Vi har varit ett dygn i regnskogen och ska strax äta vår första frukost i ekoturistlägret i byn Ti'inkias, ett litet Achuarsamhälle vid floden Bobonaza mitt i regnskogen i sydöstra Ecuador, nära gränsen till Peru. Vi är omgivna av regnskogens alla ljud och njuter av denna plats med sin magiska skönhet. Under det senaste dygnet har vi steg för steg introducerats till vad livet i regnskogen kan innebära, genom att bl a vandra i meterdjupt vatten och stiga upp långt innan gryningen för att delta Achuarernas morgonceremoni. Det har varit 24 intensiva och upplevelserika timmar…

Mitt i skrivandet efter gårdagens frukost på El Jardin i Puyo kom klartecknet: Vi kan flyga in i regnskogen! Eftersom vädret är ombytligt så gällde det att ta vara på tillfället. Plötsligt blev det bråttom och jag hann varken skriva klart dag 7 eller lägga in bilderna i texten. Förväntansfulla slängde vi ihop vår sista packning - det hade krävts en rejäl ompackning av allt eftersom man bara kan ta med sig 11 kg per passagerare i de små flygplanen. Vi tog oss med taxi från El Jardin till den närbelägna orten Shell med sin lilla flygplats. Var och en fick vägas in tillsammans med sitt handbagage för att kunna fördela vikten korrekt i planen. När vi till sist lyfte satte vi kurs västsydväst och flög parallellt med den mäktiga Pastazafloden som bredde ut sig till höger om oss, nära horisonten. Målet var Achuarkommunen Makusar och lilla samhället Chichirat där man har anordnat en landningsbana mitt i djungeln intill en biflod till Pastaza, Bobonazafloden som nu ringlade sig som en orm under oss. Jag satt med öronskydd precis bakom piloten som efter halva flygtiden lyfte en näve i luften, en signal för att visa att vi nu hade kommit in på Achuar-territorium. Jag vände mig om och såg Conchita som från sitt säte längst bak i flyget blickade ner på detta område som vi har pratat om så mycket under våra symposier. En av hennes gåvor är att låta sig beröras av livet, och nu kunde jag följa hur tårarna långamt fyllde ögonen... Bredvid henne satt vår guide Daniel som uppmärksammade henne på att jag sökte kontakt. Vi utbytte en blick och ord var överflödiga.

Till slut siktade vi en liten remsa jord framför oss - landningsbanan i Chichirat. När regnskogsfolken idag anlägger ett nytt samhälle så börjar man alltid med att röja mark för flygtrafik, eftersom det är den enda chans man har till kontakt med världen utanför. Vi såg också flera byggnader, bl a en skola - utbildning ger Achuars en chans att bättre hävda sina intressen. Piloten flög först på låg höjd in över banan för att kontrollera att den verkade någorlunda torr. Han gav prov på sin skicklighet när vi sedan med en ganska rejäl duns tog mark på den relativt korta remsan. De här landningsbanorna i regnskogen är en bra illustration till hur sårbara jordarna är här: Har man en gång röjt marken så förstörs mikroorganismerna på marken och vegetationen återhämtar sig inte. Fördelen är att en landningsbana inte kräver så mycket underhåll. Nackdelen förstår man lätt om man tänker sig att skogen avverkas på en större areal - regnskogen förvandlas snabbt till öken. Det är en paradox att en av de sämsta jordarna i världen har gett upphov till den största biologiska mångfalden (jämte Stora Barriärrevet). Hemligheten är att energiutbytet främst pågår ovan jord. För några årtionden sedan fanns det en myt i Ecuador att landets framtid låg i att odla upp djungeln. Nu har man förstått bättre.

Medan vi väntade på det andra planet berättade Daniel att Makusar-kommunen är ett av de områden som regeringen nu är på väg att öppna upp för oljeexploatering. Det är en skrämmande tanke eftersom man då går in ett område med en mycket skör balans. Riskerna med detta är stora, och man undrar om det är värt risken när man betänker att Ecuadors samlade oljereserver räcker till att försörja USA i totalt två veckor. Jag funderade på hur det kommer att påverka framtiden för dessa människor medan jag studerade barnen som hade samlats på platsen och var helt upptagna av sin favoritlek: Att placera sig bakom ett flygplan för att hoppa omkring i den kraftiga vind som uppstår när piloten värmer upp motorerna. Man ser många barn i Achuarområdet, vilket är resultatet av en medveten strävan att öka befolkningen för att bättre kunna hävda sina områden. Idag finns det 6000 invånare på 700 000 hektar.

