Dados blogg

Dagen börjades med en mysig hotellfrukost. Vi beslutade att det kanske var bäst att Dado körde eftersom en hel del vin inmundigats kvällen innan. Bilresan förlöpte lugnt och trevligt med ett längre stopp i Bockenem vi åt påsklunch. Vid sextiden på kvällen anlände vi till Puttgarden och Bordershop. Där inhandlade vi det sista i dryckesväg som var planerat inför bröllopet. Från Puttgarden åkte vi tillbaka in till den lilla staden Burg, som även den ligger på ön Fehmarn.

Patrik och Alexandra hade tidigare under dagen tagit kontakt med en man om övernattning. När vi så kom till Burg skulle vi bara ringa honom så skulle han visa oss vart vi skulle åka. Inga problem alls tänkte vi… Komna till Burg försökte vi således få tag på mannen i fråga, men han svarade inte på något av de nummer vi fått. Eftersom vi verkligen behövde få tag på någonstans att sova åkte vi runt i staden och letade den tyska motsvarigheten till B&B. Vi hittade en hel del, men alla var fullbokade eller hade inte möjlighet att ta emot ett så stort sällskap. Tack och lov fick vi tillsist tag på den man vi försökt få tag på den senaste timmen och han kom för att visa oss till lägenheterna.

Gubben visade sig vara ett riktigt original. Tempot när han pratade skapade misstankar om att han antingen missbrukade kaffe eller ecstasy. När han visade oss vägen till huset stannade han helt plötsligt på torget. Vi trodde att vi var framme, och stannade så klart bakom. Då hoppar han ur sin bil och kommer småspringande till oss och berättar genom fönstret att restaurang Korfu kan rekommenderas. Det var bara det han ville säga. Han brydde sig inte alls om de tutande taxibilar som ville ut genom den utfart vi blockerade. Gubbens kommentar var bara ”Ta det lugnt, det är inte bra att stressa!”.

När vi kommit fram och vi fått nycklar och kvitto på att vi betalt frågade han vad vi ville ha till frukost. Han började med att fråga vilka som ville ha kaffe respektive te, när det vara avklarat så packade han ihop sina grejer och gick. Vi stod kvar och fattade ingenting men såg framemot den intressanta frukosten bestående av kaffe eller the för de som föredrog det.

Lägenheterna var jättefina och huset låg nära centrum. Det enda problemet var att det var superkallt i hela huset, så genom lite luskande fixade Dado och Alex fram extra täcken åt Sofia och Linda.

Senare samma kväll tog vi en liten promenad till stadens centrum för att se oss omkring och så hamnade vi på en italiensk krog. Alla beställde olika maträtter. Patrik beställde en pizza men viste inte vilken storlek han skulle ta. I den meny vi hade framför oss fanns pizza i två olika storlekar, den ena 28 cm och den andra 36cm. Då den första verkade lite för liten bestämde sig, efter många om och men, Patrik sig för att han vill ha den större. Under hela proceduren var servitör väldigt road, vi borde ha förstått varför... När Patriks pizza anlände, för det var vad den gjorde, visste han att han hade beställt fel. Pizzan var enorm och påminde mer om en familjepizza. Marianne som inte hade tänkt äta fick hjälpa Patrik med hans pizza och de två lyckade att med vissa svårigheter äta upp nästan halva pizzan.

Efter maten drog vi oss i långsamt tempo genom staden tillbaka till vår feriewohnung. Nästa morgon vaknade vi glada, pigga och otroligt nyfikna på den kommande frukosten. Den tyska farbrorn hämtade oss vid åttatiden enligt överenskommelse och vi åkte till huvudbyggnaden där de serverar frukost, och döm av vår förvåning när vi ser det otroligt fint dukade bordet fullt med mat. Där fanns te, kaffe och choklad, croissanter, brötchen, hemmagjorda marmelader och mycket, mycket mer. Vi åt gott och när vi var klara var det bara att tacka för den trevliga frukosten och bege oss vidare mot Sverige via Danmark.

När vi kom till Helsingborg var det regn som vänta oss. Första regnet sedan vi lämnat Sverige, trots att Patrik vid fler än ett tillfälle har sagt: ”Nää nu ser det ut som om det blir regn!” Det var dock bara tomma hot från hans sida. Andra överraskning som väntade oss i Sverige var SNÖ!!! Det hade snöat under måndagsmorgon och vid Jönköping var det tio cm snö på marken.

