Vi har nu varit på Galapagos i knappt ett dygn, och jag försöker smälta allt som hänt sedan vi korsade sundet med det turkosblå vattnet till huvudön Santa Cruz... Under denna korta tid har jag hunnit flyga skyhögt efter att jag och Conchita tillsammans med gruppen lyckats åstadkomma något av ett mirakel i form av en minnesceremoni för jättesköldpaddan "Lonesome George" – en oförutsägbar händelse utanför ramarna som kan ge ett litet men viktigt bidrag till en hoppfull framtid för hela världen – för att därefter fått uppleva hur jag fallit tillbaka på jorden med en hård duns efter en oväntad situation som verkar ha rört om rejält i gruppens dynamik. Resultatet är att Conchita och jag fortfarande är kvar i huvudorten Porto Ayora på Santa Cruz istället för att delta på kryssningen med de andra. Men låt mig börja med miraklet... Margaret Mead har sagt: ”Tvivla aldrig på att en liten grupp engagerade, eftertänksamma individer kan förändra historiens gång. I själva verket är det den enda sak som någonsin har gjort det.” Det vi åstadkom idag är en bra illustration till det citatet, om än i blygsam skala. Baserat på våra erfarenheter skulle jag tillägga att utöver engagemanget och eftertänksamheten så underlättar det med en viss galenskap – den galenskap som inte låter sig stoppas av den synbara verkligheten utan ser möjligheter bortom den.

En annan ”galenpanna” med lite större inverkan än vår blygsamma insats, var Charles Darwin vars ansikte man möter redan vid ingången till Galapagos Nationalpark där ceremonin ägde rum. Och utan honom hade inte ceremonin hänt överhuvudtaget… Historien börjar egentligen i Sverige långt före resan, då vi genom vårt nätverk blev engagerade i ett projekt som kallas för The Life Cairn – Livsröset. Projektet startade i England 2011 och fördes vidare till Sverige i juni då ett livsröse invigdes norr om Stockholm. Syftet med livsröset är att hedra djur- eller växtarter som utrotats av människan, eller som står på gränsen till utrotning. Bakgrunden är att hälften av alla arter riskerar att dö ut inom detta århundrade, pga den moderna människans livsföring. Livsröset är en plats för att reflektera, sörja och uttrycka sitt ställningstagande för att lära sig leva i harmoni med Pachamama – Moder Jord. Projektet har grundats av svensken Andreas Kornevall och engelsmannen Peter Owen Jones, efter många och långa diskussioner om betydelsen av sorgeprocesser för att stödja människor i att engagera sig i den stora omställning av samhället som behövs idag för att ge kommande generationer en hoppfull framtid. I grunden består det av små stenar som varje besökare kan lägga dit i syfte att hedra en specifik art. Livsröset fortsätter att växa för varje person som bidrar till det. Det blir också en naturlig mötesplats för återkommande ceremonier.

Conchita och jag blev starkt gripna av tanken och budskapet bakom Livsröset, som vi kände igen från de symposier vi leder genom vårt engagemang i Pachamama Alliance: Det är först när man tillåter sig att känna alla sina känslor som man kan komma åt energin bakom dem och bryta den handlingsförlamning som lätt blir resultatet när man tar del av dagens globala kriser och utmaningar. I den moderna världen har vi ofta försökt att gå motsatt väg och trycka ner våra känslor eller fly från dem – hela industrier har byggts upp enbart för att uppmuntra detta, genom t ex distraherande shopping och konsumtion, eller genom att vänja oss vid att ta till medicinering vid alla typer av känslomässiga utmaningar. Ibland kan det vara berättigat, men många gånger skulle det räcka med att vi helt enkelt vågar vara närvarande med våra känslor för att de ska läkas, ett budskap som tack och lov börjar få mer spridning genom bl a mindfulness. Det bygger på att våra känslor egentligen är vår största tillgång som kan bidra till verklig förändring, bakom sorgen finns t ex kärleken till världen och när vi förankrar oss i den så blir det naturligt att göra vad vi kan för att bidra till en värld i harmoni.