I möten mellan kulturer kan man inte förhindra en ömsesidig påverkan, det är naturligt och bidrar i bästa fall till en utveckling där alla berikas. Utmaningen är att säkerställa att denna påverkan inte blir obalanserad - så som tyvärr ofta har blivit fallet när vår moderna värld rastlöst har fortsatt sin expansion över världen. Daniel gav oss några förhållningsregler och tankeväckande perspektiv som kunde underlätta för oss att möta Achuars utan att låta de kulturella skillnaderna komma i vägen: Skaka inte hand, såvida de inte själva tar initiativet, eftersom detta inte är en del av deras tradition. Se till att dricka åtminstone lite när de bjuder på sin Chichadryck, ett sorts öl med maniok som råvara, eftersom den är en del av Achuars folksjäl. En viktig del i fermenteringsprocessen är att kvinnorna tuggar på maniokblandningen. Varje kvinna har en unik smak på sin chicha beroende på hennes saliv. Daniel påpekade vidare att en man aldrig ska se en kvinna i ögonen, det kan väcka svartsjuka hos andra män.

Kvinnor är högt värderade och när stammarna krigade mot varandra så var det vanligt att röva bort kvinnor från de andra folken. Detta fyllde en värdefull evolutionär uppgift eftersom det berikade gruppens genvariation. Likaså har polygami varit en vanlig företeelse, och är det fortfarande även om det är på tillbakagång. Det har också fyllt en viktig funktion då det underlättat för kvinnan att hinna med alla uppgifter som förväntas. Det finns en strikt rollfördelning mellan könen, som långsamt håller på att luckras upp - en delikat balansgång eftersom för snabba och stora förändringar samtidigt kan rycka undan hela den kulturella identiteten. Steg för steg tycks i alla fall kvinnorna få större inflytande i gemensamt beslutsfattande, bl a tack vare Djungle Mamas som jag berättat om tidigare. Traditionellt har dock kvinnan åtnjutit viss status, och när männen t ex talar på ett möte i gemensamheten så sitter kvinnorna ofta i bakgrunden och viskar till dem vad de ska säga. Männen flyttar hem till kvinnans familj om de ska gifta sig (vilket historiskt har skett som ett sätt att bygga allianser, men nu alltmer bygger på kärleksrelationer sedan pojkar och flickor har börjat träffas i skolorna). Männen måste visa sig värdiga sina kvinnor genom att vara goda jägare och fiskare och kunna tillverka korgar för olika ändamål.

När det andra planet hade landat och alla hade fått låna gummistövlar, så var det dags att börja vandra någon kilometer till floden Bobonaza. Där skulle vi med hjälp av en av deras stora, motordrivna kanoter ta oss till ekolägret i Ti'inkias. Om inte resan till regnskogen hade känts helt verklig innan, så blev den det när vi efter en liten stund var tvungna att vada i ganska högt vatten. En kort stund senare stod det klart att vattnet stod så högt efter de senaste dygnens regnande att gummistövlarna inte skulle räcka så långt. Det var bara att gilla läget när vattnet började strömma in i stövlarna. Onekligen uppiggande - Pachamama välkomnade oss med en våt kyss! Från och med den stunden skulle vi vänja oss med att alla vandringar genom regnskogen skulle innebära genomblöta strumpor och byxor. Till slut stod vattnet upp till höfterna, men temperaturen var behaglig och alla var på gott humor. Det gällde bara att känna efter var man satte fötterna där vi klev över rötter och fallna träd - vattnet var så grumligt att det inte gick att se igenom det.

Efter en rent magisk flodtur blev det en ny vandring och nytt vadande. Vid ett tillfälle tappade Conchita och jag balansen och fick regnskogens första dopp. Jag lyckades hålla kameran i ett fast grepp ovanför vattenytan samtidigt som vi kämpade oss upp på fötter igen. Till slut nådde vi Ti'inkias-lägret som låg torrt och tryggt uppe på en kulle, en fantastisk anläggning med flera rektangulära byggnader i Achuars traditionella stil. Man skulle kunna säga att husen är byggda med öppen planlösning, vilket i detta fall betyder inga väggar men ett rejält och högt tak av flätade blad. Till skillnad från achuarernas hus så var dock dessa byggda på plattformar en bit ovanför marken. I varje hus finns en enkel eldstad som fyller flera funktioner, inte minst hjälper röken till att hålla taken i gott skick så att de i bästa fall kan hålla ett tiotal år.

Efter att ha installerat oss var det dags att bege oss till den mest närbelägna familjen för att få delta i en välkomstceremoni. Familjeöverhuvudet hette Shonta och var även nyvald ordförande – titulerad síndico - i byn. Ceremonin inleddes med att vi blev bjudna det traditionella Chicha-ölet i deras vackra små keramikskålar. Jag kände genast igen den syrliga och distinkta smaken från en annan resa 28 år tidigare, till Togo i Västafrika. Där har man samma tradition av att tillverka öl på rotfrukten maniok eller kassava som den också kallas. Efter ett formellt välkomnande - achuarerna är noggranna med att hålla sig till protokollet - framförde jag ett tack å gruppens vägnar för deras gästvänlighet. Det var ett starkt ögonblick då jag sade att deras budskap om att bevara regnskogen och Jorden nu nådde till Skandinavien på andra sidan Atlanten. Jag framförde också hälsningar från Samerna och beskrev kort deras kultur. Det blev en stunds diskuterande innan de kunde ta till sig att norra Skandinavien faktiskt lever utan solljus under en lång tid. Det blev lite lättare att acceptera när jag också berättade att solen är uppe hela dygnet under lika lång tid på sommaren.

