Onsdag 18 Juli 2012 - Puyo
DAG 7 - Nytt försök: Oväntad paus i regnet!
Man vet aldrig vilka vändningar livet tar sig. Vi är kvar på El Jardin i Puyo, eftersom det regnar för mycket både här och i Amazonas för att vi ska kunna flyga in dit. Jag sitter mitt på en fantastisk innegård, i ett litet Internet-lusthus med bambutak omgivet av tropiska växter och det lugnande ljudet av ett livgivande regn. På något sätt var detta precis det jag behövde, en andningspaus innan vi kommer vidare på resan. Intressant – precis när jag släppt taget om skrivandet så uppstår en liten öppning för det. Hur ofta är det inte just på det sättet? Får se hur lång pausen blir, men jag känner på mig att allt kommer att ordna sig till det bästa... I själva verket har den här extra tiden visat sig nödvändig för att komma vidare med ett av de projekt vi har med oss hit, som nu kanske öppnar upp sig på ett sätt som kan göra skillnad även internationellt. Mer om det senare...
Nu åter till vår vistelse i San Clemente, som är värd en lite mer ingående skildring. Vi anlände söndag kväll, stannade hela måndagen och reste vidare tisdag morgon – ofattbart med tanke på hur mycket vi upplevde där! Måndagen inleddes med att vi fick träffa Don Manuel, eldsjälen som lett deras utveckling fram till dagens fantastiska samhälle på 900 hektar, 700 invånare och 170 familjer. Han berättade att utvecklingen började i samband med en ekonomisk depression runt år 2000, som i Ecuador utlöstes av en bankkris i kombination med dollarns införande. Det gick inte att få jobb i staden och jordbruket var på nergång. Istället för att ge upp så vände sig San Clemente utåt mot världen och fick nya kontakter i olika länder. De lärde sig mycket av utbytet som så småningom resulterade i en blomstrande ekoturism och intäkter som gav bättre utbildning, näring och hälsa. Don Manuel beskrev det så att de gick från att vara gömda och sorgsna till att idag vara öppna och lyckliga.
De är inte utan problem, men idag kan de bygga en framtid för sig själva och sina barn, bruka jorden som de själva äger och hedra traditionerna, förfäderna, ”apus” (bergsandar) och sina egna drömmar genom de ceremonier som inte var tillåtna innan jordreformen i slutet av 60-talet. Idag tar de vara på det bästa från två världar, genom barnens utbildning kan de utveckla sina samhällen utan att förlora rötterna. För att säkerställa att barnen har fortsatt kontakt med sitt ursprung så får de t ex bära traditionella kläder även om övriga elever har skoluniform. Genom kulturen får de mening, sammanhang och tillhörighet som ger trygghet i den ”yttre” världen.
Samlingen på morgonen blev också ett tillfälle för oss att överlämna hälsningar från samefolket, då vi är engagerade i en organisation som stöder dem i att nästa sommar arrangera ett möte med International Council of 13 Grandmothers – ett internationellt råd med mormödrar och farmödrar från ursprungskulturer över hela världen som tagit på sig att vägleda mänskligheten genom denna utmanande övergångsperiod till en mer hållbar, rättvis och meningsfull värld. Från samekvinnan Laila Spik kunde vi framföra ett budskap om att det är möjligt att hitta ett sätt att samexistera med skogsbruk, gruvdrift och energiindustrin. Även om det inte är smärtfritt så finns det i Sverige en tradition av att mötas, ha dialog och försöka finna konsensus i svåra frågor. Det behövs förstås mer för att uppnå hållbarhet i alla aspekter, men det är en bra grund att bygga vidare på.