Hem till Strängnäs anlände vi runt kl. 19:30 och påbörjade vår avlastning av den inhandlade spriten, vinet, sekten och ölen till bröllopet, men även detta tog slut efter några vänder upp och ner till bilen. Sen var det bara att njuta av den underbara känslan att vara hemma igen.

Dagens tankeställare och reflektioner:

Hur snabbt kan en tysk farbror prata utan att hans tunga trasslar in sig och slår en knut på sig själv?

Hur kommer det sig att oavsett hur trevligt och underbart man har på semestern är det såååååå skönt att komma hem? Den som myntade uttrycket ”borta bra, men hemma bäst” visste verkligen vad han pratade om!

Så hade även denna morgon kommit. Det var dags att packa in våra grejer i bilen igen. Denna gång hade vi lånat lite lådor så att allt vin och all sprit kunde packas på ett bättre och mer effektiv sätt. När allt var på plats, inklusive oss, började resan hemåt. På vägen hade vi ytterligare ett stopp, nämligen Rüdesheim! Denna stad ligger vid floden Rhein i ett av Tysklands vindistrikt och norr om Frankfurt am Main.

Vi anlände runt 16 till den lilla staden, som är full av minen för familjen Uhlmann. Patrik besökte staden första gången för 35 år sedan och har hunnit utveckla en nära relation med hotell Lindenwirts ägare. Sofia jobbade dessutom på det hotellet under 6 månader efter sin student. Självklart hade vi bokat rum på vännernas hotell. Den egentliga orsaken för besöket i denna stad var att inhandla sekt till bröllopet. Det är nämligen så att Patriks gode vän Peter förutom hotell Lindenwirt äger en vingård. När Peter fick reda på att vi köpa sekt till vårt bröllop fick vi köpa ur hans privata förråd och det till ett otroligt förmånligt pris. Detta fick dock inte inhandlas utan att provsmakas först. Vad synd för oss!

Innan provsmakningen, som skulle äga rum kl. 19:30, tog vi en liten promenad och naturligtvis avslutades promenaden med ett besök på en av hotellets mindre restauranger där vi delade på en flaska vin från Peters vingård. Patrik och Sofia passade på att gå runt och hälsa på gamla bekanta. Detta resulterade i att de var väldigt glada när de kom tillbaka från besöken. Vi trodde naturligtvis att detta berodde på att de fick prata gamla minnen med människor de inte träffat på länge, men ack vad fel man kan ha. Det visade sig att de blivit bjudna på rejäla glas med diverse sprit och inte gå därifrån innan spriten var uppdrucken. Vi andra vi fick vara på våra rum och göra oss i ordning under tiden.

När tiden var inne gick vi ner och träffade de andra för att äta middag på hotellets stora restaurang. Vi gottade oss i grillat kött och åt friterad Camembert till efterrätt. Efter maten beställdes Rhüdeshemer kaffe in. Det påminner om en Irishcoffee men görs på AsbachUralt istället för whisky. Till måltiden dracks det en mängd gott vin, allt direkt från Peters vingård. Det blev en trevlig kväll med många skratt. Men höjdpunkten kom när Peter och hans syster Marlene beslutade att de bjöd inte bara på mat och vin, utan också på rummen vi bodde i! Ett otroligt trevlig och oväntat sätt att fira påskafton på.

Dagens tankeställare och reflektioner:

Hur kommer det sig att sprittraditionen är så mycket starkare söderut? I Sverige är det otänkbart att bli inbjuden på en liten hutt på det sättet, särskilt om man ska köra bil sen.

En låång sovmorgon fick inte sitt slut förrän klockan blivit tio. Alla njöt av att ha det lugnt och skönt och frukosten intogs i solen på balkongen. Efter frukosten stannade vi kvar i den underbara värmen och passade på att sola lite. Vi iakttog också ett tv-team filma den hög av ris som låg nedanför på ängen.

Vid lunch beslutade vi att det var dags för någon typ av aktivitet och vi bestämde oss för en tur inåt Zillerdalen. Första målet på utflykten blev Hintertux. Vi promenerade en stund och tittade på anläggningen och passade på att ta lite broschyrer. Kanske blir det till det liftsystemet vi åker nästa gång.

När magen började bli hungrig vände vi tillbaka ner i dalen och stannade i Mayrhofen, det största samhället i Zillertal. Vi åt på en trevlig liten restaurang med det klingande namnet Edelweiss. Måltiden intogs på uteserveringen och vi fick således ytterligare lite solbränna.

