgiften att ta hand om regnskogen och Pachamama.
Vår nästa etapp var att besöka schamanens hus där visionsceremonin skulle äga rum, för att därefter åka vidare till Kapawi Lodge, ett ekoturistläger i världsklass som idag drivs helt och hållet i Achuarfolkets egen regi. Vi äntrade en av deras stora kanoter – den här gången med tak vilket kunde behövas i den starka solen – och så bar det av på en tretimmarsfärd som först tog oss nedför Bobonazafloden ända till den peruanska gränsen där vi kom ut på den stora Pastazafloden och vände västerut igen, dvs uppströms. Pastaza är en bred flod som samtidigt är ganska grund. Den ändrar sitt lopp med jämna mellanrum då det byggs upp nya sandbankar på olika ställen. Det gör den lite svårmanövrerad. Efter någon timmes slalomåkande mellan bankarna lade vi till på den södra sidan för att vandra den sista biten. Det blev en speciell vandring som förvandlades till en övning i närvaro, när Daniel och vår nye vägledare Simon placerade ut var och en av oss på olika ställen i regnskogen för att vi skulle få tillfälle att uppleva den på egen hand i tystnad. Till en början var det tydligt hur upplevelsen stördes av mitt eget ”tjatter” i hjärnan, men så småningom lugnade sig tankarna och jag överlämnade mig till upplevelsen. Tiden försvann när jag gick in ett meditationsliknande tillstånd. Redan där fick jag min första vision som handlade om att kunna vila i en känsla av att vara tillräcklig.
Vi kom fram vid 17-tiden till huset där schamanen Zumpa bor. En fantastisk öppen plats högt ovanför floden, där han bor i sin ”utökade familj” omgiven av ett par hus med döttrarnas familjer. Han bjöd in oss till en samling under sitt tak och jag fick omedelbart en positiv känsla av honom: Lugn, centrerad, uppmärksam och omtänksam – en person i vars händer jag skulle kunna lägga mitt liv. Vi fick ytterligare en genomgång av processen under ceremonin som skulle börja efter mörkrets infall, runt 19-tiden. Till dess gjorde vi oss hemmastadda, hittade våra sängplatser som placerats i dotterns hus under var sitt myggnät, och njöt av skymningen med alla syrsor och den liggande månskäran. Natthimlen var alldeles stjärnklar, utan minsta störande ljus, och än en gång överväldigades jag av att kunna se Vintergatan så tydligt. Vi samlades igen i en cirkel med Zumpa, och var och en intog den illasmakande vätskan efter att han hade kallat på dess ande. Jag hade mina tvivel in i det sista och funderade på om jag istället skulle agera stödperson till Conchita, men hon verkade klara sig bra så jag tömde den lilla bägaren. Jag kände mig lugnad av att Daniel hade förklarat att man fortsätter att vara närvarande under hela förloppet och minns allting efteråt.
Efter en stund gick vi alla och lade oss på de bananblad som hade placerats på marken med jämna avstånd. Det var en sagolik upplevelse att ligga där och se upp mot stjärnhimlen. Under den första delen av ceremonin fick jag min beskärda del av de obekväma inslagen när kroppen försökte göra sig av med den i sig ganska giftiga substansen. När jag efterhand kom in i en något lugnare fas kunde jag uppleva hur jag mötte och började samtala med ett kvinnligt väsen som jag förstod var plantans ”själ”. Hon var väldigt attraktiv och kärleksfullt flirtig… För säkerhets skull påpekade jag att jag verkligen uppskattade samtalet och samtidigt ville tydliggöra att jag är gift. Det hade hon inga problem med. Det blev ett mycket upplysande samtal där frågor och svar kom i snabb följd, med ackompanjerande bildsekvenser. I några fall fick jag en kraftfull bekräftelse på egna reflektioner. En av mina intentioner hade varit att försonas med döden och nu fick jag ett väldigt tydligt budskap om att döden inte är separerad från livet. I själva verket är allt liv, men det är ännu mer exakt att säga att allt är kärlek. Men till och med i det påståendet kan man spåra en viss separation, då ”allt” åtskiljs från ”ingenting”. Därför är det mest korrekt att bara säga ”kärlek”. Med dessa ord målade hon upp en bild av kärleken i form av en enkel vardagssituation som var översållad av blommor. I enkelheten finns skönheten, den som vi så lätt tappar bort i vår moderna värld. Därefter såg jag visioner av min livsuppgift: Att agera brobyggare mellan inre och yttre perspektiv, något jag gör redan idag.
Till slut kom Daniel fram och sade att det var dags att möta schamanen. Jag fick hjälp att gå och sätta mig framför Zumpa och ta emot en healing- och rensningsprocess. Han arbetade bl a med bladruskor och ljudet när han viftade dem omkring mig påminde mig om en stor rovfågel som flaxar med sina vingar. Själva ljudet tycktes härröra från en stor örn samtidigt som jag fick en vision av en kondor. För ett ögonblick kunde jag se mig själv och Zumpa rida på kondorens rygg. Runt 11:30 (har jag räknat ut i efterhand) blev jag ledd till min bädd i dotterns hus. Jag låg precis bredvid den lilla del av huset där familjen höll till, medan de upplät det större utrymmet till oss. Det blev en skön vila som fick små avbrott då och då av en skällande hund, ett gråtande barn eller ett förtroligt samtal mellan dottern och hennes man, allt mot en bakgrund av nattens magiska ljud. Jag njöt av att få ta del av deras verklighet. Då gjorde det inget att natten blev ganska kort.
Efter lite frukost – ännu godare efter fastan – så mötte vi schamanen en sista gång. Deltagarna i gruppen berättade lite om sina olika visioner och Zumpa gav sina tolkningar. Det märktes att han var van att träffa västerlänningar, han ansträngde sig för att förklara på ett sätt som vi kunde förstå. När det blev min tur så passade jag på att lufta en oro jag fått till mig kvällen innan: Att achuarer ibland dödar sina egna schamaner. Det gjorde mig upprörd eftersom dessa personer bär på kulturens hjärta, och vi i den västerländska kulturen gick vilse när vi gjorde samma sak. Zumpa lugnade mig med att säga att det enbart var maktfullkomliga schamaner som dödades och att han själv bara hade goda tankar och ville hjälpa människor. Han jämförde med vår kultur där läkare ibland blir avskedade när de inte gör ett bra jobb. Jag kunde dock inte låta bli att tycka att påföljden i det här fallet var lite väl magstark… Men det gäller att ta allt med ett öppet sinne och inse att de bl a har en annan syn på döden.
Nu sitter vi återigen i en stor, motordriven kanot, på väg mot nästa mål: Det världsberömda Kapawi Lodge som vår guide Daniel var drivande i att få till stånd och som nu drivs av Achuarfolket.
