Nólsoy är mest känt för att agera vindskydd och vågbrytare för Torshavn. Och för nationalhjälten Nólsoyar-Páll som någon gång på 1700-talet skrev en dikt på 229 verser om hur elaka danskarna var. (Färöarna var under danskt styre fram till 1948) Och så har har Färöarnas största fyr, öarnas äldsta järnspis och så Diana Victoria.

Diana Victoria är en specialbyggd roddbåt. 1986 roddes hon från Nólsoy till Köpenhamn av Ove Joensen. Det tog honom 41 dagar att ta sig de 900 sjömilen över Atlanten. Han drunknade 1987 efter att ha trillat över bord en kväll när han skulle ro hem från Skálafjørður hemma på Färöarna.

- Han var skidefull, säger Gudmund, skeppare på passagerarbåten Ritan som kör ut till ön.

Så mycket mer får jag inte ur besättningen på Ritan. De är tre man; skeppare, styrman och maskinist. De servar öns 250 boende med livsmedel, byggnadsvaror och vad helst man kan tänkas behöva ute på ön. Skepparen har seglat danska rederier i 35 år eller något i den stilen och maskinisten är inte långt ifrån. Fast de sju sista åren var han på en grönländsk räktrålare. Båda två tycker det är skönt att gå på Ritan, båda bor i Torshavn och börjar närma sig pension. Styrman pratar jag knappt med alls. Han förstår inte vad jag säger. Han är yngre, kanske i trettioårsåldern. Jag är lite förvånad över att han förstår mig så dåligt, men det är som en trend bland de yngre, att de inte förstår vad jag säger. Med folk i min egen ålder har jag fått tala engelska medan svenska duger fint för de över fyrtio. Kanske håller de på att bli mer självständiga på Färöarna? Inte lika beroende av danskarna längre? Eller? Jag vet inte.

Jag var på Ritan måndag eftermiddag, sista dagen i Torshavn. Kanske var jag dåligt förberedd, kanske var de inte på det klara med vad jag gjorde där. Men när jag lämnar dem en timme och en tur Nólsoy tur och retur senare, känner jag att jag fått ut allt jag ville ha ut av resan, även om intervjun i sig inte gick någe vidare. Jag har gjort mina fyra intervjuer. Jag har tre nästan färdigutvecklade idéer och en som helt gått i stöpet. Den om hamnen. Det blir till att göra en kovändning, helt byta vinkel och göra en rad nya intervjuer. Typiskt att det är den enda jag försökt sälja. (Och fått ett halvt löfte om att få sålt) Fast egentligen är det bara bra. Nu får jag en chans att visa för mig själv att jag klarar en sån sak också.