Vid sjutiden återvände vi till Fügen. Nedanför vårt hotell hade nu den lilla hög grenar vi undrat över växt till en stor hög. Nyfikna som vi är forskade Patrik direkt reda på att denna rishög under högtidliga former skulle eldas på påskafton. Vi fick också reda på att tv-teamet som varit där på förmiddagen filmat brasan som ett bra exempel på en, av brasvakten, godkänd brashög. De hade i samma reportage också visat grannbyns rishög, vilken fått underkänt. Reglerna säger tydligt att det bar får vara naturligt trädgårds- och skogsavfall. Grannbyn riskerar mycket höga böter om de väljer att tända eld på sin hög.

Kvällsfikat denna dag bestod av specialinhandlade påskbullar som såg ut som harar. Detta är någon form av traditionella påskbullar i Österrike och Patrik var mycket stolt över inköpet. Bullarna var riktigt goda, men enormt stora.

När vi som bäst satt och fikade och pratade om att det var synd att vi skulle missa brasan vände Patrik på huvudet som en reflex för att se det han pratade om. Döm av chocken när han insåg att eldslågor sköt upp ur högen! Fascinerade av denna utomordentligt stora eld ställde vi oss på balkongen och tittade. Vi undrade om inte Patrik kunde ha missuppfattat vilken dag brasan skulle tändas. Men lite konstigt var det… Var var alla människor? Var var talaren och musikkåren?

För att undersöka saken närmare gick Patrik ner till gamle herr Egger. Trots att brasan inte brunnit i mer än 10 minuter visste redan hela byn vad som hade hänt. En man, troligtvis från grannbyn, hade kommit springande med en dunk bensin och tänt på brasan för att sen smita platsen i en vit bil. Tackvare rådigt ingripande från vittnen, såsom herr Egger, kunde mannen snabbt omhändertas av polisen.

Och nu brinner elden där utanför vårt fönster. Ingen brandkår vakar över den, ingen matar den med det ris som ligger vid sidan och ingen håller ett tal till dess ära. Men likt bocken i Gävle kommer brasan igen nästa år, men då ännu bättre och ännu mer hyllad.

Dagens tankeställare och reflektioner:

Vad händer nu? Har mannen i den vita bilen börjat en tradition? Kommer Fügens påskeld någonsin att brinna på rätt dag eller kommer den likt bocken i Gävle att bli en internetövervakad legend?

Frukost vid halv nio och färd mot Salzburg. Staden stod i full vårblom och vackra magnoliaträd kantade vägen in till staden. I Salzburg promenerade längs Getreidegasse i gamla stan och titta på affärer och byggnader. Vi såg huset där Mozart föddes och levde sina första år, det hus han sedan flyttade till och den kyrka han spelade i.

Från torget tog vi banan upp till Hohensalzburg, den borg som tronar på klipporna över Salzburg. Utsikten var vacker, även om en stor del av alperna och landskapet runt låg i dis. Vi passade på att äta en mindre lunch i ett av borgens caféer, och njöt av att sitta ute och sola.

En stund senare var vi tillbaka på Kapitel platz nere i Salzburg och passade på att köpa en enorm Salzburger original bretzel doppad i choklad. Promenaden fortsatte mot Franziskanerkyrkan där Patrik och Alex tände ljus för både de levande och döda. På väg tillbaka mot bilen visade Marianne var hon studerat.

Färden fortsatte sen med landsväg tillbaka mot Fügen, men över tyska kurorten Bad Reichenhall. En för perfekt stad som till 95% dominerades av människor i rullatorålder. Vi såg ett flertal promenera med syrgastuber och kände oss i en amerikansk b-skräckfilm och väntade varje sekund att gamlingarna skulle överfalla oss och ta vår ungdom. En spännande aktivitet vi bevittnade med stigande rädsla var hur stadens invånare satt i en halvcirkel och studerade en fontän mitt i stan. Staden var för övrigt mycket vacker med blomsterrabatter och en liten vatteninstallation som löpte längs gågatan utan minsta antydan till skräp eller smuts i den.

Från Bad Reichenhall fortsatte vi färden upp mot alperna, Söll och Wörgel. En vacker resa i solen sken. Sugna som vi var på att handla lite gott inför kvällen stannade vi vid en Mpremium längs vägen för att proviantera.

Kvällen ägnades åt att äta det vi inhandlat och berätta spännande anekdoter från när vi var små.

Dagens tankeställare och reflektioner:

Om en stad har överflöd av pensionärer, är det då okej att ta med sig en extra söt hem? Linda vill så gärna.

