Eeelins blogg

Vi kom hem i tisdags kväll, mamma och jag. Tror vi båda är nöjda med resan. Jag fick gjort de intervjuer jag ville göra och morsan fick se det hon ville ha sett. Men reser jag med henne igen ska öronpropparna med. Och vi ska åka till ett land där man kan få lunch även på en söndag. Där man kan få en lunch över huvud taget. En som inte är pizza eller french hot dog.

Nólsoy är mest känt för att agera vindskydd och vågbrytare för Torshavn. Och för nationalhjälten Nólsoyar-Páll som någon gång på 1700-talet skrev en dikt på 229 verser om hur elaka danskarna var. (Färöarna var under danskt styre fram till 1948) Och så har har Färöarnas största fyr, öarnas äldsta järnspis och så Diana Victoria.

Diana Victoria är en specialbyggd roddbåt. 1986 roddes hon från Nólsoy till Köpenhamn av Ove Joensen. Det tog honom 41 dagar att ta sig de 900 sjömilen över Atlanten. Han drunknade 1987 efter att ha trillat över bord en kväll när han skulle ro hem från Skálafjørður hemma på Färöarna.

- Han var skidefull, säger Gudmund, skeppare på passagerarbåten Ritan som kör ut till ön.

Så mycket mer får jag inte ur besättningen på Ritan. De är tre man; skeppare, styrman och maskinist. De servar öns 250 boende med livsmedel, byggnadsvaror och vad helst man kan tänkas behöva ute på ön. Skepparen har seglat danska rederier i 35 år eller något i den stilen och maskinisten är inte långt ifrån. Fast de sju sista åren var han på en grönländsk räktrålare. Båda två tycker det är skönt att gå på Ritan, båda bor i Torshavn och börjar närma sig pension. Styrman pratar jag knappt med alls. Han förstår inte vad jag säger. Han är yngre, kanske i trettioårsåldern. Jag är lite förvånad över att han förstår mig så dåligt, men det är som en trend bland de yngre, att de inte förstår vad jag säger. Med folk i min egen ålder har jag fått tala engelska medan svenska duger fint för de över fyrtio. Kanske håller de på att bli mer självständiga på Färöarna? Inte lika beroende av danskarna längre? Eller? Jag vet inte.

Jag var på Ritan måndag eftermiddag, sista dagen i Torshavn. Kanske var jag dåligt förberedd, kanske var de inte på det klara med vad jag gjorde där. Men när jag lämnar dem en timme och en tur Nólsoy tur och retur senare, känner jag att jag fått ut allt jag ville ha ut av resan, även om intervjun i sig inte gick någe vidare. Jag har gjort mina fyra intervjuer. Jag har tre nästan färdigutvecklade idéer och en som helt gått i stöpet. Den om hamnen. Det blir till att göra en kovändning, helt byta vinkel och göra en rad nya intervjuer. Typiskt att det är den enda jag försökt sälja. (Och fått ett halvt löfte om att få sålt) Fast egentligen är det bara bra. Nu får jag en chans att visa för mig själv att jag klarar en sån sak också.

När mamma gick i småskolan i Sjuntorp utanför Trollhättan, vann hon någon gång runt 1966 en idrottstävling. Förstapris var en brevvän på Färöarna. De höll kontakten några år, sedan rann det (som det brukar) ut i sanden. Men mamma har inte riktigt kunnat släppa tanken av Margareta, brevvännen. När pappa och jag var över första gången 1989, var vi och knackade på i huset där hon hade bott, men då hade familjen flyttat. När vi var där sist 2004 tittade pappa efter hennes namn i telefonkatalogen och hittade det, men ringde aldrig.

Så kom det sig att mamma och jag åkte till Saksun, en håla med tio hus flera mil ut i ingenstans vid en strand och en vik med berömt tidsvatten. Mamma hade läst en reseberättelse på internet där författaren skrev om en man i trettioårsålden som bodde där men hade tillbringat tio somrar i Trollhättan. Han hette Magnus och mamma som visste att Margareta hade bott i Trollhättan, var övertygad om att Magnus var Margaretas bror. Det var han inte. Han var hennes brorson.

Vi träffade Mona, Margaretas mamma, utanför hennes hus. Det syntes i hennes ansikte att det inte är varje dag det är någon som kommer och frågar om hon är fru Dahl-Ohlsen från Upphärad. Hon hade träffat sin man på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv i början av 50-talet, blivit kär och flyttat med honom till Färöarna. När han dog för några år sedan, blev hon kvar - hon hade sina barn på öarna. Hennes son bodde i samma hus och i grannhuset bodde sonsonen.