På vårt första förberedande samtal med gruppen tog Conchita upp möjligheten med ett livsröse på Galapagos... Om det är någon plats på jorden där en sådan minnesplats skulle passa, så är det i denna historiska miljö där Charles Darwin utvecklade sina teorier om arternas uppkomst vilket blev grunden till evolutionsläran. Tanken fick ett positivt gensvar i gruppen och sen var det "bara" att börja fundera ut vägar för att få det att hända. Via nätet hittade jag de organisationer på Galapagos som verkade vara de mest centrala: Nationalparken och Charles Darwin forskningsstation. Jag skickade långa och välformulerade brev till dessa, men fick ingen respons. Nästa steg var att ringa dem, och jag började med forskningsstationen där jag till slut lyckades prata med den tyske chefen som dock visade sig totalt ointresserad. Däremot rekommenderade han oss att kontakta den mediaansvariga på nationalparken. Så jag skickade samma brev till henne som till chefen, dock utan resultat. Vi engagerade även kryssningsföretaget, men det gav inte heller någon öppning till en början.

Ett par veckor före vår avresa, närmare bestämt den 24 juni, hände något som gjorde idén om ett livsröse på Galapagos än mer aktuellt: Då dog "Lonesome George", den sista jättesköldpaddan av sitt slag och en nationalsymbol för hela Ecuador, i sin inhägnad i nationalparken, över 100 år gammal. Långsamt växte tanken fram på att livsröset skulle kunna vara tillägnat George, en tanke som slog rot ordentligt när vi senare under resan berättade för våra guider David Tucker och Daniel Koupermann om projektet. De blev inspirerade och hjälpte oss bl a genom att få kontakt med några personer som var bosatta på Galapagos, en viktig grupp att engagera för att åstadkomma något som kunde bli varaktigt förankrat på platsen. De två mest engagerade hette Patricio Barriga och Godfrey Merlen. Med dem fick jag igång en regelbunden mejlkorrespondens som verkade lovande.

Ändå var allting osäkert in i det sista, och det var först inatt som den verkliga öppningen kom, när jag till sist hade möjlighet att prata direkt med Patricio i telefon. Han berättade att han just satt i ett möte med Galapagos styrande råd tillsammans med ingen mindre än chefen för nationalparken, Edwin Naula. Det visade sig att Patricio är medlem av rådet, en nyhet som ökade mina förhoppningar om att vi kanske skulle kunna få till stånd en ceremoni. Han lovade att försöka ta upp saken med Edwin och återkomma direkt efter mötet. Timmarna gick, och klockan hann bli 2 på natten innan samtalet kom (vi skulle äta frukost kl 5 för att hinna med planet). Patricio hade fått ett naturligt tillfälle att ta upp frågan när Edwin skjutsade hem honom efter mötet. Det visade sig att mina brev aldrig hade nått fram till Edwin som dock genast blev mycket intresserad och kände att Livsröset skulle passa utmärkt i nationalparken. Det blev bestämt att vi skulle träffa Edwin tillsammans med Patricio och Godfrey, en erfaren och respekterad biolog, följande dag kl 15 och ha ceremonin i Lonesome Georges inhägnade kl 17 – vilket flyt!

Patricio och jag enades om att det var ett ovanligt tydligt exempel på synkronicitet, meningsfulla sammanträffanden, att jag hade ringt honom precis när han satt mittemot Edwin. Plus att det var just Patricio som förmedlade förslaget, en person som Edwin har förtroende för. Och idag har det fortsatt på den vägen... Jag ringde Patricio så fort vi hade kommit fram till Porto Ayora, och då hade han redan hunnit trumma ihop en grupp som skulle kunna närvara vid ceremonin. Däremot hade han fått besked av Edwins sekreterare att mötet kl 15 inte skulle kunna genomföras pga andra engagemang. Det kändes lite oroväckande, med tanke på Edwins centrala roll som chef för nationalparken. Vi fortsatte i alla fall enligt planerna och kom överens med den svenska gruppen att de skulle göra allt de kunde för att vara tillbaka från den planerade utflykten till ceremonin. Det skulle inte gå till kl 17, enligt guiden från kryssningsbolaget som arrangerade utflykten, men väl till 17:30 – i bästa fall. Han kunde dock inte lova till 100% att det skulle fungera... Samtidigt skulle solen gå ner kl 18:15, så vi kunde inte senarelägga ceremonin längre än 17:30 – särskilt inte med alla människor som var inställda på att vara på plats redan kl 17. Jag tänkte för mig själv: Håll fokus, andas, slappna av… En övning i tillit!