Dessutom kunde vi överlämna en inbjudan från Q’ero-folket genom Juan Nuñes del Prado i Peru, en professor i antropologi som stöder dem i att samordna möten mellan dem själva, den mest vördade ursprungsgruppen i Peru i egenskap av ättlingar till Inkahärskarna, och motsvarande grupper i Bolivia – kayawalla – och Ecuador där de vill ha kontakt med just Otavalos som representanter för området. Målet är att mötas i september i år och följande år för att väcka upp vissa för dem heliga platser som de menar är viktiga för nästa fas i mänsklighetens utveckling. I detta fall menar de att platserna är förenade med Jordens eget ”chakrasystem”, dvs det är själva Jordens medvetande som ska väckas – genom att vi tar fördjupat ansvar för Henne. Bland dessa folk ses Anderna som representant för Jordens feminina energi, medan Himalaya motsvarar den maskulina. När de nu menar att det är dags för en tid med mer balans, så innebär det också att Andernas roll blir viktigare. Och det är folken som lever på denna plats som genom sina ceremonier kan väcka upp de energier som behövs för att skapa balansen.
Don Manuel blev mycket rörd av budskapet vi överlämnade från Q’eros och sade att det var en stor och vacker överraskning. Samtidigt var det en bekräftelse på det de själva har pratat om i olika grupper i Ecuador och många även har haft drömmar om, utan att veta vad som försiggår i Peru: Att profetian nu håller på att förverkligas och att det är dags att på nytt leva i samklang med Moder Jord – Pachamama. Han betonade att drömmar är viktiga i deras kultur och att de ofta pratar om drömmar på morgnarna och låter dem vägleda deras dag. Han hoppades att det ska bli möjligt för dem att resa till Peru i september och förena de olika kunskaperna för att röra sig framåt tillsammans i strategisk handling. Han ska sprida budskapet i sin region så att de bästa kandidaterna kan väljas.
Efter den inledande sammankomsten tog Don Manuel med oss till den intilliggande ”bondekalendern”, i form av en central påle mitt i en cirkel som angav de olika årstiderna. Han förklarade att det var första gången som de hade synliggjort sina erfarenheter om hur de behöver relatera till ”Fader Sol” för att få bästa möjliga skördar. Kalendern markerar exakt de viktigaste tilldragelserna under året: Vårdagjämningen, sommarsolståndet, höstdagjämningen respektive vintersolståndet. Vårdagjämningen den 21 mars markerar inledningen av det andinska året och infaller när skuggan från pålen pekar rakt västerut. Skuggorna blir inte så långa så här nära ekvatorn, men tillräckligt att kunna visa skördeårets olika faser.
I augusti tas de sista skördarna och därefter förbereds fälten för nästa cykel. Don Manuel berättade att de alltid har kunnat lita på att regnet kommer till den15 september, som mest har det rört sig om någon veckas försening. Men så är inte fallet längre, på grund av den globala uppvärmningen, vissa år kommer det nästan inget regn den här perioden och då blir skördarna dåliga. Normalt ska fälten stå i blom i februari, och i juni kan säden skördas. Då delar man med sig till varandra av överflödet, något som markeras av Intirayni, den stora Solfesten som börjar den 21 juni och fortsätter till början av augusti. För att hitta dagen kan man även ta hjälp av stjärnhimlen, då Södra korset just detta datum står exakt vertikalt. Detta är den viktigaste högtiden som firas överallt i Anderna. Traditionellt var det också dagen då man hedrade det viktiga eldelementet, solens eget element. Fett från lamadjuret placerades i en keramikskål, som täcktes över med en tunn guldplåt och sattes ut i solen där den självantände. Alla familjerna hämtade sin nya eld därifrån som skulle räcka ett år. Slocknade den fick man be grannarna om hjälp. Den 20 juni släckte alla familjer sina eldar för att markera en ny början.
Don Manuel gav oss också en inblick i den andinska kosmologin, och gav bl a en beskrivning av de tre olika världar som innehåller alla varelser som man behöver relatera till och leva i balans med: Hawapacha (i Peru Hanaqpacha) som är den övre världen och har med luftelementet och universum att göra. Här återfinns månen som spelar en viktig roll i kosmologin, alla aktiviteter regleras av månens faser. Nästa värld kallas för Kaypacha som representerar allt som finns på jordens yta: Bergen, sjöarna, människor, djur plantor… Berg liksom sjöar är som tidigare nämnt maskulina eller feminina, kalla bergsjöar är t ex maskulina medan sjöar med hett källvatten är feminina. Vissa djur är besjälade och kan komma med budskap till människan, något som skiljer sig från t ex Achuar som ser alla djur som besjälade. Otavalos har tidigare behandlat djuren olika beroende på om de har ansetts vara besjälade eller inte, men det håller på att ändras idag då det växer fram en större respekt för alla varelser – kosmologin är i ständig utveckling. Den sista världen heter Ukupacha, som återfinns i underjorden. Här finns förfäderna och all samlad kunskap och visdom.