När vi åker från Saksun har mamma lämnat sin adress till Margareta som ska komma och hälsa på om en vecka. Själv har jag Monas adress i min ficka. Jag lovade att skicka henne artiklarna om det blev något av det. Och när jag ändå skickar dem, ska jag fråga om jag får intervjua henne, för hennes historia vill jag faktiskt skriva.

16 juni
Klaksvík
21.00

Det finns en del måsten när man är på Färöarna. Kirkjubøur är en av dem. Vi var där idag. För tredje gången för min del. Jag är inte speciellt förtjust i att titta på kyrkor. Särkilt inte när de inte ser något ut för världen. Men okej, tredje gången gillt tänkte jag och följde med. Och faktiskt, det tog mig tre gånger att inse att det inte var den vita sneda kyrkan som var grejen. Det var ruinen bakom huset som var sevärdigheten. Där ser man. (Kirkjubøur var öarnas första bosättning eller den första kyrkan eller något i den stilen, gammalt, antikt, trist och väldigt onödvändigt att se)

Sen tryckte vi gasen i bottnen och gjorde Stremoy som är den största av öarna. (Det är där Torshavn, huvudstaden, ligger.) Vi åkte till Vestmanna. Morsan imponerade stort genom att leta sig upp på den Vestmannas absolut högsta punkten biltillåtna punkt och sedan köra igenom tunneln mellan Eysturoy och Borðoy. (För er som inte känner min mor: hon har både höjd- och cellskräck)

Vi har tagit in på bed & breakfast. Rummet är svinkallt men morsan påstår att sängen är skön. Jag vet inte, jag har inte kommit så långt än. (Här tänkte jag säga att sängen är det första morsan provar, men hon hade blivit så arg om jag sa det, så jag låter bli) Fast jag funderar allvarligt på att dra mig åt det hållet nu.

16 juni
Torshavn

Första natten, i scoutgården i Vagúr, sov mamma och jag i var sitt rum. När vi kom till Torshavn i torsdags hamnade vi i samma. Jag vet att morsan snarkar. Men jag minns inte att det var så jävligt.

- Putt på mig om jag snarkar, hade hon sagt.

Konserten drog igång i samma stund hon lade huvudet på kudden. Och jag puttade. Och puttade. Och... Jag försökte med allt. Med mp3. Gick inte, hon snarkade igenom all musik jag hade. Jag försökte med hämndaktioner, hostade halvt om halvt halsen ur mig. Hon vaknade, men vände sig om och tre sekunder senare var det igång igen.

Så i går bestämde jag att hon inte fick somna före mig. Och det funkade. Hon fick helt enkelt ligga och läsa tills jag domnat bort. I morse påpekade hon att jag snarkade. Jag sa att det antagligen inte var så farligt eftersom hon faktiskt somnat. Men jag har sovit som en prinsessa. Det var en bra start på dagen.

15 juni
Torshavn

Jag har ätit lunch, knåpat ihop några frågor och går stora omvägar ner mot hamnen och mötet med exportdirektören. På hemsidan fanns det en bild bredvid hans telefonnummer, så jag vet hur han ser ut. Rakad skalle, kostymnisse, sträng. En bit över fyrtio. Jag är nervös och tänker att bara jag är klar med det här ska jag gå och ta mig en öl. Som belöning. Messar en journalistkompis. Hon säger att det är jag som har makten och han som ska vara rädd för att jag ska citera hans dumma kommentarer. Ser det inte riktigt så. Då säger hon att jag ska föreställa mig honom naken. Det tycker jag låter så kul att jag kör på det.

Det visar sig att han har piké och inte skjorta, att han är tio år yngre än vad jag trodde (det vill säga runt trettiofem) och skittrevlig. (Trots att han pratar bredare danska än de flesta andra färöingar jag träffat) Vi pratar fiskexport och hur många tusen ton färsk och fryst fisk de exporterar. Sen kör han mig ut på kajen och vi tittar på lyxkryssaren som ligger inne. (Och blir utskällda av en säkerhetsvakt för att vi åkt över något streck som varken jag eller direktören ser) Efter det tittar vi på Bilkur, ett kylfartyg som går mellan några färöiska hamnar, Skottland och Danmark. Jag tar lite bilder och tänker att det måste se fjuttigt ut att komma med en kompaktkamera när man utger sig för att vara något så fint som journalist. (Gudmund kallade mig ”den svenska journalisten” i går, själv säger jag bara att jag ”skriver”.) Han visar lagerlokaler och förklarar hur fisken lastas.