Sovmorgon efter en lång dag i Italien. Alla vilade ut och samlade krafter inför fortsättningen av den omkringflackande veckan.

Dagens första mål, förutom frukost, blev Swarowskis Kristallwelten i Wattens. Vi hade lagt märke till att Swarowskis fabrik låg längs vägen och hoppades att den skulle ha någon form av butik. Och vi blev inte besvikna… alls. Parkeringen för personbilar var överfull och ingenstans kunde vi tränga in vår minibuss trots storleken på parkeringen. Hur löser man detta? Jo, enkelt. Vi parkerade på bussparkeringen, ca 20 meter utanför entrén! För alla hör väl att en minibuss hör hemma på en bussparkering. Det var åtminstone det vi planerade att säga till parkeringsvakterna om de valde att säga till med besvär för oss.

När vi kom in från den disiga, kalla parken möttes vi av ett bländande ljus av tusentals och åter tusentals kristaller. Där fanns små kristallfigurer föreställande alla tänkbara djur och saker, manschettknappar, ringar, underkläder, väskor, kandelabrar, ja allt man kan tänkas fästa en kristall på. Det billigaste vi såg var blyertspennor med en sten på för € 1,5, det dyraste var nog en av de femarmade kandelabrarna som låg på omkring € 4500.

Våra inköpsmöjligheter var dock lite begränsade, så det blev ingen kandelaber. Istället inhandlades smycken till bröllopet i sommar, och ett par örhängen till Zlatica som på morgonen fått sitt körkort! Alex fick också en tidig present till bröllopet av sin familj. Ett underbart smyckeset att ha på bröllopsdagen med ett halsband och matchande armband. *tack*

Många eurosar lättare reste vi vidare mot Innsbruck. Tyvärr kom vi inte längre än till Hall in Tirol innan hungern segrade och vi började leta restaurang. Vi hittade ett trevligt litet ställe med namnet Goldener Hirsch (hjort) och efter Alex trevliga upplevelse med den flygande hirschen (se ”hoppa sista åket”) kunde vi lätt slutleda att hirschar är bra. Och fel hade vi inte. Efter att ha beställt mat av den fnittrigt trevliga servitrisen bjöds vi på en måltid av enorma mått. Alex lilla bruscetta visade sig vara en pizzastor limpskiva med en hel tomatodling på och Dado och Sofias wienerschnitzel var nog så mycket att inget mer blev kvar av den grisen. Underbart gott och värt ett besök igen!

Under måltiden förbluffades vi över de ytterklädesbärande tanter som till synes kom ut ur toaletten med jämna mellanrum. Det hade inte varit något kontigt med saken, om vi bara hade sett någon av dem gå in! Gåtan fick dock sin lösning när vi själva skulle uppsöka toaletterna och insåg att bakvägen till restaurangen fanns bakom samma dörr. Vi tog oss ut genom den dörren och promenerade omkring en stund i de mysiga medeltidsgränderna innan vi igen begav oss vidare mot Innsbruck.

I Innsbruck tog vi en promenad och hann både se Goldenes Dachel (gyllene taket) och en ta en fika på Golden Adler. På torget i gamla stan såldes mumsiga jordgubbar dränkta i mjölkchoklad som slank ner utan minsta motstånd. Dado, Alex och Linda inbjöds också att delta i en liten fyllelek av några tyska ungdomar. Leken gick ut på att slå i en spik med den spetsiga sidan av en hammare. Den so var klar sist skulle bjuda laget runt på schnaps. Ingen av oss förlorade.

Vi blev ytterligare vinnare när vi ett kvarter bort snubblade över en liten butik som sålde alkohol direkt ur fat och dessutom bjöd på fria smakprov i obegränsade mängder.

Kosan vändes så tillbaka till Fügen och kvällen avrundades med att leta trådlöst internet genom att åka runt i minibussen! När polisen för tredje gången cirkulerade kring oss bestämde vi att det fick vara nog och åkte tillbaka till hotellet.

Dagens tankeställare och reflektioner:

Om Flying hirsch är bra, och Goldener hirsch är bra. Har vi då logiskt, med empiriska studier som stöd, bevisat att alla hirsch är bra?

Ännu en underbar morgon i Fügen. Lätta i själen, men med tunga ögonlock begav vi oss mot Italien. Vissa haltade mer än andra denna soliga morgon.

