När mamma gick i småskolan i Sjuntorp utanför Trollhättan, vann hon någon gång runt 1966 en idrottstävling. Förstapris var en brevvän på Färöarna. De höll kontakten några år, sedan rann det (som det brukar) ut i sanden. Men mamma har inte riktigt kunnat släppa tanken av Margareta, brevvännen. När pappa och jag var över första gången 1989, var vi och knackade på i huset där hon hade bott, men då hade familjen flyttat. När vi var där sist 2004 tittade pappa efter hennes namn i telefonkatalogen och hittade det, men ringde aldrig.

Så kom det sig att mamma och jag åkte till Saksun, en håla med tio hus flera mil ut i ingenstans vid en strand och en vik med berömt tidsvatten. Mamma hade läst en reseberättelse på internet där författaren skrev om en man i trettioårsålden som bodde där men hade tillbringat tio somrar i Trollhättan. Han hette Magnus och mamma som visste att Margareta hade bott i Trollhättan, var övertygad om att Magnus var Margaretas bror. Det var han inte. Han var hennes brorson.

Vi träffade Mona, Margaretas mamma, utanför hennes hus. Det syntes i hennes ansikte att det inte är varje dag det är någon som kommer och frågar om hon är fru Dahl-Ohlsen från Upphärad. Hon hade träffat sin man på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv i början av 50-talet, blivit kär och flyttat med honom till Färöarna. När han dog för några år sedan, blev hon kvar - hon hade sina barn på öarna. Hennes son bodde i samma hus och i grannhuset bodde sonsonen.

När vi åker från Saksun har mamma lämnat sin adress till Margareta som ska komma och hälsa på om en vecka. Själv har jag Monas adress i min ficka. Jag lovade att skicka henne artiklarna om det blev något av det. Och när jag ändå skickar dem, ska jag fråga om jag får intervjua henne, för hennes historia vill jag faktiskt skriva.