Efter Don Manuels fascinerande berättelse blev vi introducerade till deras sätt att arbeta med jorden. De har en levande relation till platsen och jorden som de har brukat i generationer och hoppas kunna föra vidare. Idag menar de att Pachamama är arg eftersom vi människor stressar jorden i vår strävan att maximera vinsterna. Bankerna driver på genom att hela tiden kräva mer och mer ränta. Det leder till ett ogenomtänkt användande av kemikalier och gifter i jordbruket. Deras egen metod bygger på ekologiskt jordbruk där de försöker vara lyhörd och samspela med jorden istället för att dominera den. För att öka bördigheten låter de t ex majsplantan ligga kvar på fältet efter skörd. Djuren får också gå ut på fälten för att luckra upp jorden och bidra med gödsel. De plöjer traditionellt med hjälp av två oxar som är lyhörda för kommandon: Aychia aychia = framåt, Choooo = stanna, Otchia otchia = vänd. Vi fick pröva på att leda oxarna, och det tog ett tag innan det började bli någorlunda raka fåror, mina första försök verkade vara tillkomna efter för stora intag av majsöl…
Metoden kan med våra moderna ögon verka omodern, men faktum är att den kanske har framtiden för sig… Världen står inför peak oil vilket innebär att vårt oljebaserade jordbruk måste läggas om. Kuba har visat att detta är möjligt då man efter Sovjetunionens fall var tvungna att snabbt införa andra jordbruksmetoder eftersom det varken fanns olja, reservdelar eller konstgödsel. De hade dock studerat ekologiskt jordbruk, bl a permakultur, och kunde relativt smärtfritt gå över till detta – första gången någonsin som ett land genomförde en planerad omläggning på nationell nivå. Då kom oxarna åter i bruk. Detta var antagligen enklare att genomföra på Kuba med sin centraliserade styrning, i jämförelse med t ex Sverige, men exemplet visar ändå på vad som är möjligt.
Här får jag återigen göra avbrott, det har blivit dags att flyga in i regnskogen!
Nu åter till vår vistelse i San Clemente, som är värd en lite mer ingående skildring. Vi anlände söndag kväll, stannade hela måndagen och reste vidare tisdag morgon – ofattbart med tanke på hur mycket vi upplevde där! Måndagen inleddes med att vi fick träffa Don Manuel, eldsjälen som lett deras utveckling fram till dagens fantastiska samhälle på 900 hektar, 700 invånare och 170 familjer. Han berättade att utvecklingen började i samband med en ekonomisk depression runt år 2000, som i Ecuador utlöstes av en bankkris i kombination med dollarns införande. Det gick inte att få jobb i staden och jordbruket var på nergång. Istället för att ge upp så vände sig San Clemente utåt mot världen och fick nya kontakter i olika länder. De lärde sig mycket av utbytet som så småningom resulterade i en blomstrande ekoturism och intäkter som gav bättre utbildning, näring och hälsa. Don Manuel beskrev det så att de gick från att vara gömda och sorgsna till att idag vara öppna och lyckliga.
De är inte utan problem, men idag kan de bygga en framtid för sig själva och sina barn, bruka jorden som de själva äger och hedra traditionerna, förfäderna, ”apus” (bergsandar) och sina egna drömmar genom de ceremonier som inte var tillåtna innan jordreformen i slutet av 60-talet. Idag tar de vara på det bästa från två världar, genom barnens utbildning kan de utveckla sina samhällen utan att förlora rötterna. För att säkerställa att barnen har fortsatt kontakt med sitt ursprung så får de t ex bära traditionella kläder även om övriga elever har skoluniform. Genom kulturen får de mening, sammanhang och tillhörighet som ger trygghet i den ”yttre” världen.
