15 juni
Torshavn

När pappa och jag besökte Färöarna 1989, var jag sju år gammal. Jag hade halsfluss och har bara sporadiska minnen. Men jag minns Klaksvíks sjukhus. Inte hur det såg ut eller var det låg, men jag minns sprayen. De öppnade sjukhuset bara för min skull. En liten sjuk flicka med halsfluss som inte länge kan svälja tablettena kaptenen på m/s Norrøna gett henne, en sån kan man ju inte stänga ute? Läkaren var så snäll att han erbjöd sig att testa sin sprillans nya bedövningsspray på mig. Jag vet inte om det var jag eller farsan som sa ja, men sprayas skulle det. Jag tjöt i högan sky och hatade läkaren efter det. Bedövningssprayen har nämligen ingen direkt bedövande effekt och bara trycket från spraygasen fick mina mandlar att bestämma sig för att ge flickebarnet en upplevelse hon sent skulle drömma. Efter det minns jag en och annan glass, en massa dimma och någon tunnel här och där. Något som skulle kunna ses som ganska representativt för öarna.

Idag har jag varit på sjukhuset igen. Inte i Klaksvík, men i Torshavn. Inflammationen spred sig ner i halsen och upp i örat och i morse vaknade jag med halsont.
Min första tanke var ”fan”. Den andra tanke var ”jag vill ha skållhett te”. Den tredje ”det är bara fyra dagar, det klarar jag”. Fast senare under dagen fick jag en tillräckligt stor dos skrämselpropaganda för att faktiskt ta mig till läkaren.

Det färöiska sjukhuset fungerar inte riktigt som det svenska. Det färöiska sjukhuset har service och marginella väntetider. Jag kommer in på nolltid, träffar världens trevligaste sjuksköterska och placeras i ett rum tillsammans med Benny Benrangel. Han har väldigt fin keps. Jag är lite avundsjuk. Dessutom skulle han platsat på en cat walk i Paris.

Sen får jag träffa Farbror Doktorn. Han ser ut som jag gjorde för några dagar sedan, som om han har en köttbulle i vardera kinden. Han tycker jag är förfärligt svullen och skriver genast ut starkare knark åt mig. Senare visar det sig att knarket kostar 11,34 DDK och jag känner att jag lurat danska staten än att danska staten har lurat mig. Nu sitter jag och väntar på att knarket ska börja verka. Det går inte direkt fort. Det är nästan så jag hade önskat mig lite bedövningsspray. För om jag minns rätt, kände jag inte ingenting på evigheter efter spraychocken då för 18 år sedan.