Först ställdes kosan mot Brennerpasset och därefter ut ur Österrike och in i Italien. Den fösta staden på besökslistan blev Bressanone även om planen egentligen varit Merano. Otruligt nog hade vi missat avfarten och insett att italiensk skyltning inte är den tillförlitligaste. Därför reviderades vår plan och vi hamnade i Bressanone istället.

Frukosten, som inte hunnits med tidigare, intogs på taket till ett parkeringsgarage med storslagen utsikt över de italienska alperna och den medeltida stadskärnan. I staden hann vi med ett besök i Bressanones Duomo och en fikapaus i solen, på torget Piazza del Duomo framför kyrkan.

Färden bar sedan vidare mot sydligare breddgrader och sjön Lago di Garda. Via Bolzano och Trento letade vi oss ner till Riva del Garda, en liten gemytlig stad i norra änden av den vackra sjön. Lunch intogs på ett av stadens många torg och i sann italiensk anda beställdes både carpaccio, mozzarella och diverse pasta in. Denna soliga stad bjöd på riktig semestervärme och överraskade oss med blommande träd och palmklädda rondeller. När vinden tilltog och ett lätt regn drog in över staden vände vi norrut mot Merano. På väg ut ur staden läste vi 36 km till Trento vid infarten till en rondell. Vid utfarten av samma rondell hade avståndet minskat till 35 km. Många kilometer senare stötte vi på ytterligare en skylt: 35 km till Trento.

Vid denna tid på dagen ringde också Bojan. Han ville berätta att han klarat svenskprovet för att få bli polis! Dado blev jätteglad, för då kan han få göra vad han vill för att hans bror är polis!

Denna gång tog vi inte motorvägen utan följde en mindre slingrande väg förbi vinodlingar och vackra små sjöar. I Bolzano vände vi mot nordväst och slutligen nådde vi vårt mål, Merano. Staden visade sig vara livfull och mysig, med vackra byggnader och hissnande alper. Centrum koncentrerades kring en gågata, där vi hittade diverse små, roliga affärer.

Klockan började bli mycket och vi beslutade oss för att börja resan tillbaka mot Fügen. Vi ställdes inför dagens första dilemma. Den kortaste vägen tillbaka mot Österrike går över alperna genom ett pass vid namn Jaufenpass (2094 möh) och är 7 mil. Den långa vägen är motorvägen tillbaka över Bolzano, den är 14 mil. Vi funderade en stund och fattade sen beslutet att ta vägen över passet och njuta av utsikt och äventyr. Mörkret var dock på väg in och utsikten insåg vi snabbt att vi inte skulle få se skymten av. Efter en dryg timme och 3 mil började vi känna oss tveksamma till företaget.

När vi nådde den lilla bergsbyn St. Leonardi, den sista utposten innan hårnålskurvornas början, såg vi så en skylt med det kryptiska meddelandet at passet var öppet… men bara mellan 8.00 och 18.00. Klockan var vid detta lag strax efter 7 och vid närmare eftertanke insåg vi att vi inte mött några bilar sen vi svängt av på den lilla vägen upp mot passet. Efter en sisådär åtta hålnålskurvor till kom vi till ett hus och insåg att vi kanske borde fråga om passet är stängt. Som om ödet talade till oss gick det att på husets vägg läsa ”ett stopp lönar sig”. Sofia och Patrik gick in och talade med den lilla söta dam som ägde stället och fick veta att passet var öppet och att vägen var fri från snö och is. Vi lärde oss också att de öppettider vi sett var tider då räddningstjänsten finns tillgänglig. Övriga tider är det för mörkt och därför farligt för de att ta sig upp till passet.

Vi funderade och diskuterade hur vi skulle göra och under tiden tog vi oss upp ytterligare en bit. Beslutet att vända togs till slut av Patrik och berodde helt på det snöblandade regn som börjat falla. Tanken att åka över ett obevakat pass 1100 meter längre upp i vad som då borde vara bara snöfall var inte lockande alls. Vi vände och åkte tillbaka.

En bra stund senare och många hålnålskurvor kom vi tillbaka till nolläge och Merano. Det tog oss bara dryga två timmar att komma ingenstans. Men på plussidan bör sägas att vi fick ju i alla fall chansen att se Merano by night. En beskrivande lägeskommentar levererades av Linda: ”Ta vänster här, det brukar vi göra”.

Många timmar senare än tänkt kom vi tillbaka till Brennerpassets motorväg och möttes av ett snöoväder vilket styrkte att vi fattat rätt beslut om det lilla enfiliga Jaufenpass.

Tillbaka till våra sängar kom vi strax efter midnatt.

