Vi klarade av (jag skriver så för att det var dimma, blåsigt och trist) Kunoy och Vindoy och några av Färöarnas smalaste tunnlar under förmiddagen. (Åter igen är jag mäkta imponerad av min moder, i de där tunnlarna hade till och med jag kunnat bli lite skakis) Sen åkte vi till Fuglafjørður och käkade världens dyraste buffé. Och kanske mest enformiga. När kocken skulle förklara vad det var började allt med ”fløde” och när han inte kom på det danska ordet för köttet blev ”det er fløde… fløde… fløde, eeee, fløde og okskøtt og fløde”. Jag åt kycklig. Det var minst fløde i det. (Fløde är grädde på danska) Jag har varit i Fuglafjørður två gång tidigare. Ingenting såg ut som jag mindes det. Det kan (eventuellt) bero på att det var dimma de båda andra gångerna.

Och så kom vi till Gjøgv, mitt favvoställe. Tredje gången där med. Det är ett sådant där ”turist-måste”, men ett ganska trevligt sådant. Vi började prata med en man som berättade halva sin historia och halva Gjøgvs historia och… Det var faktiskt ganska intressant. En pratsjuk gubbe med för mycket fritid och en nyfiken, lite för artig turist (min mamma) och du har mer än bra grunder för att få veta massa kul saker. Som att alla psalmer som spelas i kyrkan är inspelade på diskett och matas fram av någon som absolut inte är organist för en sådan har de inte. (Därför disketterna) Och den som spelade in musiken, det var en svensk.

Efter Gjøgv någon gång, tappade jag stinget. Det här med att köra och åka bil är inte min grej. Inte att springa runt och leka turist heller. Jag är ingen turistig person. Jag avskyr att springa runt med kameran och plåta saker som alla andra turister plåtar. Och jag tycker inte om att inte bli utfodrad med ordentlig mat med jämna mellanrum. Vitt bröd, kaffe och sötsaker, det fungerar inte om man ska hålla mig igång. Inte om man dessutom ska hålla humöret uppe mer än en kvart i alla fall. Jag känner själv att jag är grinig men vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. När vi slutligen kom fram till det onödigaste av alla måsten hittills, Risin och Kellingin, var jag slut i huvudet. Tror inte jag var så kul. Men allvarligt, två gigantiska raukar mitt i vattnet som någon hittat på en historia om. (Någonting om två troll eller jättar som skulle dra iväg med Färöarna och band fast ett rep och började gå, men träffades av solens strålar och förstenades och blev till berg) Jag besvärade mig inte ens med att ta ett kort på dem. Kanske skulle gjort det bara för att visa att raukar är bäst på Gotland?