Han tar med mig upp på taket till stadens högsta hotell för att jag ska få en bra vy över hamnen. För fotograferandet. När man väl smält att han har ett danskt namn (syftar mest på efternamnet) och pratar lite mer danska än en vanlig färöing, är han riktigt trevlig. (Han berättar att färöingedanskan kallas ”gøt-dansk”, danskan kallas kort och gott ”dansk”.)

När jag går från hamnen, småflyger jag. Det var inte världens bästa intervju. Faktum är att jag kommer få komplettera med mycket mer fakta för att få ihop något vettigt av det. Men den var bra ändå. För mitt ego. Jag har en överdriven respekt för människor i kostym. Det är nog dags att jag lägger ner det. Bevisligen kan de vara skittrevliga i alla fall.

15 juni
Torshavn

När pappa och jag besökte Färöarna 1989, var jag sju år gammal. Jag hade halsfluss och har bara sporadiska minnen. Men jag minns Klaksvíks sjukhus. Inte hur det såg ut eller var det låg, men jag minns sprayen. De öppnade sjukhuset bara för min skull. En liten sjuk flicka med halsfluss som inte länge kan svälja tablettena kaptenen på m/s Norrøna gett henne, en sån kan man ju inte stänga ute? Läkaren var så snäll att han erbjöd sig att testa sin sprillans nya bedövningsspray på mig. Jag vet inte om det var jag eller farsan som sa ja, men sprayas skulle det. Jag tjöt i högan sky och hatade läkaren efter det. Bedövningssprayen har nämligen ingen direkt bedövande effekt och bara trycket från spraygasen fick mina mandlar att bestämma sig för att ge flickebarnet en upplevelse hon sent skulle drömma. Efter det minns jag en och annan glass, en massa dimma och någon tunnel här och där. Något som skulle kunna ses som ganska representativt för öarna.

Idag har jag varit på sjukhuset igen. Inte i Klaksvík, men i Torshavn. Inflammationen spred sig ner i halsen och upp i örat och i morse vaknade jag med halsont.
Min första tanke var ”fan”. Den andra tanke var ”jag vill ha skållhett te”. Den tredje ”det är bara fyra dagar, det klarar jag”. Fast senare under dagen fick jag en tillräckligt stor dos skrämselpropaganda för att faktiskt ta mig till läkaren.

Det färöiska sjukhuset fungerar inte riktigt som det svenska. Det färöiska sjukhuset har service och marginella väntetider. Jag kommer in på nolltid, träffar världens trevligaste sjuksköterska och placeras i ett rum tillsammans med Benny Benrangel. Han har väldigt fin keps. Jag är lite avundsjuk. Dessutom skulle han platsat på en cat walk i Paris.

Sen får jag träffa Farbror Doktorn. Han ser ut som jag gjorde för några dagar sedan, som om han har en köttbulle i vardera kinden. Han tycker jag är förfärligt svullen och skriver genast ut starkare knark åt mig. Senare visar det sig att knarket kostar 11,34 DDK och jag känner att jag lurat danska staten än att danska staten har lurat mig. Nu sitter jag och väntar på att knarket ska börja verka. Det går inte direkt fort. Det är nästan så jag hade önskat mig lite bedövningsspray. För om jag minns rätt, kände jag inte ingenting på evigheter efter spraychocken då för 18 år sedan.

Vi klarade av (jag skriver så för att det var dimma, blåsigt och trist) Kunoy och Vindoy och några av Färöarnas smalaste tunnlar under förmiddagen. (Åter igen är jag mäkta imponerad av min moder, i de där tunnlarna hade till och med jag kunnat bli lite skakis) Sen åkte vi till Fuglafjørður och käkade världens dyraste buffé. Och kanske mest enformiga. När kocken skulle förklara vad det var började allt med ”fløde” och när han inte kom på det danska ordet för köttet blev ”det er fløde… fløde… fløde, eeee, fløde og okskøtt og fløde”. Jag åt kycklig. Det var minst fløde i det. (Fløde är grädde på danska) Jag har varit i Fuglafjørður två gång tidigare. Ingenting såg ut som jag mindes det. Det kan (eventuellt) bero på att det var dimma de båda andra gångerna.