Dagens tankeställare och reflektioner:

Hur lång är en kilometer egentligen i Italien?

Alex inledde dagen med en shoppingtur tillsamman med Patrik och Marianne. Frukostförrådet behövde fyllas på och för detta ändamål åktes ned till Mpreis. Självklart inhandlades bröd, mjölk, yoghurt och andra basvaror, men också det alla längtat efter: Müsli med jordgubbar och vit choklad.

Som en bonus köptes också välbehövlig solkräm. För Alex kom detta som räddningen, eftersom hennes solbränna valt att visa sig först denna morgon. Gårdagens lätta rosa ton hade byts ut mot intensivt röd med polkagrisvita ränder. Näsan fick sig en behövlig kur av solskyddsfaktor 50+ innan solen fick en ytterligare chans att skina på den.

Väl tillbaka på hotellet väcktes resten av det något trötta gänget och frukost serverades. Efter en lång och mysig frukost bar det åter av ut i backarna, som denna dag var om möjligt ännu mjukare. Det stoppade oss dock inte och dagen ägnades åt att åka runt i systemet och njuta av sol och slalom. Även denna dag togs pauser i Schihütte, men endast iklädda skidbyxor och linne tog flickorna chansen till en lite jämnare solbränna i stugans egna solstolar.

Och så var det ju det där med sista åket. För visst har du väl hört att man för säkerhetsskull alltid ska hoppa över det första och det sista åket varje dag? Vi har i alla fall hört det, men trodde att de orden bara var en skröna. På väg ner till en välförtjänt eftermiddagspaus på Schihütte hände så det obevekliga. Alex parerade för hundrade gången en framhoppande driva av mjukglass och ryggen sa pang. (Pang är aldrig ett bra ljud) Ett av hennes redan slitna muskelfästen hade fått nog av mjukglass och bestämde sig för att protestera. Sofias knän, som troligtvis slutit ett hemligt förbund med Alex rygg, sa även de ifrån och pausen blev en vila inför nedfärden i kabinbanan. Pausen avlutades med en flygande hjort (redbull och Jägermeister) för Alex del. Lagom berusad hoppades hon kunna få till gunget i knäna trots en skadad rygg. Hur detta egentligen gick är det ingen som vet.

Väl nere blev det en utflykt till SparIn i Schwaz och shopping av diverse smått och gott. Alex haltade runt och led, men hann ändå med att handla en hel del saker. Det blev också ett litet studiebesök i Fügens mejeri. Där bekantade vi oss med traktens egna variant av mögelost. Denna var grå och lite småhårig. På sätt och vis påminde den om en möglig feta, även om ingen av oss kan skryta med att någonsin ha provar en sådan. Kvällsmaten bestod av tomatsoppa och diverse goda ostar, varav gråosten var en. Såklart dracks en hel del vin till denna mysiga lilla måltid.

Det blev en tidig kväll, eftersom alla ville vara utvilade inför morgondagens utflykt till Italien.

Dagens tankeställare och reflektioner:

Hur skulle man rent praktiskt kunna undvika första och sista åket? Om nån har ett tips är det bara att dela med sig, för det verkar vara ett bra knep! ;-)

Hur kommer det sig att knän och ryggar alltid sluter hemliga pakter och slutar fungera när man som bäst behöver dem? Och vad är det med strumpor? Två läggs in i maskinen, men bara en kommer ut!

Vår första frukost i Fügen blev en blandning av det som fanns kvar sen Sverige och det som inhandlats längs vägen i Tyskland. Morgonvädret var kanske inte det vi hoppats på, men glada i hågen begav vi oss ändå till skiduthyrningen. Lata som vi är tog vi bilen de 200 meterna till uthyrningen. Till vårt försvar kan vi bara säga att det är tungt att gå 200 meter i brant uppförsbacke med full skidutrustning.

Väl tillbaka utanför vårt hotell satte vi på oss pjäxor och andra attiraljer för att bege oss mot liften. Kabinliftstationen ligger på ett säkert avstånd av myrvägen 20 meter från dörren. Efter en underbar kabinresa från vår till vinter provade vi vår skicklighet på skidorna och döm av vår förvåning när ingen av oss hade kontroll över skidorna. Efter frenetiskt diskuterande och berömmande av varandras eminenta kunskaper inom skidåkning kom vi fram till att det faktiskt inte var oss det var fel på, utan snön i backen hade på något vis packats ihop till is. När vi vände oss om för att se spåren vi lämnat i den nypistade backen upptänkte vi att vi inte ens lyckats lämna ett enda litet bromsspår, vilket bekräftade vår teori.