Samlingen på morgonen blev också ett tillfälle för oss att överlämna hälsningar från samefolket, då vi är engagerade i en organisation som stöder dem i att nästa sommar arrangera ett möte med International Council of 13 Grandmothers – ett internationellt råd med mormödrar och farmödrar från ursprungskulturer över hela världen som tagit på sig att vägleda mänskligheten genom denna utmanande övergångsperiod till en mer hållbar, rättvis och meningsfull värld. Från samekvinnan Laila Spik kunde vi framföra ett budskap om att det är möjligt att hitta ett sätt att samexistera med skogsbruk, gruvdrift och energiindustrin. Även om det inte är smärtfritt så finns det i Sverige en tradition av att mötas, ha dialog och försöka finna konsensus i svåra frågor. Det behövs förstås mer för att uppnå hållbarhet i alla aspekter, men det är en bra grund att bygga vidare på.
Dessutom kunde vi överlämna en inbjudan från Q’ero-folket genom Juan Nuñes del Prado i Peru, en professor i antropologi som stöder dem i att samordna möten mellan dem själva, den mest vördade ursprungsgruppen i Peru i egenskap av ättlingar till Inkahärskarna, och motsvarande grupper i Bolivia – kayawalla – och Ecuador där de vill ha kontakt med just Otavalos som representanter för området. Målet är att mötas i september i år och följande år för att väcka upp vissa för dem heliga platser som de menar är viktiga för nästa fas i mänsklighetens utveckling. I detta fall menar de att platserna är förenade med Jordens eget ”chakrasystem”, dvs det är själva Jordens medvetande som ska väckas – genom att vi tar fördjupat ansvar för Henne. Bland dessa folk ses Anderna som representant för Jordens feminina energi, medan Himalaya motsvarar den maskulina. När de nu menar att det är dags för en tid med mer balans, så innebär det också att Andernas roll blir viktigare. Och det är folken som lever på denna plats som genom sina ceremonier kan väcka upp de energier som behövs för att skapa balansen.
Don Manuel blev mycket rörd av budskapet vi överlämnade från Q’eros och sade att det var en stor och vacker överraskning. Samtidigt var det en bekräftelse på det de själva har pratat om i olika grupper i Ecuador och många även har haft drömmar om, utan att veta vad som försiggår i Peru: Att profetian nu håller på att förverkligas och att det är dags att på nytt leva i samklang med Moder Jord – Pachamama. Han betonade att drömmar är viktiga i deras kultur och att de ofta pratar om drömmar på morgnarna och låter dem vägleda deras dag. Han hoppades att det ska bli möjligt för dem att resa till Peru i september och förena de olika kunskaperna för att röra sig framåt tillsammans i strategisk handling. Han ska sprida budskapet i sin region så att de bästa kandidaterna kan väljas.
Efter den inledande sammankomsten tog Don Manuel med oss till den intilliggande ”bondekalendern”, i form av en central påle mitt i en cirkel som angav de olika årstiderna. Han förklarade att det var första gången som de hade synliggjort sina erfarenheter om hur de behöver relatera till ”Fader Sol” för att få bästa möjliga skördar. Kalendern markerar exakt de viktigaste tilldragelserna under året: Vårdagjämningen, sommarsolståndet, höstdagjämningen respektive vintersolståndet. Vårdagjämningen den 21 mars markerar inledningen av det andinska året och infaller när skuggan från pålen pekar rakt västerut. Skuggorna blir inte så långa så här nära ekvatorn, men tillräckligt att kunna visa skördeårets olika faser.