På något sätt löste sig allt till det bästa i slutänden. Nästa gång jag ringde så visade det sig att Edwin hade råkat passera Patricio just när han berättade i telefon till mig att mötet kl 15 inte skulle bli av. Så fort han lade på luren och upptäckte Edwin så förklarade denne att han visst var inriktad både på mötet kl 15 och ceremonin kl 17 – återigen synkronicitet. Sen gick allt med en väldig fart. Plötsligt var vi på väg från fartyget in till nationalparken. På mötet närvarade även Godfrey, som planerat, och bidrog till att måla upp ett förtroendeingivande sammanhang. Jag berättade om de ingående punkterna i ceremonin – väldigt skissartat och delvis spontant skapat i stunden. Tiden ändrades i all hast till 17:30. Edwin frågade varför ceremonin inte kunde hållas följande dag och fick till svar att vi då skulle vidare med kryssningen. Därefter åkte vi över till kontoret för Patricios organisation, Fundar Galapagos, och kunde skriva ut lite information från nätet plus allsångsblad. Jag och Conchita gav oss iväg till nationalparken utan att riktigt veta vad som väntade.

När vi kom fram till huvudkontoret fanns ingen på plats, men efter en liten stund blev vi upphämtade i en bil med Patricio och när vi kom fram till inhägnaden så hade redan många samlats, inklusive all personal i parken! Samtidigt fick jag ett samtal från kryssningsbolaget om att bussen med den svenska gruppen plus alla andra kryssningsdeltagare var på ingång – svenskarna hade pressat på ordentligt för att de skulle hinna! Till slut var minst 40 personer på plats, inklusive turister från åtta länder och även deltagare från jordbruksdepartementet och WWF. Ceremonin kunde börja i någorlunda tid och genomfördes ungefär som vi hade tänkt. Edwin öppnade upp området så att alla skulle kunna hitta sina stenar i Lonesome Georges inhägnad. Det blev väldigt vackert och gripande när Fausto Llerena, Georges vårdare, fick lägga den första stenen (se bild ovan). Tre sånger sjöngs på tre olika språk – Amazing Grace, Änglamark och Gracias a la Vida. Många kunde texten på den sistnämnda och sjöng med. Efteråt var alla djupt berörda och kände att det hade varit en värdig ceremoni. Fausto sade till oss att han aldrig hade trott att detta skulle hända. Flera invånare på Galapagos berättade att de hade diskuterat olika sätt att hedra George men inte kommit fram till något förrän vi kom. Alla var inställda på att livsröset skulle bevaras och bli en del av nationalparken, som dess besökare kan bidra till. På bilden nedan syns, från vänster till höger: Patricio Barriga, Edwin Naula, Fausto Llerena samt Godfrey Merlen till höger om mig.

Utan att förstå riktigt hur det hade gått till så hade vi plötsligt uppnått målet, och nu fanns det ett livsröse på Galapagos. Detta skulle helt klart inte ha varit möjligt utan hela den svenska gruppen, eftersom det inte hade blivit någon resa utan den. För en stund kunde Conchita och jag njuta av framgången och skicka en tacksamhetens tanke till alla som varit inblandade på något sätt. Sedan fick vi oväntat vara med om en av dessa livets vändningar där man går från att vara exalterad till att bli deprimerad på 90 sekunder. Det hängde samman med ett misstag från kryssningsbolagets sida som gjorde att vi nu är kvar i Porto Ayora medan resten av gruppen befinner sig på kryssning. Mer om det i nästa inlägg...