Stärkta i vår tro på oss själva letade vi oss fram till solsidan av berget och upptäckte att snön där var betydligt bättre, även om den påminde lite väl mycket om sorbet. När snön i denna backe gått från sorbet till något som påminde mer om mjukglass sökte vi oss tillbaka till de skuggigare partierna. I en av dessa backar hittade vi kungen av alla sittliftar. Denna magnifika skapelse bestod av 6 sittplatser klädda med bekvämt blått (?) skinn. Troligtvis är denna lift bekvämare än den soffa vi har hemma. Det var ren semester för våra rumpor och liften fick namnet ”mysliften”.

Självklart avbröts våra skidstrapatser av besök i Schihütte. Denna underbara ”restaurang” med utsikt över Zillertal och alperna runtomkring bjuder på den mest fantastiska paus man kan föreställa sig. Sittande i solen och drickandes rykande hett jagatee, glühwein och varmchoklad med baileys kunde knappast livet vara bättre. Denna åsikt reviderades dock när vi på eftermiddagen återvände hem och såg oss i spegeln. Dado och Sofia hade vid denna tid antagit en föga smickrande grisrosa ansiktsfärg med vita fläckar som tydligt visade var skidglasögonen suttit.

Efter en skön dusch gick vi till grannhusets restaurang och festade loss på sparris och kött. På väg hem upptäckte vi nyttan av de två glödande ansiktena, som kunde leda oss genom mörkret. Väl insmorda gick så alla och la sig för natten.

Dagens tankeställare och reflektioner:

Vi kanske inte är de första i världshistorien som inser detta, men F*N va solen bränner när den reflekteras i snön! Kunde vi inte ha kommit på det innan och smörjt oss med solkräm?

Varför serveras inte Jagatee i Sverige? Denna ljuvliga kopp med varm sprit.

Efter att ha blivit väckta denna morgon somnade Alex såklart om. Hon vaknade dock av att tuppen i hönsgården bredvid pensionatet gol. Ett underbar sätt att inleda semestern.

Morgonen inleddes sedan med frukost på det lilla lokala bageriet. Brötchen och croissanter med marmelad och nutella. Eller egentligen inleddes den lite tidigare, med ompackning av bagaget och en skadad nagel. Linda som skulle hjälpa till att omstrukturera väskorna lyckades vika halva sin nagel rakt bakåt. Aaaaaaaaajjjjjjjjj! Än så länge har ingen vågat ta bort det plåster som snabbt sattes på fingret.

Trots denna händelserika morgon förlöpte resten av dagen lugnt och stilla. Strax före lunch körde vi in till en Kaufland och handlade lådvis med billigt vin och annan alkohol. Dock inte sagt att vi ska ha en berusad semester. Alkoholen ska förtäras i juli då Dado och Alex gifter sig.

Lunch intogs på ett av de otaliga rastställen man hittar längs de tyska motorvägarna. Toalettbesöket uppdaterade oss på årets moden inom kaminer. Fortfarande har dock ingen lärt sig namnet på företaget som i åratal spridit informationen över Tyskland.

Någonstans längs vägen, vi tror att det var utanför Nürnberg föll äntligen den saknade biten på plats och Alex insåg vidden och betydelsen av sense-making. Eureka! Vi hoppas att denna kunskap ska finnas kvar imorgon, men kan inte lova något.

Vid sextiden passerade vi gränsen in till Österrike och en timme senare anlände vi till Fügen och Eggers feriewohnung. De våriga alperna var underbara och längs vägen blommade slån och magnolia.

Efter en lättare kvällsmåltid gick alla utom Sofia och Linda på en liten promenad. Det var härligt att komma ut och röra på sig efter två dagar i bilen. Väl hemma i den lilla lägenheten fastnade Alex och Patrik på balkongen, studerandes två berusade unga flickor. Dessa hade felparkerat och som straff har någon parkerat in dem. Tyvärr missades upplösningen av detta då flickorna på något vis lämnat platsen, utan bil, i ett obevakat ögonblick.

Nu hägrar sängarna med sina fluffiga dunbolster och pösiga kuddar. Vi måste vila ordentligt så vi orkar ge oss ut i backen tidigt imorgon bitti!

Dagens tankeställare och reflektioner:

”Varför ska fulla brudar alltid föra oljud under fönstret, utanför mitt hotellrum?”, undrar Patrik.