I augusti tas de sista skördarna och därefter förbereds fälten för nästa cykel. Don Manuel berättade att de alltid har kunnat lita på att regnet kommer till den15 september, som mest har det rört sig om någon veckas försening. Men så är inte fallet längre, på grund av den globala uppvärmningen, vissa år kommer det nästan inget regn den här perioden och då blir skördarna dåliga. Normalt ska fälten stå i blom i februari, och i juni kan säden skördas. Då delar man med sig till varandra av överflödet, något som markeras av Intirayni, den stora Solfesten som börjar den 21 juni och fortsätter till början av augusti. För att hitta dagen kan man även ta hjälp av stjärnhimlen, då Södra korset just detta datum står exakt vertikalt. Detta är den viktigaste högtiden som firas överallt i Anderna. Traditionellt var det också dagen då man hedrade det viktiga eldelementet, solens eget element. Fett från lamadjuret placerades i en keramikskål, som täcktes över med en tunn guldplåt och sattes ut i solen där den självantände. Alla familjerna hämtade sin nya eld därifrån som skulle räcka ett år. Slocknade den fick man be grannarna om hjälp. Den 20 juni släckte alla familjer sina eldar för att markera en ny början.
Don Manuel gav oss också en inblick i den andinska kosmologin, och gav bl a en beskrivning av de tre olika världar som innehåller alla varelser som man behöver relatera till och leva i balans med: Hawapacha (i Peru Hanaqpacha) som är den övre världen och har med luftelementet och universum att göra. Här återfinns månen som spelar en viktig roll i kosmologin, alla aktiviteter regleras av månens faser. Nästa värld kallas för Kaypacha som representerar allt som finns på jordens yta: Bergen, sjöarna, människor, djur plantor… Berg liksom sjöar är som tidigare nämnt maskulina eller feminina, kalla bergsjöar är t ex maskulina medan sjöar med hett källvatten är feminina. Vissa djur är besjälade och kan komma med budskap till människan, något som skiljer sig från t ex Achuar som ser alla djur som besjälade. Otavalos har tidigare behandlat djuren olika beroende på om de har ansetts vara besjälade eller inte, men det håller på att ändras idag då det växer fram en större respekt för alla varelser – kosmologin är i ständig utveckling. Den sista världen heter Ukupacha, som återfinns i underjorden. Här finns förfäderna och all samlad kunskap och visdom.
Efter Don Manuels fascinerande berättelse blev vi introducerade till deras sätt att arbeta med jorden. De har en levande relation till platsen och jorden som de har brukat i generationer och hoppas kunna föra vidare. Idag menar de att Pachamama är arg eftersom vi människor stressar jorden i vår strävan att maximera vinsterna. Bankerna driver på genom att hela tiden kräva mer och mer ränta. Det leder till ett ogenomtänkt användande av kemikalier och gifter i jordbruket. Deras egen metod bygger på ekologiskt jordbruk där de försöker vara lyhörd och samspela med jorden istället för att dominera den. För att öka bördigheten låter de t ex majsplantan ligga kvar på fältet efter skörd. Djuren får också gå ut på fälten för att luckra upp jorden och bidra med gödsel. De plöjer traditionellt med hjälp av två oxar som är lyhörda för kommandon: Aychia aychia = framåt, Choooo = stanna, Otchia otchia = vänd. Vi fick pröva på att leda oxarna, och det tog ett tag innan det började bli någorlunda raka fåror, mina första försök verkade vara tillkomna efter för stora intag av majsöl…
Metoden kan med våra moderna ögon verka omodern, men faktum är att den kanske har framtiden för sig… Världen står inför peak oil vilket innebär att vårt oljebaserade jordbruk måste läggas om. Kuba har visat att detta är möjligt då man efter Sovjetunionens fall var tvungna att snabbt införa andra jordbruksmetoder eftersom det varken fanns olja, reservdelar eller konstgödsel. De hade dock studerat ekologiskt jordbruk, bl a permakultur, och kunde relativt smärtfritt gå över till detta – första gången någonsin som ett land genomförde en planerad omläggning på nationell nivå. Då kom oxarna åter i bruk. Detta var antagligen enklare att genomföra på Kuba med sin centraliserade styrning, i jämförelse med t ex Sverige, men exemplet visar ändå på vad som är möjligt.
Här får jag återigen göra avbrott, det har blivit dags att flyga in i regnskogen!
Dela med andra: 
Skriv kommentar
Visa alla