Under resten av välkomstmötet gav de sedan prov på olika aspekter av sin kultur, t ex traditionella hälsningsritualer mellan achuarer - en verklig konstform - liksom suggestiva kärlekssånger och flöjtspel, tillverkning av skålar, korgflätning (förbehållet männen) och annat hantverk. Det som berörde mig starkast var en äldre kvinna som visade hur de spann trådar av "skogens egen bomull" som de får från ett speciellt träd. Den konsten är på utdöende så de ska anordna workshops med henne. Slutligen fick vi spontant bjuda på några sånger: "Vem kan segla", "Daggstänkta berg" och "Bä bä vita lamm" uppskattades medan de var lite mer undrande efter "Helan går". Efter en helkväll vandrade vi tillbaka mot lägret i den becksvarta kvällen, och våra pannlampor kom väl till pass. Väl tillbaka på kullen kunde vi njuta av torra kläder och den fantastiska stjärnhimlen med en vintergata som lyste klarare än jag någonsin har sett. Att somna till regnskogens alla ljud var en upplevelse i sig - syrsor, grodor, nattfåglar, ett och annat oidentifierat skällande... Blandat med vår granne Johans snarkningar som på något sätt smälte in fint i miljön. Natten skulle dock bli kort...

Vi väcktes redan 03:45 eftersom vi tackat ja till att delta i achuarernas traditionella morgonritual. Så det var bara att sätta på sig de blöta byxorna och strumporna och traska tillbaka genom djungeln - nu genom ännu högre vattenstånd. Men vid det här laget var det en ren bisak. I korthet går ritualen ut på att i tystnad dricka stora mängder Wayosa-te som innehåller en hög halt av koffein. När man har intagit så mycket som man klarar av går man ut tio steg i naturen och framkallar en kräkning. Detta är en rensningsprocess som i sin enkelhet är ganska genial. Många av våra vanligaste västerländska sjukdomar utgår ifrån magen, och achuarerna menar att det är bra att börja dagen med att göra sig av med osmält mat. Efteråt känner man sig behagligt lätt och dessutom pigg av koffein-effekten. Till min stora glädje kände jag mig lätt illamående redan efter några koppar och det var inga problem att få till kräkningarna... Teet ska i sig inte framkalla dem, så kanske framkallades reflexen av den kollektiva förväntan - massuggestion. Hur som helst så vidtog därefter den bästa delen av ceremonin: När alla sitter och berättar sina drömmar för varandra. Drömmar är viktiga för achuarerna, och får ofta vägleda deras dag. Ibland kan en dröm ha ett budskap till hela gemensamheten. Den här gången fick vi i gruppen berätta om våra drömmar och få dem tydda av våra värdar. I många fall gav det väldigt spännande perspektiv, i andra fall kunde man märka en viss kulturskillnad som gjorde det en aning svårt att förstå varandras verkligheter. Men det fanns alltid guld att hämta i tolkningarna.

Morgonceremonin används inte bara till att diskutera drömmar, utan också för att dryfta angelägna frågor och gemensamma planer. Shonta gav några exempel på frågor som nyligen avhandlats: De håller t ex på att bygga en ny ”bystuga” i Ti’inkias och då måste de bl a organisera det som kallas för mingas – insatser där alla samlas för att t ex lägga taket på ett hus. En annan aktuell fråga handlar om att vägleda barn och unga i att bli goda achuarer, vilket innefattar att vara rädda om miljön och inte bidra till mer nedskräpning. Slutligen hade vårt besök föranlett ett antal möten för att organisera grupper som förberedde olika delar av arrangemanget – som för övrigt var väldigt välskött. När vårt morgonbesök led mot sitt slut hade gryningen redan övergått i dagsljus. Vi fick till slut en demonstration av Shontas jaktvapen, bl a ett spjut för fiske och ett blåsrör för pilar med curaregift. Det är ett vapen med hög precision som kräver stor skicklighet i tillverkningen.

Under hela sittningen kunde jag notera hur Shonta placerade sig på en osynlig linje som markerade gränsen mellan den öppna, maskulina delen av huset och den feminina delen som i första hand var förbehållen kvinnorna och barnen. Jag tänkte också på det som Daniel hade berättat om att avsaknaden av väggar inte ger något utrymme för privatliv – alltså raka motsatsen till Sverige där hemmet är privatlivets högborg, medan achuarerna snarare använder skogen för samma sak. Vill mannen och kvinnan ha en intim stund tillsammans så bjuder han med henne på en fisketur eller jakttur i skogen – en ovanligt lyckad kombination av nytta och nöje.

Tillbaka till lägret har jag nu bytt till torra kläder igen – man vänjer sig vid enkla nöjen. Dags för frukost i lägrets matsal, mitt i grönskan!