Hur kommer det sig att den enda reklam man hittar på tyska toaletter handlar om kaminer? Kan helt ärligt säga att jag aldrig suttit på toaletten i Sverige, eller någon annanstans, och undrat vilken kamin jag ska köpa. Kanske är tyskar väldigt kalla om rumpan?!?

Dagen började kl. 08:30 med att lasta in fyra sommardäck i Mariannes Toyota och köra bilen till verkstaden där de ska bytas under tiden vi är i Österrike. Utanför Toyota-verkstaden väntade resten av sällskapet i en vit minibuss, av modellen Toyota Hiace.

Strängnäs lämnade vi kl. 09:05, och den sol som sken följde oss hela vägen till Skåne. Delar av sällskapet slocknade direkt vid avresan på grund av diverse droger, såsom Postafen. De delar av sällskapet som inte sov förde en livlig diskussion om Sense-making. Tyvärr kom de aldrig fram till vad det var, och ingen vet egentligen något om begreppet och teorin bakom.

Matpaus med medhavd matsäck intogs med slående utsikt över Brahehus tre timmar senare. Där hittade vi också trådlöst internet att snylta lite på, vilket var perfekt för Dado och Alex hade så klart glömt överföra reskassan till VISA-kontot. Dessutom utnyttjades internetbesöket åt att boka nästa resa, för Marianne och Patrik, som bär av till Italien och San Giminiano.

Strax efter pausen upptäckte vi Mariannes stenåldersblogg. Enkom för denna resa har en liten röd och svart bok inhandlats i hemortens boklåda och i vilken resans väg och små anekdoter nedtecknas.

Med lite tur och en skicklig chaufför kom vi precis i tid till färjan som skulle ta oss till Danmark. Resan genom Danmark gick som en dans… i tre mil, sen kom vi till Köpenhamn och rusningstrafik. Som om detta inte var nog höll vägen på att byggas om och den snabba resan genom Danmark blev en snigelfärd med vaga förhoppningar att hinna till Tyskland samma dag. När desperationen var som störts ringde Dados telefon: ”Du, jag har goda nyheter. Du har fått jobbet.”, sa rösten i luren. DADO FICK JOBBET!!! Som ett mirakel lättade trafiken och livet kändes helt plötsligt lite lättare.

Färjan till Tyskland som bokats en månad i förväg missades. Biljetten kunde dock bokas om och vi hamnade i standby-kön. Med lite flyt kom vi ombord på nästa båt som en av de sista bilarna.

Ombord på båten såg vi fram emot det första målet riktig mat för dagen. Alla såg framför sig att få sitta ner och äta gott medan vi firade Dados nya jobb. Skyndsamt tog vi oss förbi alla människor mot restaurangen bara för att mötas av en skylt med orden ”På denna avfart är restaurangen stängd”. Okej, tänkte vi och tog oss vidare mot båtens café, för att åtminstone kunna fylla våra magar med röd korv från Danmark. Men… caféet var och förblev stängt. Efter Patriks journalistiska snokande framkom det att all restaurang- och livsmedelspersonal på båten tyvärr strejkade!!!

Två timmars seg färd med färjan blev en diskussion om vad vi alla var sugna på att äta. Munnarna vattnades när vi enades om att en nygrillad biff med goda tillbehör skulle vara allas dröm. Inte ens den cigarett rökiga doften som omgav oss kunde få oss att släppa tanken på god mat.

Ut ur färjan och iväg mot kvällens pensionat. Det första vi gjorde var att köra fel. Med lite tur och skickligt karttydande tog vi oss in till Rostock centrum och snubblar över… Old Western. Denna restaurang låg som en hägring framför oss och som i en dröm gick vi in och slog oss ner. En timme senare gick vi därifrån proppmätta och mycket belåtna, med kosan ställd mot Pensionat Elmenhorst. På pensionatet la vi oss i de nybäddade sängarna.

Dagens tankeställare och reflektioner:

När det gäller Mariannes stenåldersblogg måste man erkänna att även om den verkar förlegad och gammaldags finns stora fördelar. För hur ska vi kunna skriva till dig kära läsare, om batteriet tar slut??? Men vad händer med stenåldersbloggen i en flytt, när den hamnar i en flyttkartong och ingen minns var?

Varför har Tyskland ännu inte förbjudit den mycket medeltida seden att röka i offentliga utrymmen? Färjan luktade som en askkopp och cigarettdoften gav inte direkt kvällens mat någon lockande kryddning. Vilket underbart, rökfritt land vi lever i!