Och så kom vi till Gjøgv, mitt favvoställe. Tredje gången där med. Det är ett sådant där ”turist-måste”, men ett ganska trevligt sådant. Vi började prata med en man som berättade halva sin historia och halva Gjøgvs historia och… Det var faktiskt ganska intressant. En pratsjuk gubbe med för mycket fritid och en nyfiken, lite för artig turist (min mamma) och du har mer än bra grunder för att få veta massa kul saker. Som att alla psalmer som spelas i kyrkan är inspelade på diskett och matas fram av någon som absolut inte är organist för en sådan har de inte. (Därför disketterna) Och den som spelade in musiken, det var en svensk.

Efter Gjøgv någon gång, tappade jag stinget. Det här med att köra och åka bil är inte min grej. Inte att springa runt och leka turist heller. Jag är ingen turistig person. Jag avskyr att springa runt med kameran och plåta saker som alla andra turister plåtar. Och jag tycker inte om att inte bli utfodrad med ordentlig mat med jämna mellanrum. Vitt bröd, kaffe och sötsaker, det fungerar inte om man ska hålla mig igång. Inte om man dessutom ska hålla humöret uppe mer än en kvart i alla fall. Jag känner själv att jag är grinig men vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. När vi slutligen kom fram till det onödigaste av alla måsten hittills, Risin och Kellingin, var jag slut i huvudet. Tror inte jag var så kul. Men allvarligt, två gigantiska raukar mitt i vattnet som någon hittat på en historia om. (Någonting om två troll eller jättar som skulle dra iväg med Färöarna och band fast ett rep och började gå, men träffades av solens strålar och förstenades och blev till berg) Jag besvärade mig inte ens med att ta ett kort på dem. Kanske skulle gjort det bara för att visa att raukar är bäst på Gotland?

Jag ska alltid tävla om allt. Och idag slog jag farsan i antal besökta öar på Föröarna. Jag har varit på Kalsoy, det har inte han. Att jag sedan var iland i tre minuter för att ta femton bilder och inte kom längre än till betongkajen, det är sådant jag inte tycker spelar någon roll.

De kallar Kalsoy för ”blockflöjten”. Inte för att de är speciellt musikaliska på ön, men för att den – trots att den är en av ögruppens minsta, har fyra (!) tunnlar. Och det är inte bara det att det är en relativt liten ö och att den har fyra tunnlar. Den har bara 120 bofasta personer. Slöseri med skattepengar, någon? Jag tror inte vi svenskar ska gnälla…

Intervjun som jag planerat att klämma in på en timme tog nästan två. Skepparen var så jäkla trevlig. Och han berättade så kul saker. Som hur man förtöjer i riktigt dåligt väder. Hur man slänger iland en tamp från båten och hur folk iland sedan står och drar… Och hur de förr satte barnen i stora mjölkflaskor i aluminium, satte på locket och skickade över dem till båten. Det var helt enkelt säkraste sättet. Öbor…

Förresten, vad det gällde det stora antalet besättningsmedlemmar… Det var lagar och bestämmelser som bestämde, inte facket. Frågan är om alla bra lagar är unika för Färöarna…

Klaksvík

Vaknade till regn och dimma. Och en suverän frukost med underhållning. Det finns underliga människor överallt. Värdinna berättade om svenskan Aino Cederholm som 1932 fick för sig att starta en skola på Grönland och som sedan – i en öppen båt, satte kurs rakt ut i Atlanten. Du kan tänka dig vilken uppståndelse det blev. Ingen vettig människa gör en sådan sak. Man försökte hindra henne från att fortsätta till Grönland, men hon hade bestämt sig. Lagar och regler sa att fiskebåtarna inte fick ta med sig passagerare, men en skeppare lovade henne att hon skulle få följa med i alla fall. Om hon satte sig i båten, körde ut en bit så kunde de säga att hon hamnat i sjönöd så de blivit tvungna att plocka upp henne. Sagt och gjort. Hon for, de plockade upp henne. Men de fick fortfarande inte ta henne till Grönland, så när de närmade sig den grönländska kusten, satte de henne i en båt igen. Då hamnade hon i sjönöd på riktigt och blev räddad (på riktigt) av en annan skeppare. Men hon kom fram till Grönland. Väl framme visade det sig att det inte varit som hon trott. Grönland var fattigt och kallt. Det slutade med att hon kom tillbaka till Färöarna och startade skolan där istället. Några år senare blev hennes far sjuk och hon återvände till Sverige och kom aldrig tillbaka. Ruinerna efter skolan och minnesstenen efter Aino finns kvar utanför Klaksvík. Det var inte så länge sedan tanten dog, nittiotalet någonting. Hon hann visst starta skolor lite överallt innan hon kola vippen. En del är bra lustiga.